Varje gång jag har sett White Lies har jag slagits av hur kraftfulla de är live. Nu har de även fått en helt annan scennärvaro, jag tror till och med att jag skymtade ett leende på Harry McVeighs läppar under konserten.
Bandet har dessutom vuxit med en medlem sedan senast jag såg dem, vilket säkerligen har bidragit till det maffiga soundet.
Den första publikfavoriten var To Lose My Life som spelades som tredje låt. Överhuvudtaget var det låtarna från den två år gamla debutskivan, typ Farewell to the Fairground och Death, som fick bäst mottagande.
Bigger Than Us som de avslutade konserten med är en av behållningarna från nya skivan.
Crocodiles, ett av banden som öppnade för White Lies, är ett av de intressantaste psykedeliska noise-banden just nu. De är kanske inte särskilt nyskapande men det är alltid fantastiskt med band som har en sådan attityd och som går in för musiken till hundra procent.
Hearts of Love har kanske tidernas bästa refräng och I Wanna Kill är helt enkelt genialiskt. Neon Jesus låter mer som Primal Scream än vad Primal Scream någonsin har gjort. Förhoppningsvis får vi se Crocodiles på en svensk festival i sommar.
Även San Diego-trion Transfer och ett svenskt band som hade vunnit en tävling spelade under kvällen.
Kulturbloggen intervjuade White Lies inför släppet av deras senaste skiva – den intervjun kan du läsa här.
520 var också på där, de har även några snygga bilder från konserten.
[…] Här kan du läsa några av Kulturbloggens tankar kring konserten! ← Vad händer i veckan? Crocodiles på Cirkus → […]