Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Ida-Lovas ”Svagare Än Jag” är Årets låt på Svensktoppen 2025

by


Ida-Lova Foto: Maria Stillberg/Sveriges Radio

”Svagare Än Jag” med Ida-Lova är den mest framgångsrika låten på Svensktoppen under 2025. Det avslöjas när Carolina Norén på nyårsdagen summerar Svensktoppsåret.

Ett pressmeddelande berättar:
”Svagare än jag” är Ida-Lovas första låt på Svensktoppen. Låten har legat etta och är, med sina 30 veckor på listan, en av två låtar som hållit sig kvar längst under året.

– Jag blir så otroligt glad! Det är den första låten som jag skrivit själv. Det är ett fint kvitto på att jag kan skriva musik, säger Ida-Lova, som gratuleras till priset i Svensktoppsstudion.

Det är ovanligt att en debutant gör en sådan succé.

– Jag minns att jag träffade Ida-Lova när hon jobbade extra i garderoben under Kent-konserterna i mars. Några veckor senare står hon i fotoblixtarnas sken på röda mattan på Grammis och framåt sommaren exploderar det för ”Svagare än jag”. Ett sådant genombrott ser man inte ofta! säger Carolina Norén, programledare och producent för Svensktoppen.

KAJ vinner flest utmärkelser
Humortrion KAJ vinner flest utnämningar på Svensktoppen 2025. De utses till Årets nykomlingar och vinner även det nyinstiftade priset Årets melodifestivalsuccé.

– Efter 15 år i branschen stod äntligen planeterna rätt – och då var vi redo! Vi har aldrig trott att vi skulle bli stora på Svensktoppen, det här är helt galet, säger Kevin, Axel och Jakob.

Trion berättar också att de följt och lyssnat på Svensktoppen sedan de var små. Deras hit ”Bara bada bastu” lyckades också hålla sig kvar i 30 veckor på listan. Anderz Wrethov är en av låtskrivarna till låten och vinner utnämningen Årets kompositör.

Leksell blir Årets artist
Victor Leksell tar hem titeln Årets artist för låtarna ”Lys på mig”, ”Lost and found” och ”Skriker mitt namn”. Det är andra gången han får utnämningen. – Jag blir lika glad varje gång – Det här är en barndomsdröm! säger Victor Leksell.

Alla vinnare på Svensktoppen 2025
Årets låt: ”Svagare än jag” med Ida-Lova
Årets artist: Victor Leksell (”Lys på mig”, ”Lost and found”, ”Skriker mitt namn”)
Årets nykomlingar: KAJ (”Bara bada bastu”, ”Mosquito”)
Årets melodifestivalsuccé: KAJ (”Bara bada bastu”)
Årets kompositör: Anderz Wrethov (”Bara bada bastu”, ”Hush hush”, ”Sweet’n psycho”)

Överraskar och imponerar genom att samtidigt vara viskonstens förvaltare och förnyare – David Ritschard på Storan

by

19/12 2025

Stora Teatern i Göteborg

Arrangör: Frihamnen Event

Tack vare uppdämt publiktryck anordnades tre konserter på Storan. Jag fick utmärkt plats på första balkong för Söderkisens premiär i Göteborg. David Ritschard blev som förutspåtts mycket varmt mottagen, också i en stad han skulle ha kunnat frukta för rivaliserande bakgrund, åtminstone vad beträffar fotbollsfans. Något som artisten berör i ett par av sina underhållande mellansnack. Som kulturskribent och musikrecensent kände jag till att sångarens och låtskrivarens popularitet, sprungen ur bluegrass och country som gjorde honom självskriven i SVT:s Jills veranda, stadigt växt sedan solodebuten 2019. Han får numera betraktas som ett fenomen, en etikett förstärkt medialt av sviktande hälsa. I början av året fick en radda spelningar skjutas upp på grund av operation och sjukhusvistelse och tidigare blandmissbrukaren har lyckats med bedriften att kollapsa två gånger offentligt.

När det gäller hans musik kan det anses tillhöra allmänbildningen att ha viss koll. Poängterade bristen för arrangören. Var verkligen en novis när jag satte mig till rätta på Storan efter ett glas i baren som uppladdning. En institution i Göteborgs musikliv som jag intervjuat frågade mig om han kommit rätt. Och det fanns fler musiker jag kände igen i publiken. Var som sagt nästan helt blank inför dessa spelningar med annorlunda sättning, hade anmärkningsvärt nog inte lyssnat in mig på den karismatiske artistens tre album, istället hållit till godo med liveklipp på Youtube. Kan omgående avslöjas att jag imponerades över kontrollen på uttryck, hur det sjungs och hur teman färgas i features av instrumentalister. I fonden projiceras för övrigt den spruckna tallrik som symboliserar genombrottet Blåbärskungen, näst senaste fullängdaren för någon som tidigare haft en karriär i särskilt Spinning Jennies och sjungit duetter med H Self, Lisa Ekdahl, Frida Hyvönen och Magnus Carlsson.

