Männen dominerar i veckans filmpremiärer, av sex filmer som recenserar i medier handlar fyra om män och deras värld, två av filmerna tar upp kvinnor och då framför allt som offer.
Männens och pojkarnas värld i veckans filmpremiärer handlar om den känsliga och starka filmen ”Pojken och cykeln” på Folkets Bio av de filmskapande belgiska bröderna Luc och Jean-Pierre Dardenne om den elvaårige pojken Cyril som överges av sin pappa – och det är den samhällsengagerade skådespelaren Peter Mullan som spelar en man med stora problem med sin inneboende aggresivitet i Tyrannosaur. Och så är det Johnny Depp som spelar alkoholiserad journalist i The Rum Diary som bygger på Hunter S Thompsons liv och bok.
Och så förstås den avpolitiserade nya versionen av Jan Guillous Hamilton med Mikael Persbrandt som Carl Hamilton.
Men det är tunt med filmer med starka kvinnoroller. Två filmer har kvinnor i huvudrollen.
Dokumentären Farmors tatueringar som handlar om folkmordet på armenierna under första världskriget. Filmaren Suzanne Khardalian har skildrat sin egen jakt på sanningen om sin farmor, som troligen hölls som slav som flicka.
Om kvinnor inte skildras som offer då är de istället stjärnor, som filmen om Marilyn Monroe.
Den film som tycks fått högst betyg bland filmkritiker är Pojken och cykeln, som av DN fick betyg 5. Mårten Blomkvist skriver:
Det finns många som skildrar elände, men inga som gör det som bröderna Dardenne. De är osentimentala och koncentrerade. Varje bild här berättar om Cyril – Doret är lysande – en elvaåring som just förstått att han är övergiven. Av lärarna, av Samantha och av fadern, då han kort visar sig (Dardenneveteranen Jérémie Renier).
Andra regissörer har en tendens att bli omåttliga då de skildrar människor i svåra omständigheter, passar på att fylla bilderna med all världens ondska. Alejandro González Iñárritu gjorde det till exempel med ”Biutiful” (2010). Bröderna Dardenne koncentrerar sig alltid på ett öde. De berättar att livet är hårt, men dömer inte.
Också SVD gav betyg 5. Kulturbloggen har inte hunnit publicera vår recension av denna film ännu.
Vårt högsta betyg den här veckan, hittills:
Den film som hittills fått högst betyg av oss, av veckans premiärer, är Tyrannosaurus, som fick betyg 4:
Tyrannosaur är en stark film, fotot är realistiskt och skådespelarna är mycket bra. Mitt i det kalla växer en värme fram. Det finns goda krafter i solidariteten. Det jag kan värja mig emot är att en hel del i berättelsen ändå är förutsägbart, att jag inte blir så överraskad. Att budskapet kan fått ta över för mycket av det konstnärliga uttrycket, för att tala kulturkritikers språk. Därför är det svårt att sätta betyg på filmen, jag pendlar starkt mellan en stark trea och en något svag fyra, men bestämmer mig till slut ändå för betyg 4. Skådespelarnas starka insats avgjorde. De är så trovärdiga och det känns som om jag själv varit med i det som hänt.
Jag gissar att den film av veckans premiärer som kommer att klättra högst på biotoppen över besök är den nya Hamilton-filmen med Persbrandt. Den fick hyggliga betyg 3 av DN:
Att dramaturgin är lite trög och dialogen emellanåt haltar betänkligt drar ner betyget, men mitt tips är att man kommer att få upp ångan inför nästa Hamiltonrulle: ”Inte om det gäller din dotter” som får premiär till hösten.
Ideologiskt är det ganska underhållande att denne avpolitiserade Hamilton omges av ett scenario med vänsterpolitiserad kontext. Feministen i mig jublar över att Hamiltons Sverige har en kvinnlig statsminister (Pernilla August i högform). De socialdemokratiska besökarna kan gott sitta där i biosalongen och gräma sig över att de kastade ut Mona Sahlin med badvattnet. Dessutom är det skickliga regiarbetet för en gångs skull signerat en kvinna, vilket är ovanligt i actionfilmssammanhang.
Också SVD gav betyg 3, men håller dock upp en lättare kalkonvarning.
Aftonbladet var mer lättflirtad och gav betyg 4. Det är ganska ofta så, ju mer underhållsinriktat och ju mindre innehåll som fodrar tankeverksamhet, desto högre betyg av den kära kvällstidningen.
Filmmakarna har försökt göra människa av myten, men gjort det så halvhjärtat att resultatet bara blivit en anonymare variant av originalet. Hamiltons överklassbakgrund är bortretuscherad och gråtmildheten känns pliktskyldig, ett genrekrav snarare än ett karaktärsdrag.
Det märks i alla fall tydligt att jul- och nyårshelgerna är avklarade och nu är det full fart i vardagslivet som gäller. Sex filmpremiärer under en vecka visas att filmsäsongen är i gång och det är knappt två veckor kvar till årets första stora svenska filmfestival drar igång, Göteborgs Filmfestival. I år kommer Kulturbloggen att rapportera en hel del därifrån.
Ett litet spår vi ska följa upp där är att räkna hur många filmer som visar kvinnor i andra roller än som offer.
Kulturbloggens recensioner av veckans filmpremiärer:
My Week with Marilyn
Tyrannosaur
The Rum Diary
Farmors tatueringar
Fler recensioner av veckans prmeiärer:
DN: ”My week with Marilyn”
DN: The Rum Diary
GP: Pojken med cykeln
GP: Tyrannosaur
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecensioner, filmkrönikan, Hamilton
Tunt med starka kvinnoroller. Varför ska de nödvändigtvis vara starka? Det finns ett spann mellan offer och stark. T ex en helt vanlig människa av kvinnokön… Om ni inte menar att ROLLEN är stark, men för det krävs ingen stark människa/person/karaktär. Och om en stark kvinnoroll är Lisbeth Salander så ber jag att få slippa fler…
Sen har jag ofta funderat på varför nästan ingen av alla dessa barndomsskildringar handlar om flickor. Ja, de görs av män och det är säkert den främsta orsaken, men jag menar att de inte ens verkar tänka på att berätta om en flicka – och en cykel – för att ta ett använt exempel. Tänk att filmskapare är så närsynta.