• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Markus Krunegård – Tour de Bastard går i mål, men har stått och stampat

11 september, 2026 by Thomas Johansson

Markus Krunegård på Gröna Lunds stora scen Foto: Thomas Johansson

Jag har följt Markus Krunegårds Tour de Bastard från början.

De två första spelningarna på Orionteatern. Och nu, på Gröna Lund, den sista konserten på sommarturnén.

Det borde vara upplagt för ett bokslut.

Problemet är bara att det inte har hänt särskilt mycket längs vägen.

Krunegård har gjort en lång turné på ett ganska kort setlist-recept. Visst, det är ett recept som innehåller väldigt mycket gott – Jag är en vampyr, Askan är den bästa jorden, Everybody Hurts, Tur att vi lever samtidigt och alla de där låtarna som har en märklig förmåga att kännas både väldigt personliga och samtidigt skrivna för stora publikmassor.

Men efter att ha sett de två första konserterna på Orionteatern blir det svårt att inte börja längta efter överraskningar.

Det som då presenterades som ”finska låten” har åtminstone fått en rejäl uppgradering. Nu är den inte längre en mystisk del av turnéns finska hörn, utan har blivit två låtar – och dessutom utgivna. Det är ett roligt exempel på hur Krunegårds märkliga lilla universum faktiskt fortsätter att växa.

Men i stort sett är det samma resa.

Och kanske är det där min trea landar.

För det är fortfarande bra.

Krunegård är en alldeles för bra låtskrivare för att en konsert ska kunna bli dålig. Bandet är tajt, låtarna är starka och publiken kan dem. När Jag är en vampyr eller Tur att vi lever samtidigt sitter där är det svårt att inte dras med.

Men det som var friskt och överraskande på Orionteatern har blivit mer förutsägbart på Gröna Lund.

Där Orionteatern gav känslan av att man befann sig inne i Krunegårds huvud, blir Gröna Lund mer av en traditionell stor utomhuskonsert. Det fungerar – men det skapar också en märklig kontrast. För Krunegård är som bäst när han får vara lite konstig, lite oförutsägbar och lite för mycket.

Det finns en fantastisk artist där någonstans.

I kväll får vi mest den välrepeterade versionen.

Och det är egentligen synd, eftersom Bastard innehåller tillräckligt mycket material för att våga förändra mer. Turnén har haft gott om möjligheter att låta konserten utvecklas från spelning till spelning. I stället har den i stora drag fortsatt på samma spår.

Det blir därför lite som att se en film man tycker väldigt mycket om för tredje gången – man vet exakt när de bästa scenerna kommer.

Och man saknar överraskningen.

Samtidigt finns det något fint i att stå här på sista kvällen. För jag har faktiskt följt den här konserten från första början. Från de två första kvällarna på Orionteatern till den stora scenen på Gröna Lund.

Och när konserten är över kommer kvällens kanske mest oväntade inslag: Mona Sahlin.

Hennes brandtal om mänsklig värme blir ett märkligt men samtidigt väldigt passande slut på kvällen. Efter en konsert som stundtals känts väl inövad och förutsägbar blir det plötsligt något helt annat – ord om medmänsklighet, gemenskap och behovet av att se varandra.

Det är kanske inte det mest självklara sättet att avsluta en Markus Krunegård-konsert.

Men det är ett budskap som passar hans musik bättre än man först kan tro.

För bakom alla bastarder, tvivel och trasiga relationer finns trots allt samma sak som Krunegård återkommer till gång på gång:

vi behöver varandra.

Och kanske är det just där Tour de Bastard ändå landar.

Inte i den mest överraskande konserten.

Men i mänsklig värme.

3/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Boko Yout – är det här framtiden?

9 september, 2026 by Thomas Johansson

Foto: Thomas Johansson

Det börjar som ett valmöte.

Vote 4 Gusto.

Sedan kommer Boko Yout.

