Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Recension: Allsång, svett och eufori när Håkan intar Avicii Arena

by

Håkan Hellström på Avicii arena

Håkan Hellström på Avicii arena den 13 mars 2026 – Betyg 4

Håkan Hellström har alltid haft en märklig förmåga att få konserter att kännas mindre som en show och mer som en kollektiv bekännelse. När han nu kliver upp på scenen i Avicii Arena i Stockholm är det tydligt att den där kraften inte har avtagit – snarare tvärtom.

Det är lätt att glömma hur osannolik hans resa egentligen är. När Hellström slog igenom i början av 2000-talet var han den där lite rangliga popsångaren från Göteborg med influenser från halva pophistorien och texter som lät mer som dagboksanteckningar än radiohits. Men något i den där uppriktigheten träffade rätt. Publiken har bara vuxit och i dag är han mindre indiehjälte och mer något av en folklig institution.

I Avicii Arena märks det direkt. Redan från start ligger en förväntan i luften som nästan känns fysisk. Den enorma bildskärmen bakom scenen används inte bara till ljus och bilder – nästan varje låttext projiceras upp. Ett enkelt men smart grepp. Även de som inte kan hela katalogen kan snabbt haka på, och resultatet blir en monumental allsång där tusentals röster smälter samman.

Konserten öppnar med en explosiv start där Magiskt men tragiskt brakar igång som ett färgsprakande popfyrverkeri. Den hinner knappt landa innan tempot drivs vidare i Go for glory, där gitarrerna plötsligt får ett råare, nästan punkigt driv – inte långt från energin hos Refused. Blåset skenar iväg, Hellström rör sig över scenen i sina karakteristiska snurrar och halvdramatiska poser. Det är ett nummer man känner igen: svettigt, stort och lite teatralt. Samtidigt tryggt – det här är en artist som har slipat sin scenpersona i över två decennier.

Men även om Hellström är den självklara mittpunkten är konserten tydligt ett lagarbete. Bandet är stort och rutinerat, och när de växlar tempo märks hur mycket de bär upp ljudbilden. I Evergreen min vän evergreen drar arrangemanget åt soulhållet: blåssektionen trycker på, körerna fyller ut refrängerna och ett diskret men elegant piano plockar fram melodin. Det är ett sådant ögonblick där låten nästan känns större än artisten själv.

Och så dyker det plötsligt upp något nytt också – alltid lika roligt i en konsert som annars bygger på en lång och välkänd låtskatt. Publiken reagerar först lite trevande, men nyfikenheten vinner snabbt över vanan.

Setlistan visar också hur bred Hellströms katalog har blivit. Låtarna under kvällen är hämtade från elva olika album, och inget av dem får dominera mer än tre nummer. Det gör konserten till något av en vandring genom karriären, där olika epoker avlöser varandra utan att någon riktigt tar över.

Mot slutet av konserten dyker dessutom en gäst upp: Staffan Hellstrand. Tillsammans river de av en betydligt mer rockig version av Lilla fågel blå än man är van vid, där publiken snabbt faller in i refrängen. Därefter byts rollerna lite oväntat när Hellstrand nästan tar över scenen i Hellströms egen En vän med en bil, och leder bandet genom låten med självklar pondus. Det blir ett av kvällens mest charmiga ögonblick – två generationer svensk pop som möts i samma låt.

Längst fram är stämningen närmast febrig. Folk hoppar, skriker, kramas och kastar händerna i luften. Men energin stannar inte vid kravallstaketet. Tittar man bakåt ser man att stora delar av ståplats håller sig på benen under större delen av konserten. Avicii Arena förvandlas till ett gungande hav av människor.

Och så finns förstås de där små märkliga ögonblicken som bara uppstår när tusentals människor pressas ihop i flera timmar. Jag hamnade i en improviserad tävling med en kvinna i en T-shirt från Håkan-kören om vem som luktade mest illa efter kvällens intensiva hoppande. Efter en kort – och möjligen tveksam – provluktning av varandras armhålor kunde vi konstatera att matchen slutade oavgjort.

Det är kanske där Hellströms konserter hittar sin verkliga styrka. De är inte perfekta eller kliniskt polerade. De är svettiga, högljudda och ibland en smula absurda. Men de skapar en känsla av gemenskap som få svenska artister kan mäta sig med.

En kväll där allsången var monumental, bandet spelade med självklar pondus och deodoranten fick jobba övertid.

