Kultur är nödvändig för ett människovärdigt liv och för ett dynamiskt samhälle. Vi tror på ett mångfaldigt kulturellt utbud och kräver därför ökade offentliga satsningar och en offensiv kulturpolitik!
Så står det i en namninsamling för kulturen.
En av initiativtagarna bakom berättar i ett meddelande till Kulturbloggen:
Namninsamlingen var en idé som kom fram på Kullturupproret – Facebook-grupp som startade söndagen 23 januari av Britt-Marie Almström. Gruppen är tänkt som en samlingsgrupp för meningsyttranden omkring nuvarande kulturpolitik, senast uttryckt i Stockholms kulturnämnds beslut 18 januari och Kulturministerns yttranden i radio om kulturskribenternas exkluderande tilltal.
Länkar till olika artiklar och debattinlägg läggs regelbundet in i gruppen.
Efter att idéen om att starta en namninsamling var född bollade vi lite vad som skulle stå och det blev till slut så här:
”Kultur är nödvändig för ett människovärdigt liv och för ett dynamiskt samhälle. Vi tror på ett mångfaldigt kulturellt utbud och kräver därför ökade offentliga satsningar och en offensiv kulturpolitik!”
Namninsamlingen kommer att lämnas till kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth.
Här kan du skriva under namninsamlingen.
Läs även andra bloggares åsikter om kulturpolitik, namninsamling, kultur, kulturupproret
Är själv både kulturarbetare och musiklärare, och kan inte undgå att se det ironiska i att det på en sida till förmån för ”offensiv kulturpolitik” under övriga rubriker endast skrivs om redan etablerade artister och andra som inte är ett dugg behjälpta av en ”offensiv kulturpolitik”… Håkan Hellström, The Strokes, Joan Baez, The Pusher etc…
En fråga bara: Kan inte människovärdigt liv och ett dynamiskt samhälle skapa sina egna kulturella yttringar utan att politiker ska bestämma över vad som ska gynnas, eller inte?
Sorry.. Skriver inte på…
… och du har följt oss i så många år att du vet att vi inte skriver om oetablerade artister? Jag blir så trött på alla pretton som uttalar sig innan de vet något.
Här var det ömma tår, märker jag…
Men okej då, jag omformulerar frågan: Varför skall skattebetalare skjuta till pengar till något som annars inte klarar av att stå på egna ben. Vilket existensberättigande har kulturyttringar som folk inte vill se/höra/uppleva? (En kanske provocerande, men ärligt menad fråga.)
Tycker du också att bara barn till föräldrar som har råd att betala privatlärare för att lära sig spela musikinstrument ska ha tillgång till att lära sig spela, eller kan det finnas något av värde för ett samhälle att också fattiga barn kan lära sig spela gitarr eller piano? Kan det finnas något intresse för ett samhälle att människor får utveckla sin fantasi, eller är det bara ekonomiska talanger som är värdefulla?
Definitivt. Om det är konstnärlig skolning för barn som avses med offensiv kulturpolitik är det absolut rätt väg. Dock har jag på känn att terminologin omfattar mer än utbildningsfrågor.
För mig handlar offensiv kulturpolitik absolut om att ge så många som möjligt chansen att utveckla sig inom skapande och framför allt att barn och ungdomar får den möjligheten. Att ha mer kultur i skolan ingår också i offensiv kulturpolitik. Där har Sverige massor att lära av Frankrike, till exempel.
Där håller jag definitivt med dig. Så länge det rör sig om utbildning ska kultursektorn ha samma möjligheter och skyldigheter som vilken annan sektor som helst. Där kanske man ska ge sig på Björklund istället för Adelsohn.
Det jag vänder mig emot är stöd till kulturyttringar som annars inte skulle bära sig. Det är nämligen på detta vis mycket av den ”offensiva kulturpolitiken” tett sig genom åren.
Det finns ett problem med system för bidrag till kultur: de som får de bygger ibland sin verksamhet på det. Och det blir omöjligt för nya grupper eller kulturföreningar att få något, för alla bidrag är redan intecknade sedan många årtionden.
Det problem du pekar på är dessvärre endast ett av hysteriskt många där skattefinansierad kultursubvention är involverad; nepotism, orättvisor, kvävning av annan kultur, politiskt godtycke, kulturellt godtycke, kvalitetsförsämringar inom kulturen, kravlöshet vad gäller motprestationer, etc etc… (förklarar gärna min terminologi om du vill, men jag tror du förstår vad jag menar)
Jag håller med dig om att det finns problem. Det är därför det är viktigt att diskutera kulturpolitik. Nu måste jag koncentrera mig på att få ihop en recension till Teatermagasinet också. Men jag diskuterar gärna det här vidare här i bloggen.
Gärna, och som musiker och musiklärare blir jag mer än gärna överbevisad i frågan, men hyser dessvärre inga större förhoppningar… 😉