Musik

31/7 – 4/8

Ystad med omnejd

Konstnärlige ledaren för YSJF planerar utöver inhopp in två egna konserter i det schema han är med om att pussla ihop. En av dem döptes av praktiska orsaker till FACE TO FACE. På flyglar uppställda sidledes mot respektive instrument sitter JAN LUNDGREN & LARS JANSSON. Upprinnelsen kan härledas till en speciell tilldragelse utan min närvaro, då Lundgren framgångsrikt konserterade med sin mentor Bengt Hallberg (hade glädjen att höra min namne vid två andra tillfällen under hans comeback sista åren). Initiativet gav blodad tand. Därför ville han para ihop sig med en annan storhet, också en melodiker. Vi får veta att Danmarks första professor i jazz gett Lundgren en privatlektion, vilket med tanke på en åldersskillnad på femton år känns logiskt. Lustigt nog fick den renommerade pianisten ligga på för att Jan skulle låta hans trio få spela på YSJF (skedde till publikens jubel 2019), trots att trion rest exempelvis till Japan minst 23 (!) gånger.

Utan konkurrens torde pianisterna vara de tangentmagiker jag live hört flest gånger senaste tio åren, om jag bortser från några boende i Göteborg såsom David Bäck, Simon Westman och Stefan Wingefors. Den yngre boende i södra Sverige gästar då och då Göteborg med omnejd och den än mer rutinerade bosatt i Bohuslän spelar ofta i Göteborgstrakten. Har faktiskt hört honom i två program solo där musicerande interfolierades av kåserande kring komponerande respektive story telling. Fast främsta skälet till att deras spelningar frekventerats mest, beror på Jans åtagande på YSJF och att jag i Lars fall under flera år orkade pendla till Jazzveckan i Ljungskile och leverera recensioner. I förfjol tilldelades han Kungliga Musikaliska Akademins stora pris för jazz. Dubbelpiano-eventet recenserades i uppskattande ordalag av Jan Olsson för JAZZ/ OJ, vilket sannolikt samtliga i den fullsatta teatern höll med om. Ska nämnas att konserten arrangerades till minne av Bo Lönnerblad, en av festivalens grundare som var en genuin glädjespridare.

Valet av repertoar har avgörande inverkan på utfallet. Gäller ju att klangerna från två flyglar tillfredsställer fler än jazzpianofantaster. Virtuosa avlösningar och lyriskt vackra harmonier kompletteras av antydan till upptåg, kanske som en liten blinkning till Victor Borge. Inledningen blir raffinerad, lekfull men samtidigt med ett värdigt vemod. Egna omsorgsfullt valda original mixas med andras melodier. Märks sannerligen att de stormtrivs i varandras musikaliska sällskap. Efter ett knippe omväxlande låtar signerade Jan – blues med ändrade ackord, ömsint ballad samt Grandma Dancing On The Table – får vi nyskriven ballad av Lars. Duon är otroligt koordinerad, vilket uppmuntrar dem till att göra diverse utvikningar. För mig som icke-musiker kan det låta som att den ene står för tema och den andre för tillägg. Blixtsnabbt turas man om att ta täten. Att synkade duon inkluderat Monks signifikanta tonspråk förvånar inte. Hans angenämt udda alster får oss att le.

Efter infallsrik ungdomskomposition i calypso-stil från Jans sida och Lars Foggy Day, överges utan förvarning respektive pianopall. Undrar för ett par sekunder vad som händer, visar sig att männen byter flygel. Förunderlig flow uppstår vid nystarten! Konsertens kontinuerliga ”call and response”-dialog försiggår med noter, nödvändig livboj för att avancerade konstruktioner inte ska riskera att rämna. Avslutningsvis fyra ytterligare toppar: Lars ljuvliga hit Marionette som adapterades på andra sidan Atlanten, härligt avspänd bluesig sekvens, Ljungskilebons senaste låt med stråk av ragtime tillägnad avundsjuk grabb (barnbarn) samt det mycket gripande extranumret Farväl signerat Jan, vars Pelle Erövraren-doftande melodi styr tankarna mot bortgångne festivalgrundaren.

Vid lunchtid spelar nybildade MATHIAS HEISE & ACTION 4´S på Saltsjöbad. De tillhör skaran bländande genreöverskridare. Kvartetten leds av en kompositör, arrangör och keyboardist som vunnit världsmästerskap i kromatiskt munspel (jazz), släppt fem album på kvintett och lirat med DR Big Band. Ingen sansad bedömare kan således tvivla på dennes kapacitet. Heise omger sig med den i New York bosatte landsmannen Rasmus Sörensen på klaviaturer, eruptive Anton Eger bakom trumsetet samt Conor Chaplin på elbas, rekryterad från Irland. Frontande prisade 30-åring var ett nytt namn för mig liksom stabile basisten med meriterande samarbeten i bagaget (Billy Cobham, Bobo Stenson etc. ). Sörensen som ingått i flera internationella samarbeten har hörts på skiva och ett par gånger på Utopia i Göteborg, medan den tekniskt hisnande norsk-svenske rytmläggaren (träffade honom efter gig i våras) hänfört mig med Marius Neset och Phronesis.

