Musik

The Magnetic Fields till Sverige i höst

19 juli, 2023 by Redaktionen

Det står nu klart att The Magnetic Fields åker på Europa-turné 2023 – med stopp i Göteborg och Stockholm.

The Magnetic Fields förlänger sin retrospektiva turné och tar med sig låtar från bandets tre decennier långa karriär ut på vägarna igen! Stopp på Pustervik i Göteborg den 16 november och Nalen i Stockholm 17 november.

Ett pressmeddelande berättar:
Inspiration är ju som bekant en lynnig kraft. Om man inte heter Stephin Merritt det vill säga. The Magnetic Fields har nämligen varit nästan provocerande bra sedan debuten 1992. Ta bara mästerverket ’69 Love Songs’ (1999) som likt namnet avslöjar innehåller 69 kärlekslåtar. Eller varför inte ’50 Song Memoir’ (2017) – ett 50 låtars album där varje spår sammanfattar ett år i Merritts då 50 år långa liv. Oavsett om musiken varit kammarpop körd genom ett lo-fi filter, folkig indierock, electropop eller shoegaze så är den röda tråden den tidlösa omedelbarheten i låtarna. Lika enkla som de är mystiska. Ovanpå allt har vi multiinstrumentalisten, producenten och sångaren Merritt, som levererar sina ömsint cyniska betraktelser med sin rika baryton.

Det står nu klart att The Magnetic Fields åker på Europa-turné 2023 – en förlängning av deras ”retrospektiva” turné med låtar från bandets tre decennier långa karriär. Vi kan vänta oss intima och orkestrala arrangemang, storslaget och nära, när sångaren och låtskrivaren Stephin Merritt får sällskap av Magnetic Fields-medlemmarna Sam Davol, Shirley Simms, Chris Ewen och Anthony Kazynski.

I samband med turnén firar man också släppet av bandets tolfte album, ”Quickies”, som släpptes i maj 2020 på skivbolaget Nonesuch. ”Quickies” är ett underbart utformat album med inte mindre än 28 listiga, humoristiska och korta låtar som varar mellan 0:17 och 2:35 minuter.

Elton Johns avskedskonsert visas på Disney +

13 juli, 2023 by Redaktionen

Om du missade Elton Johns konsert på Tele2 Arena – då kan du se hans konsert från turnén på Disney+. Eller om du var med på konserten med vill se den igen så visas en inspelning från konserten på Dodger Stadium.

Hans kärlek till liveshower var också något han uttryckte inför sin publik under hans sista konsert i Stockholm för turnén Farewell Yellow Brick Road i juli. ”Ni vet hur mycket jag älskar att spela live” ropade han ut till fans som följt en musikkarriär som sträckt sig över decennium.

Inspelningen av konserten på Dodger Stadium har inom tre Emmy-kategorier:
OUTSTANDING VARIETY SPECIAL (LIVE)
OUTSTANDING SOUND MIXING FOR A VARIETY SERIES OR SPECIAL
OUTSTANDING TECHNICAL DIRECTION AND CAMERAWORK FOR A SPECIAL

Unikt filmmaterial av Ted Gärdestad och kanadensiska Lisa Hartt har återfunnits

13 juli, 2023 by Redaktionen

Unikt filmmaterial av Ted Gärdestad och kanadensiska Lisa Hartt har återfunnits, berättar ett pressmeddelande:
Lilla By Festivalen i Rinkaby utanför Kristianstad bokade på den Kanadensiska artisten Lisa Hartt efter att ha hört henne på den svensk kanadensiska radio station Cashbox Radio. Efter att hon blev bokad till festivalen i den 25 och 26 augusti berättade Lisa att hon vart i Sverige tidigare och gjort en duett med en svensk artist som hette Ted. Bokaren på Lilla By Festivalen hade lite svårt att tro att Lisa Hart hade gjort en duett med Ted Gärdestad, men Lisa skickade över video klipp med henne och Ted Gärdestad sjungandes olika duetter i både SVT och Kanadensiska motsvarigheten CBS. Material som inte har visats så ofta och glömts bort i arkiven.

Vi lite olika kontakter fick festivalen tag på Lennart Östlund, som drev och ägde Polar studion som spelat in mycket av Ted Gärdestads låtar. Han i sin tur satte dem i kontakt med Teds vän Janne Schaffer. Allt har nu utvecklat sig till en hel hyllning till Ted Gärdestad på Lilla By festivalen 25 och 26 augusti där där personer som uppträtt och spelat med Ted Gärdestad kommer medverka.

