• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Stockholm Jazzfestival: Violet Green and all between

12 oktober, 2015 by Redaktionen

IMG_6034

Violet Green and all between – TELL IT LIKE IT IS – A tribute to women pioneers in blues and rock’n roll
På Teater Lederman 10 oktober 2015
Betyg 5

Wille May ”Big Mama” Thornton skrev och sjöng låten Hound Dog, som var en uppgörelse med hennes vardag, tre år senare 1958 blir den en världshit med Elvis Presley. Med Elvis rinner texten förbi men när Wille May sjunger förstår vi hennes frustration

You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ’round the door
You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ’round my door
You can wag your tail
But I ain’t gonna feed you no more

Detta är en del av hur lite respekt man hade för bluesens kvinnor som musikaliska upphovspersoner.
Kvinnorna som uppträdde på Vaudevilleblues- scenen och klubbarna under den så kallade Harlem Renaissance-eran tog samtidigt hand om utsatta människor som fick tjäna sitt levebröd som turnerande artister, de valde musiken och betalade med priset att bli ihågkomna långt efter sin död.
Men vi behöver inte gå så lång tillbaks till en tid då kvinnliga sångare fick börja på obskyra ställen, både Barbara Streisand och Bette Midler fick länge framföra sin musik bordeller och gayklubbar, av den enkla anledningen att de inte var tillräckligt vackra.

Om allt detta och lite till handlar ”TELL IT LIKE IT IS – A tribute to women pioneers in blues and rock’n roll” som är en lysande resa på ca 90 minuter, som tar oss från Bessie Smith till
Janis Joplin, Aretha Franklin och Amy Winehouse.
En kärleksfylld och proffsig musikalisk resa om kvinnliga pionjärer inom blues/jazz och rock som förmedlar kunskap och musikalitet. Välgjort, roligt och spännande. Vi följer den epok där defakto kvinnliga bluesartister dominerade de amerikanska scenerna 1900v-1930.
Inte nog med att kvinnorna var duktiga sångerskor, de var även långt fram när det gällde synen på kvinnans roll. Bluespionjärerna ville vara fria och många texter handlar just om det – rätten att äga sitt eget liv utan att vara beroende av män.

På hemsidan skriver Violet Green ”Föreställningen skildrar förutom det kvinnliga pionjärskapet inom musik/artisteri, en osynlig homoerotisk kultur som stolt och lustfyllt inspirerar till och agerar för allas rätt att leva ut sin egen sexualitet och skapa sin egen identitet, som musiker, som artist, som kvinna, som queer, som människa.”

Detta handlar om tiden 1900-1930 då det inte var helt enkelt att vara kvinna o självständig, och skriver Violet Green ”Många av de kvinnor som skildras inom modern genus- forskning ses som viktiga på många sätt. Dels för att de formulerade en kvinnlig sexualitet och dels för att de i sina texter och sitt artisteri drog upp ”moraliska” riktlinjer för hur communityn borde hantera pengar, kärlek, droger och sex.”

IMG_6024Publiken fick starta den musikaliska resan med att möta bl.a.  Mamie Smith som spelade in den första skivan någonsin av en färgad kvinnlig artist 1920. Hon följs av namn som, Ma Rainey, Sippie Wallace, Memphis Minnie, Bessie Smith, Big Mama Thornton, Etta James, Sister Rosetta Tharpe, Victoria Spivey mfl. Victoria Spivey startade eget skivbolag, Bob Dylan kompade Victoria Spivey på munspel vid en inspelning 1962.

Historiskt har de här kvinnorna varit försvunna, trots att de totalt dominerade musikscenen under Vaudevilleblueseran i USA under 30 år. Muddy Waters spelade in Ann Coles ”Got My Mojo Working” en version som är betydligt mer känd än Ann Coles.