Då jag har inside information och efter förfrågan försetts med fakta kommer här turnéns sättning. Efter paus får entusiastisk publik som en bonus lära känna 36-åringens vapendragare Jenny Almsenius. Berättas att Cornelis var utlösande gemensamma intresset och när kontakten etablerats en passion för svenskspråkig visa kan man anta. Fick på allvar ”upp öronen” för denna stora begåvning när jag för Orkesterjournalen recenserade hennes Povel Ramel-tribut, senaste åren hört henne live flera gånger och hänryckt skrivit. Här har hon anlitats i egenskap av vokalist, låtskrivare, duettpartner och munspelare. I en visa hänger hon på sig sin akustiska gitarr. Kapellmästaren heter Jonatan Lundberg ( Jakob Hellman, Mattias Alkberg) och trakterar flygel och keys. I en låt trummar han taktfast på den puka som placerats bredvid blåset Han är dessutom verksam som skådespelare, producent och soloartist. På andra sidan av scen huserar i hatt Ola Gustafsson, en av Sveriges mest respekterade gitarrister och producenter som inte sällan förekommer när SVT sänder galor från Cirkus. Däremot turnerar han ytterst sparsamt. Var nog tio-femton år sedan jag senast hörde honom live, vilket bidrog till lusten att ansöka om gästbiljett. Inför varje låt byts gitarr eller så sätter han sig vid sin pedal steel.

Den tre personer starka blåssektionen har lagt ut sysslan att arra på någon av sig själva. De består av den för mig obekante Simon Skogh på sousafon, bastrombon och dragspel, Tilde Schweitzer på trombon vars ansikte prytt landets jazzmagasin. Jag har hört henne live i renommerade storband och det egna storbandet hon skriver för lyssnades på i P2. Trumpetare Linnea Jonsson har jag träffat flera gånger. Hört henne i egna gruppen (till och med på releasekonsert på Nef) och med några av Sveriges vassaste storband och därutöver i uppskattande ordalag recenserat trumpetarens egentillverkade album. Skoogh har ingått i Tengholm/ Ullberg Big Band och varit en av initiativtagarna till Öm Kombo.

Bekräftas omgående vilken status Ritschard uppnått på egna meriter, hjälteglorian buren med ödmjuk stolthet sprider en omisskännlig värme. Den har fötts ur en växelverkan initierad av hängivna fans, borgar för flera extranummer. Att artisten är känd för att ha haft nerverna utanpå märks inte, däremot bekräftas oberäkneligt beteende genom kommentarer mitt i låtar eller omstart när han inte är nöjd med någon detalj. Endast vid ett enstaka tillfälle tappas orientering och då vänds blicken mot kapellmästaren. Sofistikerade arr har utarbetats av hans livemusiker och vad beträffar konsertens original är de ofta resultatet av samarbeten. Intensiteten och fördelningen av fokus styrs med stamp i scengolvet och direktiv med armen. Ritschard behärskar på ett beundransvärt vis sitt vokala register, de planerade infallen i mellansnack till vilka impulser i stunden adderas och har full koll på verser, också de snåriga. Kan inte upptäcka att hjälpmedel används. Ska tilläggas hur oerhört skönt det är att slippa de enkla lösningarnas agiterande i underhållande och sammanbindande mellansnack. Finns inget mjäkigt i viljan till inkludering istället för uppdelning.

Brukar inte studera texter. Vid en generell sammanfattning står sig dessa underfundigt personliga och hudlöst existentiella alster, skapligt i konkurrens med de frapperande många covers som ingår i hans show. På senaste albumet tolkas andras låtar signerade Alf Robertson, Ola Magnell, Dan Berglund samt finlandssvenska poemet Vid Roines strand skrivet av Zacharias Topelius och tonsatt av en irländare.

Låt oss för enkelhets skull avhandla avdelningen bestående av covers först. Som seden påbjuder gör huvudpersonen entré efter bandet, tar vid i doldisen Charlie Engstrands Ingen rör mig längre vars tidlösa vemod får mig att tänka på Bellman. Värmen strömmandes från salong är påtaglig, fascinerande för mig som upplever allt som en premiär. pirr av behag och lycka uppstår, vilka i somliga sekvenser övergår i ett extatiskt tillstånd. Vi får finna oss i äkta huvudstads-nostalgi i Sigge Skoog, fint utkristalliserad betraktelse signerad Olle Adolphson från det ljuva 60-talet med Gustafssons ackord på akustisk gitarr i framkant. Vi tillfrågas allehanda ting, bland om Torstein Bergman är oss bekant. Finner det tveksamt att majoriteten i så gott som fullsatta Storan har vetskap. Tippar att desto fler associerar dennes Om du nånsin kommer fram till Samarkand med Lill Lindfors som fick en hit med storsinta sången om kärlek som tagit slut. Ett kännetecken för artisten som gick från kult till älskad av stor skara är otvivelaktigt att det sentimentala bejakas. Rörande och sällsamt, skickligt hålls stången mot en alltför sötsliskig estetik. Ovan nämnda Vid Roines strand är en vals vars harmonik med feature på pedal steel går direkt till hjärtat.

