Stockholms Internationella Poesifestival arrangeras i år på Konstakademien den 15 och 16 november.
Ett pressmeddelande:
Några av vår tids mest intressanta poeter kommer till Sverige för att i fängslande uppläsningar och inspirerande samtal undersöka människans största längtan: att hitta hem.
Raúl Zurita, från Chile brukar kallas för de försvunna och de torterades poet, det tysta skrikets förmedlare. I år har 10TAL äran att presentera denna makalösa diktare tillsammans med flera andra av samtidens lysande poeter under Stockholms Internationella Poesifestival 2019. Den ryska poeten Maria Stepanova är en annan av vår tids starkaste röster, hos henne är traumat av ett förlorat hem centralt, liksom hos den kurdiske poeten Golan Haji från Syrien vars flykt präglat hans poetiska språk och Carolyn Forché från USA, som ständigt återkommer till teman som emigration och förlust, medan poeten Kayo Chingonyi, från England och född i Zambia, hämtar inspiration från sitt arv för att uttrycka känslor av frånvaro och brist på hemmahörande.
Ofta slutar sökandet efter ett hem i tragedi. Raúl Zurita har ägnat årtionden åt att bära vittne om det moderna Chiles lidande. Som aktiv motståndare till diktatorn Pinochet blev han fängslad och torterad, och oförtrutet har han fortsatt att behandla den smärta som föds ur krigens många efterdyningar. 2016 skapade han en installation bestående av havsvatten och poesi vid Kochi-Muziris-biennalen i Kerala, Indien. Verket tillägnades Galip Kurdi, bror till Aylan Kurdi vars döda kropp på en strand blev en symbol för omänsklighetens djupaste avgrund. Båda barnen drunknade i Medelhavet under familjens flykt från Syrien, men Galips kropp återfanns aldrig. Samtidigt som man vadar i knähögt vatten kan man läsa dikten »I smärtans hav« på väggarna runtomkring.
Poeten Golan Haji tvingades fly från Syrien och bor och verkar idag i Paris, i exil. Som kurd är han uppvuxen med ett förbjudet modersmål och anser sig inte ha något språk som helt är hans eget. Migrationen har till stor del påverkat hans poesi – att ständigt dras upp med rötterna är en våldsam upplevelse. Nya platser med nya språk har ytterligare medfört att Haji aldrig känt sig hemma i något språk, endast i skrivandets tystnad. Skrivandet som handling, när poesins dåtid och framtid blandas med Syriens förödande nutid, beskriver han som en kollapsad byggnad i vilken man kan se himlen, men som inte erbjuder något skydd.
Jag var mitt hus
Jag dricker min andedräkts vatten
Och sitter på mina drömmar
(Ur »Ett annat hus«, av Golan Haji)
Sorgen över ett förlorat hem och kampen för att skapa ett nytt, sträcker sig över flera generationer. Hur tidigare generationers trauma upplevs av de efterlevande – så kallat efterhandsminne, eller postmemory – är centralt i Maria Stepanovas poesi. I hemlandet Ryssland har den turbulenta historien präglat många generationer, vilket är ständigt närvarande hos Stepanova. Genom att tala med andras röster försöker hon hitta ett nytt poetisk uttryck, där hon blandar folksagor och bibliska verser med popsånger och leker med minnen och förväntningar.
Carolyn Forché, har bevittnat, dokumenterat och skrivit om några av nittonhundratalets mest förödande händelser. I sitt skrivande har hon ägnat mycket åt vad hon kallar »vittnespoesi«. Hon återkommer till teman som emigration, förlust, människor som lämnar eller tvingas bort från sitt hem. Hennes poesi motiverar läsarna att korsa ideologiska, nationella och personliga gränser, på jakt efter ett hem utanför historiska fördomar och påtvingad smärta.
I Kayo Chingonyis poesi möts litteraturens klassiska former och moderna uttryck som hip hop. Chingonyi, som är uppvuxen i England, föddes i Zambia. I debutboken Kumukanda utgår han från en traditionell mandomsrit, där unga män från Luvalestammen måste lämna sina hem och leva ensamma för en tid, för att ge uttryck för känslor av frånvaro och brist på hemmahörande. Chingonyi har hyllats för sina scenframträdanden som leder orden tillbaka till ritualen, där rytmen blir andedräkten hos någon som ber en bön om ett nytt hem.