Utopia i Göteborg
31/1 2023
Sedan starten för ett år sedan har Utopia Jazz klivit fram, som Göteborgs i det intima formatet piggaste livescen . Samtidigt är det en frekventerad krog i två plan, belägen ett stenkast nedanför Stigbergstorget. Alltid pålitliga Johanna Hjort & kvintetten Sweet Little Angels trängde ihop sig för att inviga en ny satsning på blueskvällar. Hade stor behållning av deras spelning under Sommarjazzveckan i Ljungskile för några år sedan. Premiären en tisdagskväll samtidigt som filmfestivalen pågår, utföll till stor belåtenhet för såväl åhörare som utövande musiker. Kan nämna omgående att dessa glimrande musiker genremässigt inte är några puritaner. På repertoaren finns också gospel, soul, jazz och orgelanstruken souljazz. Formellt är epitetet coverband inte missvisande. Skulle tro att man funnits i omkring sju år.
Enormt inlevelsefulla vokalisten Johanna Hjort omges av Dan Helgesen på piano/hammondorgel ( av praktiska skäl en ”fuskvariant”), allsidige gitarristen Tobias Grim, tenorsaxofonisten Torbjörn Stensson och i rytmsektionen bakom trumsetet Tomas Olsson och på elbas kapellmästaren Mats Boogh. Förhåller sig på det viset att att de två först nämnda har recenserats vid ett antal tillfällen. Den eminente Tomas Olsson har jag senaste decenniet hört live med exempelvis Mats Ronander, Bjurman Band, Varmare än Korv och Stella. Vi får således frottera oss musikaliskt med ett mycket rutinerat gäng, som dessutom svetsats samman tack vare kärleken till sin repertoar.
Två högoktaniga set levereras, varav det efter paus pågår längre naturligt nog. En handfull låtar görs instrumentalt, varav inledande Let The Good Times Roll fungerar som en slags uppvärmning. Därefter blir det andra bullar när kvinnliga energiknippet äntrar scen, i en gungande souldänga jag förknippar med Gladys Knight & The Pips (kan ha fel), fast då i annat tempo. Sedan klaffar allt, går som på räls fast utan så kallade transportsträckor. Svänger kopiöst när det är avsikten för att ibland stanna upp tiden med emotionella urladdningar.
Ska försöka att inte ägna mig så mycket åt refererande av vem som utförde vad. Poängen är att melodiinriktade instrument gavs ansenligt solistutrymme, eller backade förtjänstfullt upp Hjorts fabulösa stämma. En avgörande faktor för att det lät så bra måste tillskrivas rytmsektionen. Vill man göra anspråk på seriös bedömning bör deras betydelse lyftas, även om Booghs Höfner-bas var överraskande lågt inställd vilket gjorde att pianots klanger gynnades. Och mannen i hatt, herr Olsson som drev på, alternativt garnerade med fills framstod som en gigant som präglade låtarna. Vilken tajming!
Gruppens sångstjärna briljerar under första set i låt med gospel-touch framförd till sugande beat och i Aretha Franklins paradnummer (You Make Me Feel Like) A Natural Woman. Tobias Grim kom igång och roade oss redan i andra låten. Sammantaget stod han säkert för ett tiotal egna vägvinnande expeditioner, vilka sannerligen förgyllde tillvaron för entusiastisk publik. Förvisso kanske fånigt ordvitsande, men ändå lite roligt att få skriva ”Grim var grym”. I snärtig souljazzig slinga vandrar fokus, samtliga instrumentalister får utrymme att fronta och gör så med besked. Tomas Olsson blir medelpunkt genom att delvis imitera Art Blakey i ytterst vital version av fartfyllda Blues March (B. Golson), där Dan Helgesen och gitarrist Grim konverserar på svindlande nivå.
i ovan nämnda Carole King-klassiker häpnar man av precisionen i harmoniken. Följs av en intrikat dänga som får alla vara på tårna, med feature från Tobbe Stensson och hans spänstiga spel på tenorsaxen, i en tradition emanerande från King Curtis. I det här skedet byter Helgesen för första gången till piano. Gläds åt riffig, mjukt gungande souljazz och åt vad som liknar en B.B King-shuffle. och rotblues. Man går till välförtjänt halvtidsvila genom att anamma ikoniskt sound från Basies orkester.
När Sweet Little Angels vässar sitt sound instrumentalt blir Dan Helgesen deras sympatiske presentatör, träder fram också musikaliskt. Stompiga r & b -låten Fire Eater, skriven av basisten i Three Dog Night, blir till en perfekt öppning när konserten återstartar. Mycket orgel-groove, fräckt solo av Grim och otroligt tajt basgång. Låtens exalterade beat utvecklas till smånätt, framglidande samspråk. Märker en solid trygghet i detta kollektiv som uppenbart trivs med att agera unisont, jämte att brodera genom individuella inlägg. Oavsett om det handlar om snabbfotat beat eller långsamt tempo existerar påtaglig närvaro.
Helgesen för oss in i extremt långsam blues, vars essens Johanna Hjort passionerat fångar. Oj, vilken kraft och vilket omfång det finns i hennes ”pipa”. Crescendon kommer tätt när vokalist och musiker går hela vägen, ger oss maximalt utbyte av en själfullt bluesig tillställning, långt utöver vad publiken rätteligen kan kräva. Vi har mycket att jubla åt, kan lägga mörka tankar på en oroväckande och sanslös tid åt sidan för en stund. Innan de kommer fram till jive-betonade, hejdlöst ösiga Don´t Do It rör sig Sweet Little Angels melodiskt och rytmiskt i trakterna kring sådana som Ray Charles, B.B King och Nina Simone.
Dan Helgesen puffar självklart för melodier med hammondorgel som feature, vilket blivit något av ett kall Detta sker i en avdelning där han introducerar Jimmy McGriff genom att lira All About My Girl, åtföljd av mega-hitten Green Onions av Booker T Jones (fortfarande aktiv enligt klaviaturmästaren, hörde -93 i Stockholm med Neil Young). Sin vana trogen gör mannen jag diggat i egna konserter på Nef då han spelat egna låtar, utförligt intro. Är ingen soloshow utan övriga i bandet hänger på. Hypnotiskt medryckande dansgolvsgroovet från Stax tidiga epok, utvecklas på Utopia till maximal njutning. Grim lägger till egna formuleringar, underbar dialog uppstår emellan honom och hammond-förespråkaren. Ska flikas in att ryggraden, det vill säga rytmsektionen ser till att denna ”tolvtaktare” sitter som en smäck.
Johanna Hjorts kolossalt övertygande stämma leder oss in i bluesigt vaggande gospel. Torde ha varit Dr. Feelgood av the queen of soul om mina öronen uppfattade rätt. Torbjörn Stenssons saxofon slår följe med en heltänd sångerska och det slår gnistor om deras output. Snacka om äkta vara! Ofrånkomligt med extranummer. Har jag ordning på mina anteckningar fröjdas vi åt Unchain My Heart (R. Charles), där Tobias Grim bestämmer sig för att expandera sina ackord i Chuck Berry-stil. Första bluesaftonen på Utopia kan således inte betecknas som något annat än en rungande succé.
