Flickan från Västern
Opera av Giacomo Puccini. Text Guelfo Civinini och Carlo Zangarini efter en pjäs av David Belasco (The Girl of the Golden West)
Premiär på Kungliga Operan 17 december 2011
Tid: 3 timmar och trettio minuter
Årets sista operapremiär på Kungliga Operan blev Giacomo Puccinis, Flickan från Västern eller La fanciulla del West, på originalspråk. Operan skrevs ursprunglige för Metropolitan Opera och hade premiär där år 1910 bl a med Caruso i en av de ledande rollerna.
Det skulle nog inte vara korrekt att påstå att verket gjorde succé och operan hade inte Sverigepremiär förrän 29 december 1934 och gavs då i nio föreställningar. Senast verket sattes upp i Sverige torde ha varit Malmö Operas uppsättning med Signe Lind som Minnie och Dick Johnson sjöngs av Michael Weinius och sheriffen Rance av Bengt Krantz, hösten 2007.
Operan utspelar sig i ett guldgrävarläger i Kalifornien på 1850-talet. Minnie förestår en saloon, lever ensam men åtrås av sheriffen John Rance, men älskar Dick Johnson som i själva verket är banditen Ramerrez, Rance blir galen av svartsjuka när han ser att Minnie och Johnson dansar tillsammans. Minnie ansvarar för att guldgrävarnas guld förvaras säkert, men driver också en bibelskola för männen. Småningom får Rance och guldgrävarna klart för sig att Johnson är den efterlyste banditen Ramrrez och gör allt för att få fast honom. Minnie blir förälskad i Johnson och ger honom sin första kyss och snart leder jakten på Johnson till Minnies stuga och vid ett flyktförsök skadas han allvarligt och vårdas därefter av Minnie och när Johnson bestämmer sig för att lämna Kalifornien blir han tillfångatagen och räddas undan lynchningen av Minnies resoluta insats och operan slutar med att Johnson och Minnie lämnar guldgrävarlägret för att börja ett nytt liv tillsammans.
Det här verket tillhör egentligen inte min favoritopera signerad av Giacomo Puccini utan jag gillar både ”Madame Butterfly”, ”Turandot” och inte minst ”Tosca”, mycket bättre och det handlar ju i grund och botten om att ”Flickan från Västern” helt saknar de stora ariorna, som är så intimt förknippade med Puccini´s verk. Den enda arian som jag minns är tenorarian ”Ch´ella Mi creda”, som Johnson sjunger i slutet av tredje akten. En aria som varar typ två minuter och därefter övergår direkt i ett ensemblespel.
Flera anser att detta tillhör hans bästa musikdramatiska verk och det är möjligt att det är så, dock inte i min operavärld, men efter kvällens fantastiska operaupplevelse är jag nog beredd att ompröva min inställning.
På sångarinsatserna kan man också konstatera att det är ren världsklass och det behövs också för att verket skall upplevas på bästa sätt, men det är inte bara världsklass på de tre huvudrollerna utan Operakören gör en fantastisk fin insats vilket också de andra solistrollerna med råge lyckas med. Det speciella med denna opera är den kraftiga dominansen av skönsjungande män och att det endast finns två kvinnor på rollistan nämligen Nina Stemme och Agneta Lundgren, men detta speglar ju också det verkliga livet i guldgrävarlägret. Men vilka kvinnor och Nina Stemme var som klippt och skuren för denna roll.
Bland de två andra huvudrollerna, som sjöngs av John Lundgren och Aleksandrs Antonenko vet jag ärligt talat inte vem som imponerade mest så därför får de dela på priset för bästa manliga huvudroll, om det hade funnits ett sådant pris.
Bland solistinsatserna i övrigt uppskattade jag speciellt, Niklas Björling Rygert, Michael Schmidberger, Ola Eliasson, Karl Rombo, Conny Thimander, Magnus Kyhle, Anton Eriksson och John Erik Eleby och det var säkert inget fel på övriga sångare men från min plats hade jag svårt att urskilja dem.
Utöver dessa nämnda insatser måste jag ju också särskilt framhålla aftonens dirigent Pier Giorgi Morandi´s insatser tillsammans med Hovkapellet och jag tror inte att jag är ensam om den uppfattningen.
Ett särskilt hedersomnämnande vill jag också ge till produktionsteamet med Herbert Murauers scenografi i spetsen, men också Hobi Jarne, Nils Fridén och Emil Gotthard videofilmer. Detta inte minst på grund av den fantastiska entrén som Nina Stemme gjorde. Men de olika videoavsnitten förstärkte även i övrigt den starka och dramatiska upplevelsen. Även Christof Loys insats som regissör är värd en stor eloge och det nog en av de bästa operaregissörerna i världen just nu.
Avslutningsvis kan jag konstatera att detta är en av de bästa uppsättningar som jag har sett på Kungliga Operan och den enda värdiga konkurrenten som jag kan komma på i hastigheten är Karmelitersystrarna och jag kan på det allra varmaste rekommendera dig som är det minsta intresserad av opera att omgående boka palts. Gör det!
Recensioner
Loretto Linusson i Aftonbladet
Produktionsteam
Scenografi och kostym HERBERT MURAUER
Ljus BERND PURKRABEK
Videofilmer HOBI JARNE, NILS FRIDEN, EMIL GOTTHARD
Koreografi THOMAS WILHELM
Regi CHRISTOF LOY
Medverkande
Minnie: NINA STEMME*
Jack Rance: JOHN LUNDGREN *
Dick Johnson/Ramerrez: ALEKSANDRS ANTONENKO *
Nick, bartender: NIKLAS BJORLING RYGERT *
Ashby, agent for Wells Fargo: MICHAEL SCHMIDBERGER
Sonora, guldgravare: OLA ELIASSON *
Trin, guldgrävare: KARL ROMBO *
Sid, guldgrävare: GUNNAR LUNDBERG *
Bello, guldgrävare: LINUS BORJESSON *
Harry, guldgrävare: CONNY THIMANDER
Joe, guldgrävare: MAGNUS KYHLE *
Happy, guldgrävare: KRISTIAN FLOR *
Larkens, guldgrävare: IAN POWER *
Billy Jackrabbit, indian: ALAR PINTSAAR *
Wowkle, indian: AGNETA LUNDGREN *
Jake Wallace, kringresande sångare: JOHN ERIK ELEBY *
Jose Castro: ANTON ERIKSSON *
En postiljon: JON NILSSON *
Guldgrävare, prisjägare, vaker m fl
* Gör i kväll sin roll för första gången påKungliga Operan.
KUNGLIGA OPERANS HERRKÖR
Kormästare Bo Wannefors
KUNGLIGA HOVKAPELLET
Dirigent PIER GIORGIO MORANDI
Konsertmästare Tale Olsson
Här kan du läsa mer om handlingen i Flickan från Västern på Mogens Operasidor
[…] Du kan läsa mer om mina intryck från föreställningen i ett inlägg på Kulturbloggen […]