Ritschard har den goda smaken att införliva Dan Berglunds visskatt från två perioder. Typiskt nog undras om det finns några järnarbetare bland biljettinnehavarna. Instinktivt går tanken till mitt slit nattetid under trettioett år på postterminal. En järnarbetares visor varifrån Bullen har firat hämtas, har jag på en lite knastrig vinylplatta. Att det på samma mytomspunna skiva finns en magisk kamplåt tillägnad de som omkommer i arbetsplatsolyckor och som upphovsmannen tillsammans med publik fortfarande framför, är så befriande egensinnigt att den valts bort. Istället levereras Berglunds osminkade i ärlighetens namn osentimentala Göteborgs-skildring Nattvandrare från 1987 med mäktigt intro från blåsarna. Inför Balladen om K vars vindlande gripande text sjöngs som duett utslungas från scen om det sitter några Björn Afzelius-fans i salongen.

Från honom är steget inte långt till Mikael Wiehe vars alzheimer antyds. Countrybarden hedrar honom med två väsensskilda tolkningar. Dels mästerverket Ska nya röster sjunga, i gedigen rörande version utan att nå upp till nivån hos Monica Z. Dels genom ett furiöst konsertkrön i och med stackato-attacken vars vassa kanter inramar Wiehes översättning av Masters of War (B. Dylan) där elgitarrens repetitiva riff frontar understödd av snortajt statement från brötigt blås och obändig trumma. Oemotståndlig triumf som bryter mönstret. 2022 hördes för övrigt den suveräne Dylan-tolkaren sjunga den rockigt ilskna uppgörelsen i min hemstad (recension i K-bloggen) och jag har hans samarbete med Totta Näslund på cd där översättning först förekom.

Denna långa subjektiva redogörelse liknar en kringgående rörelse. Varför inte ta upp Jenny Almsenius lyckade medverkan? Tycks medveten om att i egenskap av bonusartist möter hon en ny publik. Efter paus får hon äga scen ett slag. Inleder med akustisk gitarr i Aldrig lämna, en söt visa de flesta till skillnad från mig kände till. Sjungs ömsint till komp av pedal steel och trombon. Till vad som låter som en basgitarr och eget munspelande framförs bluesen Floden som tillkom när hon precis börjat turnera för cirka tjugo år sedan. Publiken charmas av utstrålningen och häpnar sannolikt över musikaliteten hon besitter. I b-delen av Inte här (när jag är här) återkommer huvudrollsinnehavaren för att brista ut i duett i en text jag klassar som en av de främsta han skrivit. Ovan nämnd ”Affe-cover” framförs som duett där uttrycksfulla rösterna backas upp effektfullt av dragspel och pukans hjärtslag. Jennys stämma levererar ett emotionellt outro som ger mig rysningar, nära nog gåshud.

Trots ansenlig längd på recensionen är långt ifrån alla inslag redovisade. Men behöver runda av för att formatet ska vara någorlunda hanterbart. Noterar fördelaktigt ljud! Bara någon enstaka gång rubbas balansen en smula varvid innehållet i verser inte riktigt kan urskiljas. Samtliga musiker får glänsa i korta sekvenser, antingen i intron eller features. Blåsarna kliver fram och gör avtryck när det är deras tur. Ritschard ger mest plats för Linnea Jonssons betagande, fulländade fraser på trumpet. Ett klokt beslut som förstärker passionen, värmen och engagemanget som emanerar från scen. Som väntat blir det ett knippe extranummer och till slut mer eller mindre på anmodan reser sig folk upp. Och då vill merparten av publiken och de som är på scen förlänga stunden av rusig bubblande glädje så länge som möjligt. Närvaron är så stark och innerlig att den bäst låter sig jämföras med den som Freddie Wadling utstrålade.

Vad förtäljer då min anteckningsbok om fler höjdpunkter, går det att tyda vad som nedtecknats i mörkret? Kan utröna att titellåten Blåbärskungen gör intryck, att texternas berättelser överlag har en drabbande dimension, att kvinnliga blåsarna fungerar förtjänstfullt som kör i exempelvis Nyskrubbat badrum och kök, att mellansnack fogar samman showen till en sympatisk inkluderande helhet på temat vänskap, att Gustafssons noga framtagna licks och riff fylls ut alldeles ypperligt på klaviatur och av lysande blåssektionen, att Duplantis blues påminner om extasen signifikativ för Håkan Hellströms tonspråk som uppstår efter att den vackra melodin broderats ut av Lundberg, att den gripande självbiografiska uppgörelsen i serenaden Fönster vad beträffar soundet leder tanken till Peter LeMarc, att blåsarnas intro till När jag ser en bro är svindlande delikat, att det frågas om vi känner till Mascots (svenskt popband sent 60-tal) som introduktion till ytterligare en cover: Förfalskare finns av Fria Proteatern, att mannen i högform inte kan motstå en blinkning till oss genom att framföra sin lovsång till Söder och Bajen samt att alt country-vibbarna blir som mest framträdande i andra extranumret Än går det vågor.

Ställer sent omsider in mig i ledet som nyfrälst fan. Inser nu varför hans beundrare vill befinna sig i denna livebubblan så ofta det går. Är inte riktigt på samma våglängd som kollegor när det gäller hysterin kring Håkan Hellström, ABBA-revival eller ens oreserverade hyllningarna till Jesper Lindell. Men i fallet David Ritschard och hans livemusik hävdas believe the hype.

