4/12 2025
Nefertiti i Göteborg
Lockades av en av Jazzradion i P2 inspelad konsert och i slutet av sommaren utgjorde jag exklusiv publik när pianotrion medverkade i Kulturfrågan Kontrapunkt i SVT. Rytmsektionen har jag träffat på var för sig tidigare, framför allt basisten och fotografen Magnus Bergström. Också anföraren av Bach Jazz har träffats flera gånger, fast i egenskap av anställd på GöteborgsOperans pressavdelning. Inför denna regniga torsdagskväll där publik lade beslag på samtliga sittplatser anmälde jag mitt intresse av att skildra spelningen. Hade tur och fick en utmärkt pallplats nära PA-båset. Bach Jazz består av Emil Carlsson Rinstad på piano, kontrabasist Magnus Bergström samt bakom Ola Winkler (tidigare Hultgren).
Man bildades 2022, släppte i fjol sin debut som jag efteråt fick signerad och kommer nästa år med den uppföljare det gjordes reklam för. Allt ur repertoaren är signerat giganten från Leipzig men arrangerat av dem för pianotrio. I bland framförd not för not, ibland improviserad á la boppigt tonspråk eller kammarjazz genom den konstnärliga frihet gruppen filtrerat sitt sound. Dessutom tar man sig friheten att föra in trummor i Bachs musik, till och med break och trumsolo från Winkler vars spel av naturliga skäl inte styrs av noter. På hemsidan anges fler inspirationskällor: Jan Johansson, Miles Davis, lite oväntat George Harrison samt Nils Frahm.
I animerat samtal med Rinstad efteråt framkommer att Bobo Stenson är en personlig favorit. Pianisten som på Nef till skillnad från inspelningen med ljuddesignern Åke Linton spelar på en Steinway-flygel, berättar för mig att han spelat pop, gått på Skurups jazzutbildning och varit kyrkomusiker/ kantor. Winkler har hörts med bland andra Ane Brun, Andreas Hourdakis på Unity och med Merit Hemmingson. Bergström bjöds på krogen efter att han ställt upp som fotograf och hans basgångar har kunnat avnjutas live i en rad konstellationer i Göteborg med omnejd och förekommit på skivor jag recenserat.
Trion som turnerat flitigt fast rytmsektionen har fullt upp med andra uppdrag befann sig på samma scen i februari. I dessa polariserande tider av verbalt inbördeskrig i sociala medier, känns det oerhört befriande med symbiotisk livemusik som en frizon för oss musikälskare. Vore dock missvisande att kalla det eskapism, då den oomtvistat högsta nivån av ” Lárt pour lárt” inte väjer för sorg och livets dystra stunder. Rinstad som noga presenterar vad som framförs finner till och med skäl att likna ett stycke vid ”Norén-jul”.
Johann Sebastian Bach (1685-1750) lyssnar jag kanske alltför sällan på med tanke på att organistens tidlösa verk anses avstressande. Antar att Bach Jazz är pionjärer genom att så konsekvent fusionera genrer och epoker. Ett stiltroget experiment som kräver mycket koncentration hörde jag utsnitt av i Fässbergs kyrka 2012. Syftar på basisten Christian Sperings soloskiva med Bach-kompositioner. Av de som framgångsrikt vågat sig på att jazza till Bach måste förstås den tragiskt framlidne Stefan Nilsson lyftas fram, för hur ledigt han tagit sig an exempelvis Menuet (Anna Magdalena Notebook). Rinstad nämner för mig en fransman jag inte kände till. Vad beträffar beatbaserad dynamik är Toccata och Fuga i d-moll i tappning av Sky oöverträffade klassiker, förvisso som representant för genrefria supergrupper.
Konserten pågår i två set, varav det första landar på cirka fyrtio minuter. Efteråt utbrister en kvinna intill mig att det är en den bästa konsert hon varit på på jättelänge. Hävdar för egen del att den var både ytterst behaglig och spännande. Upphovsmannen kunde ofta mer än anas och när de tog sig konstnärliga friheter, vilket Winkler med nödvändighet ägnar sig åt, lutar man sig mer åt boppigt pulserande än nordiskt vemod, även om sådana inslag också förekom.
Hybriden förefaller på något underligt vis vis lika förunderlig som naturlig. Exceptionellt vacker mollanstrukten inledning omsluter publiken och efter deras underbara invitation kliver vi över tröskeln, Vistas därefter med oförställd glädje i det lockande tonspråk pianotrion utgår från och stundtals utsmyckar. Ur en Pianokonsert, i alla tonarter enligt Emil, porlar ackordföljder fram i ett angenämt svepande anslag. Det man antingen låter vara orört eller bearbetar är i första set ”låtar” som en Passacaglia, en dansant Gavott, ett Preludium och aria ur de Goldbergvariationer geniet Glenn Gould blev allra mest berömd för. ”Vi är inga experter, har bara dålig impulskontroll”. Man anser helt enkelt att man inte kan låta bli att botanisera i låtskatten.
Kontrapunktens härförare lämpar sig synnerligen väl för denna anrika jazzklubb. I fjärde stycket bjuds på bas-feature och i samma veva passar batterist på att flytta fram sin position. Noterar hur fräckt det emellanåt improviseras över detta svängiga och stundtals stillsamma sound. Ett ljuvligt tema förför, utvecklas till otroligt sofistikerad sfärisk musik. Diskret tycks någon form av sampling användas. Boppigt pulserande tongångar med Winkler i förarsätet övergår i expansiv låt till fängslande solo på flygeln. Hände mycket utan att det blev oorganiserat. Om anteckningar kan tydas innehåller första halvan också det adagio(?) som de spelade i min närvaro i SVT-studio när Kulturfrågan Kontrapunkt avsnitt 2 spelades in.
Dessa duktiga musiker fortsatte sitt utforskande av Bach och dennes harmonier efter paus. Har redan blivit för utförlig varför jag får nöja mig med att lyfta fram några höjdpunkter, jämte ett par anmärkningsvärda inslag. Först kommer en finkalibrig fullträff i form av en gavott, plus en låt från Italien som i trions tappning låter lite nordisk. Här förekommer sampling som en hyllning till Miles Davis ( en av mina favoriter). Med tanke på almanackan som markerar att vi befinner oss i adventstid framförs två julsånger, varav en är en ödesmättad psalm omgjord till sjutakt. Somliga stycken påminner om soundtrack, högst tänkbart att de kan ha illustrerat filmscener jag sett. En annan reflektion handlar om konsertens smakfulla kontraster, hur sekvenser av angenämt flöde integreras med infallsrika sektioner. Bach Jazz har verkligen filat på sitt smarta koncept.
Mest uppseendeväckande segment är definitivt vad som uppstår i och efter en ”hipp ackordföjd” som trollbinder. Vi får formidabel, suggestiv basgång och ett eggande trumintro som leder vidare. En stund senare briserar Winkler i ett break som omvandlas till karismatiskt solo, kvällens mest drastiskt avsteg från Bach-atmosfären. Matar på med fills och ett par effektfulla kaskader. Emil och Ola överraskar genom att sjunga på latin(?) i Agnus Dei ur tonsättaren H-moll Mässa. Bach Jazz sluter cirkeln genom att ge oss ytterligare pärla ur samma verk som de inledde med. Och med sugande stegring och walking bass aviseras stycket som ”agent-jazz”. Som uppskattad extra dessert serveras gigantens största hit, känd som signaturen till Beppes Godnattstund i en självständig tolkning. Ska poängteras att akustiken var ypperlig.
