• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Hemliga klubben – Winterviken Energi och popdängor som glädjer

29 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Hemliga klubben Foto: Thomas Johansson

Jag är ganska säker på att jag är äldst i publiken framme vid scenkanten. Med ganska god marginal dessutom. Men efter några minuter med Hemliga klubben på scenen börjar den där åldersskillnaden kännas fullständigt ointressant. För det är svårt att stå bredvid och titta på när tre personer fullkomligt studsar runt på scenen utan att själv dras med.

Hemliga klubben är ett band som verkar ha förstått att en konsert inte bara handlar om att spela låtarna så bra som möjligt. Det handlar lika mycket om energi, rörelse och kontakt med publiken. Och energi har de. Massor.

De är tre som står längst fram och far runt, men live är Hemliga klubben dessutom förstärkta med två musiker till. Det gör stor skillnad. Det finns en rejäl musikalisk botten i konserten, samtidigt som de tre längst fram kan ägna sig åt det de verkar vara allra bäst på: att skapa en känsla av att scenen är alldeles för liten för all den energi de har.

Redan från ”Fight” är det full fart. Sedan kommer ”Jag vill inte vara din kompis”, en titel som nästan känns som en programförklaring för ett band som hellre vill ha hela publiken med sig än stå och vara artiga på scenen. ”Byta efternamn” och ”Svikare” fortsätter att bygga upp tempot och det är svårt att inte imponeras av hur naturligt de får det att kännas.

Det finns något väldigt ungdomligt över Hemliga klubben, på bästa möjliga sätt. Inte ungdomligt som i oerfaret, utan som i att det fortfarande finns en känsla av att precis vad som helst kan hända. De verkar genuint glada över att stå där. De hoppar, springer och studsar omkring och det känns aldrig som koreograferade scenrörelser som någon bestämt på ett möte. Det känns mer som att kroppen helt enkelt inte klarar av att stå still när låtarna spelas.

”Paloma Dolores” blir en av kvällens höjdpunkter, och ”Typ 100 år” är en titel som får en extra dimension när jag står där och konstaterar att jag förmodligen är ungefär rätt person att uppskatta just den låten av helt andra skäl än resten av publiken.

Sedan kommer ”Nagellack” och ”Du kommer dra”, innan ”Put Your Hands Up in the Air” gör exakt det titeln lovar. Publiken är med och Winterviken känns plötsligt som en betydligt större konsertlokal än den faktiskt är.

Det är också här man verkligen förstår vilken roll Hemliga klubben har i kvällens konsertpaket. De spelar först, men det känns aldrig som att de står där som ett traditionellt förband som ska försöka få igång en publik som egentligen bara väntar på huvudakten.

Snarare känns det som en dubbelakt.

Hemliga klubben och Familjen hör ihop på något sätt. Det finns en gemensam energi och ett gemensamt driv, och Hemliga klubben känns alldeles för etablerade i sitt eget uttryck för att reduceras till ”förbandet”. De får utrymme att vara Hemliga klubben och gör också det fullt ut.

”Gå rå” blir ett naturligt avslut på huvudsetet, men publiken är inte riktigt färdig. Det blir extranummer med ”Dina föräldrar”, ”Here we go” och till sist ”Tänk om vi dör!”. En ganska passande avslutning på en spelning där allt hela tiden känns som om det skulle kunna explodera åt vilket håll som helst.

Och kanske är det just det jag gillar mest.

Jag är äldst i publiken. Jag borde rimligen stå någonstans längst bak och lugnt konstatera att ”det här var ett trevligt ungt band”. Men det går inte riktigt. Hemliga klubben är alldeles för bra på att få med sig publiken, och deras energi är omöjlig att värja sig mot.

Det är en sådan där spelning där man påminns om varför det är så roligt att gå på konserter. Man behöver inte tillhöra målgruppen. Man behöver inte kunna alla låtar. Man behöver egentligen inte ens förstå exakt vad som händer på scenen.

Det räcker att känna energin.

Och Hemliga klubben har energi så det räcker och blir över.

Betyg: 4/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Sjung för mig ARJA! Sa Mikis – En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

25 augusti, 2026 by Redaktionen

Sjung för mig ARJA! Sa Mikis - En helafton med Arja Saijonmaa, film och konsert

Hösten 2026 bjuder Arja Saijonmaa in till en helafton för fred, frihet och demokrati. Kvällen börjar på vita duken och slutar på scen i en hyllning till musikens kraft att förändra världen. Ett pressmeddelande berättar:

– Häng med, sjung med mig – för en sång har förändrat världen en gång i tiden. Och diktaturerna faller. Jag vet, för jag har varit med, flera gånger. En sång kan förändra världen även idag, säger Arja.

Dokumentärfilmen Sjung för mig Arja! (regi: Marko Talli) tecknar ett nära porträtt av hennes liv och den livslånga vänskapen med Mikis Theodorakis. Genom privata hemmavideor och unika arkivbilder visar sig en av våra största konstnärer för första gången utan mask, med hela sin råhet, ärlighet och humor.

