Foto: Ulla Montan, Brombergs bokförlag
En man som lämnar sin invanda och meningslösa plats i livet för att istället följa en skadad hare ut i skogen. När jag fick bokens Harens år i mina händer någon gång på nittiotalet var det som om förlupna pusselbitar ramlade över mig och tog sin plats. I rask takt läste jag sedan allt jag kom över av denne finske mästare på skrönor. Arto Paasilinna har gett ut 44 böcker enligt bibliografin på Wikipedia, 26 av dessa har blivit översatta till svenska. Jag har inte läst alla men en betydande andel. Alla böcker är givetvis inte lika bra, en så massiv produktion har rätt att vara lite svajig. Men faktum är att inte ens den sämsta av de jag läst, har varit sämre än den i Sverige omåttligt hyllade ”Hundraåringen…”. Paasilinna är vår tid absoluta mästare på humoristiska skrönor med en stor portion allvar i botten. De jag närmast kommer att tänka på som är i nivå med Paasilinna, är faktiskt Torgny Lindgren och Lars Molin.
Nu har Arto Paasilinna dött ifrån oss, endast sjuttiosex år gammal. Han led sedan 2009 av sviterna av en mycket svår hjärnblödning. Det är naturligtvis oerhört tråkigt att en så stark berättarröst har lämnat oss i relativt låg ålder men jag är oändligt glad över alla de fantastiska, tokroliga, allvarliga och vackert skildrande berättelser han lämnat oss att ta del utav.
Trots mitt finska ursprung fick jag inte med mig språket från min far, men om det är något som skapat ett sug i mig efter att lära mig finska, så är det Paasilinnas böcker eftersom jag är övertygad om att de är ännu vassare på originalspråket. När jag blir pensionär ska jag ta mig an hans böcker på finska. Det borgar för att jag får en sylvass och skönt cynisk livshöst.
För dig som ännu inte hunnit bekanta dig med författarens digra utgivning, rekommenderar jag att du börjar med ”Kollektivt Självmord”, följer upp den med ”Harens År” och ”Livet är kort, Rytkönen lång”. Sen är du igång och kommer läsa de andra i förtjusning.