Omväxlande julsånger i gediget inspirerat utförande – Christmas Time Is Here med Stockholm Voices & Bohuslän Big Band

by

Stockholm Voices featuring Bohuslän Big Band

Christmas Time Is Here

4

Inspelad I Kingside Studio Gnesta, Kungsten Studios Göteborg och Studio Brasan Sthlm

Producenter: Anton Forsberg, Mikael Skoglund, Gunilla Törnfeldt, Maria Winther o Jakob Sollevi

Prophone records (distr. Naxos)

Releasedatum: 28/11 2025

När vokalkvartetten döpt efter vår huvudstad planerade sitt tredje album, tog de till sig publikens önskemål om jullåtar. Högtidens musik är djupt rotad i dem och som av en händelse kunde deras kollaboratör, pianisten och arrangören Mikael Skoglund, visa den jazzigt inriktade sånggruppen ett färdigt koncept för julkonserter som inkluderade storband. Hans idéer utgör ryggraden på Christmas Time Is Here, nästan samtliga av ursprungliga utkast behölls. Och Stockholm Voices fick till sin lycka med sig blåssektionerna Bohuslän Big Band vilket gav dem ännu bättre förutsättningar. Live gick samarbetet i mål i helgen då turnén med sitt specifika repertoar hade sin final på Storan. SV har sedan starten jobbat med pianotrio och gärna en musiker på träblås. På nya plattan spelar omnämnde Mikael Skoglund på flygeln, renommerade kontrabasisten Svante Söderqvist samt på trummor allestädes närvarande Johan Löfcrantz Ramsay. De två senast nämnda har jag haft nöjet att lyssna på en hel del live och på skiva. BBB har jag haft förmånen att kunna följa i drygt trettio år vilket resulterat i ett inte ringa antal recensioner.

Stocholm Voices består numera av Gunilla Törnfeldt (sopran), Maria Winther (alt), Jakob Sollevi (baryton) samt den nye medlemmen Anton Forsberg (tenor). Hajar till inför deras ersättare på tenor-positionen då jag inte tidigare hört honom sjunga, utan som gitarrist och kapellmästare hos Ellen Andersson. Hans gitarrspel hörs här endast i I´ll Be Home For Christmas. Så för mig är det sensationellt att höra honom bland stämmorna hos SV. Från välunderrättad källa har jag fått uppgift om dennes vokala meriter. Forsberg ingick i näst senaste upplagan av The Real Group, gick ettårig sångkurs på Skurup (en av landets mest ansedda folkhögskolor vad gäller jazzutbildning) och var i flera år med i danska vokalkvartetten Touché.

Har hört den spänstiga vokalkvartetten i Falkenberg och ett par gånger i Lerum. De på Dergårdsteatern i Lerum recenserades liksom föregående skiva New Horizon, en hommage till Sir Paul McCartney och dennes imponerande låtskrivarådra. Lyssnar på aktuella albumet en natt i hörlurar. Konstaterar att vi får tio julsånger från främst USA, varav några framförs till ackompanjemang av enbart pianotrion och i I´ll Be Home For Christmas utökad med gitarrspel av Anton Forsberg. Kända och rara alster blandas i ett närmast systematiserat upplägg. Sprudlande up tempo med fullt ställ avlöses kontinuerligt av stämningsmättade melodier i skepnad av ballad eller hymn för att därefter ta oss tillbaka till den uppsluppna glädje vi förknippar med december månad. Skoglund står för samtliga arrangemang bortsett från Gabriel´s Message som arrats av Thörnfeldt/ Forsberg. Vad gäller övrig fakta om inspelningen ska nämnas att Calle Rasmusson dirigerar BBB och finns på percussion i Everyone´s a Kid at Christmas skriven av Stevie Wonder.

avfotad bild från cd:n, foto Fabian Rosenberg

Det lättsamma och uppsluppna tonspråket blandas som sagt på ett väl avvägt sätt, med stillsamma eller pampiga stämningsbilder som hör högtiden till. Som också berörts är produktion effektfull då den mer eller mindre konsekvent bygger på kontraster. Repertoaren rymmer nyskrudade klassiker jämte ett ansenligt mindre spridda jullåtar. Hade varit spännande att få höra liveversioner. Det slår gnistor om fusionen av en ytterst vital vokalgrupp med ett storband i världsklass vars dynamik och ”klipp” i blåssektionerna är något alldeles extra. Sekvenserna från BBB med öppna spjäll är en ren njutning. Vi upplyses tyvärr inte om vilka som exekverar solon. Gissar att dessa insatser framför allt sköts av Samuel Olsson på trumpet jämte Mikael Karlsson och Linus Lindblom på tenorsaxofon. I finalen What Christmas Means To Me hämtad från Tamla Motowns digra katalog får vi dessutom feature på trombon.

SV har sin främsta styrka i sina samfällda stämmor. Kollektivet överglänser enskilda insatser. deras samverkande driv alstrar en sådan hänförande virtuositet att jag associerar till The Real Group och i vissa partier är inte jämförelsen med Manhattan Transfer helt orealistisk. Stämmorna var för sig kan förvisso låta lite näpna, undantagsvis en aning bleka vad beträffar männen. Där skiljer de sig från den flerfaldigt Grammy-belönade och långlivade kvartetten från New York. Apropå sättning ska poängteras att pianotrion färgar förnämligt, särskilt när de på egen hand ackompanjerar och bidrar med stick.