Rycks med av spännande växlingar med explosiv energi i en konsert vars virtuosa fusion ofta dominerar. Vi skulle kunna ha uppmanats att hålla i våra imaginära hattar när korsdrag uppstår. Vill dock hävda att kompositionerna, en syssla fördelade på flera, sammantaget inte håller samma höga nivå som deras strålande samspel. Sålunda något blek kvalitet emellanåt. Framträdandet kickas igång äventyrligt genom mycket elektronik, raka beats och tassande groove. Tar inte lång stund innan det står ”fenomenal rytmsektion” i mina anteckningar. Efter tio minuter inträffar Egers första häpnadsväckande crescendo-markering. Satsningen från kvartetten är hundraprocentig när vi tas med genom snirkliga passager.

Heise presenterar musiken och meddelar titlar. Vi hör Brit-pop stuk i Never Not där Heise enbart trakterar keyboard som följs upp med Sugar Used och Rough Patch (om jag uppfattar rätt). Noterar ibland vägvinnande kontraster, till exempel ett välkommet stilbrott med vacker ballad featuring munspel och rhodes. Drömmeland av Sörensen är en tjusigt genomarbetad komposition, nästan raka motsatsen till Smoothie där samtliga vräker på maximalt, fast kaos skickligt undviks. Rafflande när kvartetten virvlar iväg, exponerar sina färdigheter. Heise berättar att första låt som skrevs för bandet döpts till Ecclectic Horizon och att den innehåller features från samtliga. Gläds åt fet bas i introt från en elbasist som i övrigt diskret ger föredömlig stadga. Lyckan som sprids på scen när det ageras unisont i ekvilibrismens tecken går otvetydigt fram. Tyvärr saknas stundtals en själfull dimension. Ska påpekas att ljudet är oklanderligt.

Trots de reservationer som framskymtat bjuds på en stark slutdel. Publiken i den halvfyllda lokalen serveras ett komplext alster delvis baserat på endast två toner, löpningar på flygeln som i min bok renderar i guldstjärna, anmärkningsvärda effekter kopplade till munspelet, fullkomligt briljant duell mellan en extremt påslagen Eger och den magnifike bandledaren, riffig låt framförd i raffinerad skepnad, inte minst när volymen tas ner. Blev stående ovationer varvid ett underbart sprudlande groove tar vid i extranumret.

Rubriken för konserten på Saltsjöbad med KARL OLANDERSSON KVARTETT lyder ”Swedish Trumpet Star”, vilket inte går att invända mot. Recenserade hans kvartett så sent som i vintras och dessutom skrivit uppskattande om trumpetarens tre senaste album i eget namn (två av texterna länkas till på Olanderssons Wikipedia-sida). Frilansaren med en dryg tjugoårig karriär i ryggen i storband (också eget storband), tv-orkestrar och diverse vitala konstellationer (Trinity, Beat Funktion mm.), bildade 2017 sin drömkvartett vars medlemmar förutom honom själv på svindlande blås och komposition, består av pianisten Magnus Hjorth, batteristen Daniel Fredriksson samt greppandes kontrabasen Martin Sjöstedt.

Föga förvånande tillhör samtliga landets ädlaste klick av jazzmusiker, anlitas i en mängd förstklassiga sammanhang. Sjöstedt ( i lika hög grad pianist och arrangör) och Hjorth driver egna grupper. Har för länge sedan tappat räkningen på hur många jag hört herrarna live och i inspelad form senaste femton åren. Med tanke på konstnärliga nivån och hur tillgänglig musiken de lirar tillsammans är, måste det betecknas som synnerligen orättvist att Olandersson ska behöva teve-gig i anonyma orkestrar för sin försörjning. Berömde dem efteråt genom att sätta in deras förmåga i en kontext: Hade valfri låt med Karl Olandersson kvartett ingått i det stående inslag (upphörde för några år sedan) i JAZZ/ Orkesterjournalen, där en musiker likt ett blindtest fick gissa vad som spelas upp jämte att agera smakdomare, tror jag att det skulle jublas åt kvartetten som sannolikt skulle misstas för en fulländad produktion från Blue Note. I sommar inbjöds Olandersson till Jazzradion i P2 som en av en handfull personer med uppdraget att välja favoritmusik plus ge inblickar i egna karriären. Intressant lyssning!

Till denna konsert hade trumset och flygel skiftat plats. Omgående konstateras hur ledigt man rör sig emellan en swingorienterad stil och avancerad bopp samt att akustiken är top notch från Pawel Lucki. Kristallklart fylligt ljud omsluter! Vidare märks efter ett par låtar att dagsformen är ypperlig. Karl ger oss titlar och annan väsentlig info, berättar att fjärde skivan precis spelats in. Att uteslutande förlita sig på original av bandledaren är generellt sett att betrakta som ett vågspel. Lyckligtvis besitter musikanten med fabulös tonbildning en häpnadsväckande talang, en till synes aldrig sinande ådra. Och han är en fena på att variera sitt uttryck. Som extranummer görs ett undantag, i form av ett örhänge signerat Louis Armstrong, med enastående tajming då drivna instrumentalister sömlöst kuggar i varandra. Förvisso tillhör inte kompositören och hans kvartett kategorin musikaliska förnyare. Men det ska INTE ligga dem till last. Vad de företar sig håller världsklass. Njuter i fulla drag! Samtliga är ”on fire”, med en lyskraft inspirerad av att det är tio gånger fler som lyssnar på flotta Saltsjöbad än i Lerum.