Lisa Hartt är av vikingabörd då hennes far Jan Eisenhardt ursprungligen var dansk. Han var en idrottspionjär och superstjärna, en tidlös förespråkare för hälsofrågor. Efter att ha sprungit Broloppet år 2000 från Danmark till Sverige på den nyligen färdigställda bron vid 94 års ålder, valdes han in i den kanadensiska Sports Hall of Fame 2015, och blev medlem i Order of Canada, en av Kanadas mest prestigefyllda utmärkelser.
”Jag har alltid varit stolt över mitt ursprung som halvdansk och har längtat efter att få återvända till Skandinavien för att sjunga och framför min glädje över att vara viking. Jag har släkt som fortfarande bor i Danmark och Sverige och det skulle vara fantastiskt att få lära känna dem bättre. Tyvärr har jag aldrig lärt mig varken danska eller svenska eftersom min mamma endast var engelskspråkig, men det är aldrig för sent. Jag ser verkligen fram emot att sjunga i mina förfäders land.”

Lisa Hartt har samarbetat och turnerat med några av värdens mest legendariska artister, vilket inkluderar Phil Ramone, Natalie Cole, Ted Gärdestad, Anne Murray, Gino Vanelli, April Winemed flera
Televisionen var alltid en stor del av Lisas karriär. Att tillsammans med Ted Gärdestad vara värdar för 1979-års TV-program Lyssna till Musiken eller Listen To The Music var något hon aldrig glömde. En nära vänskap utvecklades mellan dem båda, på inspelningsplatser i Sverige och Kanada. De unga artisterna öppnade sig för varandra och delade berättelser ur sina personliga liv mellan tagningarna. Medan de pratade om sina liv kom det fram att Lisas bror Chris led av psykisk sjukdom med diagnosen Paranoid Schizofreni och blev behandlad på en institution i Montreal, Quebec.

Ted delade med sig av sin resa med Bhagwan Shree Rajneesh, sina drömmar och mörka tankar. Han sa alltid att skrivande var en slags terapi för honom och att det är därför han är så produktiv. Precis som Lisas bror kunde man inte heller lösa Teds psykiska sjukdom och båda dog alldeles för unga. Ted Gärdestad avled 1997 vid 42 års ålder och Christopher Eisenhardt 2015, 63 år gammal.
Många år senare gick Lisa igenom sina arkiv och hittade då bilder och filmer av sig själv och Ted. Detta visade hon för det svensk-kanadensiska bokningsteamet för Lilla By Festivalen, omedveten om att hon hade material av en svensk ikon.

Allt eftersom berättelsen utvecklades visades delar av materialet för Lennart Östlund, Teds producent och nära vän från Polar studion i Stockholm, och då tog historien verkligen fart.

Lisa fortsätter: ”Jag har alltid uppskattat tiden jag tillbringade i Sverige med Ted och teamet. De nära samtalen vi hade om våra kärleksliv, våra andliga upplevelser och vårt låtskrivande. Jag älskade verkligen Ted som en bror. Att nu få upptäcka hur viktig han är för det svenska kulturarvet gör mig så glad. Tänk att jag sparade detta material och att det nu hittar vägen tillbaka för att ytterligare visa hans konstnärskap och globala räckvidd. Jag är så glad att få fira denna underbara man, och återvända till mina rötter.”
Delar av filmteamet bakom en kommande dokumentärfilm om Ted kommer också till Lilla By Festivalen. Ted Gärdestad är en ikon i Sverige, en nationalskatt vars sånger sjungs på bröllop, sommarfester och skolavslutningar. Men de som känner till Ted vet också att han gick ett tragiskt öde till mötes.

Dokumentärfilmen “Min bror Ted” är en rörande kärleksförklaring från Teds bror Kenneth till sin lillebror. Filmteamet kommer till Lilla By Festivalen för att träffa och intervjua Lisa Hartt, för medverkan i filmen. Teamet kommer även att berätta om filmen och filmprojektet under en programpunkt på festivalen.
Särskilt roligt är det att två av filmens medverkande, Janne Schaffer och Lennart Östlund kommer återförenas med Lisa Hartt då de också uppträder på Lilla By Festivalen den 25-26 augusti i Rinkaby.

Filmmaterial på Lisa Hartt och Ted Gärdestad kommer att visas på scenen innehållande deras musik tillsammans, med mera.

