Jag är en sucker för det konstiga och här får jag konstigt så det räcker för hela dagen. Folkmusik ligger på något märkligt sätt mig varmt om hjärtat. När folkmusiken spelas på distade instrument och med massor av attityd blir jag extra lycklig. Finska Korpiklaani erbjuder en massiv upplevelse med tung och hård musik i botten, med såväl fiol som dragspel i mixen. Kan man bli annat än glad av sånt?
Spelskickliga, med sång på såväl engelska som finska och ett mellansnack värdigt en finländare. Han hade lika gärna kunnat prata finska i mellansnacket, ingen förstod ändå vare sig engelskan eller försöken till svenska. Men den extroverta sångaren och frontmannen Jonne Järvela pratar hur som helst inte mer än två – tre ord i varje mellansnack. Han hade säkert inte sagt mer på finska för när det kommer till pratandet kändes han mer introvert.
Det spelas för lite dragspel inom hårdrocken. Kolla in Sami Perttula här intill. Lång väg kan man se att det inte blir hårdare än så här.
Den stora slänten som sluttar in mot Sweden Stage i södra delen av festivalområdet, lämpar sig extra bra för folkmetal. Här kan man luta sig bekvämt om det är vad man föredrar, eller stå långt fram och till fullo suga i sig allt det sköna som produceras på scenen.
Jag tror inte någon gick ifrån konserten med Korpiklaani (Vildmarksklanen) besvikna. Det här är ett rutinerat band med inte mindre än 13 studioalbum i bagaget. De två första under namnet ”Shaman”.
Det är mycket folk på Sweden Rock Festival i år. Till och med när första bandet för dagen går på scenen, samlas tusentals människor vid scenerna och köerna till matförsäljarna fylls på stadigt. Det är en av de finaste sakerna med en stor festival som den här. Man kan alltid få högkvalitativ underhållning till varje måltid.