Inte enkelt att lista höjdpunkter. Blir euforisk av For Them All vars betagande ballad upphovsmannen tillägnat sina barn. Hänförs av hur melodimakare och rytmsektion helhjärtat satsar i blocket med nya Hurry Up And Wait och snärtiga Flu. Smeksamt framskridande titelspår från Simple As That gör susen, kryddas med skickligt basfeature. Rycks med av intrikat sekvens där Fredriksson backar upp delikata löpningar från Hjorth. Potenta Go Ahead drar fram som en boppig virvelvind, oemotståndlig energi i den stänkaren. Känsliga anslaget på flygeln i Sentimental. Den coolt bluesiga touchen i Let´s Get Happy inte att förglömma. Och i förgrunden kretsar förstås trumpetarens fraser, hans otroliga register.

TRIO CIRCLE framträder i intim förmiddagskonsert på en ny scen, nämligen i en lummig trädgård ett par stenkast från stortorget. Svenska trion som existerat i fem år skivdebuterade med ett verk skribenten är förtrogen med eftersom jag recenserade det för JAZZ/ OJ för ett par år sedan. Formationen vars stil, åtminstone i inspelad form, uppvisar frijazziga tendenser, består av Magnus Dölerud på tenorsax, Hans Backenroth på kontrabas samt bakom trumsetet Oscar Johansson Werre.

Är du intresserad av jazz utgår jag från att du känner till Backenroth, en institution inom genren och någon som regelbundet synts på scener på YSJF och sedan flera år är huvudansvarig för jazzprogrammet på Skansen. Han tillhör de musiker jag sett och lyssnat till mest de senaste tio åren, en förmån. Döleruds debut i eget namn daterar sig till 2018 och han är framför allt en profil i ett par renommerade storband jag hört live och på skiva. Skrev positivt om en glödhet konsert han genomförde för ett par år sedan på Unity. Oscar Johansson Werre har hörts i exempelvis Mainland Jazz Collective. Sättningen påminner om banbrytande, intensiva plattor med Ornette Coleman för cirka sextio år sedan. Ett närliggande exempel idag är Thomas Jäderlund Amazing Trio. Bedömer det som att Trio Circle genom att undvika att utmana med vilda attacker, delvis anpassat sitt sound till en ovan publik. Under den dryga timme konserten pågår i behaglig väderlek får man plats med elva kompositioner, varav tre original av Dölerud.

Vi får vårt lystmäte av nakna, sammanhållande och bitvis utforskande tongångar från en trio ytterst tillfreds med varandras sällskap. Finner inledningen spirituellt präglad á la Coltrane över sjungande bas och spel med vispar. Senare i programmet framförs också dennes Mr Day. I hans komposition ökar intensiteten, deras blåsare blir eldigare när han stretchar. Fyra första låtarna signerade Dölerud med undantag av Miles-kompositionen Nardis, drar in åhörarna i musikens pulserande energi. Duktige melodileverantören på tenor lämnar klokt nog utrymme åt rytmsektionen. Uppskattar Backenroths soloinpass och Johansson Werres fills. Båda ger sofistikerat understöd till Döleruds fascinerande formuleringar i teman. Jämfört med skivan tycks mig genomgående en mer diskret roll ha tilldelats trions yngsta medlem, medan den oerhört produktive basist vars musicerande jag lärt känna desto oftare huserar i framkant. Närvaron de utstrålar i sina förehavanden är en särskild plusfaktor.

Ballader behärskas galant, vilket bevisas med emfas i en fullträff som If You Colud See Me Now (T. Dameron) och det tjusiga extranumret Smile, ursprungligen skapat av Chaplin. Soundet stegras vid ett par tillfällen. I Monk-komposition kommer ett första feature från trummis och en suggestiv dramatik införlivas. I en dansant dänga av Cole Porter blir det åka av. Dölerud ”häver” ur sig snabba fraser och vi får en sekvens liknande walking bass och pådrivande, smattrande rytmer från batterist. Vidare passar samspelta trion på att hylla Palle Danielsson, en förebild för instrumentkollegan Backenroth, genom att framföra hans innerliga och intrikata Siri (tillägnad en kär katt). Apropå svenska jazzmusiker stora i utlandet inkluderas också Evelyn av Rolf Ericson.

Till kategorin nya bekantskaper sällar sig J.D HIVE vilka var sist ut på scen på Saltsjöbad. Kvartetten från Österrike leds av den klassiskt skolade violinisten Johannes Dickbauer, presenterad som en av Europas ledande på sitt instrument. Övriga medlemmar är Sebastian Schneider på piano, András Dés av ungersk härkomst bakom trummorna samt Andreas Waelti från Schweiz på elbas. I J.D Hive smälts diverse influenser samman av kompositören Dickbaue. Gruppen antog sin skepnad för fyra år sedan efter en tävling i jazzviolin och deras premiärspelning i Sverige lanseras med samma uttryck som debutalbumet fått heta, det vill säga ”Isn´t Dinner Lovely Tonight”.

Sympatiske stråkmusikern förklarar kontinuerligt titlar och sina tankar kring musiken, nämner att han gästat YSJF i ett program med Jan Lundgren och Rigmor Gustafsson. Bortsett från förekomsten av elbas kan soundet liknas vid en akustisk variant av intrikat fusion. Möjligen motsägelsefullt, men har du kunskap om Jean Luc Ponty och Didier Lockwood hamnar du i rätt centrifug. Live låter de så expressiva och infallsrika med vindlande övergångar, att man kan misstänka att samma låtar i studio är blekare. Vi upplyses om att utbildningen i musikhistoria ibland avspeglas i komponerandet, genom mycket noter och finesser som kontrapunkt.