Ethel Waters var t.ex. den första kvinnliga bluesartisten (dog 1977) som spelades på alla radiostationer, hon gjorde också succé på Brodway. Ethel Waters var en självständig kvinna och skilde sig flera gånger o låten ”No mans mama” var en uppgörelse med den kvinnoroll som dominerade och Ethel Waters älskade kvinnor. Som 17 åring var hon första kvinnliga artist att sjunga ”St. Louis Blues”.
Låten B.D Women blues ”B.D. women ain’t gonna need no men…” en låt som skrevs av Lucille Bogan, beskriver rakt och klart att män inte behövs ens som sexpartners.

”Mamies Crazy Blues” med Mamie Smith, var den första skivan med en svart kvinnlig sångerska som fick enorma försäljningsframgångar på den tiden. Trixie Smith skrev också ”My Man Rocks me” som är en underfundig text som jag lämnar åt er andra att fundera över.
Vi slutar i den tidiga rock- och bluesmusiken, Janis Joplin som inspirerades av Bessie Smith ordnade en gravsten 1968 till hennes grav, Bessie dog 1943.
En härlig version av Aretha Franklins ”Respect” avsutade men vid extranummer av Nina Simones Feeling Good. En i tidensångerska gavs också utrymme Amy Winhouse, hon dog unga och det gjorde några ur bluesens kvinnliga pionjärer också.

Den sex stycken starka gruppen bakom detta är Ulla Wrethagen, gitarr sång, Jenny Fall, sång banjo, Lena Andersson, bas, Anna Hammarsten, piano sång, Elsie Petrén, saxofon (lysande saxofonist), Eva Grund, slagverk. Förutom lysande sång av Anna Hammarsten, Ulla Wrethagen och Jenny Fall, måste omnämna lite extra Ulla Wrethagen, jag säger bara vilken grym gitarrist.

Har ni inte sett den här föreställningen ta chansen 30/11, 2015
Plats: Pygméteatern, Stockholm

Godbitar:
Money Blues (Bessie Smith)
Any kind of men (Victoria Spivey)

Arkiverad under: Musik

Skivrecension: Kelela – Hallucinogen

9 oktober, 2015 by Redaktionen

kelela

Artist: Kelela
Titel: Hallucinogen
Betyg: 4

En musikalisk utanför-kroppen-upplevelse.

Med en hyllad mixtape i ryggen har Washington-etiopiern Kelela kommit att bli en av dagens mest spännande artister. Jag minns hennes spelning på Roskildefestivalen häromåret, redan då stack hon ut med sin intimitet. De omänskliga atmosfärerna till trots lockade hon in dig med en röst som ändå kändes helt igenom mänsklig.

Kort sagt: Kelela sjunger själfull R&B över annars progressiva, elektroniska ljudvärldar fyllda med effekter och snyggt producerade synthar. Men Hallucinogen är så mycket mer än summan av sina influenser. Det är verket från en artist med en helt unik vision. Några av producenterna från Cut 4 Me är även med på Hallucinogen, som med sina sex spår alltså ska fungera som en brygga till hennes faktiska debutalbum. Men här har hon dessutom anlitat folk som Arca och DJ Dahi, vilka tycks ha hjälpt henne att höja de sinnesvidgande produktionerna ytterligare några nivåer. Inte minst på singeln Rewind, som för övrigt är en av årets bästa poplåtar, där syntharna, beatet och hennes röst skapar en helhet som griper tag i en direkt, byggs upp och ner och vägrar släppa greppet förrän låten är över.

Hallucinogen är en musikalisk utanför-kroppen-upplevelse som hintar om att Kelela fortfarande har det bästa framför sig. Och när hennes debutalbum väl annonseras kommer det vara ett av de mest emotsedda debutalbumen på länge.

Bästa spår: Rewind

Arkiverad under: Musik, Skivrecensioner Taggad som: Hallucinogen, Kelela

Lyssa: Enya – Echoes In Rain

8 oktober, 2015 by Redaktionen

enyanyttalbum

Grammy Award-vinnande sångaren Enya är tillbaka med nya albumet “Dark Sky Island” som släpps den 20 november. Enya Patricia Brennan teamade under albumprocessen upp med producenten Nicky Ryan och lyricisten Roma Ryan våren 2012 efter att ha blivit inspirerad av Romas arbete med en rad diktsamlingar om bland annat ön Sark ”Dark Sky Island” utanför Normandies kust.