Total triumf för orkester och sångsolist – Göteborg Wind Orchestra & Kristin Amparo framför James Bond-relaterade klanger

by

5/3 2026

Haga Konserthall i Göteborg

Hade bara besökt vad som sedan ett par år tillbaka är hemvist för Göteborg Wind Orchestra en gång tidigare. Recenserade då i lyriska ordalag deras konsert under ledning av Alexander Hansson, tillsammans med Peter Asplund & Aspiration med Lars Jansson på flygeln. Var därför på tiden att jag återvände. Tog kontakt med deras pressansvarige inför detta spännande event som ska ut på turné i länet och Halland. Ska påpekas att jag lika hänryckt som ovan recenserat dem ett par gånger i Lerum. Dels tribut till Monica Zetterlund med Rigmor Gustafsson som uttolkare, dels otroligt varierad julkonsert på lika hög nivå med tenoren Alexander Lövmark och sopranen Negar Zarssi.

Till den lika ärofyllda som ansvarsfulla dirigentrollen i storslagna James Bond-projektet har Calle Rasmusson anlitats jämte ett knippe arrangörer. Rasmusson, till vardags trumslagare i bland annat Svante Söderqvists formidabla Rocket, sågs leda Bohuslän Big Band i påkostad Quincy Jones-hyllning under Ystad Jazz Festival. Live And Let Die gjordes för första gången för cirka femton månader sedan, vilket kan ha bidragit till att det bara var halvfullt på läktaren (cirka 400 åhörare). Vet inte hur det till slut löste sig ekonomiskt för den renommerade professionella blåsorkestern vars existens varit hotad flera gånger och bland annat innebar att de behövde flytta från Kronhuset. Är i egenskap av skrivande musikälskare bara tacksam för att de finns kvar och upprätthåller sin omvittnade kvalitet. Att stora ansträngningar gjorts för att få till optimal akustik uppskattas verkligen. Resonans och balans höll högsta möjliga klass.

Fulltaliga grunduppställningen hos GWO uppgår till tjugotvå orkestermedlemmar. Samtliga på blåsinstrument med undantag för två slagverkare. I detta projekt tillkommer den allestädes närvarande Stefan Wingefors vid flygel och keyboard, gitarristen Viktor Olofsson samt basisten Tom Tveita. Vad jag på långt håll kunde utröna alternerade de på akustiska och elförstärkta instrument, fast Olofsson (hört med Bohuslän Big Band och Log Lady etc.) huvudsakligen förstås lirar elgitarr. Ett mått på hur galant GWO gör de populära soundtracken rättvisa, är att man inte alls tänker på avsaknaden av framsvepande stråkar.

Lanseringen av programmet frontas av Kristin Amparo vars ansenliga röstresurser får betraktas som idealiska i sammanhanget. Hon är väldigt mångsidig. Fick som bekant en listetta tillsammans med Albin i Min soldat, Har sjungit punk, latin, soul, jazz och hip hop. Har för egen del hört hört henne live ett par gånger med Cleo och med Bohuslän Big Band på Götaplatsen under ledning av Magnus Lindgren.

Med paus, introduktioner plus några inslag därutöver pågår evenemanget i ungefär två timmar. Vi undfägnas flera favoriter och några rariteter. Kan vara på sin plats att skjuta in att jag aldrig varit någon fan av James Bond. Kan endast erinra mig ha sett en av de tjugofem filmerna på bio (när jag gjorde lumpen), vilket inte hindrar att man dras med i ett flertal av repertoarens romantiska eller dramatiskt laddade hits. Att så sker beror givetvis till viss del på strålande arr gjorda för denna sättning. Inalles framförs nio nummer i varje set plus förväntat extranummer. Rasmusson passar på att berätta om vad som kännetecknar John Barrys agent-sound och det blir dessutom några underhållande dialoger mellan honom och en vokal stjärna på lika gott humör. Vad gäller magnifika materialet man tolkar kan jag på rak arm erinra mig ett tillfälle med samma motivkrets. På Kulturkalaset har den oförliknelige Freddie Wadling sjungit James Bond-låtar ackompanjerad av en liten ytterst stabil sättning.

