Findus bjuder in till "Världens recepttävling" och recept på ungersk gulash a la Bronett

Kan du göra Sveriges bästa mathistoria? Findus har startat en tävling för att hitta världens bästa berättelse om mat.

Här är press/bloggmeddelandet:

Berättelser spelar en allt större roll för hur vi ser på mat. Numera ges det knappt ut en enda kokbok utan historier bakom maträtterna. Verkliga berättelser om dramatenskådisar eller fastrar i Italien. Mer eller mindre påhittade om Sopranos eller drinkar som figurerar i olika filmer. Vi ser helt klart en trend här – människor vill ha mat som har en historia!

Världens recepttävling
Idag finns mat och historier från hela världen i Sverige. Nu lanserar Findus den unika recepttävlingen ”Världens recepttävling” där vi bjuder in hela Sverige att berätta historier om mat och vi hoppas på att få in historier från alla världens hörn. Historierna kan handla om vad som helst så länge de är spännande, häpnadsväckande, charmiga eller tänkvärda. Huvudsaken är att det finns med ett recept och att en maträtt spelar en viktig roll i historien.

Henry Bronetts ungerska gulasch
Vi har fått ett recept på ungersk gulasch av Henry Bronett. Bakom receptet finns minnen från barndomen och cirkuslivet. Han minns allvarliga samtal, dans och skratt då doftena från den puttrande grytan fyllde tempojonglörena The Williams cirkusvagn.

Laga middag till hela svenska folket!
Vi vet att det finns en massa fantastiska mathistorier runt om i landet. Nu vill vi att Svenska folket berättar dem för oss. En jury bestående av bland andra Linda Skugge och Erik Videgård väljer ut de 100 bästa som kommer att publiceras i en unik bok. Maträtten från den allra bästa historien kommer att tillagas i Findus kök och säljas i butiker runt om i hela landet. Vinnaren kommer alltså få en unik chans att berätta sin historia och laga sin maträtt till hela svenska folket!

Här är Bronetts mathistoria:
Tempolongjörerna The William
Deras glittrande klubbor for som eldsflammor i manegen. Från den ene till den andra i rasande tempo och i de mest fantastiska kombinationer. Salsamusikens ettriga trumpeter och trummor höll takten och sporrade publiken att klappa i takt. I finalen jonglerade Janschi och Lazi sju klubbor mellan sig, och Itza, ställde sig mitten. Klubborna for med sådan fart att det inte gick att urskilja dem var för sig.
De formade en gnistrande vägg mellan publiken och Itza, där hon stod i stor, röd hatt, cigarett och ett par glasögon. Janschi och Lazi kastade klubborna med sådan precision att hatten åkte av, cigaretten
slogs ur mungipan och glasögonen for av nästippen. Aldrig har jag sett en jonglörtrupp som så snabbt, vackert och medryckande lekte med klubbor. Publiken var stormförtjust!

”Tempolongjörerna The Williams.” Så kallade pappa dem. han var bra med ord,
min pappa. Kortfattat, enkelt och träffande beskrev han saker. Familjen Williams hade smugglats ut ur Ungern.

– Din pappa hjälpte oss till friheten, det glömmer vi aldrig, sade en gång Janschi allvarligt till mig.

Jag blev ofantligt stolt över min pappa när jag fick höra det. Han hade räddat människor minsann, precis som en superhjälte!

Många år senare råkade pappa i en svår ekonomisk situation, något om en produktion i Alger där producenterna ”sprungit iväg med kassan”.Familjen Wiliams trädde självklart in och betalade hela kalaset med pengar de sparat. Så klarade de pappa ur knipan. Pappa var märklig, tänkte jag, han hade så många hemligheter. Han hade varit med om så mycket som jag bara fick höra så där fragmentariskt genom andra. Som den gången i Paris då han räddat livet på djurtämjaren.

Pappa hade hoppat in med risk för sitt eget liv, och dragit ut dressören undan
lejon och tigrar.

– Vi ska till Amerika, Las Vegas! François har ordnat kontrakt.

Jag väcktes ur mina dagdrömmar där jag satt i cirkusvagnen.

– Har pappa? undrade jag yrvaket.

Familjen Williams, Otza och Janschi, hade precis gjort klart sitt nummer och kom inmsminkade, med lösögonfransar och allt, men kostymerna hade de tagit av i omklädningsrummet.

-Man äter inte i scenkläder eller smutsar ner dem i onödan. I manegen ska man se
glittrande rik och lycklig ut, sade Itza. Det doftade härligt från spisen. Nästa föreställning var först om två timmar,förutom finalen förstås. Missade man den, då blev det böter.

– Var har ni lärt er att jonglera så fort? frågade jag.
-Cirkusskolan i Budapest, svarade Janschi. Gick man på cirkusskola i Ungern, fick man lära sig allt man behöver för att bli världsartist. Det var bara det att vi aldrig fick visa världen att vi var artister.
-Äsch, sade Itza och fortsatte, grunden är klassisk balett. Man ska kunna gå med
elegans och mening i manege! Itza hoppade genast upp så häftigt att cirkusvagnen gungade till. Första position,andra, pas de burret! Benen och händerna rörde sig elegant och snabbt runt hennes
kropp under det att hon angav namn på varje position.

