• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Luftig densitet präglar vital spelning – Bill Stewart Trio På Playhouse

25 oktober, 2026 by Mats Hallberg

22/10 2026

Valand i Göteborg (Arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Som så många gånger förr känns det exklusivt att arrangören kontinuerligt använder sina resurser till att boka musiker och konstellationer med otroliga meriter. Ska direkt inflikas att känslan växer sig än starkare för att publiken sällan är särskilt stor, ofta understiger den ett tvåsiffrigt antal varav uppskattningsvis hälften sitter vid långbord. Vi skulle kunna varit fler denna torsdagskväll som hängivet lyssnade på jazzig instrumentalmusik framförd av rytmsektion och tenorsaxofonist under ledning av trumslagaren Bill Stewart. Ska påpekas att påfallande många musiker fanns i publiken. Blev en givande tillställning tillsammans med mannen känd för inspelningar med bland andra John Scofield, Pat Metheny och Maceo Parker, 60-åringen recenserades i mycket positiva ordalag när han 2023 befann sig på samma scen med Larry Goldings och Peter Bernstein.

Även om konserten med den sammansvetsade trion rankas högre i min bok, blev jag nöjd av vad en för mig obekant sammansättning uträttade för några dygn sedan i ypperlig akustik. Att annan aktivitet genererade lite irriterande sorl kan inte ljudteknikern lastas för. Av någon anledning hade amerikanerna ingen merch med sig och således uppstod ingen kontakt med publiken efteråt. Antar att de inte släppt något album, eftersom det annars gjorts reklam för sådan produkt.

Förutom deras talesperson bakom trumsetet består den av lika meriterade Larry Grenadier på kontrabas och Walter Smith III på tenorsax. Istället för påhittigt bandnamn apostroferas bägge som featuring. Jämnårige Grenadier som också spelar solo är känd för samarbeten med Brad Mehldau och Pat Metheny. Vidare medverkar han på på plattor med Mark Tuner, Charles Lloyd, Herbie Mann, Chris Potter, Joshua Redman, Paul Motian med flera. Walter Smith III har släppt elva album i eget namn, ansvarig för träblåsavdelningen på Berklee och spelat på skivor med bland andra Ambrose Akinmusire, Eric Harland och Christian Scott. Imponerande cv:n!

Konserten är uppdelad i två set. Första set som pågår i cirka fyrtio minuter inleds intensivt pulserande från samverkande enheter. Första målande inslag är en uppfriskande duell tenorist – trummis. Noterar att man dras in i deras egentillverkade låtar vilka skapar en påtaglig närvarokänsla. Kvällens första feature från Grenadier utforskar walking bass-teknik. Associerar hans stil till en mästare som Charlie Haden, en naturlig referens med tanke på viss utseendemässig likhet. Good Goat avlöses av Go (löst baserad på sällskapsspelet monopol) signerad Smith III. Om jag kan tyda anteckningarna urskiljs ett tema med utdragna linjer över ett svävande backbeat.

Låter naket utan varken klaviaturer eller gitarr. Fast man lyckas undvika ett jämntjockt sound, blir det onekligen en smula enahanda i längden utan ackordinstrument. Noterar att en mängd takter formuleras intensivt vid ett tillfälle före paus till ett flödande beat och pregnant passage med bas-feature. Urladdningen kontrasteras behagfullt, genom att extremt långsam melodi framförs understödd av vispar. Saxofonen anför med sofistikerad basgång i förgrunden. Reflekterar över hur befriande det kan vara med en konstellation som trivs med att musicera tillsammans utan målsättningen att något ska bevisas. Oftast med små medel framgår ändå deras odiskutabla kompetens och passionen som drivmedel.

Apropå en till synes avslappnad attityd finns anledning att kommentera Stewarts trumspel. Jämfört med ett antal virtuoser jag sett på samma scen bedrivs en annorlunda estetik. Bortsett från en sekvens av polyrytmik ägnar han sig mestadels åt sammanhållna mönster utan större åthävor, en ekonomiskt inriktad stil där mycket händer på ett subtilt plan. Kompakt fast samtidigt böjligt. Fäster mig vid trions oerhört raffinerade klanger i ett tämligen nytt alster.