Omedelbart infinner sig rätt vibe när tätnande spänning signaleras i The James Bond Theme. i arrangemang av Jonas Nydesjö. Den avlöses av en stämningsfull avmätt ballad vars original gjordes av Shirley Bassey, då aftonens glittrande stjärna äntrar scen. Ledmotivet till Man lever bara två gånger tillhör låtarna som presenteras. Och man slås av att den sjöngs av Nancy Sinatra med tanke på dess pampigt anlagda sista del. Nästan samtliga melodier gör bestående avtryck. Utföres exemplariskt och i en attraktiv textur. En av få som inte fäster riktigt är skriven av Bond-filmernas ”hovleverantör” John Barry och Tim Rice. från 1983 som sjöngs av Rita Coolidge. Innehåller i och för sig ett kortare gitarrsolo uppbackat av orkestern och en tamburin. Inte heller Never Say Never ( så kallad inofficiell film)har önskvärd lyster trots att titeln signerad bland andra Michel Legrand skrider fram på ett intrikat vis och Amparos sång imponerar.

Ska framhållas att några melodier var instrumentala. I On Her Majesty´s Secret Service i arr av Niclas Rydh tillvaratar GWO möjligheten att visa vad de är kapabla till. Brasset briljerar, inte minst trumpeter och tuba (snarlika instrumentet intill heter euphonium). Ha överseende med en recension av redovisande karaktär. I titelsång förknippad med Carly Simons stretchande stämma avlöses nedtonade första sekvenserna av påtagligt intensifierad stegring. Vi får sublima features från Wingefors och solo av Sven Fridolfsson på altsax som med glans grejar att exekvera sitt eget arr. Härlig outro ges runga applåder. En latin dänga har inkluderats. Welcome To Cuba med arr av Niclas Rydh kickar igång musiken efter paus genom maffigt eldiga takter. Ser jag rätt kommer eminenta trumpetsolot från Peder Hansson. Som kontrast till spänningsfylld stämning eller romantisk dito levereras en gladlynt klämmig bit från en slags parodi, Casiono Royale från 1967vars titelmelodi framfördes av Herb Albert och skrevs av en gigant, nämligen Burt Bacharach.

Första set avrundas övertygande. Four Your Eyes Only förknippar vi med Sheena Easton, som ett krön på hennes karriär jämte duett med Prince. Kristin Amparo ser till att just versionen i detta paket utvecklas till en hänförande höjdare, i utsökt samspel med GWO. Dirigent Rasmusson ska förstås ha några portioner av äran, plus arret signerat den unge lysande Axel Mårdsjö. Låter suggestivt om Skyfall vars vokala insats matchar Adele, vilket är lika med beröm i drivor. Extra plus för introt på flöjt av Göran Marcusson. Som mest laddat med spänning blir det i Golden Eye som jag i höstas hörde med LaGaylia Frazier i hennes charmanta Tina Turner-tribut. Amparo klarar tveklöst jämförelsen med dessa svindlande höga röster. Visst förvånar det att Bono & The Edge (som jag såg på rockklubb i Brighton 1983) är männen bakom hitten?

Enligt Amparo är den mest feministiska texten Diamonds Are Forever, vars sång kräver minst sagt elastiska stämband. Arrangemanget av Rydh är innovativt och vokala bedriften oklanderlig. Thunderball från 1965 presenteras genom att det meddelas hur krävande sluttonen var, att det påstås att Tom Jones svimmade i studion. Begåvade affischnamnet sträcker ut fabulöst på slutet och temat präglas av ett närmast hypnotiskt sug. Höjdpunkterna radar upp sig denna afton. Soundet i No Time To Die från senaste Bond-filmen framkallar nära nog gåshud, definitivt ilningar av obeskrivligt välbehag. Tjusas av enastående dynamik som stryks under av kontemplativt intro av Wingefors på piano.

Ledmotivet till Mannen med den gyllene pistolen pendlar mellan förtätad mystik och luftigt svepande inslag. Låter skönt pulserande och souligt med hög svängfaktor. Rytmsektion och elgitarr befinner sig i framkant. Trumslagaren i GWO Per Boqvist har sannerligen lyckats med sitt arr. Nu närmar vi oss så sakteliga upplösningen. Amparos röst passar perfekt för License To Kill, den gör originalet med Gladys Knight rättvisa. Orkestern är underbart följsam. I konsertens titellåt som jag har på vinyl med Wings (såg för övrigt deras spelning i Scandinavium när jag gick i högstadiet och bandet presenterades av min morbror) bildar GWO unison kör för ett ögonblick i första versen. Kul! I rollen som mjukt men ändå distinkt spelande Paul McCartney i utförligt intro, framträder med bravur Stefan Wingefors vid flygeln. Slagverkarna får ligga i i mäktig melodi med flera skiftande ansikten och tempoväxlingar.. Per Laang står för ett uttrycksfullt solo. Amparo kommer in en aning snett i sitt anslag, fast reder lyckligtvis omgående upp situationen och behärskar skapligt euforiska touchen som är ömsom bombastisk, ömsom nyanserad, även om den nog är krånglig att ta sig an för henne.