Se lite av materialet här:

Recension av konsert: Coldplay på Ullevi – en spelning inte bara för Göteborg utan hela universum

9 juli, 2023 by Linou Gertz

Coldplay
Music of the Spheres Tour
Ullevi 8 juli 2023
Betyg 5

Inför detta unika turnéstop i Sverige med först två stopp på Ullevi som snabbt utökades till fyra har Coldplay, med arrangörer, uppmanat besökare att ta sig till spelningen med tåg, spårvagn eller cykel för att hålla nere klimatpåverkan. Något de själva jobbat med gällande hela turnén – vilket fått ned den hela 47 procent från förra turnén (då de spelade på Ullevi två kvällar 2017, men arbetet har inte stannat där för bandet. De utannonserar innan konsertens början att delar av biljettintäkterna går till projekt för trädplantering runtom i världen, liksom ekologisk matodling samt upprensning av hav samt bevarande utav korallrev. Att gå på en Coldplay-konsert är alltså inte bara något av det bästa en kan uppleva i arenaformat just nu utan också en välgärning för hela den planet vi alla bor på och är en del utav.

Lite kul var det att de handplockade en svensk artist som förband, Luciia, som prisats men ändå gått mig helt förbi – men nu fått spela inför mer än 65.000 människor – och ska göra så tre gånger till! Det ger henne en helt annan exponering än hon haft tidigare, både här på hemmaplan men även internationellt, vilket är mer än välförtjänt. Hon har skön rytmik och tyngd i sin musik och röst, liksom sitt band, men det märks att hon inte gjort sådana här stora framträdanden innan. Hon var inte dålig eller rostig på något sätt, hon rör sig ledigt och bekvämt, men när en jämför med andra förbandet Griff där huvudsångaren (även det en kvinna) dansar betydligt friare och tar del av hela scenbygget på ett helt annat sätt känns det att jämföra någon från en talangtävlan med någon som vant och helt hade kunnat fylla Ullevi på eget bevåg. Lätt min nya favoritartist!

Det var inte bara de två förbanden som fick tiden att gå i väntan på kvällens huvudattraktion. Det var vid några tillfällen även dance offs där bakre delen av arenan hade dansgolv i olika sektioner vars dans överfördes till energi för att driva den mindre c-stagen och det tävlades i vem som kunde få upp batterinivån högst. Mycket roligt! Vet dock inte om elcyklarna användes i någon större utsträckning, känns som de hade kunnat vara utan för att istället ge plats till fler på ståplatserna. Men allt som allt gav det ändå en känsla av att vara på festival snarare än konsert.

När de fyra britterna tillslut kommer ut från under scenen för att hälsa på publiken på väg till den mindre c-stagen är det ändå eufori från första stund. Att de inleder sin entré med temat från E.T känns både komiskt och passande turnéns tema och inramning. Stora ballonger släpps tidigt ut för publiken att kasta runt (vilket påminner om deras spelning på Stockholm Stadion 2009 när de hade stora gula ballonger de släppte ut under Yellow, en låt som spelades och briljerade även denna kväll) och senare svävar intergalaktiska former runt på arenan för att belysa tematiken.

De gav verkligen känslan av att vara någonting större också. Visst, vi var väldigt många i publiken – och både vi på ståplats och de sittande var verkligen med i varje sekund. Men! Det var inte bara vi, det kändes verkligen som det var en spelning för inte bara hela Göteborg utan hela universum. Men trots de storskaliga arrangemangen och uttrycken var det också några mer nedtonade och lugnare moment som gav en välbehövlig dynamik i kvällen. Men sen var det också några låtar som nästan närmare sig metall, och när de ackompanjerades av eldströmmar så det brände i ansiktet på oss längst fram trodde jag nästan vi hamnat på en spelning med Metallica eller Rammstein istället. Sedan kändes det nästintill overkligt när vi, efter att ha fått ett unikt framträdande av Rocket Man, Facetimade Elton John som på samma datum gjorde sin sista konsert någonsin i Stockholm, där Chris tackade av honom och hans gärning för musiken, hbtq-rörelsen och mode (fashion). Att han på direktlänk även tackade oss i publiken för vårat stöd kändes väldigt rörande och stort att ha varit med om. Högst surrealistiskt!