Sugs därefter in i den oemotståndliga dragningskraft som kännetecknar melodi som vi får veta är gjord av Stewe Swallow (hört honom både på Nef och Fasching). Uppfattar bara att första ordet i titeln är Hollow…Första delen avrundas med soft sak vars harmonik doftar Stan Getz, sålunda en av de insatser från Smith III jag hade mest behållning av. Fick intrycket att en romantisk standard avverkas med omsorg, men vet inte hur det egentligen förhöll sig.

Andra halvlek öppnas genom ett snitsigt utförande av intrikat bop med nerv. Inte utan att påslaget av energi förbluffar. Vi förunnas hisnande bassolo uppbackat av Stewart medan blåsinstrumentets betvingare snirklar in och ut ur temat. Trions ledare visar upp somliga av sina färdigheter i en rejäl tempoökning innan pendeln tar dem tillbaka till en soft, tassande melodi. Klokt och effektfullt att låta skiftande uttryck varieras. Kan iaktta att samtliga tre får skina i ungefär lika stor utsträckning, vilket man tackar för.

Låt av äldre datum skriven av Stewart stretchas enligt aviserad plan, i vad definitivt blir aftonens mest skrynkliga komposition. Uppskattar den sjudande inramning som föregår en mer komplex avdelning som utmynnar i förväntat trumsolo. Hänförs av extranumret Ace (W. Smith III) vars försynt framskridande ballad återigen erinrar om mästaren Stan Getz. Saxofonisten är duktig och uppenbarligen mycket produktiv. Det originella med denna fängslande trio är ändå att det kvalitativa kraftfältet strålar starkast ur den eminenta rytmsektionen, som är pådrivande när de inte sysslar med att fördjupa innebörden i respektive original.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Kaizers Orchestra förvandlar Fållan till en norsk rockkabaret

24 oktober, 2026 by Thomas Johansson

Kaizers Orchestra Fållan Stockholm

Kaizers Orchestra – Fållan, Stockholm, 23 oktober 2026

Betyg: 4/5

Det finns band som spelar rock. Och så finns Kaizers Orchestra, som bygger ett helt eget universum av oljefat, tramporgel, balkanrytmer och berättelser där människor tycks befinna sig på ständig kollisionskurs med både sig själva och omvärlden. När norrmännen intar Fållan är det inte fråga om att bara rada upp låtar. Här ska det spelas teater, dansas och bankas så att det känns ända in i märgen.

Men först får Diskopunk sätta temperaturen. Stockholmsbandet har gjort sig känt för sin blandning av punkig attityd och dansant rock, och deras spelning blir en energisk upptakt till kvällens huvudnummer. Det finns en självklarhet i bandets sätt att förena klubbens puls med rockkonsertens råare uttryck. Diskopunk är ett förband som vill få publiken i rörelse, inte bara stå och vänta på nästa akt.

När Kaizers Orchestra sedan kliver fram är det som att byta från en svettig klubb till en kabaré där ingenting riktigt är som det verkar. Maestro blir en självklar öppning. Janove Ottesen är en frontman som inte behöver springa maraton över scenen för att hålla uppmärksamheten. Hans teatrala utspel, blickar och rörelser är en del av musiken, lika viktiga som gitarrerna och det karaktäristiska dunkandet på oljefaten.

Kaizers Orchestra har alltid varit ett band som tjänar på att upplevas live. På skiva kan de säregna arrangemangen och de norska berättelserna ibland kännas som delar av en större musikalisk gåta. På scen faller bitarna på plats. Den östeuropeiska klangen möter rockens råstyrka, medan tramporgeln och kontrabasen ger musiken en egen identitet. Det låter både smutsigt och elegant, både hotfullt och festligt.

Låtar som Støv og sand, Knekker deg til sist och Jævel av en tango visar hur väl bandet behärskar sina tvära kast. Det finns en dramatik i musiken som gör att även de lugnare partierna känns laddade. Och när Ompa til du dør tar vid får kvällen en av sina självklara höjdpunkter. Det är en låt som sammanfattar hela Kaizers Orchestra: en rytm som vägrar släppa taget, en melodi som fastnar och en känsla av att allt när som helst kan spåra ur.