– This album has a theme of journeys, journeys to the island; through the length of a lifetime; through history, through emotions; and journeys across great oceans. So although it’s not a ‘themed’ album, as such, we nevertheless have an underlying connection between songs, säger Enya i ett pressmeddelande.

Albumets första singel ”Echoes in Rain” besitter en oemotståndlig våg av eufori och delar samma äventyrliga teman som Enyas genombrotts hit ”Orinoco Flow”.

Albumets första singel ”Echoes In Rain” släpps fredag den 9 oktober, lyricvideon kan du lyssna på här

Låtlista till “Dark Sky Island”:

1.The Humming

2.So I Could Find My Way

3.Even in the Shadows

4.The Forge of the Angels

5.Echoes in Rain

6.I Could Never Say Goodbye

7.Dark Sky Island

8.Sancta Maria

9.Astra et Luna

10.The Loxian Gates

11.Diamonds on the Water

Arkiverad under: Musik Taggad som: Enya

Weyes Blood: ”Det är lätt att bara vandra iväg”

6 oktober, 2015 by Redaktionen

weyes

Förra årets mest förbisedda album är möjligtvis The Innocents, den New York-baserade singer/songwritern Natalie Merings andra fullängdare som Weyes Blood. Efter en tids tystnat återvänder hon den 9 oktober med nya EP:n Cardamom Times, och i december besöker hon Skandinavien för spelningar i Oslo och Köpenhamn. Kulturbloggen mailade lite med henne.

Cardamom, det första smakprovet från din kommande EP, Cardamom Times, är en av mina favoritlåtar från i år. Kan du berätta lite om hur den låten kom till?

– Den låten handlar om att dejta pretty boys med ett rykte av flyktiga romanser. Någon du i förväg vet bara är intresserad av jakten. Tyvärr är det den typen av romanser som brukar vara mest spännande. Fulla av fantasier och begär, såsom du tror att kärlek ska vara. Cardamom symboliserar allt det.

Är det ett medvetet val att du släpper EP:n såhär till hösten? Vilka stämningar var du ute efter?

– Jag tycker definitivt att det är en höstlik stämning, men inspiration kommer även från sensommaren. Min musik är nog höstlik oavsett, på grund av min djupa röst. Inte lätt att klä upp den i solsken. Jag hör solsken i Maybe Love och Cardamom, solsken som en anteckningsbok med hemliga önskningar, en dröm av vad sommar skulle kunna vara.

EP:n spelades in på rullband i din hemstudio i Rockaway Beach. Hur viktig var inspelningsmetoden för soundet?

– Det är den enskilt bästa metoden för att få ett bra sound. Du kan faktiskt inte göra så mycket för att förändra något när du väl har spelat in på ett visst sätt. Däri ligger magin. I likhet med ett fotografi; du kan ta ett foto digitalt och försöka få det att se gammalt ut, men du kommer aldrig fånga alla de nyanser som om du fotar med en analog kamera.

Hur är atmosfären i din hemstudio, och hur påverkade den inspelningsprocessen? Vilka är för- och nackdelarna med att spela in hemma gentemot i en riktig studio?

– Jag gillar bådadera. Hemma är det som ett oändligt skissbord, det är lätt att bara vandra iväg på onödiga små utflykter in i tomrummet av olika ljudexperiment. Du kan prata med någon i telefon medan du plaskar runt, eller spela in något klockan tre på morgonen om du plötsligt får inspiration. Allt det här är viktigt för musikens spontanitet, i en studio har du en bestämd tidsram för att få gjort det du måste. Det är bättre för att bli av med all överflödig kreativitet och bara komma till saken. Skära bort fettet, om du så vill. Båda är delar av skapandeprocessen.

På vilka sätt tycker du att du har utvecklats sedan släpet av The Innocents förra året?

