Bob Hansson – Tobias Wiklund – Backlura
Big Bang pågår
3
Inspelad i Atlantis Studio november 2022
Producent: Tobias Wiklund
Prophone
Releasedatum: 15/3 2024
Kände till att det fanns en säregen jazztrio som kallar sig för Backlura, men hade inte hört dem tidigare. De har bland annat gjort en tribut till Jussi Björling. Däremot känner jag till medlemmarna i bandet. Kornettisten Tobias Wiklund frontar medan basisten Palle Sollinger och Daniel Fredriksson bakom sitt trumset utgör rytmsektion. Har stött på dessa framstående musiker i en mängd kreativa sammanhang, vilket resulterat i entusiastiska recensioner. Batteristen Fredriksson ingick för övrigt i min serie miniporträtt under rubriken Groovearbetare publicerade i LO-tidningen 2011. På bandets nya alster får de förstärkning i form av pianisten Cecilia Persson och på några spår av Nils Berg som trakterar basklarinett och tenorsaxofon. Två musiker och hyllade kompositörer lika etablerade som trion i Backlura.
Ett anmärkningsvärt faktum vad beträffar blåsarna handlar om breddade kontaktytor. Nils Berg som har sitt eget Cinemascope såg jag spela solo på Håkan Hellström- konsert. Tobias Wiklund, kompositör av musiken på Big Bang pågår, utgör en av ersättarna till Stefan Sporsén i 50-årige megastjärnans omtalade band. Och Wiklund har också funnits med hos Stefan Sundström och indiepopbandet Solen.
Möjligen lite bakvänt att recensionens rundmålning inleds med musikerna, vilka sannerligen förtjänar att lyftas fram. Förhåller sig nämligen på det viset att det är Bob Hanssons skånska tungrots-r och hans talspråkliga tilltal som dominerar ett album vars underrubrik lyder ”Ett poetiskt livselixir”. Vill sträcka mig så långt att han ofta ställer sig i vägen för musiken, som när det händer i bästa fall bildar bakgrund. Saknar ofta en symbiotisk samexistens, vilket förvånar med tanke på en mängd tidigare musikaliska samarbeten. Till Wiklunds tonsättningar framförs i ett lika frenetiskt som volymmässigt varierat spektrum tretton dikter, hämtade från diktsamlingen Kan vi inte vara snälla nu för sen dör vi faktiskt (2023) med undantag av dikten Grannsämjan, från samling utgiven 2018.
Bob Hansson kan man omöjligen vara likgiltig inför. Han är underhållande, stundom genial. Men odlar i dikter emellanåt en självgod ton vilket balanseras med självömkan då brister kan komma fram.. För att främst vara poet och spoken word artist har han fått ett genomslag som få andra språkvirtuoser. Hårdlanserades i Babel som huspoet med visuellt extravaganta utgjutelser, varit omtyckt programledare för Allvarligt talat i P1, läste hans utmärkta tragikomiska roman Gunnar som författaren i högform presenterat på Göteborgs Stadsbibliotek i min närvaro, framträdande på Författarcentrum Västs uppläsnings-forum då publiken förolämpades. Till meritlistan ska läggas att han utsågs till landets första svensk mästare i Poetry Slam (en eggande tävlingsform jag under en period hängivet deltog i som jurygrupp. Vidare intervjuat och bokat tävlande till kulturprogram. En handfull slam-poeter framträdde på mitt 50-års kalas.)
Innan jag tar mig an Big Bang pågår faller det sig naturligt med två referenser till svenska mästerskapet i muntligt framförd 3-minuters poesi. Dubble mästaren Emil Jensen engagerades till nämnda 50års kalas och framförde egna visor. Daniel Boyacioglu heter en annan tvåfaldig mästare. Härom året recenserades för JAZZ/ OJ en skiva där han pratsjunger och agerar spoken word-artist ackompanjerad av Mattias Landaues trio.
Inspelningen är ljudmässigt uppseendeväckande. Fräckt hur de båda duktiga teknikerna laborerat med de möjligheter som står till buds, för att bäst gynna Bob Hanssons karismatiska röstbehandling, att varje ord och betoning går fram optimalt. Ibland dras vi suggestivt in i ett skede, ibland stöts lyssnaren medvetet bort. Spoken Word och jazz är inget nytt påfund, existerade i välmåga på 60-talet under medborgarrättsrörelsen i USA. Däremot känns experimenterandet med att flytta runt rösten stundtals som en performance i sig. Bob Hansson mässar och ryter, väser vädjande och deklamerar med extrem tydlighet. Snacka om att lägga sig vinn om en genomträngande stämma och lägga beslag på mycket utrymme.
Texterna och dess framförande är förförande lättillgängliga. Verkar ligga i hans personlighet och poetiska natur att odla en vansinnigt pretentiös sida, parad med viss självömkan där egna brister sipprar fram. En metod som inbringat åtskilliga framgångar. Han utger sig för att vara kärleksapostel (lyckas ibland) och fredsivrare med dragning till marxismen. Ibland blir dock mitt omdöme inte nådigt. Han kan rent estetiskt bli påfrestande, rent av outhärdlig. Vem har behållning av de mikrofonkaskader som vräks ut i Drömmen om normal (fotbollsdikten) och än värre i Skrikdikt nr ett? Ibland påminner Hanssons hetsande ordvrängeri om hur det kunde låta om honom i Babel, fast här mer oslipat, stundtals orgiastiskt.
Enligt Tobias Wiklund speglar poesin och musiken varandras innersta väsen. Enligt mig råder tyvärr ofta en obalans vilket medför att instrumentalisterna hamnar i periferin. De är storartade som ackompanjatörer fast musikerna borde haft en likvärdig roll. När kompositören själv bestämmer inriktning, till exempel på andra skivan i eget namn Silver Needle, experimenteras så att tuggmotstånd kreeras. I den andan pendlas här emellan skön minimalism och fri form. Hade det inte varit för den intensive poeten skulle jag någorlunda ha klarat att processa spräck och de atonala excesser som dyker upp, för att understödja en av ord och häftiga uttryck besatt artist, som skickligt slår om till en utstuderat återhållsam stil. Trots kraftiga invändningar mot dennes påverkan, ska understrykas hur förtjust jag sammantaget är i musiken. Minimalism firar triumfer liksom en fascinerande spännvidd.
På detaljnivå finns många inslag värda att lyftas fram. Det repetitiva blåset i Kärleken, vindlande undersköna fraseringar från kornett-maestro Wiklund vilka får mig att tänka på Lester Bowie och jag tilltalas av Cecilia Persson precisa anslag och melodiskt utbroderade ackord.. Noterar angenäma basgångar som fyller i och betonar budskapet i verser. I en tidigare omnämnd låt skapar rytmsektionen med Sollingers basgångar i förgrunden aptitligt groove. Tillför konturer innan svårforcerad förvandling uppstår.. Gillar hur den oberäkneliga musiken rör sig från fladdrig till stadig för att ibland bryta av med lyriska partier. Projektet sägs vara en påminnelse till oss att våga utforska gränser. Sättet att lämpligast integrera poesi med pulserande och elastisk jazz utmanas, fast tyvärr sätter framvällande ordberusning ibland agendan, tar över fokus på ojämlika villkor. Blev lite långrandig i min analys av en omtumlande produktion omöjlig att vara likgiltig inför.