Kan för fullständighetens skull flikas in att Vänföreningens betydelsefulle avgående ordförande avtackades och att en James Bond-expert berättade om sin statist-medverkan och sina kontakter. Musiker och sångare var inte svårflirtade. Man hade sparat mästerverket Goldfinger till extranumret. Njöt fullt ut av en exceptionellt gungande tolkning toppad av Kristin Amparo med förväntad karismatisk approach. Innan jag lämnar synnerligen tillfreds för att styra stegen mot närliggande Skanshof, blir det ett samtal med den av mig omskrivna Karin Klingenstierna, verksam som sångerska, konferencier och inte minst styrelseledamot hos GWO.

40 år vid flygeln – stort intresse för Robert Wells jubileumsturné

by

Robert Wells

Robert Wells firar 40 år som artist – och publiken har redan tagit plats. Redan före premiären är 12 konserthus utsålda och flera extra konserter insatta när jubileumsturnén ”40 år vid flygeln” nu rullar ut över 23 orter i Sverige och Finland.

Ett pressmeddelande berättar:
Med ny musik, personliga berättelser och fyra decenniers repertoar bjuder Wells på en intim och nära konsertupplevelse tillsammans med sin trio och Maria Wells. Turnén blir en musikalisk resa genom karriärens höjdpunkter – och kulminerar i sommarens stora ”Rhapsody In Rock” i Dalhalla.

– Det blir ett fantastiskt år att se fram emot med mycket musik, där även en dos humor får ta plats och många anekdoter att blicka tillbaka på. Dessutom bjuder vi på helt ny musik. Att få fira runt om i vårt vackra land tillsammans med publiken känns speciellt – och jag vill bjuda på extra allt, säger Robert Wells.

2026 väntar ett hektiskt turnéår för Robert Wells som inleds med ett nytt musiksläpp och vårturnén ”40 år vid flygeln”, för att under sommaren följas av en exklusiv ”Rhapsody In Rock”-konsert i Dalhalla.

– Jag är mycket tacksam för att alla mina barndomsdrömmar har tagit mig så här långt i musicerandet. 40 år med många mil på vägarna och fantastiska konsertupplevelser – stort som smått. Jag längtar redan till premiären i Lund i mars, säger Robert Wells.

Östersjöfestivalen 2026 bjuder in till ett stjärnspäckat program och ny chefsdirigent

by

Östersjöfestivalen

Nordens största festival för klassisk musik är tillbaka i en 24:e upplaga, 21–29 augusti 2026 med musik som spänner över 400 år. Flera nya svenska verk av Jacob Mühlrad, Anders Hillborg och Molly Kien. Tjeckiska filharmonikerna under Semyon Bychkov, pianisten Yunchan Lim och sopranen Malin Byström är några av världsstjärnorna. Dessutom gör Andrés Orozco-Estrada sin Berwaldhallendebut som Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent.

Ett pressmeddelande berättar:
I festivalens öppningskonsert står både ett uruppförande av svenska tonsättaren Molly Kien och Sverigepremiären för Anders Hillborgs Hell Mountain på programmet, under ledning av Sveriges Radios Symfoniorkesters nye chefsdirigent Andrés Orozco-Estrada. I avslutningskonserten intar festivalens grundare Esa-Pekka Salonen dirigentpulten i en helt ny saxofonkonsert av Erkki-Sven Tüür och Jean Sibelius epos Kullervo, med Peter Mattei och Orphei Drängar. Radiokören ger en konsert under Nordiska museets väldiga valv.

Festivalen presenterar ett pärlband av stjärnor: den svenska sopranen Malin Byström i Alma Mahlers sånger, violinisten Daniel Lozakovich i ett Bachprogram, countertenoren Jakub Józef Orliński och barockensemblen Il Pomo d’Oro som utforskar den tidiga barockens musik. Svenska Kammarorkestern under ledning av klarinettisten Martin Fröst har flera nya verk, bland annat Jacob Mühlrads Helix, på programmet. Tjeckiska filharmonikerna som 2024 vann prestigefyllda ”Gramophone’s Orchestra of the Year Award” spelar två festivalkvällar under sin chefsdirigent Semyon Bychkov med Janine Jansen, violin och Yunchan Lim, piano, som solister.

