När arbetarrörelsen sviker kulturen, det tar Ingemar EL Göransson upp i en debattartikel i LO-tidningen. Bakgrunden är att LO under press att spara beslutat att inte engagera sig i kulturfrågor. Göransson som tidigare varit ansvarig för kulturfrågor skriver att LOs beslut bland annat innebär att Landsorganisationen inte kommer att ha synpunkter på regeringens kulturutredning oavsett vad den föreslår av sponsring, utarmande av det fria kulturlivet och inte minst ett enögt gynnande av de Stockholmsbaserade kulturinstitutionerna.
Göransson skriver också:
Inte heller kommer Landsorganisationen att ha några synpunkter på den kommande regeringens förslag vad det gäller radions och TV:s ställning mellan kommersialism och public service.
Vad är då kultur? Ordet betyder ju egentliga att odla. Att kultivera. Om en ung generation med rötter i andra länder tränar kampsporter och ser filmer kring det, läser böcker om filosofin kring kampsporter: är det en kulturyttring, eller ska vi stå och rynka på näsan och säga att det är dynga?
Jag har tränat karate i mer än 25 år och varit tränare i flera år i karate för ungdomar. Just nu tränar jag inte, men jag har gjort det i många år och ska snart ta upp det igen. I vilket fall: som tränare har jag många gånger sett ungdomar som haft svårt i skolan genom träningen lärt sig disciplin att ta tag i livet. Jag har sett flera ungdomar som tidigare strulat med allt möjligt via karaten få självförtroende och sedan tagit tag i skolan, studier och utbildat sig, fått jobb och bostad och familj.
För ett tag sedan postade jag ett mycket kort inlägg om en film som håller på att spelas in där en av de största namnen inom kampsportsfilmer idag, Jet Li, spelar en av huvudrollerna. En man som är aktiv inom socialdemokraterna postade en kommentar som gick ut på att inlägget var dynga och för övrigt borde jag ägna Kulturbloggen åt de utsatta.
Jag vägrade och vägrar att ta in den kommentaren. För vad händer om dessa ungdomar som tränar i mina grupper läser att socialdemokrater tycker att deras intresse är dynga?
Kultur är naturligtvis mycket mer än kampkonst. Teater, opera, litteratur, mediefrågor, film, foto, bilder, konst …
Jag är övertygad om att alla dessa konstarter och kulturformer, både det som kallas finkultur och det som kallas nöje och underhållning, har betydelse för hur människor utvecklas. Det ger dem språk att hantera sitt liv med, språk att förstå sitt liv och det vidgar människors vyer.
Kultur vidgar vyerna och är hur viktigt som helst. Och då talar jag både om karate och opera, om essäer av medlemmar i Svenska Akademien och deckare av Camilla Läckberg, allt påverkar oss, ger oss nya infallsvinklar på samhället och livet, ger oss verktyg att hantera våra liv.
Enn Kock skrev så klokt i en kommentar till mitt inlägg om s-bloggar och kulturen:
Jag skriver en blogg med många läsare, de flesta uppenbart inte sådana som hittar mig via s-bloggar. Jag skriver om politik men också om olika slags kulturyttringar: skönlitteratur, barnkultur, film, musik och så vidare. Intressant i det här sammanhanget är att detta – då bortsett från mina lördagskåserier om Melodikrysset som samlar så många läsare att det ger utslag även på s-bloggar – inte tycks intressera den grupp bloggare som är anslutna till s-bloggar.
När jag i nio år var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s), hade tidningen en prenumererad upplaga på runt 140.000 exemplar (fjortondagarsutgivning), detta trots – eller kanske snarare tack vare – att vi publicerade originalnoveller och ny lyrik, recenserade skönlitteratur, skivor, seriealbum och liknande.
Så nu undrar jag vart kulturintresset som då fanns i arbetarrörelsen har tagit vägen.
I ett inlägg berättar Enn Kock förresten om George Riedel som fick Guldspiran:
Men Riedel själv är inte svensk från början. Hans familj kom hit från Tjeckoslovakien. Pappan var tysk, mamman judinna.
Säkert var det inte många som tänkte på just detta, när han i går i sitt tacktal begagnade tillfället till att påminna om de marterade barnen i dagens Gaza. Men det var strongt gjort vid ett sådant här tillfälle – och det uppskattades mycket att döma av de stormande applåderna
Göransson skriver i sin debattartikel:
Det är helt enkelt så att arbetarrörelsen behöver fler kulturskapare som kommer ur arbetarklassens förhållanden och som ges möjlighet och tillfälle. Men den behöver också de forum som nu till stora delar fattas oss.
Vi får aldrig sluta drömma. Vi får aldrig ge upp och vi får aldrig sluta tro på det som är bättre. Det vore att svika – och varför ska vi då släppa verktyget kultur för bildning, kamp och agitation, så som fackföreningsrörelsen och arbetarrörelsen idag tyvärr till stor del har gjort?
Men när fler får möjlighet att uttrycka sig får vi också vara beredda på att kulturen förändras. För en del människor är kampsport kultur. Vad ger oss rätt att sätta oss på en piedestal och se ner på dem och kalla det andra gör för dynga?
PS. Ingemar bloggar också.
Här är mitt första inlägg i den här diskussionen om s-bloggar och kulturen.
Andra bloggar om: kampsport, Jet Li, karate, film, kulturpoltiik, kulturdebatt, s-bloggar, utsatta, fördomar
.