Någonting annat som var väldigt speciellt kvällen till ära var när Chris bjöd upp en kille i elefantdräkt tillsammans med två andra ur publiken, varav en hade en skylt som nämnde att det var över 1.000 dagar sedan Avicii tog livet av sig, så de framförde en omarbetad version av Let Somebody Go till hans minne. För även om jag personligen aldrig varit lika frälst av hans musik som många andra verkar varit så kan jag ändå uppskatta hans kulturgärning och sörja hur han blev behandlad som en pengamaskin av dem i sin närhet snarare än en människa med känslor.

Allt som allt gav de ett performance of a lifetime, där inramningen med ljusbanden var väldigt läcker, liksom den övriga ljusshowen med lasrar och whatnot. Speciellt roligt var det ändå när Chris annonserade att detta var den hundrade konserten på denna turnén och bjöd in till speciella men roliga konsertögonblick som när han slog med händerna och gav ifrån sig roliga ljud – vilket smittade av sig på publiken men också fick honom själv och alla att skratta okontrollerat. Sådana komiska inslag gav också känslan av att vara på festival snarare än spelning. Mycket roligt. Även om jag personligen gick hem överlycklig över att ha fått ögonkontakt med Chris flera gånger där han först gav mig tummen upp, efter att ha sett mig headbanga okontrollerat antar jag, och i slutet ger mig ett handhjärta. Det fick mig verkligen att smälta och känna att jag flög uppe bland stjärnorna. Som en del av inte bara Ullevi och jorden utan faktiskt hela universum.

Blå toner frodas på bantad festival – Göteborgs Bluesfestival 2023

5 juli, 2023 by Mats Hallberg

Villa Belparc i Slottsskogen Göteborg

30/6-1/7

Arrangör: Göteborgs Bluesförening

Framför allt beroende på trassel med tillstånd och därtill antagligen på grund av rådande ekonomiska situation, genomfördes i år den omtyckta festivalen i nedbantat skick. 3 akter spelade varje kväll på den stora scenen. Gick smidigt att rigga om varför pauserna blev lagom långa. Och på området fanns tillgång till mat (pizza), fika och dryck (fullständiga rättigheter). Tre attraktiva akter hemmahörande i regionen kompletterades av tre välutrustade band från Norge, Tyskland och England. Uppskattningsvis ett par hundra personer utgjorde entusiastisk publik, varav somliga dansande närmast scen. Festivalens stammisar tillhör de som frekventerar den populära Bluesbåten vid Operan. Göran Blomgren (Guran) och hans medhjälpare tog med bravur hand om den viktiga uppgiften att sköta ljudet. Eftersom man sitter utomhus ska påpekas att det bistra vädret nog skrämde bort en del, särskilt andra kvällens ihärdiga regn. Lyckligtvis fick publiken plats att sitta under takställningen när vädret trilskades.

TOMMY TRUMMA & STEFAN DAFGÅRD invigde festivalen. Hade inte tidigare hört duon som tvingades lämna återbud i fjol. Och slarvigt nog missade jag nu deras första låtar. Andras låtar varvas med egna original i samma anda.. Tommy Johansson ackompanjerar på cajon och ibland på tvättbräda, medan låtskrivaren Stefan Dafgård tillhandahåller rootsy röst inte långt ifrån Sven Zetterberg samt lirar elgitarr och munspel. Var för sig har de ett förflutet i bland andra Instigators, och Abel & Kaninerna. där Johansson satt bakom trumsetet. Duon underhöll i djuplodande minimalistiskt format, vilket sägs innefatta blues, soul, rotrock, (swamp-rock och boogaloo, svängiga tongångar som återfinns på albumet Travel Kit Groove. Även om deras gedigna hantverk skulle kunna tillföras tydligare profil, fungerar man idealiskt som öppningsakt.

Deras avskalade sound manifesteras i en hängiven inställning. Inledningsvis tycks gitarrspelet inriktat på att kompa den bärkraftiga sången. Musiken innehåller uppfriskande mycket energiskt riffande, efterhand kryddad med några vassa solon. Riffandet sänder ut impulser till storheter som John Lee Hooker och Elmore James, medan de sparsamt förekommande utflykterna på Dafgårds telecaster(?) fick mig att tänka på Luther Alllison. Festivalmusiken var av den karaktär att åtskilliga associationer uppstod hos mig. ”Varnar” således för recensentens namndroppande.