När den 90 minuter långa filmen tar slut reser sig Arja själv upp på scen tillsammans med sin orkester: Greklands två främsta bouzoukivirtuoser och musikerelit från Finland och Sverige. Tillsammans väver de samman mer än 50 år av musik i en timmes livekonsert.

Arja Saijonmaa är en hyllad artist, aktivist och världsmedborgare med en ovanligt internationell karriär. Filmen har mötts av stor uppskattning hos nordisk press och har bland annat kallats en av de bästa dokumentärerna på länge (Kulttuuritoimitus) samt ett känslosamt och starkt porträtt (Turun Sanomat).

I samarbete med Läkare Utan Gränser går 10 % av varje biljettintäkt oavkortat till organisationens arbete för humanism och medmänsklighet.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

25 augusti, 2026 by Redaktionen

Siw Malmkvist och barnbarnet Dahlia sjunger för framtiden – ”Min jord” får nytt liv efter 50 år

Den 11 september 2026 släpps en nyinspelning av Siw Malmkvists klassiska ”Min jord” – den här gången tillsammans med hennes nioåriga barnbarn Dahlia. En sång som för 50 år sedan var en kärleksförklaring till vår planet får nu en ny och högaktuell betydelse: en generation sjunger tillsammans med nästa, för den jord vi ska lämna vidare.

Ett pressmeddelande berättar:
”Min jord” är inte en nyskriven låt om klimatkrisen. Det är den svenska versionen av den franska chansonen “Bravo Monsieur le Monde”, som Siw Malmkvist gjorde till sin 1976.

Redan då var budskapet tydligt. Sången är en kärleksförklaring till bergen, haven, vinden och träden – men också en stilla vädjan och ursäkt för det vi människor riskerar att förstöra.
Femtio år senare får orden en ny tyngd.

När Siw Malmkvist nu spelar in ”Min jord” på nytt är det tillsammans med barnbarnet Dahlia, 9 år. Mötet mellan de två generationerna blir själva kärnan i den nya versionen. Siw representerar en generation som har levt med sången i ett halvt sekel. Dahlia tillhör den generation som ska leva med konsekvenserna av de beslut vi fattar idag.

– Det känns väldigt fint att få sjunga den här sången tillsammans med Dahlia. När jag sjöng in den första gången för 50 år sedan kunde jag knappast ana att den skulle kännas så aktuell igen. Nu sjunger vi den för hennes och alla barns framtid, säger Siw Malmkvist.

Siw Malmkvist är en av Sveriges mest folkkära artister, med en enastående karriär som sträcker sig över sju decennier. Inga pauser och inga comebacker – Siw har fortsatt att vara aktuell, på scen och i människors hjärtan, generation efter generation.

I samband med den nya inspelningen deltog Siw Malmkvist på Sveriges hittills största klimataktion “Den stora Klimatdemonstrationen” där över 50.000 personer demonstrerade genom Stockholm, för att uppmärksamma den akuta klimatsituationen. Tillsammans med Dahlia framförde Siw “Min jord” framför den enorma publik som samlades för att göra sina röster hörda och för att påminna om det ansvar vi har för framtiden – samma framtid som Dahlia representerar.
”Den stora klimatdemonstratioen” arrangerades av Naturkyddsföreningen och Rebellmammorna samt över 250 organisationer, bla UNICEF och Rädda barnen.

”Min jord” handlar därför inte bara om det vi riskerar att förlora, utan också om det vi fortfarande kan välja att lämna efter oss: en friskare, vackrare och mer livskraftig jord.

Arkiverad under: Kulturpolitik, Musik, Scen, Toppnytt

Wilmer X – glöden har fortfarande inte slocknat

24 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Wilmer X på Mosebacke Foto: Lea Johansson Malinimei

Det finns något väldigt tilltalande med Wilmer X.

De behöver inte låtsas vara 1982. De behöver inte försöka återskapa sin ungdom. De kliver upp på Mosebacketerrassen 2026 och spelar Wilmer X-låtar – gamla som nya – med en självklarhet som visar att det här fortfarande är ett band, inte ett nostalgiprojekt.

Och det märks direkt.

Nisse Hellberg har fortfarande den där rösten som är omöjlig att ta miste på. Lite släpig, lite skitig och alldeles perfekt för de där låtarna som handlar om människor som försöker hålla ihop livet medan det hela tiden krånglar.

Det är imponerande hur stort materialet är. Under kvällen hämtas låtar från tio av bandets arton fullängdare. Det blir en musikalisk rundtur genom Wilmer X:s historia, utan att konserten känns som en greatest hits-parad.

Tvärtom.

Det finns en fin balans mellan det välbekanta och det nyare materialet. Två låtar från årets Popmonster får plats och visar att Wilmer X inte bara tittar bakåt. Albumet har fått en tydligare popkänsla, något som också märkts i min recension av skivan, men live blir det fortfarande rock’n’roll med den där speciella Wilmer X-nerven.

”Nästa växel” passar dessutom nästan provocerande bra som konsertlåt. Det är svårt att inte le åt formuleringen i sig – för det är precis vad bandet verkar göra. Lägga i nästa växel.