– Snart välter hon vagnen med sitt temperament! Skrattade Janschi.
-Och så naturligtvis akrobatik! fortsatte Itza ivrigt.
-Ingen akrobatik här inne! Hjälp! Janschi kastade sig under matbordet som för attsöka skydd.

Jag skrattade lyckligt. Lekfulla och busiga vuxna – det bästa som finns, tänkte jag.

-Självklart akrobatik! nickade Itza irriterat och puttade till Janschi med ena foten

Hon ville inte bli störd för hon hade justkommit igång med att berätta.
-Arabesque, förklarade hon.

Hon stack ut benet bakom sig och gjordeen uppåtgående rörelse med resten av kroppen, ledd av handen, vackert sammanhållen så när som på ett finger som svävade lite ovanför de andra.

-Det ska vara lite finare liksom, sade hon.

Mellan de olika poserna och berättandet började hon skära upp lök, vitlök, hällde i rött vin, buljong och kryddor i en stor kastrull. Dofterna och skratten spred sig i den lilla cirkusvagnen. Itza var kock,
balettdansös, cirkusartist, komiker och mamma – allt på en gång. Att leva livet i fulla drag – det kunde hon.

-Cirkusskolan var hårt arbete, men vi hade det också bättre än de flesta andra. Alltid mat, kläder och vi fick resa över hela Ungern! Men tänka fick vi inte, sade Janschi. Längta efter vissa saker var förbjudet! Hur kunde man förbjuda människor att längta, det skrämde mig alltid när han sa så. Att inte få längta, hur skulle någon kunna hindra en människa från det? Hade de något sorts instrument
de kunde stoppa in i hjärnan och mäta eller se när man längtade? Janschi fick alltid något sorgset i blicken när han pratade om sitt hemland, han försvann inåt på något vis.

-Allt lämnade vi, mamma och pappa, sade han liksom för sig själv. Itza såg hur det var fatt och hoppade fram till honom i en elegant jeté. Sedan kysste hon honom på kinden och gav honom en kärleksfull örfil.

– Så, nu räcker det med sura miner, sade hon. Vi är fria helt enkelt. Så är det med det. Vi kan längta och göra vad vi vill. Nu ska vi till Amerika och göra succé, bli rika, lyckliga och ha TV. Du ska få se! Och om du inte genast slutar se ut så där får du ingen gulasch – är det förstått? Janschi kom upp ur den dystra källaren som han ibland råkade ner i och log kärleksfullt mot sin fru. Han fick alltid tårar i
ögonvrån då. För Janschi fanns ingen annan, ingen vackrare eller klokare. Han älskade sin Itza – hon var hans liv!

– Du är allt jag har nu, kunde han säga. Utan dig har jag inget liv, inget hem.

Grytan puttrade och dofterna gjorde att det vattnades i munnen. Bröd och sallad gjord på tomater, gul lök, vitlök och olivolja, dukades fram.

– Nu äter vi! sade Janschi och bröt av en bit bröd på vilken han lade på av tomatsalladen, direkt ur skålen.

– Du äter som en gris! Vad ska Henry tro om oss? skrattade Itza.
– Jag tror ingenting! Jag vet! sade jag, med glimten i ögat, och tog en bit bröd på vilken jag lade salladen – precis som Janschi.

Ungersk gulasch
6 personer
1 kg oxkött (högrev eller fransyska)
2 dl rödvin
1 rödlök
1 gul lök
1 msk paprikapulver
1 röd chilipeppar
1/2 tsk kummin, stött i mortel
1 tsk mejram
2 msk tomatpuré
1 vitlöksklyfta
8-10 potatisar
3-4 morötter
1 röd paprika
Skalet av 1/3 citron
2 msk smör
1 tsk salt

Gör så här:
Skär köttet i grytbitar. Hacka rödlök och gul lök grovt. Smält en klick smör i en stor gryta och fräs
löken i ett par minuter. Hacka vitlök och chili och riv citronskalet. Häll ner detta i grytan tillsammans
med paprikapulver, kummin, mejram och tomatpuré. Lägg ner köttet och vänd runt det i kryddorna.

Häll i rödvinet och fyll på med vatten i grytan så att det nästan täcker. Salta. Låt puttra på svag
värme under lock i ca en 1 1/2 timme. Hacka paprikan. Skala potatisen och morötterna medan grytan puttrar och skär i ungefär lika stora bitar som köttet. Lägg ner potatis, morötter och paprika efter 1 1/2 timme och låt puttra ytterligare 30 minuter. När köttet börjar falla isär är gulaschen färdig, servera gärna med ris eller bröd.

PS
Henry Bronetts historia kommer från boken ”Största möjliga njutning” Alfa Beta förlaget.

Andra bloggar om: mat, tävling, recept, Henry Bronett, Findus, recepttävling, matblogg, gulash