Sångaren är kroppsmålad i lila och från första sekunden känns det som att någon har släppt lös en mindre revolution på Trädgården. Det är teater, performance, punk, hiphop, grunge och klubb på samma gång. Men framför allt är det ett jävla ös.

Det hårda trycket mot kravallstaketet säger egentligen allt.

Publiken pressas framåt. Svetten kommer. Kropparna rör sig. Boko Yout kastar ut energi och publiken kastar tillbaka den. Det är inte en konsert man står och betraktar på lagom avstånd. Den händer i kroppen.

Och någonstans mitt i allt inser jag att valmötestemat gör hela föreställningen ännu bättre.

Det här är inte bara en artist som kommit på ett kul sätt att presentera sina låtar. Vote 4 Gusto blir en ram runt hela konserten. En politisk kampanj utan något riktigt parti, en valrörelse där budskapet snarare verkar vara: rösta på det konstiga, det gränslösa, det som vägrar passa in.

Boko Yout är definitivt inte intresserad av att passa in.

Musiken är lika omöjlig att placera som showen. Postpunk möter hiphop, triphop och afrikanska influenser, men det viktigaste är att allting får vara lite för mycket. Lite för högt. Lite för konstigt. Lite för snabbt. Det är precis därför det fungerar. Tidigare har Boko Yout beskrivits som hyperkinetisk och fullständigt genrevägrande, och live blir den egenskapen ännu tydligare.

Det är också något befriande i att se en publik som är ovanligt ung för Trädgården.

Det här är inte bara människor som kommit för att återuppleva något de redan känner till. De är här för något som händer nu.

Och kanske är det där den viktigaste frågan dyker upp:

Är Boko Yout framtiden för livemusiken?

Kanske inte ensam. Men definitivt en del av den.

För framtidens konserter lär knappast handla om att en artist står mitt på scenen och sjunger sina låtar medan publiken filmar dem med mobilen. Här finns något annat. En hel värld. Ett visuellt uttryck. Ett budskap. Humor. Politik. Kaos. Publikkontakt.

Och en sångare målad lila.

Det är teater, men utan att musiken blir sekundär. Det är en konsert, men utan att scenen blir en begränsning. Och när valmötet växer till ett fullständigt inferno framför kravallstaketet känns det som om Boko Yout lyckats hitta något som många betydligt mer etablerade artister letar efter:

ett eget språk.

Det är svårt att värja sig mot.

Det är ännu svårare att stå still.

Trädgården har genom åren blivit mer än en nattklubb – en plats där konserter, klubbliv och festivalstämning flyter ihop. I kväll känns det som om Boko Yout förstått exakt hur den platsen ska användas.

Ett valmöte har förvandlats till rave.

En konsert har förvandlats till teater.

Och publiken har röstat.

Vote 4 Gusto.

Jag vet inte om Boko Yout är framtiden för livemusiken.

Men om framtiden ser ut så här tänker jag gärna vara med.

5/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Gothenburg Free Spirit featuring Toppkonst Orchestra

9 september, 2026 by Mats Hallberg

2-5/9 2026

Ny festival i Göteborg med omnejd

Arrangör: Göteborg Artist Center

Nyligen avslutades en festivalen i det mindre formatet med medverkande från när och fjärran. Scenerna var utspridda och programpunkterna spretade som sig bör. Har sett att jazzmagasinet Orkesterjournalen rapporterat om ett panelsamtal med deltagare från Göteborg, England och Nederländerna. (om jag minns rätt) Frågeställningen handlade om hur kan andelen kvinnor i jazziga evenemang ökas? Fler samtal ingick i programmet, bland annat ett om oberoende skivbolag. Scener som togs i anspråk för denna frihetligt sinnade tilldragelse fanns belägna på Konstepidemin, Utopia, Valand och Dergårdsteatern i Lerum. Som samordnare likt spindeln i nätet fungerade förvånande Maria Rylander. Hon jobbar framgångsrikt på europeisk nivå med diverse jazzprojekt och bjöd in undertecknad till öppningsmingel. Festivalen var uppbyggd kring samarbeten och partnerskap utifrån en begränsad budget. Har inga exakta uppgifter om publiksiffror men festivalen verkar ha varit lyckad.