Det är också en konsert där bandets låtkatalog får tala för sig själv. Bøn fra helvete och Evig pint fördjupar den mörkare sidan, medan Bak et halleluja och Kontroll på kontinentet påminner om vilken märklig förmåga Kaizers Orchestra har att göra sina egna världar allmängiltiga. Man behöver inte förstå varenda nyans i de norska texterna för att dras med. Kroppen begriper rytmen långt innan hjärnan hunnit översätta orden.

När Hjerteknuser dyker upp förändras temperaturen. Kaizers Orchestra brukar skämtsamt kalla sig själva för ett ”no hits band” – ett band utan hits, åtminstone utanför Norge. På hemmaplan är just Hjerteknuser undantaget som bekräftar regeln, en låt som blivit en riktig hit och som visar att det går att förena bandets säregna musikaliska universum med en melodi som når långt utanför den egna fanskaran. Den stora, vemodiga melodin ger konserten en annan dimension och visar att Kaizers Orchestra inte bara är ett spektakel av oljefat och teatraliska utspel. Under all den musikaliska egenarten finns ett band med en stark känsla för melodier som kan bära både längtan och sorg.

Det är här styrkan och den lilla svagheten finns samtidigt. Kaizers Orchestra är så tydliga i sitt uttryck att konserten ibland riskerar att bli en uppvisning i det vi redan vet att bandet är bra på. Den teatrala formen är en del av charmen, men den gör också att överraskningarna blir färre ju längre kvällen går. Samtidigt är det svårt att begära att ett band med ett så särpräglat musikaliskt språk ska börja låta som någon annan.

Efter ungefär 100 minuter lämnar Kaizers Orchestra scenen med en påminnelse om varför återkomsten efter avskedet 2013 blev så efterlängtad. Det här är inte bara ett nostalgiskt återseende med gamla favoriter. Det är ett band vars musikaliska egenart fortfarande känns levande, och som har en scenpersonlighet få andra kan matcha.

Diskopunk gav kvällen en effektiv start. Kaizers Orchestra gjorde resten till sin egen föreställning. En norsk rockkabaret där oljefaten fortsätter att slå, melodierna vägrar släppa taget och det absurda känns fullständigt naturligt.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen III (söndag)

23 oktober, 2026 by Mats Hallberg

18/10

Moderna Museet + Nalen

Av den bråkdel av konserter i det svällande utbudet jag ansökte om ackreditering till, var konserten på duo med AMARO FREITAS & MOMI MAIGA på Moderna Museet, ytterligare en i raden av på förhand spännande event där förhandskunskap saknades. Den passade in i schemat och framfördes inför ett fullsatt, hänfört auditorium i superb akustik med delikat efterklang. Konserten varade i närmare nittio minuter inklusive ett par utförliga mellansnack som gav oss bakgrund och förutsättningar. Presentatör Erik Birath (vd på Fasching) påminner om historiska koppling mellan MM, Skeppsholmen och Fasching genom att exempelvis nämna sammanslutningen Emanon.

Innovative pianisten från Brasilien upplyste om att han varit i Stockholm vid tre tidigare tillfällen medan hans sex år yngre kompanjon från Senegal som sjöng och spelade kora framträtt med Ale Möllers band. Duons samarbete artade sig till en av de programpunkter i festivalen som gjorde mig hänryckt från första till sista tonen. Jag satt bekvämt på läktaren, såg scenen skapligt och ljudet var som sagt excellent. Freitas katalog innehåller fyra album, inklusive hit i samarbete med legendaren Milton Nascimento. Maiga född i Gambia debuterade 2022 med ett mångförgrenat album och släppte Kairo i förfjol. Vanligtvis ingår han i en konstellation med cello, violin, slagverk och sång. På Skeppsholmen gifte sig flygeln jämte samplingar/ loopar med den västafrikanska harpan när inte någon av dem bjöd på solistiskt bländande avdelningar. Läser mig till att det sjungs på mandinka och wolof.

Introduktionen som föregick första melodin blev för omfattande, egentligen enda anmärkning i marginalen mot en mycket njutbar stund. Om jag uppfattade korrekt turades de om att skriva för denna sättning av melodiinstrument med generöst utrymme för improvisation. Freitas anför inledningsvis i Amazônia. Arrangören anger att 35-åringen har ena benet i brasilianska folk-traditionen och det andra i en avantgardistisk jazzvärld. Maiga å sin sida tillför inslag av flamenco och klassisk musik. Noterar att han som tidigare samarbetet med Brandee Younger och Shabaka Hutchings vid minst ett tillfälle tillför rasslande sydamerikanska pinaler. I övrigt framställs rytmer med pianosträngar och den apparatur som inte syns som bidrar med rytmiska slingor.

