Gillade du ”Tsatsiki, morsan och polisen”? Då kommer du nog inte att bli besviken på Patrik 1,5. Men det här är en ännu mer angelägen och tänkvärd film, som dessutom ofta lockar till skratt. Handling: Äkta paret Göran och Sven (spelade av Gustaf Skarsgård och Torkel Petersson) har blivit godkända för adoption. Problemet är att det saknas givarländer som accepterar homosexuella föräldrar. En dag öppnar sig en möjlighet att få adoptera ett svenskt föräldralöst barn, ”Patrik 1,5” Men när Patrik anländer visar han sig vara någon annan än de trott. Ett kommatecken har hamnat fel i byråkratin och in kliver en femtonårig homofob med kriminellt förflutet. Se trailern http://www.sf.se/filmer/film?filmid=16002582
I Ella Lemhagens nya film ställs ofta sociala konventioner och fördomar på huvudet på ett sätt som väcker eftertanke lika mycket som det lockar till skratt. Måste man ha barn för att familjelyckan ska bli total? Och vad händer när detta barn är en strulig tonåring? Och frågar om han ska kalla papporna för ”Pappa och Pippa”? Detta parat med trovärdigt skådespeleri – i synnerhet av 17-årige Tom Ljungman som spelar Patrik – bra kameraarbete och klippning, så förstår ni att ”Patrik 1,5” mer än sevärd. Lägg till detta välvald filmmusik av bland andra ”Kissin Cousins” (http://www.myspace.com/thekissincousins). Sammantaget ger ”Patrik 1,5” ett filmiskt och socialt betydligt mognare intryck än hennes lågvattenmärke ”Om inte” från början av seklet. Visst gnuggar hon in sensmoralen något varv för mycket i slutet, men det gör just inget, för då är vi redan helt med på tåget. Nu är Ella Lemhagen återigen på rätt spår, och det med stormfart! Socialt och humanistiskt patos med humor som visar att svensk film har ångan uppe, sammanfattningsvis. Premiär 12 september
Lena Gavelin
[…] Här är Kulturbloggen recension om Patrik 1,5. […]