I samband med inledande mingel bjöds på en halvtimmes fängslande performance där spoken word artisten Emma Axberg (ordförande i lokala Poetry Slam-föreningen) underhöll med sin finurliga text plus lite sång och koreografi, ackompanjerad av violinsten Terese Lien Evenstad vars förra skiva jag recenserade. Duons föreställning började med ett barndomsminne som Axberg återvände till för att knyta ihop säcken. Ett lustigt moment uppstod när de ville förvilla publiken om att musikern körde sitt eget race, genom att vägra följa uppgjord överenskommelse. Kul! Ska också påpekas hur inövat deras samarbete var och vilket omväxlande och fascinerande soundscape virtuosen på violin skapade, genom sitt sinnrika bruk av looppedaler. En något udda syntes av uttryck som funkade ypperligt.

Blev premiär vad beträffar att uppleva BRÖTZ egenartade variant av jam session. JFFFK står för Jam för främjandet av den fria kulturen. Till en sådan session anmäler man sig genom att ens namn läggs i en plastskål. Ceremonimästare Johnny Wartel drar tre lappar åt gången och utövarna gör något tillsammans under cirka fem minuter. När en av dem börjat hakar övriga på eller så gör var och en sin grej. Varianten på BRÖTZ är som en lekfull happening, närmast motsatsen till traditionella jam där musiker och sångare under max två låtar bildar en ny konstellation genom att med utrymme för solon framföra en standard var och en lärt sig. Tog väl cirka en timme tills alla varit uppe på scen. Då tyckte jag denna lekfulla impro-övning räckte för min del. Man brukar tydligen hålla på ungefär tre omgångar. Kan tänka mig att de som tillför något mer eller mindre udda till hopparade trios oftare stimuleras mer än åhörarna.

Festivalen var generös under fredagen, anordnade en konsert på Utopia vid lunchtid utan entré. Fick för troligen första gången höra Toppkonst Orchestra som både är ett skivbolag och en trio vilka öppensinnat odlar en jazzig estetik med inslag av arty pop.. Antar att de bildades i Göteborg fast medlemmarna numera är utspridda i Skandinavien. Pianisten John Holmström bor numera vid Oslofjorden, gitarristen Carl Svensson är hemmahörande i Stockholm medan deras sammanbindande kraft på kontrabas Alfred Lorinus, flyttade för ett antal år sedan till Karlstad. Konserten som borde haft större publik pågick i cirka 50 minuter med i första hand. Dessa tre män som gärna bär keps levererade en formidabel konsert med superspännande repertoar. Utan trumslagare blev det intimt och ibland småsvängigt när fokus förflyttades sinsemellan. Melodierna framhävdes ypperligt i denna avskalade tappning av sättning som stundtals spred en delikat rogivande atmosfär motsvarande kammarjazz.

Jag var förtrogen med musikernas kapacitet. Den krångliga resan till Majorna var således inte någon chansning. Har hört dem live vid skilda tillfällen fast inte när de sammanstrålar på trio. Trots förhandsinställningen vill jag påstå att förväntningar till och med överträffades. Att man inte sällan förmår att förmedla en magi bestående av vackra klanger i kombination med spännande harmonier är värt beundran. Trion sprider vällust och har en vägvinnande kemi. Välskrivna original blandas påfallande ofta med oväntade covers. Blir förtjust i hur de inleder med American Tune (P. Simon) och Crazy (W. Nelson). Innerligt porlande melodin med sina lätt identifierbara stigningar avlöses av klassiskt tema från countryns outlaw-legendar. Svenssons snyggt utbroderade refräng följs upp lika elegant av Holmström vid flygeln. Wille Nelsons stämma kommer in i skallen Vad gäller covers spelas också en gripande, långsam låt signerad Brian May vars sound skiljer sig radikalt från pompösa Queen. Här infaller för övrigt konsertens första bas-feature.

