Violet Green and all between – TELL IT LIKE IT IS – A tribute to women pioneers in blues and rock’n roll
På Teater Lederman 10 oktober 2015
Betyg 5
Wille May ”Big Mama” Thornton skrev och sjöng låten Hound Dog, som var en uppgörelse med hennes vardag, tre år senare 1958 blir den en världshit med Elvis Presley. Med Elvis rinner texten förbi men när Wille May sjunger förstår vi hennes frustration
You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ’round the door
You ain’t nothing but a hound dog
Been snoopin’ ’round my door
You can wag your tail
But I ain’t gonna feed you no more
Detta är en del av hur lite respekt man hade för bluesens kvinnor som musikaliska upphovspersoner.
Kvinnorna som uppträdde på Vaudevilleblues- scenen och klubbarna under den så kallade Harlem Renaissance-eran tog samtidigt hand om utsatta människor som fick tjäna sitt levebröd som turnerande artister, de valde musiken och betalade med priset att bli ihågkomna långt efter sin död.
Men vi behöver inte gå så lång tillbaks till en tid då kvinnliga sångare fick börja på obskyra ställen, både Barbara Streisand och Bette Midler fick länge framföra sin musik bordeller och gayklubbar, av den enkla anledningen att de inte var tillräckligt vackra.
Om allt detta och lite till handlar ”TELL IT LIKE IT IS – A tribute to women pioneers in blues and rock’n roll” som är en lysande resa på ca 90 minuter, som tar oss från Bessie Smith till
Janis Joplin, Aretha Franklin och Amy Winehouse.
En kärleksfylld och proffsig musikalisk resa om kvinnliga pionjärer inom blues/jazz och rock som förmedlar kunskap och musikalitet. Välgjort, roligt och spännande. Vi följer den epok där defakto kvinnliga bluesartister dominerade de amerikanska scenerna 1900v-1930.
Inte nog med att kvinnorna var duktiga sångerskor, de var även långt fram när det gällde synen på kvinnans roll. Bluespionjärerna ville vara fria och många texter handlar just om det – rätten att äga sitt eget liv utan att vara beroende av män.
På hemsidan skriver Violet Green ”Föreställningen skildrar förutom det kvinnliga pionjärskapet inom musik/artisteri, en osynlig homoerotisk kultur som stolt och lustfyllt inspirerar till och agerar för allas rätt att leva ut sin egen sexualitet och skapa sin egen identitet, som musiker, som artist, som kvinna, som queer, som människa.”
Detta handlar om tiden 1900-1930 då det inte var helt enkelt att vara kvinna o självständig, och skriver Violet Green ”Många av de kvinnor som skildras inom modern genus- forskning ses som viktiga på många sätt. Dels för att de formulerade en kvinnlig sexualitet och dels för att de i sina texter och sitt artisteri drog upp ”moraliska” riktlinjer för hur communityn borde hantera pengar, kärlek, droger och sex.”
Publiken fick starta den musikaliska resan med att möta bl.a. Mamie Smith som spelade in den första skivan någonsin av en färgad kvinnlig artist 1920. Hon följs av namn som, Ma Rainey, Sippie Wallace, Memphis Minnie, Bessie Smith, Big Mama Thornton, Etta James, Sister Rosetta Tharpe, Victoria Spivey mfl. Victoria Spivey startade eget skivbolag, Bob Dylan kompade Victoria Spivey på munspel vid en inspelning 1962.
Historiskt har de här kvinnorna varit försvunna, trots att de totalt dominerade musikscenen under Vaudevilleblueseran i USA under 30 år. Muddy Waters spelade in Ann Coles ”Got My Mojo Working” en version som är betydligt mer känd än Ann Coles.
Ethel Waters var t.ex. den första kvinnliga bluesartisten (dog 1977) som spelades på alla radiostationer, hon gjorde också succé på Brodway. Ethel Waters var en självständig kvinna och skilde sig flera gånger o låten ”No mans mama” var en uppgörelse med den kvinnoroll som dominerade och Ethel Waters älskade kvinnor. Som 17 åring var hon första kvinnliga artist att sjunga ”St. Louis Blues”.
Låten B.D Women blues ”B.D. women ain’t gonna need no men…” en låt som skrevs av Lucille Bogan, beskriver rakt och klart att män inte behövs ens som sexpartners.
”Mamies Crazy Blues” med Mamie Smith, var den första skivan med en svart kvinnlig sångerska som fick enorma försäljningsframgångar på den tiden. Trixie Smith skrev också ”My Man Rocks me” som är en underfundig text som jag lämnar åt er andra att fundera över.
Vi slutar i den tidiga rock- och bluesmusiken, Janis Joplin som inspirerades av Bessie Smith ordnade en gravsten 1968 till hennes grav, Bessie dog 1943.
En härlig version av Aretha Franklins ”Respect” avsutade men vid extranummer av Nina Simones Feeling Good. En i tidensångerska gavs också utrymme Amy Winhouse, hon dog unga och det gjorde några ur bluesens kvinnliga pionjärer också.
Den sex stycken starka gruppen bakom detta är Ulla Wrethagen, gitarr sång, Jenny Fall, sång banjo, Lena Andersson, bas, Anna Hammarsten, piano sång, Elsie Petrén, saxofon (lysande saxofonist), Eva Grund, slagverk. Förutom lysande sång av Anna Hammarsten, Ulla Wrethagen och Jenny Fall, måste omnämna lite extra Ulla Wrethagen, jag säger bara vilken grym gitarrist.
Har ni inte sett den här föreställningen ta chansen 30/11, 2015
Plats: Pygméteatern, Stockholm
Godbitar:
Money Blues (Bessie Smith)
Any kind of men (Victoria Spivey)