I omgångar matchas bandledarens enastående teknik av övriga på scen. Det är väldans tajt, fast en lekfull frihet tycks råda. Rytmsektionens precision ska framhållas, liksom trumslagarens tajming. I längden uppstår dock å ena sidan/ å andra sidan impulser. Noterar verkningsfulla kontraster. Ackord på flygeln integreras snyggt i deras stundtals överlastade melodier. Spännande konstruktioner vilka drar in mig i ett fantasifullt universum försvinner ibland. Då passerar istället sjok förbi eftersom de inte förmår göra avtryck. Kanske borde J.D Hive komplettera repertoaren med att repa in låtar med substans från andra håll. Att Dickbauer har ett förflutet i en stråkkvartett från Wien, som gjorde sensation genom att tolka Mahavishnu Orchestra, visar uppenbart var han har sina rötter. Men som komponist ter han sig ojämn.

När man glidit bort för mig ett tag återvänder gruppen lyckligtvis med en slagkraftig slutdel. Roas av en slingrande sak i udda takter och mångfasetterade vändningar. Sista ordinarie alster utmärks av ett kul groove och finalen utvecklas perfekt till rent publikfrieri för att i extranummer slå om till kontemplativ ballad med intro på pizzicato.

MEZZOFORTE från Island borde egentligen ha varit med i min stjärnbeströdda YSJF del I. Fusion-veteranerna är sedan decennier (bildades 1977) etablerade i det översta skiktet av jazzfunk som lutar åt en mer slickad stil. Med fjärde skivan kom internationella genombrottet fem år senare och man blev första band från Island att slå igenom internationellt. Vi får veta att bokare i Sverige var svårflörtade, lossnade efter millennieskiftet.

De ingår som första akt i ett 15-års firande på slänten framför slottet Charlottenlund ungefär en mil från Ystad. I denna I denna upplaga skådas de tre originalmedlemmarna Eyrhor Gunnarsson på keyboars, Johan Asmundsson på elbas, gitarristen Fredrik Karlsson, Benedikt Brynleifsson bakom trummorna, samt en utifrån kommande blåssektion bestående av Jonas Wall (träffade honom på sent jam kvällen före) från Nils Landgren Funk Unit och en vikarie från Slovenien på trumpet som premiärspelar. Största bekymret inledningsvis är inte frånvaron av horder av dedikerade fans, utan att de drabbas av två rejäla regnskurar. Mest synd är det förstås om den tappra publik som dykt upp. Första låten behöver tas om på grund av tekniska problem.

Mig veterligen har jag inte hört dem live tidigare, bandet som släppt fjorton plattor, turnerat i såväl Asien som Europa och ingått flera fruktbara samarbeten. Ogynnsamma vädret medför att jag inte har oavbrutet fokus på Mezzoforte. Anteckningar avslöjar ändå att jag ansåg öppningen vara supertajt, att det svängde gött. Man går ut kraftfullt för att fånga in publiken, växlar därefter i tillbakalutad manöver. Emellanåt lyfter inte musiken, blir för anonymt för att få fäste. De får mig uppmärksam igen genom en finstämd ballad utan blås, Crystal Rain med feature från Karlsson på halvakustisk nylonsträngad gitarr. Läckert vibrato!

Förmodar att en slags hitparad levereras. Om någon hade tvivlat kommer som extranummer ett medley från den gyllene eran, en funkig vibe med beteckningen ”blast from the past”. Excellente trumpetaren visar framfötterna. Och dessförinnan smeks medhårs i calypso-stil med deras megahit Garden Party, accentuerad av publikens handklapp jämte trummisens uppseendeväckande tajming. Det är smart att variera volymen och graden av attack. Men sammantaget går det inte att komma runt att Mezzoforte till och från var på gränsen till tråkiga, en halv besvikelse. De var att döma av detta framträdande inte riktigt min bag helt enkelt.

Ystad med om omnejd

31/7 – 4/8 2024

15-års jubilerande YSJF kan ännu en gång se tillbaka på en mycket lyckat utfall. Festivalgeneralen berättade att publiksiffran hamnade på 9 000 personer. Bortsett från två rejäla regnskurar under en kvalmig söndagseftermiddag förskonades vi från ogynnsamt väder. Dagen efter landets mest resursstarka jazzfestival sommartid avslutades, träffar jag två tongivande personer ur den arrangörskommitté som basar över åttio hängivna volontärer, förutsättningen för att överhuvudtaget kunna genomföra detta imponerande evenemang vars finansiering fixas genom Musik i Syd, sponsorer samt förstås biljettintäkter. Rutinerade männen ansåg att allt gått över förväntan, vilket jag instämmer i utan att känna till vilka hastigt uppkomna situationer duktiga volontärer fått lösa.

Att inga förseningar och ytterst få hörbara tekniska problem uppstod var ett närmast osannolikt faktum och akustiken var överlag förstklassig. Logistiken verkar ha klaffat galant och nästan alla listade i programmet fanns på plats. Varma atmosfären som råder under YSJF förtjänar att betonas extra. När det gäller att serva oss bevakande skribenter är man ohotade, i en klass för sig. Publik, arrangör, media och utövare ingår i ett slags community förenade av kärleken till livemusik; vilket varit ett uttalat mål sedan starten. Dessutom finns i princip förnämliga akter inom varje smakriktning representerad. Härligt disparata stilblandningen komponeras i vanlig ordning av Jan Lundgren i egenskap av konstnärlig ledare. För att skildra och värdera de cirka tjugo konserter jag hörde förlitar jag mig på minnesbilder, jämte fakta och impulser nedtecknade i stunden. För att inte låta svepet svämma över måste det gallras hårt bland alla anteckningar.