Övergången från ösiga öppningsspåret Cool Yule (S. Allen) till titellåtens långsamt framskridande ballad är anslående. Mönstret upprepas tämligen konsekvent. I traditionella sången Deck The Halls baxnar man över hur Skoglund byter från flygel till extremt distad wurlitzer vilket känns smått revolutionerande då de uppsprickande soundet låter som en väsande elgitarr. Santa Claus Is Coming To Town är ett utmärkt exempel på Skoglunds maffiga arr för SV och BBB. I I´ll Be Home For Christmas fäster man sig vid svepande vokala harmoniken och hur snyggt den backas upp av pianotrion. Vi jublar åt tjusig doa-kör, elegant vispspel av Löfcrantz Ramsay och kapellmästarens löpningar. Arret med mest spännande struktur hittas i Gabriel´s Message (trad). Snitsigt stick på piano i ett sakralt alster påtagligt arrat för att draperas i en uppjazzad djärv version. Julsångernas julsång O Holy Night tolkas respektfullt och stilenligt utan att göra det avtryck man föreställt sig. Jing-A-Ling, Jing-A-Ling bjuder på vokal akrobatik medan rytmsektionen får jobba för högtryck. I nämnt finalmelodi svänger det sannerligen om brasset och rytmsektionen.

Högkvalitativ vittomspännande julkonsert- Göteborg Wind Orchestra med solisterna Negar Zarassi & Alexander Lövmark i Lerum

by

foto Qlaez Wennberg

14/12 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik i Lerum

Haft svårt att koncentrera mig på grund av det upprörande terrorattentatet vid Bondi Beach och strömningar som lett fram till det. Slukat fler trådar på facebook om massakern än vad som är hälsosamt. Mina tankar går till judar vars Chanukka (ljusets fest) i år omöjligen kan bli samma glädjerika högtid. Julen firas hos oss som ett kristet arv till glädje och frid när vi har det som mörkast. Gäller att vara vaksam så att den inte förvandlas till ett stressigt kommersiellt jippo. Också varje genomtänkt repertoar framtagen för att sprida julmusik innehåller välgörande kontraster, pampiga och uppsluppna toner har sin motpol i stämningsfulla stunder. Föreställer mig att den eminente dirigenten Alexander Hansson i samråd med sångsolisterna komponerat programmet för ”Strålande jul”. Den blandade publik vilken njuter av blåsorkesterns lysande två set uppgår till uppskattningsvis hundra-hundrafemtio personer. För att ge en sammanfattande bild av nivån tar jag hjälp av omdömen fällda av en av arrangörerna, tillika musiker. I paus utbrast han till mig ”vilken klang” för att när det var slut hävda till grannen på läktaren ”VÄRLDSKLASS”.

Mångsidiga Göteborg Wind Orchestra är idag en av Sveriges fyra blåsorkestrar med tjugotvå anställda musiker, varav några vikarierar. GWO som numera håller till i Haga Konserthall (tidigare Smyrnakyrkan) har jag hört åtskilliga gånger live sedan de blev professionella 1992. Tippar på att några vikarier fyllde ut orkestern på scenen i Lerum, eftersom endast en valthornist fick representera deras kvinnliga musiker. Härom året befann de sig på samma scen ackompanjerandes Rigmor Gustafsson i strålande Monica Zetterlund-hyllning. Förstärkte dem denna gång gjorde två personer vars jazziga kunnande jag känner till väl, nämligen Stefan Wingefors på piano och kontrabasist Olli Rantala.

foto Qlaez Wennberg

Enligt annonseringen är det GWO med vänner på scen. Vad beträffar vokalisterna har jag troligen hört tenoren Alexander Lövmark ett tvåsiffrigt antal gånger, recenserat skivor och spelningar plus gjort en utförlig intervju 2018. Han framträder med smågrupper, storband och solo, då vanligtvis som sjungande pianist. I många år ingick han i kvartetten Stockholm Voices vars konserter i Lerum jag recenserat. x två. Därtill är Lövmark en multiinstrumentalist, anlitas ibland för att ackompanjera andra.

Hans partner på scen har hörts i Don Juan på Göteborgs Stadsteater, vilket pinsamt nog hade fallit i glömska hos mig. Exiliraniern Negar Zarassi är välutbildad, har dubbel kanidatexamen och blivit något av en tv-kändis i vissa kretsar efter charmig medverkan i SVT:s Kulturfrågan Kontrapunkt. Internationellt genomslag fick hon i persisk variant av ”Got Talent-tävling” som nådde miljonpublik i teve. På hemmaplan har Zarassi haft solokonserter på Storan, betydande roller på Malmö Opera och skivdebuterat. Om man generaliserar kan hävdas att vokalisterna med sina skilda bakgrunder från jazz och operavärlden förenas i duetter. I samma andetag ska läggas till att de framför dessutom minst ett par nummer på egen hand.

Blir lika tillfreds varje gång det i julkonserter ges plats för det oväntade, för musik ny för öronen. Så skedde förra veckan i Stenhammarsalen när jag blev inbjuden av skönsjungande paret Emelie Sundborn och Rikard Flink. GWO och deras solister ser också dem till att blanda obligatoriska sånger och toner med annorlunda inslag.

