8/5 2022
Stora Teatern i Göteborg
Nils Landgren har vid olika tillfällen arrangerat sina avspända tillställningar ”Nisses hörna”, av vilka jag sett minst två på Sthlm Jazzfestival. Gäster var de gångerna Rigmor Gustafsson respektive Ann-Sofi Söderqvist. Nu efter att turnén i Västsverige tvingats pandemi-framflyttas två år, hade turen kommit till en folkkär underhållare och sångare vars pipa – som någons imponerande röstresurser brukar benämnas – låter förbluffande intakt. Kuriöst nog visar det sig att masen Björn Skifs inte tidigare satt sin fot på Stora Teatern. Ungefär lika egendomligt som att jag inte kan erinra mig ha sett honom live på plats tidigare.
Stora Teatern är förstås i princip fullsatt och följande kväll ordnas extrakonsert för att möta efterfrågan. Medelåldern på den förväntansfulla, mogna publiken är hög. Man kan utgå från att så gott som samtliga kommit för den fyrfaldige melodifestivalvinnarens skull, vilket värden i högre utsträckning borde tagit hänsyn till. Konceptet Nisses hörna bygger på en repertoar av väl valda låtar ur en framgångsrik karriär, varvat med familjärt ”musikersnack” innehållande godbitar i form av lika roliga som upplysande anekdoter. Frontfigurerna skojar om sin ålder – ”behöver farbror sätta sig och vila?” Att folkkäre artisten snarare ser ut som 48 år än de 75 han fyllt är exceptionellt.
Som seden föreskriver börjar Bohuslän Big Band på egen hand. Framför som uppvärmning känd ”storbandsrökare” betitlad I´m Getting Sentimental Over You. När huvudpersonerna äntrar scen ackompanjerar Landgren på sin röda trombon Skifs i lite pompös slagdänga. Då jag sällan befunnit mig i samma kretslopp som den senare, konstateras efter research att just Break The Spell är skriven av en storsäljande hitmakare som varit verksam i mytomspunna Cheiron-studion. En titellåt med klös på ett album från 2011, en låt vars aningen raspiga röst kan associeras till exempelvis Stevie Winwood.
Vill hävda att Nils Landgren förbiser det faktum att publiken betalat sina dyra biljetter enkom för att uppleva den äldre kollegan i denna omgivning. Tillför inget att värmlänningen som brer på sin dialekt, gör hyfsade versioner av balladerna Still Crazy After All These Years ( P. Simon) jämte The Moon Is A Harsh Mistress (J. Webb). Självklart trivs han med att sjunga ut uppbackad av BBB, den topporkester (Sverigebäst enligt honom själv) han under ett antal år var konstnärlig ledare för.
Håll Mitt Hjärta framförs i ny tappning. Stjärnvokalisten på scen glänser, faller nära nog in i alltför smäktande uppvisning. Det delikata arret framhävs av Göran Kroons vispar jämte Stefan Wingefors fina anslag på flygeln. Till saken hör att Håll mitt hjärta berör personligen, eftersom den framfördes av Sam Vesterberg på pappas begravning. Aftonens värd adderar finkänsligt inpass på sitt instrument.
Tänker att flera av de mest poppiga melodierna förmodligen saknar spännande struktur. I flera fall har finurliga arrangörer absolut gett de superproffsiga musikerna större utmaningar, än vad ursprungliga noterna påvisar. Varje gång med gott resultat. Vi får vara med om flera duetter. Strax före paus är det dags för blåssektionerna och den eminenta rytmsektionen att jobba ordentligt. I en hit från platta jag äger med Delbert McClinton river man i up-tempo av Giving It Up On Your Love (J.L Williams).