För att slutföra redovisningen av väl valda covers framförs allra sist Jag var en vandrare vars original återfinns på en lp av Göran Fristorp från 1979 som jag äger, vars visa sjungs eftertänksamt till ackompanjemang av gitarr och bas, av pianisten i TKO fast han inte är någon naturlig sångare. Upphovsman till den intelligenta texten är ingen mindre än Beppe Wolgers. En rörande final på en ljuvlig konsert. Ska poängteras att akustiken var bästa tänkbara.

Musikerna kryddar som nämnts repertoaren med egna utomordentliga alster. Carl Svenssons första klangrika bidrag har titeln Copenhagen Dreaming och han står för ett intrikat intro. Varje ton känns betydelsefull i denna ljuva ballad där pianistens utsökta anslag tillför stor skönhet när han färgar kompositionen. Holmström passar på att lansera en sprillans färsk låt plus en stycke tillägnad en norsk vän. Hans dedikation är ömsom sprudlande, ömsom suggestivt. Här förvandlar sig Svensson till en driven jazzgitarrist och Lorinus praktiserar i en sekvens walking bass. Noterar att nyanser idkas på ett delikat sätt. Rytmik i förening med catchig harmonik från tre likvärdiga beståndsdelar gör mig uppfylld och känslosam. Skulle vilja hävda att den underskattade John Holmström rör sig tämligen konsekvent inom tonspråket synonymt med TKO, medan de andra hörts dra iväg i andra mer ”hårdfört” expressiva stilar. Toppkonst Orchestra rekommenderas!

På fredagen återvände jag till krogen Utopia efter att ha varit på konsert på Storan. Hade hoppats hinna fram tidigare, men fick i alla höra avslutande trettiofem minuter med unga trombonisten Agnes Darelid och hennes grupp. Som jag trott var det knökat på krogen men jag fick lyckligtvis en bra plats i hörnet vid sidan om baren. Stimulerande musik framfördes skriven av Agnes hämtad från hennes uppmärksammade debut. Hade bara hört trombonisten i storband tidigare. Tog chansen att presentera mig efteråt. Det vitala bandet frontades av henne och trumpetaren Erik Tengholm. Lät spänstiga och inspirerade! De backades upp av den för mig obekante Samuel Löfdahl på kontrabas jämte ett desto mer omtalat och framgångsrikt par. Syftar på senaste vinnaren av Gyllene Skivan Britta Virves vid flygeln och den ständigt efterfrågade Jonas Bäckman bakom trummorna. Dessa tillförde ljuva inslag till fylliga kompositioner under den stund jag var närvarande. Efter konsert anordnades jam av IMPRA.

P.S Tänk att samma helg arrangerades festivalen Classic Jazz i Göteborg. Snacka om rikhaltigt utbud!

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Epokgörande sound kopieras pricksäkert i glädjens tecken – Revolver Repeat med Pepperland på Storan