Vad jag uppskattar allra mest är spännvidden, häpnadsväckande variationsrikedomen i deras sound. Utan att låta konstruerat händer fascinerande saker klangligt och i harmonik. Slås av det distinkta anslaget i kombination med en härligt expressiv utstrålning från musiker vilka bevisar hur galant de behärskar sina arbetsredskap. Duons tämligen nya projekt har fått rubriken Echoes of the Atlantic och 90-talisterna sammanbinder Brasilien med Senegal.

Efter flödande, eruptiv inledning ”kontrar” Maiga med komposition rotad i hemlandet. Kan inte nog understrykas vilken fyllig akustik med reverb som roar öronen. Atmosfär från vild natur färgar soundet. Tidigt in i konserten övergår bägge till att i en sekvens spela på flöjt i trä. Ibland förvandlas lyriska passager drastiskt till dramatiska intervaller, något båda växelvis initierar. I dessa förbluffande kursändringar fungerar sång med stort omfång som ett fundament. Musiken framstår som hoppfull, livsglädje förmedlas. Av mina anteckningar framgår att arren blivit till en underbar fusion av melodi plus rytm. I deras virtuosa samarbete fäster jag mig särskilt vid ett tema, en hook som viras runt sin stam. Ser bilder av piruetter och saltomortaler. De omväxlande kompositionerna har ofta långa, betagande intron utförda av Freitas. Vi ges också möjlighet att närmare stifta bekantskap med stränginstrumentets arom, dess karismatiska klang.

Skiftningarna är sköna att höra, från meditativt hoppfulla tongångar över energiskt groove till infallsrik virtuositet. Ett par gånger talas det om vad kompositioner döpts till. Tycks som om man gärna ägnar sig åt hisnande impro, därtill eggas av att svara på varandras ”inlägg”. I vad som är sista anhalt på duons globala turné uppmanas till allsång i vacker, stämningsfull melodi. En låt av Maiga som kan ha hetat Embolo lanseras med parollen ”låt oss vara tillsammans”. Låten söker sig fram, varvid stämmor sinnrikt flätas samman. Hans partner berättar att pianot i brasiliansk musik ofta får en perkussiv funktion, ett synsätt Freitas praktiserar till fullo. Överhuvudtaget utvecklas hans sätt att utforska pianots möjligheter till en enastående stimulerande resa utan att det blir apart. På sluttampen sätts vi snyggt i skön stämning via intro på koran. Attraherades av en sällsam stund med glimrande samspel och dito teknik i World Music som renderade i hjärtliga ovationer.

Såg fram emot att avsluta festivalen på ett utsålt Nalen. Här lirade JUDITH HILL och hennes makalösa (Göteborgsvitsande ordlek) familjeband. Vet att hon varit ett par gånger på hotell Jacy´s i Göteborg, men befunnit mig för första gången på konsert med detta rivjärn. Att senaste albumet fått heta Black Widow beror på att denna ambassadör för svart, soulfull och bluesig musik tilldelats epitetet efter att hon körat för två arbetsgivare vilka dog före deras ålderdom. Syftar på inflytelserika megastjärnorna Prince och Michael Jackson. Sex album har släppts varav ett par liveplattor. Vidare har hon jobbat med Gregg Allman och den i dagarna Sverigeaktuella Stevie Wonder.

Bakgrunden döljer inte en duktig gitarrist som även trakterar elpiano. Vokala utlevelsen minner om Janis Joplin (särskilt på skivor) och ibland om Tina Turner, glimtvis om Millie Jackson, Nona Hendryx med flera. På gig två dagar senare görs covers på Aretha Franklin och Betty Davis, vilka inte osannolikt finns med på repertoaren i Stockholm. I skrivande stund slår det mig att stämman med sin enorma power har ett röstläge nära Joyce Kenedy (Mother´s Finest). Gälla rösten tillhör under merparten av framträdandet kategorin shouters. Att så pass många referenser poppar upp hos mig beror nog på att det är premiärlyssning och på att egna personligheten inte är självklar.

