Veckans nya skivor: Animal Collective, Wiley och Antony And The Johnsons

Två skivor som släpps den här veckan har jag lyssnat extra mycket på. Och det är två skivor av mycket olika stil sinsemellan: Animal Collective med .”Merriweather Post Pavilion” och Wiley med. En ny skiva jag är jättenyfiken på är Antony And The Johnsons: ”The crying light”.

Animal Collective har fått massor av beröm för nya skivan, deras nionde. Det går nog att prata om hype. Skulle bandet bokas för en spelning i Sverige lär det bli utsålt lika snabbt som Glasvegas spelning.

Animal Collective, hur ska gruppen beskrivas?
Animal Collective är ett indieband med medelmmar som kommer från Baltimore, Maryland. Det är svårt att säga vilken genre bandet spelar. De experimenterar och det närmaste är väl att kalla deras musik för indierock, psykedelisk folk eller noise rock

Nya albumet gör mig glad, den är fylld av infallsvinklar och roliga biljud, det är ett album som överraskar mig. Allra bästa spåret hittills är första på skivan: In The Flowes.
Fast det brukar ändra sig efter fler lyssningar.

Aftonbladets Per Magnusson skriver att Animal Collective gör popen sexig igen:

Hur mycket jag än uppskattar orkesterns utflykter bland oljud och knas måste jag bekänna att jag blir allra lyckligast av dessa enkla, svalt försommar-doftande melodier. Animal Collective gör popmusik till någonting ungt, sexigt och ljusblått igen.

Bandet finns förstås på MySpace.
DNs recension (betyg 5)
Svenska Dagbladet om Animal Collective.

Wiley är en är en brittisk rappare/producent från östra London och medlem i gruppen Roll Deep. Wiley säger sig själv ha utvecklat sin egen musikstil, så kallad Eski, som har mycket gemensamt med musikgenren grime.

Nya skivan: See Clear now, är en blandskiva. Det är hiphop, det är ballader, det är discolåtar som ”Turn it up”.

Om du liksom jag, uppskattar att ett album är spretigt, ska du gärna lyssna in dig på albumet. Det är en uppåt-skiva, fartfylld och ganska hetsigt. Men kul.

DN:s recensent Mattias Dahlström gav den betyg 3 men tyckte att det kunde vara lite för mycket:

”SEE CLEAR NOW” är som en ”Pirates of the caribbean”- eller ”Hellboy”-film: ett grällt, färggrant och hetsigt matinéäventyr där upphovsmakaren ivrigt försöker packa in så många ingredienser som möjligt samtidigt. Slutresultatet blir nervöst, spretigt och ibland nästan outhärdligt ojämnt. Men onekligen ganska underhållande.

Antony And The Johnsons är ett spännande band. Bandet har varit i Sverige förra året på flera spelningar, fast utan Antony. Och det har varit en besvikelse förstås. Men på nysläppta skivan – ”The crying light” – är Antony med. Jag har inte lyssnat på den än. Tyvärr fanns det inte i Spotify. Inte en enda låt med Antony and the Johnssons fanns i Spotify.

Dagens Nyheter ger betyg 4 och skriver:

OCH MAN KAN konstatera att han inte bara attitydmässigt har närmat sig en annan sfär. ”The crying light” saknar till stor del soul- och gospelinfluenserna, och solklara sensationer som förra skivans ”You are my sister” och ”Fistful of love” finns inte här. I stället har ytterligare små förskjutningar bort från de melodi- och fyrtaktsburna strukturerna skett, mot folk- och konstmusiken. Det är ännu ingen snårig musikakademikermusik, men tydliga tecken på utvecklingen finns. Allra tydligast blir detta i renodlade vokalstycket ”Dust and water” som, i alla fall i min bok, går över gränsen för det etnopatetiska.

Skivkoll har också bloggat om ”The crying light”.

Andra bloggar om: skivnytt, recensioner, skivor, musik, hiphop, indiepop, Wiley, grime, Antony and the Johnsons, Animal Collective, sex