7 september, 2026 by Mats Hallberg

4-5/9 2026

Stora Teatern i Göteborg

The Beatles är ständigt aktuella trots att det gått ett par generationer sedan de upplöstes. Nästa år har exempelvis en redan uppmärksammad biopic om deras turbulenta tillvaro och deras avtryck premiär. Och för några år sedan kom den långa ihopklippta dokumentären om hur de jobbade i studio på slutet , Get Back av Peter Jackson som jag inte sett än. Vad de fyra medlemmarna tillsammans med George Martin åstadkom och den mirakulösa musikaliska resa de gjorde innan någon av dem ens fyllt trettio år, saknar motstycke inom västerländsk populärmusik. Brukar säga att jag är fem år för ung för att ha upplevt Beatlemania, hysterin som i kombination med klent PA medförde att de slutade att turnera sommaren 1966. Äger en handfull av deras vinyler inklusive samlingar. Minns att jag som tolvåring släpade med mig mamma på bio för att se Let It Be. Några år senare stod hennes bror på Scandinavium och presenterade Paul McCartney när Wings genomförde sin första turné i Europa. Jag fanns i publiken, fick fribiljetter. Kuriöst när jag tänker på att jag bjöd min döda morbrors son till den bejublade föreställningen i fredags. Cirka 1990 sågs Ringo Starr All Star Band på festival på vars line up måste betecknas som extraordinär på festival på Heden. Syftar på både den alltför ofta undervärderade trummisens stjärnor och på eventets utbud totalt set. Vid en jämförelse hamnar senaste upplagorna av WOW sannerligen i skuggan. Ha överseende med utvikningen. Tillbaka till Revolver Repeat.

I och med showen i fredags (4/9) har Pepperland beskådats minst sex gånger, varav ett par av tillfällena resulterat i recension som man länkar till på sin hemsida. Fast jag verkligen varit i gott sällskap har texterna uppskattats till den grad att jag i gengäld gynnats med gästbiljetter. Pepparland är en kvintett vars stomme fanns redan i Lenny Pane för över tjugo år sedan. De verkar bara ha blivit än mer populära senaste decenniet vilket en lång rad utsålda föreställningar på Göteborgs Stadsteater och Storan vittnar om. Antar att de gör lika stor succé i Liverpool dit de har stående inbjudan. Varför de som är för unga för att ha minnen från när det begav sig, valde att in i minsta detalj studera Beatles story och otroligt skickligt med precision reproducera deras sound genom att vara trogna originalen, har jag inte kläm på. En förklaring skulle kunna vara att deras stämmor passade för att imitera sången, blev till en grund att stå på för att tillägna sig tekniken. I Pepperlands genomarbetade uppsättningar med skilda teman förmedlas inte enbart de förväntade låtarna, utan det uppstår också kommunikation med publiken, levereras ett par överraskningar, humor med knorr och dessutom agerar man gärna för att övertygande skildra belysande anekdoter. Musikalisk folkbildning och happening går hand i hand med magnifika melodier och spännande sound.

Vore kanske passande att kalla Pepperland beroendeframkallande. Olika refränger poppar fortfarande upp i skallen, avlöser varandra. Eftersom lp-skivans längd uppgår till 35 minuter har förväntat bonusmaterial och ett par överraskningar plus givetvis nördig Beatles-trivia lagts in i körschemat. Redovisning av mindre kända fakta utgör en del av deras framgångsrika varumärke. Och vad beträffar sättning och gäster träffar de mig och troligen alla andra rätt i hjärtat genom ett snilledrag. Till ett knippe melodier adderas nämligen stråkkvartett och/ eller blås.

Stråkkvartetten OffString kommer från Hvitfeldtska gymnasiets estetiska program inriktning musik. Talangfulla medlemmarna heter Ida Hasani, Einar Feldt, Malte Rosén samt Natalie Marinova. Ett annat framtidslöfte vid namn Leo Sarner spelade valthorn och ficktrumpet. Honom och kanske ytterligare någon har jag hört ingå i förband till formidabla Göteborg Jazz Orchestra och deras månatliga spelningar på Park Lane. Ungdomarna var i högsta grad involverade i nästan samtliga av föreställningens musikaliska krön. Vad de gjorde förenade med Pepperland i avslutande medley på Abbey Road, ljuvliga balladen For Noone färgad av valthorn samt innovativa stråkpartierna i Eleanor Rigby fick mig att rysa av välbehag. Gåshud! Höga förväntningar på tre favoriter/ favoritsekvenser ur Beatles katalog infriades med råge.