Familjebandet består av pappa Pee Wee på elbas, mamma Michiko född 1953 i Tokyo på klaviaturer (orgel, synt, keys) samt kraftfulle Shadrack Shaddy Oppong bakom trummorna. Oppong föddes i Ghana, gjort omfattande turnéer med känd gospelartist, studerat på Berklee och varit flitigt anlitad som sessionmusiker. Föräldrarna som mötte varandra i en funkgrupp på 70-talet har länge varit i branschen och bland annat spelat in med Chester Thompson och Wayne Shorter.

Judith Hill var en uppenbarelse, ett par snäpp intensivare än jag föreställt mig. Enda bristen fanns i repertoaren. Låtmaterialet höll inte riktigt samma nivå som musicerandet, sången och samspelet. Kunde emellanåt sakna melodier som tog tag i en, fast uppvisningen av svarta stilar imponerade. Man drar igång cirka tio minuter efter utsatt tid när ingen längre står i kö, förvånande nog med en långsam, intensiv blues som stundtals ändrar skepnad. Publiken erövras av en minst sagt mäktig röst, uppbackad av rullande toner.

Efter I Can Only Love You By Fire fortsätter eldiga temat med Flame, superstadig bluespräglad funk. . Då har bandet blivit presenterat. Till oss förväntansfulla sprids ett rejält funkigt sväng färgat av slap bass-solo och frustande hammondorgel. Riffas energiskt! Judith är så otroligt påslagen att konserten på drygt en och halv timme utan uppehåll plus extranummer behöver de andhämtningspauser som är inlagda. Antingen sätter sig då låtskrivaren vid pianot eller låter någon ta oss iväg på fängslande features.

En provkarta på svarta stilar förmedlas på bluesig botten, ofta med hög svängfaktor. Minns inte att några titlar avslöjas. Har använt annan källa. Ljudet är utomordentligt, vilket ansvariga ska harangeras för. Ska framhållas att musikerna verkligen behärskar sina instrument. Att det blir en hel del uttrycksfulla alternativt snärtiga solon var den beståndsdel i adrenalinstinn konsert som mest påminde om jazz. Då exponerades förmågan att fånga publik genom inspirerad improvisation.

Om Judith är domptören och själva navet, står det klart att magnifike kraftpaketet sittandes upphöjd längst bak är musikens motor. I en avdelning bjuds på maffig uppvisning med avancerade breaks. Efter tre-fyra utlevande leveranser sätter sig huvudrollsinnehavaren vid digitalpiano och gör en ballad, som stegras väsentligt när hon ånyo tar på sig gitarren.

Konserten genomsyras av skiftande stämningar och stilar jämte effektfulla features. Ett tag låter det till och rockigt, larmigt ös á la snabb shuffle. En av få låtar som introduceras handlar om hennes mamma och mormor från Tokyo och vad de betytt. I Runaway Train golvas man återigen av en genomträngande röst och det tajta ackompanjemanget. Tippar på att fler kände igen den korta hyllningen till Sly & Family Stone i Thank Your For…Gillar hur bandet fröjdas åt att lira en bluesig gospel.

Ska påpekas att publiken trivs, är med på noterna. Judith Hill kanske inte har så mycket egenart, fast hon förvaltar och vidareutvecklar sin bakgrund på ett imponerande vis med pendlingar från bluesig gospel till soulsvettigt funkgroove och stänk av rock. Mitt i jambetonat groove märks också föga förvånande en blixtsnabb tribut till Prince och dennes totala kontroll över rytmik. Energin spred stora lass av livsglädje!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Teddybears – Cirkus, Stockholm – Robyn och Eagle-Eye Cherry kryddar Teddybears jubileumsfest

22 oktober, 2026 by Thomas Johansson

Teddybears och Robyn

Betyg: 4/5

Det är lätt att fastna i nostalgin när ett album fyller 25 år. Men Teddybears har aldrig varit ett band som nöjt sig med att följa reglerna. När Rock’n’Roll Highschool firas live blir det en påminnelse om hur märkligt, gränslöst och framför allt dansant det kan låta när hardcore möter hiphop, reggae, pop och elektroniska urladdningar.