Låter avsiktligt ruffigt i distad ton med härlig nerv centrerat kring några få ackord, inte sällan i boogie-stuk även om vad jag först hör är en slags shuffle. Halvvägs in i spelningen byter lika duktiga som sparsmakade rytmleverantören till tvättbräda. Också i långsamt sugande doo wop-liknande alster etableras ett skönt sväng. Dafgård tar självklart fram sitt munspel vid olika tillfällen, vilket bidrar till ett varierat och ändå sammanhållet sound. Av blueshjältar tolkas bland andra Sonny Boy Williamson, Lightning Hopkins och traditionell up-tempo låt från Louisiana. På sluttampen firar duon triumfer också i egen låt vars stil påminner om fartfyllt röj á la John Hiatt. Kul!

CINELLI BROTHERS från London gjorde sin Sverigedebut på festivalen. Gruppen bildad 2018 består av italienskättade bröderna Marco och Alessandro Cinelli, Tom Julian-Jones samt Stephen Giry vars mission handlar om att hylla elektrifierad blues från Chicago och Texas, så som den framställdes av legendariska Chess men också etiketten Stax på 60- och 70-talet. Man har representerat UK och kommit tvåa i bluestävling i Memphis.

Blir näst intill ogörligt att göra en förteckning över sättningen, eftersom kvartetten byter instrument med varandra i sällan skådad omfattning. Märkligast av rotationer: när ordinarie trumslagare och basist skiftade instrument. På en majoritet av låtar spelade någon ur kvartetten på ett keyboard och mannen i hatten (Tom Julian-Jones) trakterade ibland munspel.

De skriver eget material. Grandchildren of the Blues går i B.B Kings fotspår och covern The Very Thing That Makes You Rich (Makes Me Poor) tillägnas givetvis Ry Cooder (ej upphovsman). Gitarrslingan i sist nämnda titel låg i och för sig närmare Albert King än magikern Cooder. Oväntat stor dos soul smugglas in i repertoaren. Angående covers kulminerar konserten genom ett modigt val, då en glödhet version av Million Miles Away (R. Gallagher) broderas ut.

Cinelli Brothers var för mig en ny bekantskap, svängigt samspelta och skickliga. Förvisso gav första låt ett småtrist intryck. Inte minst med tanke på att att uttalad sologitarrist saknas, hörs häpnadsväckande högklassiga gitarrsolon från tre av bandets medlemmar. Broder Marco levererar i tuff konkurrens nog det mest explosiva solot över stompig Chicago-blues. Gillade deras tunga sound ofta groovy med stadigt pådrivande rytmsektion. Markerade basgångar beredde vägen för briljanta inpass på munspel, klaviatur och gitarrer. Man turas om att sjunga solo och bistå med bakgrunder. I sista fasen uppstod kopiöst drag. Dansades livligt till minst sagt medryckande boogie av delar ur publiken.

I BONITA & THE BLUES SHACKS förenas själfulla sångerskan Bonita Niessen från Sydafrika med fem kompetenta musiker från Tyskland. De odlar sin kärlek till afrikansk-amerikanskt arv vars glansdagar daterar sig till perioden 50-talets mitt och fram till det sena 60-talet. Vad de ägnar sig åt marknadsförs som högintensiv rythm & blues. Bandets medlemmar heter Michael Arlt (sång och munspel), Andreas Arlt (gitarr o sång), Fabian Fritz (orgel och piano), Henning Hauerken (kontra-/ elbas) samt André Werkmeister (trummor). Tysktillverkad rhythm & blues kan framstå som en udda kombination. Faktum är emellertid att de rutinerade männen behärskar sina sysslor. Bara några enstaka gånger uppstår tendenser till slätstrukenhet eller ojämn standard.

Efter stabil inledning blir det än mer sting i låt hämtad från B. B Kings katalog. Artisten i centrum gör därpå entré. Sker en nivåhöjning, uppskattar bandets avsevärda satsning, förmågan att kommunicera genom ett skarpslipat sound. Bonita använder sig av en vibrerande töjbar stämma med drag av Tina Turner och Etta James. Med andra en ansenlig pipa även om önskvärd egenart stundtals fattas. Publik bjuds in till fest och i denna tillställnings mest showiga avdelning sjöngs det klämmiga duetter i behaglig lunk. Noterar spänstig rytmsektion där basistens alternerande emellan ståbas och elbas blir till smarta förändringar av ljudbild. Motsvarande omväxlande grepp laborerar också organisten med. Den instrumentalist som imponerar mest i sina aktioner är tveklöst Andreas Art. I några av sina charmanta inbrytningar imiteras licks av B. B King och i extranummer Freddie King.

