Farmors Tatueringar
Betyg 3
Svensk premiär 6 januari 2012
Medan västländerna var upptagna av det första världskriget pågick en utrensning av armenierna. När det ottomanska riket bredde ut sig avrättades en och en halv miljon av de kristna armenierna. Många unga armeniska flickor togs då till fånga av muslimerna och hölls som sexslavar eller tjänsteflickor. Det är ett folkmord och en förföljelse av ett folkslag som inte uppmärksammats särskilt. Inte heller av armenierna själva. De överlevande valde oftast att tiga om det som hänt.
Filmregissören Suzanne Khardalian bor i Sverige och är av armeniskt ursprung, När hon växte upp hade hon en farmor, med namnet Khanoum, som var underlig. Farmor kramade aldrig barnbarnen och Suzanne och hennes fyra systrar var mest rädda för farmor. Farmor hade underliga tatueringar på händerna och i ansiktet.
Som vuxen började Suzanne Khardalian undersöka vad som hänt hennes farmor.
Filmen ”Farmors tatueringar” handlar om Suzanne Khardalians sökande efter svar på vad som hänt hennes farmor.
Det är oerhört skrämmande att inse hur detta folkmord är så okänt. Suzanne Khardalian besöker bland annat ett område där hundratusentals armenier mördats och ligger i massgravar. Skelettdelar och tänder kommer fram när hon petar lätt på marken. Jag tänker då på hur Europa byggt upp stora minnesgårdar kring förintelsen av judarna under andra världskriget. Varför finns inte samma respekt för alla dessa mördade armenier?
Filmen är ganska kort, strax under en timme och den är en dokumentär som kretsar kring Suzanne Khardalians sökande efter svar på vad som hänt hennes farmor. Tyvärr är det inte så mycket konkret om just farmoderns öde som kommer fram, däremot får vi veta en del om vad många unga armeniska flickor utsatts för.
Rent dramaturgiskt är den aldrig särskilt spännande, vi får egentligen redan från början veta det mesta.
Däremot är det en viktig film – och jag hoppas den inspirerar någon till att ta reda på mer och att utveckla det. Det är värt att tas upp i en dramafilm, som en berättelse om en flickas öde.
Läs även andra bloggares åsikter om Armenien, film, filmrecension, folkmord