Trion har lämnat de ikoniska björnhuvudena bakom sig, men knappast attityden. Med Patrik Arve i spetsen finns fortfarande den där blandningen av kaxighet, humor och en lätt provocerande självklarhet. Det är musik som lika gärna vill få publiken att studsa som att skaka loss på dansgolvet.

Albumets låtar utgör ryggraden i konserten. Det är en skiva som fortfarande låter förvånansvärt relevant, med sina skeva melodier, feta basgångar och kompromisslösa produktion. Ahead of My Time sätter tonen, medan Automatic Loverfortsätter att pumpa upp energin. Det är inte svårt att förstå varför plattan blev en milstolpe i bandets karriär.

Men det är när Teddybears lyfter blicken från jubileet som konserten blir som mest levande. Redan i början av spelningen dyker Eagle-Eye Cherry upp som kvällens första gästartist. Det sätter tonen för en konsert där Teddybears inte bara blickar bakåt mot Rock’n’Roll Highschool, utan också öppnar upp för samarbeten ur bandets långa och brokiga historia.

När Robyn senare kliver upp på scenen för Cobrastyle får kvällen ytterligare en höjdpunkt. Det är samma låt som hon framförde under sin konsert på 3Arena, men här får den en annan dimension tillsammans med Teddybears själva. Två gäster, två olika ingångar till bandets musikaliska värld – och en påminnelse om hur många oväntade möten som ryms i Teddybears universum.

Det finns förstås en risk med att fira en 25 år gammal skiva: att kvällen blir en uppvisning i hur bra allt var förr. Teddybears klarar sig undan den fällan genom att låta musiken tala för sig själv. Visst finns nostalgifaktorn där, men det är framför allt det fysiska i musiken som håller ihop konserten. Basen känns i kroppen, rytmerna vägrar stå still och de välbekanta refrängerna får publiken att släppa garden.

När Cobrastyle och Hey Boy till slut får dominera kvällen är det svårt att värja sig. Det här är låtar som inte behöver någon lång introduktion eller förklaring. De fungerar fortfarande, och de fungerar som bäst när de får ta över ett rum.

Teddybears behöver inte uppfinna sig själva på nytt för att övertyga. De behöver bara påminna oss om varför de en gång lät så annorlunda – och varför det fortfarande svänger.

En jubileumskonsert med både muskler och melodier, där gästerna sätter extra guldkant på en redan stark låtkatalog. Inte varje sekund är en överraskning, men när Teddybears träffar rätt är det fortfarande svårt att stå still.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Stockholm Jazzfestival 2026 – Intryck från sista helgen (lördag)

21 oktober, 2026 by Mats Hallberg

18/10

Musikvalvet Baggen / Lilla Studion Kulturhuset

Snacka om att färdas mellan olika musikaliska världar, helt skilda uttryck och dito sammanhang. Ett samlande omdöme om lördagens begivenheter, utspridda tidsmässigt så att jag också kunde vara turist och ta mig till Strindberg-muséet och Riche. På helgerna pågår festivalen enligt traditionen också dagtid. Ett par gånger har jag åkt ut till Bandhagen och lokalen vars förkortning är BAS (Bandhagen Art Studio) för att bevista konserter av mer eller mindre experimentell natur. En annan möjlighet som utnyttjats är att besöka spelställen i Gamla Stan, ofta belägna under jord. Eftersom det lockade att höra den redan etablerade trumpetaren och låtskrivaren Linne Jonsson på duo navigerade jag mig med möda efter att ha frågat flera om adressen till Musikvalvet Baggen. Hinner precis i tid till en värds välkomsthälsning som ger oss en kort historik. Visar sig att valvet nedanför branta trapporna huserat den mytomspunna nattklubben Bobbadilla Club på 60-talet. Vanligtvis anordnas här numera vis- och kammarkonserter.

En sorts kammarjazz kan det beskrivas som när LINNEA JONSSON musicerar första gången på duo med MINDAUGAS STUMBRAS, gitarrist från Litauen vars utseende och stilistiska uttryck fick mig att associera till en light-version av fenomenale Yamandou Costa (recenserat två gånger på YSJF). Av de akter (musiker) jag lyssnade på under festivalen är Linnea Jonsson den jag har bäst kunskap om efter tre-fyra recensioner. Parallellt med att vara efterfrågad hos renommerade storband och som sidewoman hos David Ritschard och Magnus Uggla, bedrivs senaste åren en solokarriär. Den har resulterat i två helgjutna album och turnéer. Enligt mig och andra bedömare har i hennes komponerande och ton ett personligt sound utkristalliserats.

