En del tycker att åtsittande kläder som visar mycket av kroppsformen är höjden av sexighet. Jag respekterar deras inställning. Visst vet jag att den form av sexighet också säljer.
Företrädare för inställningen att åtsittande kläder på en kvinna är sexigt har också fått företräde i alla diskussioner kring sex och kvinnlighet. Inte bara företräde, de har fått totalt monopol.
I samband med modeveckan slår nu Alice Teodorescu ett slag för denna ensidiga syn på kvinnlighet i en debattartikel i Aftonbladet med ingressen: Kvinnlighet inget som ska gömmas undan i formlösa, illasittande plagg
Rubriken är dessutom riktigt fördomsfull: Svenska kvinnor klär sig som män
What?
Sex kan vara så mycket. Det som för mig utstrålar sex är när det är naturligt.
Naturlighet är vackert för mig. En människa som sköter sin kropp, äter bra, motionerar och luktar gott och inte utstrålar droger och/eller drinkar och bakfylla, det är sexigt.
En kvinna i en lång rak klänning som går barfota, som en hippetjej, det är vackert i mina ögon.
En man i en löst sittande t-shirt, vida jeans och som utstrålar att han tränar en kampsport – det är sexigt och manligt, i mina ögon.
Om jag hade tänt på tjejer, då skulle de gärna ha samma utstrålning: lös t-shirt, lösa byxor av tunnt material och barfota, kanske med en liten ring kring ena foten.
Varför är det dessutom kvinnor som måste packa in sig i åtsittande kläder för att anses kvinnliga och sexiga?
Det allra viktigaste för att någon ska utstråla kvinnlighet eller manlighet, eller sexighet, är att personer är bekväm med sina kläder. Att människa som bär kläder trivs med dem, när det gäller färg, mönster, material, stil.
Den som är bekväm med sig själv utstrålar därmed också något lockande.
Åh vad jag är trött på sådana där personer som Alice Teodorescu som signalerar att de som inte trivs i viss klädsel inte är kvinnliga. Som om kvinnlighet satt i särskilda kläder.
Hon skriver så här:
Men var kommer den här komplexa och motsägelsefulla bilden i från? Vari bottnar den konstanta ängsligheten och rädslan för att vara och uttrycka den man är? Vad är meningen med individualismen när den ändå blir kollektiv, som ett resultat av att alla är individuella på exakt samma vis? Hur kan det vara möjligt att så många av de kvinnor som frossar i exklusiva modetidningar, sprängfyllda av det senaste vårmodet, säsong efter annan låter Jantes besvärjelser bestå?
Fast det är tvärtom, det är hon som vill måla in oss kvinnor i ett hörn av likformighet. Vi som vill ha stora lösa kläder för att det trivs vi i, vi är inte kvinnliga enligt hennes måttstock. Hon klassificerar och hyllar ett ideal av klädstil, som många av oss inte alls ens tycker är snyggt.
Visst det finns många som har samma klädideal som hon har, som tänder på det övereleganta, det dyrbara, det som jag för min del kallar onaturligt. Det är OK. De styr och ställer ändå kring det mest. De äger största delen av modeindustrin och alla stora galor. Men det finns ett stort submode och det finns många av oss som tycker att en gothtjej, en hippietjej och en punktjej är mycket kvinnligare är de aftonklänningsprydda pianobarkvinnorna.
Om vi nu måste tycka att något är kvinnligare. Kvinnlighet sitter i stilen, i sättet, i personligheten – i människan.
En kvinna i en kostym kan vara hur sexig som helst.
”Fast det är tvärtom, det är hon som vill måla in oss kvinnor i ett hörn av likformighet. Vi som vill ha stora lösa kläder för att det trivs vi i, vi är inte kvinnliga enligt hennes måttstock. Hon klassificerar och hyllar ett ideal av klädstil, som många av oss inte alls ens tycker är snyggt.”
Och där var hon ägd! 🙂
Tack!
mvh
Jag har läst både Annas debattartikel samt kommentarerna på den och den här artikeln med svarskommentar här ovan och skulle vilja poängtera en sak;
Vad Anna vill framhäva (och som den stora massan verkar ha missat pga stilexemplen hon kommer med) är detta – att kvinnor skall vara stolta över att de är kvinnor, att de är den unika individ de faktiskt är och våga visa upp sin egen personlighet, sitt eget jag. Det betyder inte att man genast då ”måste” ikläda sig skräddade dräkter eller anamma klänningsfodral. Tvärtom.
Däremot har hon helt rätt i att svenskar generellt är oerhört stereotypa i sin klädsel, även de som säger sig vara personliga eller ha en unik stil kan man hitta flera likartade av på stan. Det var (i min uppfattning) det som Anna syftade på i första stycket.
Coco Chanel som hon tog som exempel, kände verkligen till hur hennes tids kvinnor fungerade. En mjuk, bekväm men ändock elegant liten svart trikåklänning fungerar utmärkt till middagen eller drinken. Det gör den är idag. Hon talade inte om ”den lilla svarta” som en klänning sydd i stelt, vävt tyg. Cocos dräkt, den klassiska Chaneldräkten var uttänkt för att vara ett hemmaplagg som lätt kunde snyggas till för att fungera även ute på stan, på semestern eller över en affärslunch. Jackan var sydd med en stickad kofta i sinnet, dvs den är mjuk, följsam och mycket bekväm att ha på sig. Ballerinaskon är även den ett mycket bekvämt plagg att bära, inga höga klackar som får fötterna att bli ömma.
Kort sagt, kläderna är inte det viktiga, utan budskapet i Annas text om att våga vara sig själv, att våga bjuda på sin personlighet och framför allt – att våga sticka ut. Sedan finns det helt klart plagg som gagnar en viss situation bättre än andra.
Och i min förvirring med namn så menade jag naturligtvis Alice och inte Anna..
Du missar min poäng Jessica: Alice hävdar att det är kvinnliga med åtsittande kläder. Det anser inte jag. Inte ett dugg.
Alice hyllar en slags ideal av kläder, jag föredrar en helt annat och anser inte det är kvinnliga med högklackat än att gå barfota. Vi är olika.
Sexighet och kvinnokläder har inget och göra med en typ av klädsel, det är alltid olika beroende på vad en individ tycker. Inte kan man dra alla över en kam, helt fel!