Valand/ jazzföreningen Nefertiti i Göteborg
10/3 2022
På grund av ni vet vad, påbörjades releaseturnén för skivan North (recenserad i Kulturbloggen) i hemstaden Göteborg med ett och ett halv års fördröjning. Samma sättning på scen som på skivan. Vi ser den komponerande frontmannen på flöjter – tippar på c-flöjt och basflöjt – och sopransaxofon, Joona Toivanen (aktuell med egen förträfflig trioplatta) på piano, Helge Andreas Norbakken på percussion samt kontrabasisten Johannes Lundberg. En kvartett vars meriterade medlemmar härstammar från Finland, Norge, Uppsala och Majorna; fast Hagberg får räknas som göteborgare och Toivanen bor i Lerum.
Blev en mycket givande stund över två set i deras sällskap. Hyfsad uppslutning en kväll mitt i veckan med stort utbud av liveevenemang i närheten, även om fler borde hittat hit. Publik och serveringspersonal ska berömmas för hur disciplinerat de betedde sig, vilket gjorde att alla nyanser gick fram galant. Tomas Ferngren och kände ljuddesignern Åke Linton hade givetvis fullständig kontroll över den akustiska omgivningen, trots eventuella yttre störningar vilka hade sluppits i Stenhammarsalen.
Konserten begynner som jag föreställt mig: suggestivt inbjudande. Föredömlig balans! I denna oförblommerade kärleksförklaring till berörande konst, kunde stundtals en magisk dimension skönjas. Upprepade gånger prisade Hagberg sina medarbetare, nämnde att norske rytmläggaren är man tvungen att boka med lång framförhållning.
Noterar att blåsinstrumentens melodier styr skeendet. Till att börja med fyller pianisten finstilt i konturerna medan rytmsektionen smakfullt backar upp. Tredje stycket kopplas upp mot ett sfäriskt sound (skivan anger att Hagberg har hand om ambient sounds.), varvid Lundberg träder fram på stråke jämte Norbakken med sin unika stil. Musiken ömsom drömsk, ömsom sprittande rivig, huserar inom folk-,jazz och kammarmusik. Hisnar när extremt subtilt sväng breder ut sig, vilket föregåtts av inslag i nordisk folktradition. Jublar åt dialog emellan sopransax och slagverk.
Ett annat klimax utbrister när den originellt spelande norrmannen etablerar poröst jazzig interaktion med Toivanen. Första avdelningen avrundas med Children, ett vackert, melankoliskt stycke där Lundberg nynnar fram hoppfulla tongångar. Flöjtist Hagberg demonstrerar sin expertis på det väsande ljud man främst associerar till Björn J:son Lindh.
Andra set pågår längre, börjar ljuvligt, rent av bedårande. Hör ett trankilt solo på sopransax med reminiscenser till Auld Lang Syne. Musiken är till lika delar rogivande och eggande. Har nog bara hört Helge Andreas Norbakken någon enstaka gång tidigare, antagligen med Marie Boine. Publiken fröjdas åt hans sofistikerade segment med smattrande kombinationer på bastrumma, jämte läckert framställande av rasslande, klingande och taktfasta sound. Toivanen alternerar med låtskrivaren i rollen som melodileverantör genom sinnrika löpningar. För att få fram en torrare, mer metallisk klang används några gånger ett slags ”leksakspiano”.
Märker att det i repertoaren finns utrymme för kreativa infall, stråk av oförutsägbarhet. Enda covern på North är Inga som är fragment av traditionell jojk. Den skrider stolt fram insvept i magisk aura. Blir uppenbart hur raffinerat man arbetar med dynamik som variabel, inte minst när österländska influenser införlivas på sluttampen. Som bonus får hänförda åhörare en låt från ett tidigare album, Stories From Now. En underbar, slingrande komposition, likt en oförutsägbar vals där karnevalstema bryter igenom. Elastisk, pregnant ballad utgör extranummer. I långsamt tempo broderas effektivt temat vars suggestiva karaktär påminner en smula om Tutu.