Stumbras träffade Linnea under ifjol på ett EBU-evenemang. Musikaliskt tycke uppstod, en lust att framföra varandras kompositioner med den lite udda sättningen akustisk gitarr – trumpet. En sättning som senare under dagen ska utökas med en rytmsektion i annan konsert. Konserten över två set kändes väldigt exklusiv då endast ett tiotal personer utgjorde skaran av åhörare. Akustiken var för övrigt ytterst fördelaktig. Bortsett från en sladd ansluten till gitarren spelas utan förstärkare/ högtalare.

Som väntat erbjöds alldeles utsökt livemusik i ett anspråkslöst format. Ömsom vackra, ömsom medryckande klanger varvid man också gav varandra utrymme för solistiska sekvenser. Duon upplyser oss om materialet de framför. Avskalade och mestadels finstämda musiken rör sig ofta utanför breda jazzfåran. Gitarristen från Vilnius som leder en turnerande trio och släppt flera album står för konsertens första intro. Hans Nocturnal Sky avlöses av Linneas Landscapes. Hennes romantiska ballad från debuten låter otroligt vacker, tillförs i denna tappning skickligt utfört solo av Mindaugas.

Magin fördjupas i Togetherness (L. Jonsson) i och med gripande fraser på trumpet kompletterade med atmosfäriskt väsande. Antar att repertoaren valts utifrån anpassning till rummet Himmelska soundet leder tanken till Miles och hans undertryck i Sketches of Spain. Vi får en låt med intrikata passager från gitarristens senaste album, en komposition som läckert jazzas till i en sekvens. Tror den heter Tides Of Love Against Unfavourable Odds. I vad som varit stick i fall verser sjungits uppstår konsertens första raffinerade uppvisning av hisnande ackordföljder. Första set avrundas med So Hum (L. Jonsson) vars drömska textur bäddats in i skarpa konturer. Efter instruerande blir det handklapp i takt från samtliga plus en Django-doftande upplösning.

Ska påpekas att låttitlar förklaras och att enda komposition som inte är original framförs direkt efter paus, nämligen uråldriga vaggvisan Ute blåser sommarvind som ofta sjungs på skolavslutningar. Blir alltmer uppenbart att vi lyssnar på ett sinnrikt samarbete mellan två skickliga musiker rotade i en melodisk tradition. Efter spännande sak från mannens andra platta hamnar vi återigen i naturen, närmare bestämt ute till havs. By The Ocean av Jonsson( utgiven på singel 2020) inramas i intro av att blåsinstrumentet simulerar ljudet av vågor och vindar. Effektfullt! Melodin stretchas på ett lite utmanande vis som bryter mönstret. Vi hör molltoner i outrot á la klezmer. Det blir också en karnevalisk vibe som inkluderar trumpet och gitarrens kropp förvandlad till ett smattrande perkussioninstrument. Avspända tillställningens final visar sig vara ytterligare ett medryckande original från fingerfärdige Stumbras. Upphovsmannen förklarar att stycket är en lovsång över och förhoppning om lyckliga tider.

Såg fram emot 100års minnet av John Coltranes födelse vars gärning hyllades av ISAIAH COLLIER i Lilla Studion på Kulturhuset. I programmet stod fel klockslag, vilket alerta kollegor uppmärksammade mig på. Ingen intresserad av jazz kan vara underkunnig om John Coltrane (1926-1967) och dennes avtryck trots en avkortad karriär på grund av cancer. Saxofonisten och aktivisten Collier anses vara en av de främsta representanterna för samtida jazz. Måste dock medge att för mig blev han en ny upptäckt. Tenor- och sopransaxofonisten har sällskap av kraftfulle trummisen Tim Regis, Conway Campbell på kontrabas samt en vikarie vid flygeln i form av Liya Grigoryan. Kvinnan från New York släppte sin debut för tio år sedan och spelar med såväl egen grupp som Emmet Cohen. Sättningen ska förstås kopplas samman med den berömda kvartett Trane ledde under första halvan av 60-talet.

