Händerna. Längst ut på våra armar. De finns där och vi använder dem dagligen, ständigt, konstant utan att egentligen lägga märke till dem. Vad de gör, vad de kan göra, vad de gjort. Händerna som redskap, som verktyg, som kroppsdel, som uttryck. De är rätt otroliga när man börjar tänka på det och ännu tydligare blir det när de gestaltas på bild.
”Power of hands” heter utställningen som visas på Fotografiska och den gör verkligen skäl för sitt namn. Kraften går att ta på. Den är omöjlig att inte känna. Bara genom att läsa titeln på utställningen gör att allt fokus sedan ligger på händerna när man kollar på bilderna. Ögonen dras dit. Även på de mer vidgade bilderna där händerna inte är i fokus så söker blicken efter dem.
Malin Fezehai är en eritreansk-svensk fotograf baserad i New York men har världen som sitt motiv. För bilderna till ”Power of hands” har hon rest runt på fyra kontinenter och fotat människor i olika situationer och konstellationer. Allt ifrån det vardagliga till det mer extravaganta. Till det bra som händerna kan göra men också det dåliga. Denna utställningen har hygien- och hälsoföretaget Essity som kunskapspartner och enligt deras rapport ”Hygiene and Health Report 2018-2019” kan upp till 70% av sjukvårdsrelaterade infektioner reduceras med hjälp av bättre hygienrutiner. Den kraften har det. Den kraften har de.
Att ha ett så smalt och fokuserat tema på något så enkelt som en kroppsdel är väldigt slagkraftigt. De blir inte bara den yttersta spetsen på en arm, de blir något mycket större. Händer som flätar, skjuter en cykel, baddar en panna, kramar om en vän. Som lyfter upp varandra, håller varandra uppe, drar varandra upp. Det är fint att tänka på. Alla de händer som har rört vid en och på så sätt berört en. De fyller så många funktioner och det gestaltas så vackert i bilderna. Som i ”New York” där en pojke har lindat armarna kring sig själv. Som i ”Washington D.C, USA” där främlingar hjälper en demonstrant att tvätta ögonen rena från tårgas. Som i ”Port Antonio, Jamaica” där den lilla, tunna handen är balansen som får flickan på tå att kunna ställa sig i de mest otroliga ställningarna.
”Mina händer är mina redskap i bildskapandet, men det betyder också mycket när jag fotograferar människor. Hur deras kroppsuttryck fångas är lika viktigt som ansiktsuttryck. För att det kan kommunicera så mycket olika saker som ömhet, stolthet, glädje eller ledsamhet” säger Malin. Jag ser ner på mina egna händer när jag skriver den här texten. Allting hänger ihop. Det är hennes händer som tar bilder på andras händer, det är mina händer som skriver om hur hennes händer tar bilder på andras händer. ”Människor är lika och olika över hela världen på samma sätt som individer är lika och olika. Vi alla lever i samma värld men med olika verkligheter och jag försöker ständigt lära mig om olika människors liv, vare sig en person är en flykting, politiker eller musiker. Jag jobbar i många olika verkligheter och för mig är den mänskliga kontakten det viktigaste” fortsätter hon. Hennes synsätt på mänskligheten är inspirerande och hoppfull. Bilderna från världens hörn flätas samman till en och jag vill tro, och måste tro, att oavsett var vi kommer ifrån, vad vi bär med oss, vart vi ska, kan vi alltid – alltid – sträcka ut våra händer och någon kommer fatta tag i dem.