Stadens anrika teater utgör centrum, väldigt mysig sådan även om avsaknad av luftkonditionering är en brist. Två kyrkor, innergården på Hos Morten Café och lyxiga vackert belägna Ystad Saltsjöbad är andra väl inarbetade scener. Genom en trippel av spektakulära utomhuskonserter under söndagen vid Charlottenlund firades festivalens 15-års jubileum, ett arrangemang med succéstämpel. Flera kringaktiviteter är stående inslag. Till årets ambassadörer utsågs Johanna Lind Bagge och Göran Rosenberg. Birgitta Glenmarks konstverk Bluesette gick på auktion för 30 000:- och Susanne Rydén (tidigare vd i Musik i Syd och presentatör utsågs till hedersambassadör. Vad beträffar ärofyllda sysslan som tornväktare gick uppdraget till trumpetaren Gunhild Carling. Denna glädjespridare av tidig jazz anförde för tredje gången Yazzparaden (se bild ovan). När Carling Family med sina åtta medlemmar nådde slutdestinationen bjöds generöst nog på en minikonsert, vilket som synes lockade många.

Sista konserten på ett fullsatt Ystad Teater lanserade musik om inte utanför boxen, så åtminstone i ytterkanten. Syftar på BILLY COBHAM´S TIME MACHINE vilka fokuserar på en uppdaterad variant av halvsekelgammal fusion av yppersta snitt. 80-årige stilbildande trumslagarnestorn hade välförtjänt utsetts till hedersgäst. Den lika hårt slående som supersnabbe rytmläggaren tillhör de som i min uppväxt haft avgörande betydelse för mitt musikintresse och dess inriktning. Meritlistan imponerar. Skivorna jag äger är samlingar, ett antal vinyler med Mahavishnu Orchestra, fanastiska liveplattan Cobham – Duke Project samt andra soloskivan Crosswinds. En klasskamrat som i min närvaro övade på sitt trumset i pojkrummet tipsade mig om Cobham 1973, vars bedrifter bländade mig. 2010 hörde jag honom på Nef med ett ungt franskt band och fick efteråt möjlighet att tacka en av jazzrockens fadersfigurer. Samma år besökte han YSJF. Ska sägas att recensenter på teatern primärt hänvisas till stolsraden längst fram nedanför scen. Gjorde klokt i att vid detta tillfälle leta upp ledig plats på balkong. Behövde perspektiv för att tillgodogöra mig överväldigande favoritmusik från förr, vilket resulterade i att jag hänryckt diggade vad som sköljde över oss. Ansvariga för ljudet ska verkligen harangeras!

Vilka ingår då i hedersgästens TIME MACHINE? Jo elbasisten Michael Mondesir i en diskret kapellmästar-funktion med meriter från Jeff Beck och Whitney Houston, brasilianske percussionisten Marco Lobo som gett ut flera skivor i eget namn, Rocco Zifarelli från Italien vars status i huvudsak härrör från långvarigt samarbete med legendariske filmkompositören Ennio Morricone samt multiinstrumentalisten Gary Husband på keyboards med ett förflutet hos en bred skara, från John Mc Laughlin och Allan Holdsworth till Jack Bruce och Level 42 (som trumslagare) parallellt med dussintals egna plattor. För att gå händelserna i förväg träffade jag de två sistnämnda i Time Machine på oförglömligt jam senare på kvällen där Husband alternerade emellan trummor och elpiano. Med tanke på sättningen på de två epokgörande skivorna i fråga skulle jag ha önskat minst en blåsare.

Ekvilibristiskt fusiongroove inleder i form av titelspåret på Crosswinds. Efter cirka en och halv timmas hisnande färd med uppdaterade varianter av oemotståndliga teman plus fascinerande utvikningar nås slutpunkten. När så sker har mina rimligt ställda förväntningar överträffats med råge. Jag är upprymd, i glädjechock av 80-åringens attackerande förmåga, intakta teknik och hur snortajt bandet rör sig runt sitt avancerade sound kompletterande med hisnande breaks och dialoger.

Det spelas efter noter och Husband med uppenbarligen en mängd notblad att hålla reda på, grejar uppdraget galant. Zifarelli anlitad för att kunna utföra solo likt en ”shredder” (insatsen från Tommy Bolin på Spectrum är legendarisk), motsvarar skickligt detta epitet, om än utan flavour emellanåt. Mest framträdande solist visar sig brasilianske percussionisten vara, som jag från min plats kan beskåda först när han frigör sig och tar sig till scenens mittpunkt med sin berimbau. Den ultimata jazzrocklåten Stratus utvecklas efter ett synnerligen originellt intro till en saliggörande höjdpunkt, åtminstone i mina öron. Övriga svindlande kompositioner: Desiccated Coconuts, Paseo Del Mar, Fragolino (ett jordgubbsvin), Spectrum och som sammanbindande final på en extatisk fusionfest Quadrant 4.