Jämfört med tributen signerad Mattias Heise och DR Big Band på YSJF i somras hade jag inte lika stort utbyte av denna konsert som pågick i cirka halvannan timme. Finner det befogat att resa två betydande invändningar. Dels noterades tyvärr en akustisk obalans, vilket medförde att trummorna mixats för högt på bekostnad av basen och i än högre utsträckning pianot placerat nedanför scenen. En annan motivering till att det blev en halv besvikelse var att musiken borde fått syresättas i högre grad. För att bruka en sportterm idkades på tok för mycket ”hårdkörning” som ställer sig i vägen för den spiritual jazz Coltrane lanserade. Efterlyste lutande mot ett bord längst bak helt enkelt mer dynamik, något hyllningen hade tjänat på.

Istället för introduktioner ges efter någon timme ett längre anförande om jazzmusikens inflytande och hyllningsobjektets storhet inklusive merparten av låtlistan. En omständighet som förvånar är att Collier inte presenteras. Istället går musikerna på på den tid som gäller. Omgående blir det åka av. Enorm energi förmedlas i spänstiga bågar. Blinkningen till klassisk kvartett är påtaglig. Lyckligtvis ges pianisten ett antal features så hon kommer till sin rätt, men hon däremot inte oss när övriga öser på. Ett oläsligt problem! Ett tema som kändes igen inledningsvis ska ha varit Dear Old Stockholm, Stan Getz titel på Ack Värmeland du sköna.

Modal hardbop dominerad av yster och bitvis andligt inriktat sopransaxspel präglar The Promise där löpningar på flygeln i viss utsträckning minner om McCoy Tyner. Grigoryan briljerar vid de tillfällen hon befinner sig i framkant. Huvudpersonen är givetvis oklanderlig, dock utan att sprida någon aura omkring sig. Att kalla honom duktig blir för futtigt, även om saxmannen är tämligen tonspäckad emellanåt. Hör ett par pregnanta intron på bas, annars hajar man inte till över vad den följsamme musikern företar sig. Rytmläggaren stortrivs med sin offensiva roll, skapar med konstanta fills ett tätt samspel med frontande stjärna.

I Chasing The Trane stretchas furiös hållning till max. Pang-på-attityden gör mig utmattad. Föredrar när tempot bromsas upp och melodier garneras ut. Sprudlande spräck uppstår i konsertens mest uppskruvade sekvenser, då det kantrar över i utdragna crescendon. Regis sätt att starta en virtuos konversation med Grigoryan gör mig upprymd, tillhör jubileumsfirandets mest givande inslag tillsammans med efterlängtade tolkningen av My Favourite Things. En supersnabb sak på trio blir mig övermäktig. Toner vräks ut, långt fler än jag förmår tillägna mig. Publiken upplyses om att India och Spiritual spelas, alster vilka speglar fler faser i pionjärens karriär. Tyckte om exemplen på bluesigare, cool textur. De hade gärna fått pågå längre. Några takter ur Summertime(?) i ett nyansrikt outro övergår i romantisk ballad.

Konserten genomsyras av gravallvarlig tyngd, enorm energi och dedikerade musiker. Även i publikfriaren My Favourite Things krämas det på i snirkliga turer i en orimligt uppdriven satsning. Tranes adaptering av musikalmelodin ur Sound of Music upptar hela A-sidan på Coletranology Volume One inspelad i Stockholms Konserthus 1961, en vinylskiva jag äger. Äntligen levereras accentuerad basgång och snirkliga temat görs underbart. Ja ni märker att jag är kluven. Om det inte framgått kan framhållas att den hängivne Collier mest rör sig i höga register. På slutet blir det fyrverkeri i Elvin Jones-style. På samma gång som passionen och kvalitén är värd beundran kunde jag stundtals sakna känslan av att bli drabbad. Responsen från nöjda entusiaster blev nota bene stående ovationer.

Arkiverad under: Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Sida 5
  • Sida 6
  • Sida 7
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

A Talent For Murder Betyg 2 Svensk … Läs mer om Filmrecension: A Talent For Murder – känns ofärdig och som ett måttligt genomtänkt experiment

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hultsfred Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in