Har stor behållning av Too Much Mystery, en yster jive Här briljerar bröderna när gitarristens förnämliga tonkontroll avlöses av urladdning på munspel. Flera låtar har soulig anstrykning och på slutet kommer till och med en tryckare. Bortsett från omnämnda Freddie King påminner fragment om klassikern Mr. Big Stuff (J. Knight) och B.B Kings signaturmelodi.

THILINI GULDBRAND & FREDRIK ASKERDAL var också en duo totalt ny för mina öron. Thilini som examinerats från Musikhögskolan i staden är otroligt mångsidig som vokalist, vilket bekräftas då hon först ut under lördagen när vädergudarna vaknat på fel sida demonstrerar hur texter kan tolkas. Ackompanjatör Fredrik arbetar enligt uppgift på Guitarshop No 1, hade tagit med sig hela fyra gitarrer. Duon gjorde definitivt succé! Därför snöpligt att de tilldelats alltför snålt med tid varför publikens bifall inte kunde få en naturlig fortsättning.

I mycket angenäm ljudbild växlar Thilini genrer och språk, sjunger både på engelska och svenska. Utan att gå till överdrift finns en passionerad frasering, som gör att vad som sjungs alltid känns angeläget. Bluesig stämning kring ensamhet och smärta åkallas. Gitarrernas fylliga klang förstärks av omgivande reverb och skönt distat sound. Han spelar akustiskt, i en låt lap steel, dobro och elgitarr med spetsig ton. Har tyvärr inte koll på Askerdals cv. Blev förtjust i vad han uträttar, trots att understödjande roll intas, ser istället till att varsamt styra melodier och avhåller sig nästan helt från att dekorera. I tredje låten där ett trumbeat möjligen är inkopplat, får de mig att referera till Louise Hoffsten & Richard Krantz vars krogspelning i Lerum i våras jag entusiastiskt recenserade.

Efter vad som skulle kunna vara Bellman följer Bessie Smith, svensk bearbetning av den spiritual vi känner som Sometimes I Feel Like A Motherless Child, traditionell koral från Malung, tidig blueshit i form av Rollin´And Tumblin´(Robert Jonson – Muddy Waters – Elmore James – Cream…), Uppskattar att Thilini bemödar sig om att etablera kontakt med sina åhörare. Det sjungs och musiceras strålande och samarbetet sitter som en smäck. I en sekvens imiteras en kornett och vid annat tillfälle uppstår ett skramligt sound á la Tom Waits. Snärtiga attacklustan i ovan nämnda bluesklassiker leder tankarna till Ry Cooder-land.

CANADIAN CLUB startade sin verksamhet för snart tio år sedan efter att två fans till Tottas Blues Band kontaktat Nikke Ström om huruvida intresse fanns att bilda ett tribut-band. Grabbarna från Ljungby var tillräckligt solida musiker med god kännedom om TBB för att få klartecken. För ett par år sedan hörde jag dem infria högt ställda förväntningar hos Bluesföreningens på S/S Marieholm. Tom Johansson förfogar över en mer än habil röst medan kompisen Thomas Einarsson bidrar med drivet gitarrspel och munspelsfärdigheter.

Den direkta förbindelsen till TBB är ändå den helt avgörande pusselbiten, vad som gör att musiken lyfter live. Basistklippen Ström utgör vital rytmsektion tillsammans med batterist Gunnar Petersson vilka dessutom delar scen med Tottas vapendragare Mister Bengan Blomgren. Efter en sådan här begivenhet vore det ett oerhört understatement att kalla dem pigga veteraner. De är så välmeriterade att ytterligare presentation är överflödig. Nöjer mig med att tala om att de utförligt intervjuats var för sig av undertecknad.

Av TBB har jag tre album på vinyl och för fyrtio år sedan såg jag dem på Nef. Vad beträffar Totta Näslund införskaffades 10 cd-boxen bär jag var på minneskonsert. Hörde sångaren som tillhörde kategorin världsklass i Falkenberg, på Liseberg, på Heden, Näckrosdammen, Mudd Club etc.

Första två låtarna strulade det med förstärkare och instrument för Nikke Ström och i viss mån Bengan. I övrigt flöt allt som det skulle, precis som vi var inställda på. Publiken njöt av det bluesiga välbehag som deras samstämmiga energi och strålande bedrifter spred under tak på Villa Belparc. Canadian Club roas av att mixa hits med mer udda material och att tillföra en egen twist.