Ska sägas att jag satt på sjunde rad, vilket fick till följd att man kände sig omsluten och kanske mer indragen än annars skulle vara fallet. Ljudet var fördelaktigt, fast inledningsvis var just bristfälligt ljud inklusive övergången till stereo själva utgångspunkten. Var lätt att hålla med om deras dissande av ljudet, hur skränigt och tunt det lät om Rock And Roll Music (C. Berry), en av två låtar på aftonens repertoar vilka Beatles tolkade. Blev en lärorik avslöjande demonstration där Pepperland sin vana trogen, lade in ett par fyndiga skämt. Innan tänderna sattes i en lp med högsta status fick vi singeln Paperback Writer med sitt energiska och utdragna driv jämte b-sidan Rain eftersom den föregick fullängdaren.

Noterar vissa förhållanden och dispositioner i ett närmast osannolikt samtrimmat och spelskickligt gäng vilka med åren utvecklats till att också vara estradörer. Mannen som på sitt vis imiterar Ringo, Benny Karlsson, är uppenbart konvalescent då han kämpar tappert bakom sitt trumset med slangar i näsan. Han fixar ändå galant att utföra sina uppgifter och har förstås solistrollen i plojiga Yellow Submarine. Tycker mig märka att basisten Mathias Gian Kündig bara ibland använder Höfner-bas och att han är mer i fokus än brukligt. Verkar trivas strålande som frontman tillsammans med Per Umaerus. Den som trätt tillbaka en smula är mannen med fem gitarrer, nämligen Mikael Isacson. Han glänser i minst tre solon och sitter i några låtar och istället lirar rhodes.

Borde kanske ha laddat upp genom att lyssna ordentligt på hela albumet. Vad beträffar teknisk kvalitet, uppslag, komponerande och genomförande är Revolver nästintill mästerlig. Ett par harmlösa bagateller fick dock plats. Men obegripligt nog innehåller skivan cirka åtta hits där samtliga har sin egen struktur. Denna magi med influenser från psykedeliska tillstånd (testande av droger), George Harrisons förtjusning i indiska rytmer och symfoniska instrument förmår Pepperland att såväl förklara som tonalt förmedla. De lyckas med sitt utmanande uppdrag på ett magnifikt sätt, inte minst för att de får det att se så förvillande enkelt ut. Beatles tillbringade tydligen 220 timmar i studio för att skapa Revolver. Undrar hur lång tid det tog för kvintetten baserad i Göteborg att sammanställa Revolver Repeat?

Man turas om att berätta om låtarna och ge publiken upplysningar endast experter har koll på. I förbigående skojas det sinsemellan vilket funkar alldeles utmärkt, lockar fram skratt. Som framgår av mina lite suddiga foton praktiseras gemensam ”dress code” med skjortor i mönster som var på modet anno andra halvan av 60-talet. Samtliga sjunger lead vid olika tillfällen, oftast Per Umaerus, Stephen Sahlin och Gian Kündig. Jag tippar på att Sahlin vid sin orgel med alla lagrade ljud är kapellmästare.

Ska betonas att ikoniska mästerverket inte framförs från A till Ö, utan första anhalt blir istället hypnotiskt utflippade finalnumret, John Lennon-äventyret Tomorrow Never Knows med riviga höghastighetsdängan Got To Get You Into My Life som definitiv slutkläm. Tre av låtarna som etsat sig fast hos mig har varit And Your Birds Can Sing, I´m Only Sleeping och tonartshöjningarna i stämsången på Goodday Sunshine plus Isacsons lick och snärtiga solon i Taxman. Men därefter händer en hel del extra, både av förutsägbar karaktär och kul sidospår.

Vi uppmanas att stå upp i bänkraderna på slutet, att twista genom att röra benen i takt och ska på rumpan. Publiken kan räkna med att att det blir allsång, ofta som här i Yesterday med stråkkvartetten och Hey Jude där Umaerus verkligen ger hundratio procent. Penny Lane tillhör också standardrepertoaren vilket faller sig naturligt då den bör rankas som topp 5 av alla odödliga Lennon/ McCartney-kompositioner tack vare magin i arrangemanget. Denna gång på begäran av ett tioårigt fan.. Pepperland behärskar varje komponent utan besvär, även om jag berörts än mer av Penny Lane vid andra tillfällen.