Festivalens första konsert lanseras med titeln PUTTE WICKMAN 100 YEARS. I hyllningskonserten på Ystad Saltsjöbad medverkar personer vilka i olika omfattning samarbetet med den mästerlige och tillika folkkäre klarinettisten, omtalad i USA redan på 50-talet. Influgen från New York märks Ken Peplowski med sin katalog på sjuttio skivor. En instrumentkollega som också för arvet efter Wickman vidare är Klas Lindquist, som både delar scen med amerikanen och ledigt musicerar på egen hand. Solisterna backas upp av eminent pianotrio bestående av veteranen Claes Crona (gjorde plattor med Putte varav en belönades med Fonogrampris) och i rytmsektionen basisten Mattias Svensson och Rasmus Kihlberg bakom trummorna. Till sättningen adderas i ett antal låtar vokal lyster av skönsjungande Viktoria Tolstoy (hälften så gammal som Wickman skulle blivit).

Tillåt mig ge er tre Putte Wickman-minnen. Det första dateras till mina år på Burgårdens Gymnasium. I aulan hördes en betagande kammarkonsert med Putte, Svend Asmussen och Ivan Renliden, vilka ofta spelade i kyrkor på 70-talet. På 80-talet lyssnade jag gärna på Desire i min Walkman, stämningsfulla kompositioner där Putte delikat samarbetar med bland andra Janne Schaffer, Björn J:son Lindh och Magnus Persson. Från nästa decennium erinrar jag mig en konsert med Putte Wickman tillsammans med en ung talang, nämligen Tolstoy vars förmåga klarinettvirtuosen uppskattade.

Sprudlande start sätter tonen, sprider värme i den till bristningsgränsen fullsatta rummet med lyckligtvis behaglig temperatur. Samtliga tar omgående chansen att lägga in en personlig touch i den kvicka öppningslåt där Kihlberg inspirerat anför. Vi får veta av Claes Crona – introducerar låtar plus lite rörigt förmedlar ett antal upplysande och festliga anekdoter – att konstellationen som bara kunnat ha ett rep ska på turné i höst. De låter förunderligt samtrimmade! Ska påpekas att akustiken är excellent genom förnämlig balans diskant – bas.

Merparten melodier hämtas från skiva Crona gjorde med amerikanske klarinettauktoriteten inspelade live När Tolstoy äntrar scen framförs I Loves You Porgy följt av en anmärkningsvärt gospel-upphottad Summertime. En bart pianotrion ackompanjerar. Njöt av vad hon gjorde här och än mer när osannolikt höga toner levereras i When I Fall In Love och viga stämband tänjs i makalösa All The Things You Are. I Secret Love regerar eleganten Lindquist på altsax. Ett par gånger möts virtuosa klarinettisterna varvid ljuv musik uppstår. Dessa vindlande konversationer över lyhört komp var en fröjd att lyssna till.

Upplägget med olika sättningar kändes lite märkligt med tanke på den status Peplowski åtnjuter och hans långa resa. Övriga kan ju ses på scener runt om i landet regelbundet. Auktoriteten är ju en hejare på ballader och slingrande kompositioner i medium-tempo. Den definitiva höjdpunkten inträffar dock i dennes feature baserad på I´ve Got Rhytm. Snacka om boppigt formidabel teknik! Andra toppar var sältan och elegansen i The Man I Love vars solo Klas Lindquist broderar ut underbart , Claes Cronas jazziga Bach-etyd på solopiano samt två stompiga Ellington-klassiker. Tributen täckte in ett stort register. Således bästa tänkbara start för YSJF!

Traditionsenligt förläggs minst en konsert till S:ta Maria Kyrka ovanför Stortorget. I år föll valet på den nybildade ANDY SHEPPARD TRIO, vars sound lämpar sig för kyrkorummets klangliga dynamik. Sheppard från sydvästra England trakterar tenorsaxofon och i extranumret sopran, Vid flygeln sitter Rita Marcotulli från Italien medan basspelet utövas av fransmannen Michel Benita. Luftiga kompositioner från trion bär Sheppards signatur.

Alla tre 50-talisterna är mycket etablerade med massvis av skivutgivningar och samarbeten med kända namn. Sheppard, kanske främst förknippad med långvarigt samarbete med Carla Bley (sågs med henne och Steve Swallow på Fasching 2019), har släppt skivor gemensamt med både basist och pianist var för sig. Nu förenas de på ett spännande sätt under beteckningen Andy Sheppard trio. Kan inflikas att saxofonisten finns med på skivor med John Martyn och Judie Tzuke (har sammanlagt tio vinyler med dem), alltså utanför jazzområdet. Marcotulli minns jag live från exempelvis Palle Danielssons projekt Contrapost på 90-talet och första glimrande upplagan av Sisters In Jazz under ledning av C. Norby. Får skamset tillstå att meriterade Benita – i likhet med övriga associerad med ECM – gått under min radar. Han ska ha jobbat med bland andra Lee Konitz och Horace Parlan och bildat ELB Trio med bland andra giganten Peter Erskine.

Vad avslöjar anteckningar nedtecknade i stunden? Naturligt nog begynner konserten med öppna, svepande linjer. Utan pulserande/ tassande trummor serveras ett avskalat sound, innerligt och expressivt om vartannat. Jämfört med de skrynkliga toner ledaren annars gärna hemfaller åt, är konceptet av mer sammanhållen natur. Angenämt vindlande melodier prioriteras. Basisten uppträder diskret som ankare i en sammanbindande roll plus med leverans av enstaka pregnanta intron. Prominenta pianisten briljerar subtilt när Sheppard pausar och förvandlas till storartad solist i somliga intron. I en avdelning excelleras i ett stridebetonat spel vilket avlöses av innovativt improviserande på kontrabas. Genomgående meditativt vilsam musik genererar varm atmosfär, stundtals sakral sådan. Trions frontman inskränker sig till någon enstaka presentation, som jag inte riktigt snappar upp. En berörande komposition kan ha hetat You Go First.

