Artist: Nick Cave and the Bad Seeds
Album: Push the Sky Away
Betyg: 4
Nick Cave är trygg. Trots att vissa omflyttningar skett i The Bad Seeds får lyssnaren precis vad den förväntat sig. Men kanske inte så mycket mer. Det är förvisso inte fy skam när det gäller Nick Cave and the Bad Seeds. Det är Caves stora, trygga röst ackompanjerat av lika luftiga arrangemang. Den noggranna kan ana vissa nya influenser.
Det är fem år sedan bullriga Dig, Lazarus, Dig!!!, bandets senaste skiva gavs ut. Nu kommer, återigen för bandet, ett riktningsbyte. Ett steg åt mer ballader och stämningar, men steget går egentligen tillbaka, till bandets rötter. En referens till en av bandets klassiska skivor, The Boatmans’ Call är oundviklig. Texterna är inåtblickande, olycksbådande och finurliga. Musiken är försiktig, stor och tassande.
Bäst är Ring of Fire-doftande Wide Lovely Eyes där Caves försiktiga, men urstarka röst får ett försiktigt piano till komp och svårare än så behöver det inte vara. Cave har förfinat detta hantverk så till den grad att även denna skiva, som tidvis känns något jämntjock ändå förtjänar ett toppbetyg. Jämnt behöver inte vara dåligt, så gott som alla av de skivor Cave tidigare har varit inblandad i har några djupa dalar, och därtill väldigt många höga toppar. Här håller sig hela skivan på en toppnivå, den klarar sig utan bottennapp. Men den når inte upp till höjderna hos de tidigare succéerna Murder Ballads eller The Boatmans’ Call.
Text: Jens Lundberg