Jag fick en dålig smak i munnen när jag hörde att Kurdo Baksi tjänar gott på att ha varit vän eller bekant med Stieg Larsson, författaren till Milleniumböckerna som dog innan han fick uppleva den ekonomiska världssuccén. Kurdo Baksi är aktuell nu för att han i dagarna gett ut en bok – ”Min vän Stieg Larsson” – där han berättat om Stieg Larsson. I artiklarna om detta kommer det fram att Baksi dessutom rest världen runt och hållit föredrag om sig och Stieg Larsson.
Jag fick en obehaglig känsla av detta. Som en bild av hur människor utnyttjar andra. Fast finns det människor som är beredda att betala för att höra Kurdo Baksi berätta om Stieg Larsson så är det väl ok. Fast jag kan ändå inte hjälpa att jag tycker det känns som att samlas som gamar på något sätt.
Nu är det bråk kring en del av det Baksi skrivit om Stieg Larsson. Baksi beskriver i boken Stieg Larsson som en journalist som tänjer på de yrkesetiska gränserna. Enligt Baksi har Stieg Larsson låtit TT publicera artiklar där han intervjuat sina vänner och drar sig inte för att skriva om ämnen där han själv är part i målet, som artiklar om tidningen Expo.
Många reagerade på detta. Kenneth Ahlborn, som under en period var Stieg Larssons närmaste chef på TT, reagerade starkt och förnekar å det bestämdaste att Stieg Larsson skrev sådana artiklar. Ur Dagens Nyheter:
Stieg skrev nästan bara harmlösa men rätt kul artiklar om deckarförfattare, illustratörer eller charmig, välresearchad trivia. Jag kan bara minnas ett par, tre artiklar om vad man kan kalla politik i vid mening. Han introducerade en brittisk organisation som höll koll på nynazister, och skrev en annan gång om en ung man som levt under-cover i nynazistkretsar i Sverige. En tredje artikel anmälde en engelsk bok om hur extremhögern infiltrerar supporterklubbar i fotboll.
Själv har jag faktiskt också jobbat på TT samtidigt som Stieg Larsson. Jag satt på centralredaktionen där vi skickade ut senaste nyheterna inom inrikes, ekonomi och sport. Vi var som en sista granskade station som klickade på knappen och iväg skickades nyheterna till olika redaktioner runt om i landet. Det var flera år innan Internet ens fanns.
Jag minns att en trappa ned fast det en kille som hette Stieg Larsson, som var en faktakollare. Om vi ville kolla någon fakta i en artikel innan den skickades ut, då bad vi honom kolla upp det.
TT hade en viktig roll då: TT skulle vara snabbast och trovärdigast. Vi fick en god träning i att läsa texterna med skärpa.
Det var rätt länge sedan och jag var där i ett år innan jag fick vidare och jobbade på ett annat ställe ett par år och sedan kom jag tillbaka en kort period. Jag kan inte uttala mig om vad som är sant eller inte, om hur många artiklar Stieg Larsson skrivit på TT. Jag har detta i bakhuvudet när jag läser debatten nu. Tänker att den som utnyttjar och tjänar pengar på någon som är död, och inte kan svara för sig, för vara extremt noggrann med fakta.
Om Baksi har rätt eller fel i sak, om Stieg Larsson skrev artiklar där han bedrev politik för det han brann för, eller inte, det lär vi säkert veta mer om. Finns artiklarna kommer de att grävas fram.
Relaterade artiklar: Dagens Nyheter 1, Dagens Nyheter 2 och Aftonbladet.
Läs även andra bloggares åsikter om böcker, deckare, journalistik, Stieg Larsson, Kurdo Baksi
Hörde Baksi uttala sig på radion. Han hade väldiga funderingar kring just detta; att tjäna pengar på en bortgången vän. Det lät som de dubierna nästan stjälpte eller åtminstone fördröjde projektet.
Men biografier över hädangångna personligheter – av såväl vänner som fiender som kanske mer neutrala forskande skribenter – är ju inget nytt. Det finns biografier om Astrid Lindgren; jag vill minnas att de har reviderats efter hennes död, då man kan vara mer uppriktig i genmälet då (i bemärkelsen att utmärkta hänsyn ej behöver beaktas). Jörn Donner har skrivit om Ingmar Bergman. Om Olof Palme finns det hur många biografier som helst. Vilken är skillnaden?
Kring denne Larsson sprids en mytens glans. Och det är ju en fara: myten är per definition osann. Det kommer ju fler böcker om honom, och man kan hoppas att den pluralistiska bilden ger rättvisa. Varje ärligt porträtt av en människa är ju förstås subjektivt.
Sedan kan man diskutera hur pass intressant det är, detta, med en författarbiografi av det här slaget. Det är trots allt i slutändan verket – de skrivna böckerna och artiklarna av upphovsmannen själv – som regerar.