– Jag bestämde mig för att hålla allt i hemmet och inte längre ta råd från utomstående. En gång i tiden brukade producenter berätta för mig vad de tyckte att jag behövde göra, och jag lyssnade på deras råd. Sedan insåg jag att ingen träning kan ge dig i insikt av musikens alkemi. Det är upp till artisten som måste kämpa för sin vision. Jag har också blivit en bättre sångare, eftersom jag fick turnera så flitigt med det albumet, vilket var en riktig välsignelse. Jag ångrar inget med The Innocents, men jag är glad över att gå vidare och utforska fler sfärer på egen hand.

Kan du berätta mer om influenserna bakom Cardamom Times. Är det någon särskild slags musik du lyssnat på mycket på sistone som påverkat din egen musik?

– På sistone har jag fastnat för orgelmusik såsom gospel och soul, men inuti en gammal kyrka. Det är inga direkta musikaliska influenser, men miljön i Rockaway Beach var i allmänhet väldigt inspirerande. Atmosfären var nostalgisk – mycket musikaliska utbyten människor emellan, strandpromenader i solnedgången, hemliga förälskelser.

Är det några andra, exempelvis litterära eller filmiska, influenser som du låtit dig påverkas av i ditt arbete?

– Inte så mycket nuförtiden. Jag kan inte ta filmer alltför seriöst – de är uttrycksmedel för vissa arketypiska principer, och vissa regissörer uttrycker dem på ett tydligt sätt som jag kan relatera till – men det är i slutändan ett maskulint medium och omfattningen av mina egna erfarenheter som kvinna i verkliga livet är mycket rikare och mer levande än de flesta filmer eller böcker kan porträttera. Dock älskar jag Virginia Woolf och jag har läst hennes dagbok, inget alltför inflytelserikt, det fick mig bara att inse hur privilegierade de “privilegierade” var på 1900-talet. Inget annat än tebjudningar och middagar, betjänter, obegränsat med pengar. Det är rätt äckligt. Jag antar att det här äcklet, insikten att konsten och tankarna jag alltid beundrat kommer från en djupt rotad rasism, en klass av systematiska förtryckare, har inspirerat mig till att vara så äkta som jag kan vara. Jag bär hela världens smärta på mina axlar, vilket jag antar i slutändan är ett filmiskt sätt att uttrycka sig på.

Vilka kvaliteter letar du efter i en låt? Vilken låt är du stoltast över och vilken låt önskar du att du hade skrivit?

– Jag älskar crescendon. Eller när det är som en konversation. Jag har flera favoriter bland mina låtar, men Bad Magic verkar ha haft en effekt på andra, att de kan relatera till den. Take You There är en annan favorit eftersom jag älskar att sjunga den. Jag tycker det är min mest dramatiska låt hittills, den är nästan religiös. När det kommer till en låt jag önskar att jag hade skrivit… oh man. Islands in the Stream, Unchained Melody, alla Harry Nilssons ballader… För många för att välja. Unchained Melody är för mig den mest arketypiska kärlekssången, jag väljer den varje gång jag sjunger karaoke.

Du och Ariel Pink, som du tidigare samarbetat med på Mature Themes, samarbetade nyligen med Mild High Club på ett spår från hans kommande album. Hur var det? Lärde du dig något av det?

– Det var absolut inget anmärkningsvärt med det. Det var en sen natt av festande och vi rände runt i Highland Park. Jag bodde hos Ariel, och Alex är en nära vän till mig. Han höll på att spela in längre ner på gatan och vi kom över på ett spontant session. Tror inte jag lärde mig något av det, men det var roligt!

Vad tycker du om musikaliska samarbeten i allmänhet? Har du lätt för att jobba med andra musiker?

– Det är inget jag brukar göra om jag inte sjunger, och då är det hur enkelt som helst. Jag bara sjunger, och oftast fungerar det. Ibland fungerar det inte eftersom min röst är så distinkt. Jag har aldrig upplevt ett transcendentalt samarbete, men kanske väntar det någonstans runt hörnet. Det är inte lätt att få ett samarbete att bli av, de flesta som jag faktiskt skulle vilja sätta mig ner och skriva med är antingen för upptagna eller för blyga för att göra det. Det kan sluta illa om du försöker forcera fram någonting onaturligt. Jag har sjungit på en Alex Calder-låt och arbetat på några soulballader med Silk Rhodes Mike Collins, än så länge är det några av de bästa samarbetena jag gjort. Jag hoppas att några små tidsfönster dyker upp då jag kan samarbeta med människor som jag verkligen känner en musikalisk likhet med.