Inledningsvis mycket munspel i uppsluppet hållna påståendet Ain´t Your Business. Efter nästa låt i skönt stuffande boogietakt uppstår än fetare sound när basen bytts. Magikern Blomgren ger sig till känna för första gången, spinner loss på högre växel som vore han femtio år yngre. Jag som fått förmånen att höra honom vid ett antal tillfällen under 2000-talet, märker överväldigad att han en handfull gånger bekräftar sin ikonstatus. Och den utanför scen så timide mannen är fortfarande oöverträffad på att förmedla radikala utvidgningar av ett känslosamt spektrum. Ett par gånger uppstår rysningar av lycka när hans berömda lager-på-lager teknik utgör grundbult i solon. Kanske luddig analys, men bländande tekniken som inte kan kopieras bör betraktas som antitesen till racergitarrist Yngwie Malmsten. Bengans gnistrande gitarr triumferar i exempelvis höjdarversioner av Stranger Blues (E. James) jämte Bad Bad Whiskey och ett hisnande outro på Saturday Night Boogie Woogie Man.

I struktur hämtad från bland andra Allman Brothers Band och Wisbone Ash framförs melodierna överlag i ett ”twin guitars” koncept. Det innebär således att också Thomas Einarsson (som en gång nappade på chansen att spela med självaste Chuck Berry) står för flera begåvade licks och kröner sin prestation med att fyra av inte alls oävna solon. Angående att delvis reproducera stilen Tottas framgångsrikt utvecklade, begränsas man en smula av att Bernt Andersson inte engagerats (förmodligen på grund av tidsskäl). Vad gäller Tom Johansson är det en omöjlig uppgift att axla manteln. När det konstaterats ska man vara generös nog och ge honom kredd för förtjänstfull prestation, vilket en skribent intill mig understryker. Den i Göteborgs musikkretsar välkände ”Guran” påpekade visserligen efteråt, att han inte kunde låta bli att tänka på förgrundsfigurens frånvaro. Berättade för Bengan och Nikke efteråt att spelningen gick strålande, låg på en nivå egentligen över vad man kan begära.

Oavsett om snabba alster eller ”deep down” teman behandlas dominerar rytmsektionen högst fördelaktigt. En fröjd att höra hur smidigt Nikke Ström färgar låtarna i hög volym utan att dränka övriga instrument. Styr skeendet genom att bestämma när låtar ska avrundas. Och den i vanliga fall elegante trumslagarnestorn Gunnar Petersson tar för sig, här än mer än när han återfinns i Ginhouse, Sweet Little Angels eller storbandsswing-svängen. Häpnar över hur han agerar pådrivare, befinner sig i zonen och verkligen gör fantastiskt avtryck. När CC når upploppet ges han rättmätigt extra utrymme på virveltrumma. På slutet öses det på för fullt i Memphis-doftande rockstänkare, Blues With A Feeling med inslag av rockabilly samt ytterligare ett extranummer i form av Chuck Berry-dänga featuring Einarsson.

Avslutar festivalen gör VIDAR BUSK & HIS TRUE BELIEVERS från Norge. Kanske otacksamt att framträda efter ovanstående urladdning. Bestämde mig för att lämna efter ungefär en halvtimme, i behov av komfort och matintag. Vädret och blöta strumpor bidrog till mitt beslut. Hur som helst inskränker jag mig därför till spontana intryck av en reuinonsättning. Gitarrist Busk vid sångmikrofonen som drivit flera olika konstellationer påstods vara Norges okrönte blueskung (i min värld är det Knut Reiersrud). Omgav sig med hammondorganist, munspelare, basist, trumslagare samt gitarristen Johnny ”Guitar” Augland med meriterande samarbeten på sitt cv.

Enligt mitt förmenande var de proffsiga men utan önskvärd udd. Ganska oförutsägbart att första halvtimman präglades av rockig profil på bekostnad av bluestolvor. När jag i deras mest offensiva moment, inventerar mitt imaginära referensbibliotek dyker Alvin Lee och Ten Years After upp. Ibland slingrade sig emellertid bandets groove tillbaka in i genrens fåror. I ett snabbt svängande alster befinner sig organist och därpå munspelaren i framkant.

TACK Leif Wivatt och Erik Lindahl för foton!

Musik

Footer

Om oss