Dessutom bjuder Östersjöfestivalen som tidigare på en familjedag – och en jazzkonsert på Fasching med trombonisten Tilde Schweitzer och pianisten Joel Lyssarides i centrum. Under festivalen kommer ett antal Sveriges Radio-poddar att gästa Berwaldhallen i scensamtal före konserterna. Alla festivalkonserter sänds i Sveriges Radio, flera av dem även till andra länder inom EBU-samarbetet.

– Jag är riktigt stolt att kunna presentera ett så rikt program för Östersjöfestivalen 2026 med nya svenska verk, flera beställda direkt för festivalen och våra ensembler Jag gläds också åt att välkomna ett pärlband av världsartister– ett fint kvitto på festivalens och våra ensemblers attraktionskraft, säger Staffan Becker, konserthuschef i Berwaldhallen.

– Det är en stor ära för mig att få inviga Östersjöfestivalen som ny chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, en festival som samlar så många fantastiska musikupplevelser, säger Andrés Orozco-Estrada, ny chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester.

Recension: Retroglans utan risk – Bruno Mars spelar säkert

by

Bruno Mars – The Romantic – Betyg 2

Det har gått ett decennium sedan Bruno Mars senast gav ut ett soloalbum. I popvärlden är det en evighet – men känslan av ett stort, efterlängtat återtåg infinner sig aldrig riktigt. Inte för att intresset saknas, utan för att han under tiden varit överallt.

Tillsammans med Anderson .Paak bildade han duon Silk Sonic och släppte ett hyllat album. Han har gästat och samarbetat med namn som Cardi B, Gucci Mane, Sexy Redd och Ed Sheeran. Duetten ”Die With a Smile” med Lady Gaga blev fjolårets mest strömmade låt, och 2025 års globala superhit ”APT.” spelade han in med Rosé från Blackpink. Därtill världsturnéer, residensspelningar i Las Vegas, en egen bar, inhopp i spelet Fortnite och ambassadörskap för Record Store Day. Produktiviteten går inte att ifrågasätta.

Det gör däremot hur mycket nytt hans album The Romantic egentligen tillför.

Förstasingeln ”I Just Might” toppade listor i en rad länder men orkar inte så högt i Sverige och hamnar på en plats 45 – trots (eller tack vare) att den påminner starkt om Leo Sayer och 70-talshiten ”You Make Me Feel Like Dancing”. Men i en samtid där äldre låtar ständigt återupptäcks via sociala medier är referenser till gårdagens radiohits knappast ett hinder. Snarare tvärtom.

Hela albumet bygger vidare på det retrofilter som Silk Sonic redan etablerade: varm, polerad soul med tydlig doft av 70-tal. Spår som ”Why You Wanna Fight?” hade utan problem kunnat platsa på Silk Sonics debut. I ”On My Soul” hörs ekon av Curtis Mayfield, medan ”Cha Cha Cha” flirtar öppet med The O’Jays och deras klassiska Philly-sound. På andra håll dyker vibbar upp som för tankarna till Tito Puente eller den sofistikerade 60-talssoulen hos Barbara Acklin. Det är knappast subtilt – men heller inte smusslande. Influenserna bärs som hedersmärken.

Det går inte att förneka att Bruno Mars är en lysande sångare. När han tar i på avslutande ”Dance With Me” visar han vilken klass han besitter. Känslan för arrangemang och musikaliska detaljer är också påtaglig; blåset sitter där det ska, rytmsektionen är tajt och produktionen skinande. Frågan är om han kommit så lång från sitt genombrott som ung tolkare av Elvis.

Problemet är att de starkaste ögonblicken ofta är de som mest påminner om något man redan älskar. De mer anonyma balladerna – som ”Nothing Left” eller öppningsspåret ”Risk It All” – bleknar i jämförelse, trots försök att liva upp dem med stråkar och mariachi-inspirerade inslag. Ibland infinner sig tanken att det vore mer givande att återvända till originalkällorna än att lyssna på ännu en välgjord pastisch.

The Romantic är utan tvekan ett hantverksskickligt album. Men i stället för att omforma sina influenser till något eget verkar Mars och hans medlåtskrivare nöja sig med att rada upp dem, snyggt kuraterade men sällan omstöpta. Resultatet är behagligt, stundtals smittsamt – men också märkligt försiktigt.

Att det ändå kommer sälja i enorma upplagor? Det känns nästan självklart. Kommer jag att se honom live i sommar? Självklart, det blev en biljett till Wembley i juli.