Sedan kommer alla de där låtarna.

”Nu eller nästa liv”. ”Förlorad kontroll”. ”Jag är bara lycklig när jag dricker”. ”Primitiv”. ”Jag flippar ut”.

Titlarna säger egentligen ganska mycket om vad Wilmer X fortfarande handlar om. Och dom ligger alla i början på spelningen, en väldigt stark början.

Det är vardagsliv, desperation, humor, kärlek, misslyckanden och en jävla massa rock’n’roll.

Och publiken kan allt.

Mosebacketerrassen är dessutom en nästan löjligt bra plats för det här. Stockholm breder ut sig bakom scenen och när kvällen blir mörkare känns det som att man sitter mitt i en gammal svensk rockfilm. Fast med ett band som vägrar bli musealt.

Det är kanske det mest imponerande.

Wilmer X låter fortfarande hungriga.

Visst, det finns några svackor. Alla låtar träffar inte lika hårt och ibland blir känslan lite mer rutin än revolution. Men när bandet får upp farten finns det fortfarande en glöd som många betydligt yngre rockband skulle vara väldigt avundsjuka på.

Och någonstans där ligger förklaringen till att Wilmer X fortfarande fungerar.

De spelar inte gamla låtar för att visa vad de en gång var.

De spelar dem för att de fortfarande betyder något.

Efter arton fullängdare finns det ett enormt arkiv att plocka ur. Ikväll får tio av dem bidra till berättelsen.

Det blir en kväll som både blickar bakåt och fortsätter framåt.

Wilmer X har fortfarande växeln i.

4/5 – en stark fyra.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Veronica Maggio på Stadion – nu börjar det likna något

22 augusti, 2026 by Redaktionen

Veronica Maggio och Håkan Hellström Foto: Lea Johansson Maliniemi

För en vecka sedan såg jag Veronica Maggio på Way Out West och gick därifrån med känslan att hon hade blivit lite för bekväm i sitt eget uttryck. Ett proffs, absolut. Låtarna satt. Publiken sjöng. Men det kändes som om utvecklingen hade stannat upp.

På Stadion är det som om någon tryckt på en knapp.

Det här är så mycket mer.

Det börjar med Veronica Maggio, men ganska snart växer konserten till något betydligt större. En stor kör. Stråkar. Gäster. En scenproduktion som faktiskt utnyttjar arenans storlek. Och framför allt: en känsla av att det här är en händelse.

Det är skillnaden mot Way Out West.

Där var Maggio en av många stora artister på en festival. Här är det hennes kväll. Hennes publik. Hennes låtar. Hennes Stadion.

Och hon tar den.

När stråkarna kommer in och förstärker de stora känslorna blir Maggios låtar plötsligt större än de brukar vara. Körerna lyfter refrängerna från allsång till något nästan hymniskt. Det finns en tyngd i arrangemangen som gör att låtar man hört hundratals gånger plötsligt får nya konturer.

Sedan kommer gästerna.

Och så kommer Håkan Hellström.

Det är svårt att överdriva vad som händer när han kliver upp på scenen. Stadion exploderar och när Håkan och Veronica möts blir det precis den där sortens ögonblick som arenakonserter är byggda för. Publiken tappar det fullständigt.

Men det bästa är vad som händer efteråt.

Håkan lämnar scenen, men han lämnar kvar energin.

Plötsligt har konserten växlat upp. Det är som om någon sparkat igång en motor som redan gick på högvarv. Tempot, publikkontakten och ösigheten tar fart och Maggio rider på vågen resten av kvällen.

Och då fungerar också de stora hitsen på ett helt annat sätt.

”Jag kommer”, ”Satan i gatan”, ”Sergels torg”, ”Måndagsbarn” – det är inte längre bara låtar som publiken kan. Det är kollektiva minnen. När 32 500 människor sjunger tillsammans blir det nästan löjligt effektivt.

Det är också här jag måste omvärdera min recension från Way Out West.

För kanske var det inte Veronica Maggio som stod still.

Kanske behövde hon bara en större kostym.

På Stadion får hon den. Och plötsligt känns det som att hennes popmusik faktiskt har plats att växa. Kör, stråkar, gäster och den enorma publiken gör något med låtarna. De blir pampigare utan att förlora det där personliga som alltid varit Maggios styrka.

Det finns fortfarande partier där konserten tappar lite fart. Alla låtar når inte samma höjder och ibland blir det mer traditionell arenapop än magi.

Men topparna är riktigt höga.

Och mot slutet är det svårt att inte kapitulera.

Det här är Veronica Maggio i det format hon uppenbarligen är byggd för.

Inte bara en skicklig popartist.

En arenartist.

En vecka efter Way Out West har hon gått från tre plus i min bok till något helt annat.

En stark fyra – på väg mot femman.

Och kanske är det just det mest imponerande:

Jag gick från Stadion med känslan av att jag vill se henne igen.

Det gjorde jag inte efter Way Out West.

4/5 – och den här gången är femman inom räckhåll.

Skribent: Lea Johansson Maliniemi

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Sida 11
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in