Som vanligt hälsas vi välkomna av Qlaez Wennberg, ansiktet utåt i arrangerande Musik i Lerum. Han framhåller Inte bara samarbetspartners och finansiärer utan också alla personer som gör verksamheten möjlig rent praktiskt. Efter paus namnges och tackas styrelse, volontärer, duon som med den äran ansvarat för ljud och ljus och till och med undertecknad för mina betraktelser. Hedrande att uppmärksammas.

GWO inleder instrumentalt med Jinglebells Fantasy i ett arr så snitsigt att jag misstog det för ett medley. Alexander äntrar därpå scen genom att sjunga ett intro a cappella på psalm 103, närmare bestämt Bereden väg för herran. Hans innerliga stämma åtföljs av suggestivt trummönster, vidunderligt trumpetsolo och unisont spel från orkestern. Negar gör honom sällskap i psalmens sista verser. Sedan serveras modern folkmusik av bästa snitt med flöjt-feature från Göran Marcusson. Syftar på Koppången (P-E Moraeus/ P. Bäckman).

Vet med mig att jag är mer redovisande än recenserande kollegor. Ni får stå ut helt enkelt, ska försöka att inte bli onödigt utförlig. Alexander briljerar i jullåt ursprungligen förknippad med Tommy Dorsey och hans orkester på 30-talet. Jag talar om Santa Claus Is Coming To Town som ju också The Boss gjort populär. Här görs den i gammal hederlig swing-tappning som GWO galant bemästrar. Negar ”kontrar” genom att ta sig an The Most Wonderful Birthday Of All. Glänser lagom passionerat i sång som först gjordes av Kiri Te Kanawa och som hon fick vetskap om när hon första gången jobbade med GWO för två år sedan. Dirigent Alexander Hansson är en fena på underhållande och upplysande introduktioner. Leder oss in i filmmusikens magi med soundtrack ur gotiska The Nightmare Before Christmas från -93. Fängslade harmonier bryter in i varandra när orkestern exponerar sin häpnadsväckande kvalité. Suggestiva soundet sträcker ut, förebådar raffinerat ödesdigra händelser.

Näst på programmet står kärlekssång på persiska som Negar tillägnar alla som kämpar för frihet. Inte ofta man får se Alexander traktera en flygel, men här får man vara med om det. Duon ska framföra sången på bröllop och han ackompanjerar följsamt snyggt hennes oklanderliga stämma som griper tag i en. Därefter lanserar dirigenten en meditativ ström av en amerikansk kompositör. Kommer efter research fram till att det är professor Morten Lauridsen från Los Angeles och hans tonsättning av nästan tvåtusenåriga liturgiska latinska texten O Magnum Mysterium. Ett exceptionellt betagande stycke omsluter publiken. Inledningsvis styltigt men sammantaget ändå någorlunda smidigt övergår man till julmusik i soulig utformning. Alexander anför i ett original av min soul-favorit Donny Hathaway tillsammans med Olli Rantala och trumslagare Per Boqvist. Vokalistens töjbara röst drar iväg This Christmas. Den här genren är den GWO inte behärskar till fullo om man ska vara uppriktig. Men deras lägstanivå är frapperande hög.

Strålande jul innehöll en tillagd framimproviserad beståndsdel efter önskemål i pausen. Alexander gör något för honom unikt (ska man tro att det verkligen stämmer?), nämligen att spirituellt och pedagogiskt förklara vilka instrument som ingår i GWO och vilken funktion de har. Muntra genomgången blev en oförutsedd höjdpunkt innan andra set drar igång med vintrig musik från filmen Polarexpressen, datoranimerad film från 2004. Rycks med av dess klämmiga, pampiga anslag. Efter en belysande anekdot om Jean Sibelius levereras en julvisa av honom med text av Zacharias Topelius. Sopranen övertygar! Till prydligt vispspel och varsamt basspel broderas ledmotivet till Karl-Bertil Jonssons julafton ut av Sven Fridolfsson på altsax. Han ges utrymme att stryka under med egna tillägg. Elegant gjort även om Klas Lindquist berör mig än mer med sin version på Hans Backenroths aktuella julalbum.

Publiken får njuta av en ballad betitlad Grown-Up , Christmas List, låtskrivaren David Fosters omtyckta julsång görs som duett med fint intro av Stefan Wingefors på flygeln. En snyftare som bjuder på mycket känslor i omlopp vars harmonik skulle passa i romantisk film. Två av konsertens toppar är den kvinnliga vokalsolistens framförande av traditionsenliga favoriter. Dels Jul, jul, strålande jul och dels överraskande nog Oh helga natt som ju brukar vara förbehållen manliga röster med djupt omfång. Vi hör dem inom oss. Också hennes hänryckande framtoning lyser starkt och renderar i ett stort berättigat bifall. Däremellan presteras leverans av It´s Christmas All Over The World likt en språklektion av den begåvade Alexander Lövmark. Noterar läckert trippande ackord på piano jämte delikat pådrivande rytmsektion.