I andra ser och hör jag bättre på ny plats. Noterar då att det är Peter Jansson som alternerar på kontra- och elbas. Antar att ljudansvariga velat lyfta fram basgångarnas effekt, eftersom de ligger i framkant. Att se jazzige Jansson lira elbas är en raritet (kan inte minnas senaste gången), något han givetvis stilsäkert går i land med. Ovanligt är också att höra Skifs ta sig an en romantisk filmmelodi, standardlåt av Hoagy Carmichael. Den klara rösten exponeras förträffligt till sordinerat blås i The Nearness Of You. Tenorsaxofonist Linus Lindblom formulerar sig solistiskt vid flera tillfällen. I detta örhänge sveps fraser fram så skickligt och soft att min impuls stannar vid Stan Getz.
Elegant sound förbyts till svensk pophistorik. Berättas om det osannolika i att okända svenskar producerade av Bengt Palmers toppar Billboard-listan 1974. Man glömde dock att tala om att låten med sina hysteriskt oväntade konsekvenser var en cover. Roligt intro i form av skanderande kör från BBB. Göran Kroon måste för en kort stund övergå till att vara taktfast rockbatterist, vilket fixas förstås. Janssons elbas eldar på publiken som klappar takten. Kul sekvens, även om det inte var konstnärligt klimax.
Värden svarar, kontrar med det närmaste han kommit i hitväg. Tar fram sitt ess ur ärmen, det vill säga en svettig stänkare från Nils Landgren Funk Unit betitlad Ain´t Nobody. Tar man i beaktande att BBB inte innehåller några av genrens fanbärare (Magnum, Ikiz, Petter B från NLFU), måste man tillstå att man charmas. Svänger hejdlöst! Rytmsektionen hittar rätt groove medan Joakim Rolandsson på altsax öser på som en motsvarighet till Maceo Parker (sett fyra ggr). Kanske rent av aftonens bedrift! Och äntligen fick gitarristen Viktor Olofsson ställa sig upp och riffa loss. Borde ha skett fler gånger. Angenämt nog ges också den distinkta trumpetsektionen en plats i rampljuset, medan könsmixade trombonister oundvikligt hamnar lite i skymundan i och med att Landgren också instrumentalt frontar.
Efter kopiös urladdning övergår tillställningen i en bluesig, långsam duett I ett sensitivt arr då Now That The Magic´s Gone sveper fram, ligger fokus på Björn Skifs utomordentliga tonträff. Stänk av raspig patina sipprar fram i låt förknippad med Joe Cocker, om jag fått fram korrekt info.
Hipp slagkraftig sång i brass-stuk avrundar den musikaliska festen. Same Old Story (J. Sample/ W. Jennings) ser till att utnyttja kvaliteterna hos makalöst svängiga BBB, vars solister avlöser varandra som på parad. Älskar detta New Orleans-doftande gung. Resulterar exempelvis i antydan till sprittande battle mellan trumpetarna Linnea Jonsson – Patrik Putte Jansson och om jag minns rätt från trombonisterna, vars ena duktiga halva består denna gång av Hanne Småvik och Ella Wennerberg. Låten är hämtad från album Landgren gjorde 2005 med en souljazzprofil, klaviaturspelaren Joe Sample (Crusaders). Huvudpersonernas stämmor förmedlar bubblande extas. Kompet med Kroon, Jansson och Wingefors i spetsen driver excellent på den kantiga harmoniken. En fullträff! Slås återigen av hur formidabel akustiken är.
Stämningen befinner sig på kokpunkten. Då blir det åka av när det flörtas hejvilt med salig publik. I extranumret tar orkesterns motor (Göran Kroon) täten och krattar för schlager-Skifs. Publiken står mangrant upp i bänkraderna och diggar, till en minst sagt yster version av Michelangelo (etta på Svensktoppen när det begav sig). Och BBBB trycker på maximalt på ett hisnande sätt som bara de är kapabla till. Som helhet går det inte att vara annat än mycket nöjd med vad som hände på scen. En klang- och jubelföreställning med spännvidd som tillför alla närvarande, ett välbehövligt påslag av energi.