En vacker ballad svävar ömsint. Därefter tillförs mer energi. Utan att uppenbart kopplas samman med Jan Garbarek och nordisk särart bryter glimtvis liknande tonspråk fram. Ett successivt flöde bottnande i minimalistiskt stilgrepp fängslar i slutfasen där Marcotulli färgar i lika hög grad som Sheppard. Magi uppstår! På begäran framförs extranummer varvid ystert tema framförs på sopransax över accentuerad rytmik. Nyfikna publiken i den så gott som fullsatta kyrkan vandrade ut belåtna med denna variant av nyskriven kammarjazz.

Även om jag av något outgrundligt skäl mest lyssnade Esbjörn Svensson Trio under deras formativa år, sa jag till Dan Berglund i slutet av maj att jag verkligen såg fram emot E.S.T 30 under YSJF. Blev lyckligtvis inte besviken, istället betagen. Då jag råkade träffa Åke Linton på WOW berättade jag hur överväldigande konserten utvecklade sig. Har aldrig recenserat en av svensk instrumentalmusiks största exporter, däremot träffat Esbjörn i Mölndal efter konsert och hänryckt skrivit om E.S.T Symphony från Göteborgs Konserthus (sett filmen från konserterna på Aftonstjärnan).

Konstellationen som gjort skiva av sina nydanande tappningar av Esbjörns kompositioner består av grundarna Magnus Öström på trummor (i egenskap av barndomskamrat i Skultuna med Esbjörn den självklara talespersonen) och Dan Berglund på kontrabas. Vid flygeln syns prisade Joel Lyssarides som bara var femton år vid tidpunkten när Esbjörn förolyckades. Längst fram står i omgångar tre solister, det vill säga världsgitarristen Ulf Wakenius, finländske trumpetaren Verneri Pohjola samt träblåsaren Fredrik Ljungkvist. Ljungkvist hade samröre med den nästan mytomspunna trion genom medlemskapet i kortlivade Jazz Furniture (också sett i mitt Mölndal).

Obeskrivlig gåshudskänsla tar en i besittning inledningsvis då pianotrion spelar vad som blev berömda trions signatur. Refererar till titelspåret på genombrottsalbumet From Gagarin´s Point Of View. Ofantlig suggestiv skönhet omgärdar i låt Esbjörn övertalades att lansera. Den följs upp av fett pulserande bas, stråkdrag och drömskt reflekterande melodi i en första fas i Seven Days Of Falling, ett annat ikoniskt titelspår släppt fyra år senare. Nu har Göteborgssonen Wakenius äntrat scen. I Tuesday Wonderland blir det åka av med Ljungkvist på klarinett med furiöst solo och smattrande ”slagserier” av Öström. Härligt infallsrikt uppbyggnad av denna och ett antal andra omarrade kompositioner. Sittande längst fram besväras jag något av brummande bas som gör att spröda toner från flygeln inte når mig. I övrigt vore det förmätet att klaga. När jag försöker samla de kringvirvlande intrycken efteråt blir jag varse att smaken är som baken. En festivalstammis ansåg nämligen att konserten slutade i ett karaktärsmord.

Hör förtjust ekvilibristiskt ensemblespel i ett par låtar och den siste solisten introduceras i Good Morning Susie Soho, ytterligare ett titelspår. Vi får svindlande fraser formulerade på trumpet av Pohjola ( mötte honom på jam på Unity härom året). Som framgår händer spännande saker hela tiden. Också kännare erbjuds erbjuds äventyrliga kreationer. Somliga sekvenser är osedvanligt groovy. En duell emellan Wakenius med extremt flinka fingrar och navet Öström exalterar. Ibland förekommer uppfriskande spräck då det rotas i tonala verktygslådan. Trots att elektronik används mycket sparsamt associerar jag i krängande sväng till Word Of Mouth där ju Jaco Pastorius bossade. E.S.T:s ringlande refränger känns igen. Triggat av vidunderlig rytmsektion beger sig Wakenius och övriga solister på inspirerade utflykter. Lyckoruset förnyas på hjärtat av YSJF (Ystad Teater) i kompositioner som Elevation Of Love och intrikat sammanflätade rytmiken på When God Created The Cofeebreak. Lyckligtvis håller övriga tillbaka för att Lyssarides i en betydelsefull passage ger oss en vink om Esbjörns musikaliska rötter. I en annan sekvens piskas tempot upp infernaliskt, som om ett explosivt sprintlopp skildras.

Extranumrets raga-extatiska tillstånd bländar. Lysande assisterad av Berglund befinner sig Öström i zonen. Häpna åhörares reaktioner går troligen i sär när flow uppnås av samtliga. Med elektroniska finesser tillför Pohjola dessutom en hypnotisk krydda, bortom E.S.T:s inmutade domäner. Remarkabla experimenterande ”tilltaget” föregås av ett vokalt nummer vari Lina Nyberg gästar. Hennes make Fredrik Ljungkvist förgyller en expanderande minnesstund med lödigt solo på tenorsax i Waltz For Lonely Ones. Texten har Nyberg skrivit nota bene för över trettio år sedan.