Finalnummer blir den lovprisning som på latin börjar med ”Gloria” och i svenska psalmboken Ära vare Gud i höjden, benämnd som ”Stora doxologin”. En mäktigt stegrande hymn som visar på enastående omfång hos båda när de triggar varandra till stordåd. GWO är verkligen på tårna. Responsen resulterar i extranummer. Och spjuvern Hansson visar exakt vilken intensitet han önskar från oss i handklapp i ett spralligt marschliknande avslut. Sannerligen en fullödig och mycket omväxlande julkonsert. Åkte med i orkesterns buss tillbaka till Göteborg och intog mycket nöjd sen 3-rätters på Levantine.

Skribenten besökte invigningen av jubileumsutställning av Musik i Lerum (där två av mina texter fanns med) – foto Anders Blomberg

Roande och lärorik summering av svensk musikhistoria kompletteras med magnifikt musicerande – My Music Story av Janne Schaffer

by

12/12 2025

Kungsbacka Teater

Det var om än inte fullsatt så en stor publik i mogen ålder som kommit för att del av gitarrlegendarens retrospektiva show. Efter deltagande i Stjärnorna på slottet och alla turnéer med Electric Banana Band förtjänar Janne Schaffer epitetet folkkär. Gjorts gällande att han förekommer på cirka femtusen inspelningar, en ofattbar siffra. Han som i förfjol erhöll kunglig medalj har släppt ett tjugotal album i eget namn. Han golvade på 70-talet och in i nästa decennium mig och andra anhängare av rockig fusion jämte progressive i Hörselmat. Kuriöst nog har Janne Schaffer firat sin 80:e födelsedag innevarande år samtidigt med två andra hjältar från Stockholm, nämligen Georg ”Jojje” Wadenius och Kenny Håkansson. Alla tre belönades för sina makalösa karriärer under Uppsala Gitarrfestival, vilket jag sett bildbevis på. När Stadsteatern behövde flytta fram en premiär bestämde jag för att ta pendeln till Kungsbacka för att istället vara med Janne Schaffers ”My Music Story”.

Som uppladdning lyssnades på dubbel-samlingen Överblick. Den utgavs 2004, innehåller också ett par nya låtar/ nya versioner och mitt ex signerades 2010 på Liseberg efter en konsert på Taubescenen. Lite osäker på hur många gånger jag i övrigt hört Schaffer. Erinrar mig 1985 i Göteborgs Konserthus med Hörselmat, en tilldragelse som går in på tio i topp-lista över konserter på den scen. Vidare julkonsert med Stefan Blomqvist och Mölndals Kammarkör i Fässbergs kyrka ett par hundra meter från min bostad, spelning på Götaplatsen med Björn J.son Lindh och möjligen Isidurs Bane samt en Ted Gärdestad-tribut på Liseberg då dennes stipendium utdelades. Av skivor äger jag dessutom på vinyl den första obetitlade plattan som toppade listor 1973, amerikanska äventyret Earmeal med Porcaro-familjen från TOTO producerad av han som proddat plattor med The Doors, Blå passager samt Electric Graffitti. Äger dessutom sex av Björn J:son Lindhs album på vinyl där ju Schaffers spel är en central beståndsdel och supergruppen Baltik vars enda skiva betingar högt samlarvärde. Bland samlingen av musikrelaterade böcker står Mitt liv som Schaffer – berättat för Petter Karlsson (2014). Den lästes med stort intresse.

Perfekt placerad på sjunde raden märker jag att jag inte är insatt i showens förutsättningar. Ser bara ett Nord-keyboard på scen plus förstärkare. Huvudpersonen äntrar scen ensam med sitt favoritinstrument. Vad jag associerar till Telecaster eller en strata baserat på hur det låter är i själva verket en röd Larrinvée med EMG pickup. Det blir tunggung direkt då härligt virtuosa excesser avverkas i Halkans affär till en bakgrund som torde vara från en nyinspelning från 90-talet. På väg in i salongen sa jag till en väns vän, att enbart det faktum att öppningsspåret med sitt omväxlande groove uppbyggt i olika skikt finns på repertoaren, gör det värt att uppleva My Music Story.

Hans numera så typiskt orena, distade sound insvept i en bländande teknik präglad av heavy metal-tendenser(!) åtföljs av låång inledande stå-upp-passage om kändisskap, möten med publik/ allmänhet och roliga förväxlingar. Schaffer visar sig numera vara en verbal entertainer av rang. Kanske en följd av förberedelser inför Stjärnorna på slottet i SVT? Efter att tidiga uppväxten i en musikerfamilj – mamma pianopedagog med privatelever, pappa dirigent och solist och ingick i kammarorkester – delgetts oss på ett mycket underhållande vis, får vi Clare tillägnad mamma Berit inspirerad av Debussys ljuvligt avskalade, porlande pianostycke Claire de Lune.

För att travestera Tage Danielssons speakerröst på julafton: Låt oss redan här stanna upp ett tag och reflektera. Om han vi kommit för hade haft med sig fler som assisterat än Jonas Gideon på keys och sång, vilken skillnad hade det gjort rent musikaliskt? En väsentlig skillnad vill jag påstå. Inte utan att en viss besvikelse infann sig, trots att jag förstår att de är de hyperintressanta anekdoterna som utgör stommen i showen. Blir mycket namedropping. Vid det här laget har Schaffer vaskat bland sina minnen och ger en imponerande tidslinje till och med 70-talet. Vad beträffar Ted Gärdestads karriär och liv tas vi dock med till det obevekliga sorgliga slutet som framkommer i den biopic som hade premiär 2018. Anser att hans gärning skattas lite väl högt av den legendariske gitarristen och låtskrivaren.