Tog nog fem-tio sekunder innan jag fattade att Beatles-uttolkarna apropå valrörelsen snickrat ihop en låt på svenska om våra partiledare på melodin från Taxman, där det putslustigt svingas åt alla håll. Här skulle de kunna ha gett oss texten på backdrop för bättre hörbarhet. Ett annat lika häpnadsväckande inslag var att delar av svenska bidraget till Schlagerfestivalen 1966 framfördes, Nygammal vals den älskade duetten med Svante Thuresson & Lill Lindfors. Pepperland lyckas återigen ge oss vad vi önskar och lite till. De bör snarare klassificeras som en underhållande institution med kongenialt ideal i ett högkvalitativt format, än som ett specialiserat coverband. Enligt Sir George Martin är de världsledande, vilket inte finns någon anledning att ifrågasätta.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Thomas Stenström – Trädgården, Stockholm Berusande skakigt men vill höra mer

31 augusti, 2026 by Thomas Johansson

Thomas Stenström på Trädgården, den första av fyra kvällar. Foto: Thomas Johansson

Thomas Stenström har ett riktigt bra band. Det är nog det första man ska säga. Ett band som kan bära upp låtarna, trycka på när det behövs och skapa den där stora känslan som Stenström uppenbarligen vill åt. Problemet är att huvudpersonen själv inte riktigt är lika stabil som sina musiker.

Det börjar lite skakigt. Rösten svajar och det känns som att Stenström behöver några låtar för att hitta både ton och form. Men efterhand sätter det sig och konserten börjar leva. Han är politisk under kvällen, men på ett ganska befriande sätt – samhällsengagerad utan att förvandlas till en partipolitisk valkampanj från scenen.

Sedan tror jag att alkoholen börjar göra sitt.

Stenström blir märkbart mer berusad ju längre kvällen går, så upplever jag det i varje fall. Eller om han är en förbannat bra skådis som spelar full. Cigaretterna avlöser varandra och från scenen röks det som om Trädgården plötsligt förvandlats till en sunkig rockklubb från en tid då rökförbud mest var ett förslag. Det finns något charmigt och punkigt i det hela, men också en känsla av att kvällen långsamt håller på att spåra ur – utan att riktigt bestämma sig för om det är meningen. Han uppmanar tjejer att göra slut med sina killar, om de hade tänkt tanken någon gång. Erbjöd de dumpade killarna att få gråta ut mot hans axel.

Och kanske är det just det som gör konserten intressant. Stenström är inte den perfekta popstjärnan som levererar exakt enligt ritningen. Han är betydligt mer mänsklig än så. Ibland är det väldigt bra. Ibland känns det mest som att man står och tittar på en ganska berusad kille med ett förbannat bra band.

Sedan kommer Trädgårdens kanske mest osannolika extranummer: klockan.

Några sekunder efter 22.00 är det slut. Pang. Absoluta sluttiden. Grannarna har sagt sitt och Trädgården får inte låta en ton till. Efter en kväll där Stenström hunnit bli allt mer berusad, röka ett antal cigaretter och prata om världen känns det nästan komiskt att det är klockan som till slut blir kvällens största diktator.

Det finns mycket att tycka om här. Låtarna, bandet, energin och den ofiltrerade känslan. Men det är också ojämnt och lite för mycket av allt – inklusive Stenström själv. Jag blir sugen att gå på någon annan av de tre kommande kvällarna, vem vet hur det utvecklar sig.

En bra kväll, men inte en fantastisk kväll. Kul med Klara Söderberg från First Aid Kit som gäst Trean sitter ganska exakt där den ska.

Betyg: 3/5

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Sida 8
  • Sida 9
  • Sida 10
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in