Noah and the Whale, stora scen
Popaganda 30 augusti 2013
Betyg: 3
Lika bra att erkänna direkt: jag är ruskigt svag för band som bär kostym på scen. Som signalerar att ”vi bryr oss”(i motsats till när ”vi bryr oss inte” är det som gör en svag, men det är en annan historia). Noah and the Whale är ett sådant band. Lurvige basisten Matt Owens har till och med väst och slips. Och sådant gillar vi.
I tidernas begynnelse var Laura Marling medlem i bandet, sedan valde hon att sparka igång den än idag rådande brittiska folkvågen. Den red aldrig Noah and the Whale riktigt på. Istället valde de att satsa på Charlie Finks direkta popsånger och lade fokus på att framföra dem som en enhet. Och det är som en enhet de framstår ikväll. Inledande Tonight’s the Kind of Night sätter en ribba som aldrig riktigt darrar efter det. Första allsången börjar höras så smått i Don’t Come Around Here No More-pastischen L.I.F.E.G.O.E.S.O.N., något som Fink tar fasta på i efterföljande balladen Old Joy och får visst bifall. Egentligen har de bara en hit, avslutande Five Years Time, men sanningen är att övriga låtar är så pass bra att de också borde vara det. Kanske är det också vad som sätter en viss gräns: det är för jämnbra, om än med en hög lägstanivå. Förutom alla egna kamouflerade ”hits” kryddar de med en charmig cover på Daft Punks Digital Love.
Så länge de kör på med Tom-Pettys Full Moon Fever-med-fioler vet vi att de kommer att leverera. Och så länge violinisten Tom Hobden ler sitt pillemariska leende vet vi att de själva har roligt där uppe. Och då har vi andra det också.
Text: Tommy Juto
Här är ytterligare ett par bilder från spelningen:
Foto: Emma Andersson