När det gäller soundet han föredragit senaste decennierna är det svårt att förstå varför det valts. Genom bruk av svajarm, pedal(er) och reverb utvinns hans karaktäristiskt skitiga sound. Varifrån kommer inspirationen. Har intryck tagits av Thurston Moore, Steve Vai och till och med Yngwie Malmsteen? Ett störande inslag i föreställningen var den uppenbara obalansen ur högtalarna. Basen mullrade i omgångar och dränkte andra instrument. Lika trist som oväntat! Upplägget kan också ifrågasättas. För både huvudpersonen och åhörare hade det varit välkommet med en paus, förslagsvis när vapendragaren under fyrtiotre(!) år introducerats genom sin kraftfulla hit Brusa högre lilla å. Syftar givetvis på det skygga geniet Björn J:son Lindh. Anser att det är en skandal att han inte valts in i Swedish Music Hall of Fame, något jag glömde att säga till Schaffer efteråt när jag berörde begravningen av honom.

Jonas Gideon äntrar scen i tredje låten, Heart of Gold signerad Schaffer. Ackompanjerar och och i förekommande fall sjunger på ungefär hälften av repertoaren. Den för mig nya bekantskapen har examinerats från Kungliga Musikhögskolan, är verksam som sånglärare, spelat i coverband, släppte sin debut 2015, körat bakom flera kända artister, sjungit duett med ljuvliga Anna Christofferson, specialiserat sig på Elton John-tributer samt förfogar över en röst vars stämma kan erinra om Ted Gärdestads. Sannolikt en bidragande anledning till varför han engagerats. Den fläckfria fast lite opersonliga sången kan jämföras med en uppspelning a cappella av Bob Marleys oerhörda förmåga, från en demo på Stir It Up utgiven på dennes genombrott från 1972. Inspelningen skedde när han befann sig i förort norr om Stockholm tillsammans med Johnny Nash. Om den sistnämndes ursprungliga uppdrag att göra filmmusik och kopplingen till hur vår berättare introduceras för reggae, tillhör höjdpunkterna i storytelling-avsnitten. Förvisso att begära för mycket att Gideon ska utstråla liknande karisma.

Vi får höra hyperintressanta vittnesmål om första mötena med embryot till ABBA och när Björn & Benny i egenskap av talangjägare på Polar Music träffade bröderna Gärdestad, proddade flera skivor och sammanförde dem med Schaffer. Schaffer är märkbart stolt över dessa kommersiellt framgångsrika samarbeten. Talar om för oss att han fått reda på att han medverkar på hälften av melodierna i ABBA-katalogen. Vi serveras riff och licks i förening med Gideons stämma och ackord i åtskilliga hits. Av ABBA får vi snyggt svävande Eagle som stretchas läckert och låter tämligen atypisk. Medryckande melodin påförs extra gitarrsolo.

Blir desto mer signerat bröderna Gärdestad och det berättas ingående om minnesskiva och Ted Gärdestad-stipendium. Exempelvis tolkas Sol, vind och vatten som Gideon rörs av att spela, Himlen är oskyldigt blå utvecklas till en av showens mest gripande stunder, klämmiga up tempo-schlagertävlande Satelit (slås av stölden i introt från Hold The Line) erövrar publiken med sina durackord som ordinarie finalnummer samt Jag vill ha en egen måne dekorerad med utförligt vibrato.

Hade jag fått önska skulle det makalösa samarbetet med Björn J:son Lindh prioriterats högre. Förutom den mäktiga emotionella stegringen i överexponerade Brusa högre lilla å lanseras Norrland (J. Schaffer) featuring J:son på sopranino blockflöjt. Ytterligare ett krön även om uppspelad bas och synt tyvärr orsakar viss obalans.

foto Leif Wivatt! Skribenten och en vital om än utmattad 80-åring

På slutet blir det rörelsebaserad showtajm. Uppsluppna catchiga bitar fyras av när fenomenet Electric Banana celebreras i ett tacksamt segment. Publiken diggar koordinerat i Min piraya Maja, rytmiskt ekvilibristiska Banankontakt samt i framgungande Zwampen. Snacka om fusionfunkiga rytmer vilka omedelbart sätter sig i skallen. Det svänger härligt om musiken som får en på gott humör. Efter stående ovationer ges två vemodigt betagande sånger/ visor, varav den allra sista är instrumental. Syftar på stråkbeklädda För kärlekens skull som når ända in i hjärteroten liksom gitarrsolot som finkänsligt betonar temat i Evert Taubes klassiker Så skimrande var aldrig havet.

Efteråt signerade en av förståeliga skäl utpumpad legendar som varit en så central beståndsdel i svensk musikhistoria. Kommenterade somligt men insåg för sent att jag borde ha tackat bättre och fokuserat på några milstolpar, personliga favoriter. Inte minst delarna där Janne Schaffer berättade om vad som formade honom på 60-talet från samvaron med Ted Åström och framåt och alla konserter som upplevdes, förmedlas med brinnande hängivelse, blev mycket mer levande när de kom från honom själv och inte från läsning av memoarerna.