Senare i år kommer du till Skandinavien för några spelningar. Vad kan vi förvänta oss?

– Ni kan förvänta er det bästa, jag gör ingen besviken. Om du inte är ett fan kommer du bli konverterad, annars kan du stå i baren och prata över det medan du dricker med dina vänner! Den här gången är det solo. Jag sjunger med en gitarr, lite förinspelat, orglar, och några harmoniska överraskningar.

Vad är din uppfattning av Skandinavien? Känner du till några skandinaviska band? Är det något särskilt du ser fram emot när du kommer hit?

– Jag har varit i Skandinavien vid ett par tillfällen. Som en sann bastuentusiast är jag ett fan av livsstilen. Jag hoppas på att få se mer natur den här gången, det är ofta ganska tajta scheman. Jag vill smaka den mest obskyra maten och se de mest fantastiska platserna. Om det inte är för kallt tar jag en simtur. Jag har en policy för hela planeten: hetta, värme, kyla, vatten, stenar, plantor, galen mat. Skandinavien verkar vara en bra plats för att utforska allt det.

Arkiverad under: Intervju, Musik Taggad som: Cardamom, Cardamom Times, Mexican Summer, Weyes Blood

The Twilight Sad åker på turné med The Cure

6 oktober, 2015 by Redaktionen

twilightsad

I sommar beger sig The Cure ut på sin första amerikanska turné på åtta år. Turnén, som totalt innefattar tjugofem datum, kommer bland annat ha vägarna förbi Hollywood Bowl i Los Angeles, UIC Pavilion i Chicago och Madison Square Garden i New York. Som förband har de handplockat det skotska indiebandet The Twilight Sad, vars låt There’s a Girl in the Corner från förra årets Nobody Wants to Be Here and Nobody Wants to Leave tidigare tolkats av The Cures frontman Robert Smith.

Lyssna på Robert Smiths cover på There’s a Girl in the Corner här nedan:

Arkiverad under: Musik Taggad som: The Cure, The Twilight Sad

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 504
  • Sida 505
  • Sida 506
  • Sida 507
  • Sida 508
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1780
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Filmrecension: Primetime – får många applåder

Primetime Betyg 4 Svensk biopremiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Primetime – får många applåder

Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Det finns något befriande med att köpa … Läs mer om Köp grisen i säcken – ibland hittar man nya favoritband – En hemlig artist

Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Centerpartiet har fått stort inflytande … Läs mer om Glöm inte att Centerpartiet rustat ned den svenska demokratin

Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Det är knappast någon som går på en Tove … Läs mer om Recension: Tove Lo bjuder Avicii Arena på en rejäl dos sex, pop och attityd

Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Woman and Child Betyg 4 Svensk … Läs mer om Filmrecension: Woman and Child – När kärleken möter sorgen – och rättvisan blir en kamp

Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Foto Peter Fredriksson Unna dig en … Läs mer om Teaterkritik: Unna dig en lycklig liten jul – Historien om årets köpfest – humor som finns utifrån satir, ironi och fniss blandat

Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

v 47 17-20/11 2026 Lunchteatern / … Läs mer om Underfundiga visor med lokalfärg inramas av underhållande anekdoter – Axel Sondén och Flyttfåglarna på Göteborgs Stadsteater

Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Wild Horse Nine Betyg 4 Premiär 20 … Läs mer om Filmrecension: Wild Horse Nine – lurig, klurig, tankeväckande med en fantastisk John Malkovich

Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

The Hunger Games: Sunrise on the … Läs mer om Filmrecension: The Hunger Games: Sunrise on the Reaping

Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Casinot är en av populärkulturens mest … Läs mer om Casino som kulturens scen för pengar och längtan

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in