Recension av Sara Stridsbergs Dissektion Av Ett Snöfall
Scen: Dramatens lilla scen
Manus: Sara Stridsberg
Regi: Tatu Hämäläinen
Skådespelare: Ingela Olsson, Rolf Skoglund, Chatarina Larsson, Eva Melander, Jennifer Pettersson, Andreas Rothlin Svensson, Christoffer Svensson
Drottning Kristina intar lilla scenen på Dramaten i Sara Stridsbergs Dissektion Av Ett Snöfall. Stridsberg fortsätter sitt utforskande skrivande om kvinnor från det förflutna. De som bryter gränser, vägrar låta sig fogas in en mall, men som ändå på något sätt slits mellan förväntningar – egna och andras. Den mycket imponerande produktionen har tagit oss förbi Sally Bowles (som simmade över Engelska kanalen), Valerie Solanas (som skrev SCUM-manifestet) och Medea (som bara fanns i myten, men dödar sina barn för att de ska undgå skammen från makens svek), och nu alltså Drottning Kristina (som var drottningen som abdikerade, konverterade och drog till Rom).
Flickebarnet togs emot av sin far konungen som en son. Hon uppfostrades som en sådan, och fick så småningom ärva tronen. Med starka idéer om hur staten skulle regeras, en oförmåga att skilja på sitt privata intresse för katolicism och statens utrikespolitiska angelägenheter prövades rikets ekonomi hårt och Kristina hamnade i allt fler konflikter med sina rådgivare.
Stridsberg har gjort en djupdykning ner i Kristinas sprickor, de som uppkommit av att hon dragits än hit, än dit, av sin omgivning. Maktfullkomlighet, viljan att vara till lags men ändå få sin egen vilja igenom. En tidigt avliden fader som är älskad, men som också försatt henne i den svåra position hon befinner sig i.
Ingela Ohlsson gör en ganska nedtonad Drottning Kristina. Full av liv, men utan möjlighet att leva det. Förtvivlad, men också i stunder fullständigt övertygad om den egna förmågan. Föraktfull inför det egna könet, men samtidigt, till sina rådgivares förfäran, fullständigt ointresserad av krig, blod, barn eller äktenskap. Pjäsen är som skriven för Ingela Ohlsson, som i Tatu Hämäläinens regi får lysa i de andra skådespelarnas ganska fragmentariskt framförda karaktärer – de växlar roller under pjäsens gång, upplever jag det som. Effekten blir dramatisk. När alla karaktärer faller sönder, blir den märkliga sammansättningen av Drottning Kristina (både som historisk person och i pjäsen) förstärkt, förtydligad och blottlagd.
En särskild eloge till Franz Edvards Cedrins, som står för en av uppsättningens absolut största förtjänster: ljudbilden. Ibland smyger en känsla inpå av att pjäsen är skapad efter ljudbilden, så självklar men ändå utmanande.
Vid ett tillfälle säger Drottning Kristina, när hennes mor Maria Eleonora beklagar sig över att dottern inte är så som det förväntas av henne (vad nu det är): ”Då måste ni rucka på hela världen, eller ja, teorin om världen, för att den ska rymma mig.” Precis där befinner sig Stridsberg i sitt författarskap. Hos de som faller utanför våra trygga mallar och vars blotta existens pekar på att något i staten könsroller är ruttet.
Åhh vad roligt att man lyfter fram Drottning Kristina på scenen, verkligen en personifierad illustration av kampen om ideal, värderingar och civilkurage. GIII lyfts ju allt som oftast såå roligt att den svenska kungahuset och historia får en så närvarande exponering till nutiden.