Av två rafflande duos inte främmande för avantgardistiskt tonspråk har en exceptionell kvartett formats. I fjol kom debuten Lés Égares ( de vilsna) av SISSOKO SEGAL PARISIEN PEIRANI på ACT. Sopransaxofonisten Émilie Parisien och ackordeonisten Vincent Peiranis samarbete recenserade jag 2018. Fransmännen bestämde sig för att slå sig samman med landsmannen Vincent Segal på cello och hans konstnärlige partner Ballaké Sissoko bördig från Mali trakterandes kora, en västafrikansk harpluta populär inom världsmusikgenren från den kontinenten. Dessa duos med sina vitt skilda sättningar har åstadkommit två album var. Tippar att de antingen kategoriserats som kammarjazz eller världsmusik. Fusionerade är de både och.

Vill beteckna namnlösa kvartettens sömlösa samspel som det största fyndet på YSJF. Konserten fanns med på den lista två tyskspråkiga kollegor efterlyste när festivalen gått i mål och vi sammanfattade bombardemanget av härligt intensiva upplevelser. Avvägningen mellan tillgänglighet och lite mer utmanande stråk var fenomenal. Mina tysktalande skrivande vänner skulle kallat fördelningen för fingerspitzengefühl. När innovativa bohemer och timida eleganter gör gemensam sak utvecklas en sällsynt elastisk samverkan.

Vet på förhand inte vad som komma skall, även om Peirani och Parisien tidigare framträtt var för sig på YSJF. Registrerar till att börja med försynt kammarmusikalisk approach. Första introt kommer från koraspelaren vars komposition baserad på traditionell melodi inleder. Debutalbumets tio låtar har med enstaka undantag skrivits av någon av musikerna. Man förflyttar sig ständigt i olika riktningar utan att det medför svårigheter att följa med. Tar till mig ett karismatiskt stycke invirat i moll vars svävande anstrykning av klezmer förför. Att musikerna noga lyssnar på varandra och turas om att prägla soundet bidrar till förtrollningen. Snappar upp i en av introduktioner att lysande låt döpt till Izao framförs, ett original av Peirani tillägnad en av hans söner.

Från scenen på stadens teater sprids världsmusik i sin prydno, delikat och fruktbart utforskande. Publiken spetsar öronen andäktigt som vore de en enda gemensam kropp. Magiskt! Männen vinnlägger sig om att informera om repertoaren och sina instrument på nöjaktig engelska. Sammanflätade eller utskjutande stämmor kreerar en läcker spännvidd från minimalistiskt sväng till lyriska avsnitt.

Ett underbart framrusande groove minner om Balkan-sväng och Zawinul Syndicate. Härkomsten kan sannolikt placeras hos just Joe Zawinul (hörde hans konstellation på Nef året före han dog) eftersom kvartetten tolkar hans Orient Express på Lés Égares. På kroppsspråket beskådar vi hur virtuosen Parisien försätts i extas, vilket följs upp med en makalös folkloristisk leverans i ett utförligt intro. Det övergår i ett formidabelt feature från Peirani, vars utvikning förbluffade gentlemannen på cello. Musiken roterar spännande i kretslopp bestående av spetsiga och fylliga toner. Får för mig, kanske felaktigt, att fragment från Summertime införlivas. Segal ges också utrymme att solistiskt spinna vidare på kammar-influenser, rytmiska figurer adderas också genom genom sinnrika pizzicaton. Kunde däremot sakna en solistisk distinkt avdelning från Sissoko. På upploppet frodas hopp och glädje, trösterika tillstånd i dessa tider. Den triumfatoriskt dansanta finalen skulle vara idealisk som soundtrack i ett känsloladdat drama. Hoppas ni orkat läsa ända hit och lagt mitt tips på minnet. Live lät dessa sammanförda duos suveränt!

10/8 Flamingo

4

Upphaussade indiebandet från Ohio fick äran att under halvannan timme avsluta årets Way Out West. I likhet med alltför många akter under årets upplaga tillhör de skaran av återvändare, det vill säga akter vilka spelat i Slottsskogen tidigare. The National bildades 1999 och har enligt uppgift producerat elva album, varav två(!) i fjol. De består av den karismatiske vokalisten Matt Berninger som sjunger egengjorda texter. Komponerar musiken gör tvillingarna Aaron och Bryce Dessner vilka ger benämningen ”twin guitars” en dubbel innebörd. När de inte samtidigt eller var för sig broderar ut de melodier de skrivit ägnar sig Aaron eller Bryce åt att lira piano eller keyboard. Vidare är rytmsektionen kuriöst nog ett brödrapar. Bryan Devendorf sitter bakom trumsetet medan Scott ansvarar för basgångarna.

Berninger – vars stämma kan skifta från crooner-betoningar till släktskap med Michael Stipe och i stundtals aggressiv framtoning till Henry Rollins – assisteras med vokala bakgrunder från brödraparen. Live adderas ytterligare två musiker som uppvisar en häpnadsväckande bredd. Syftar på Ben Lanz på synt och trombon jämte Kyle Resnick på keyboards och trumpet. Soundet har liknats vid bland andra Radiohead, Wilco och Nick Cave, tre hyfsat träffande referenser vilka kan späs på med Boo Radleys och i viss mån R.E.M. The National har aktivt stöttat Barack Obama, Hillary Clinton, framträtt på åtskilliga välgörenhetsgalor och engagerat sig i olika humanitära projekt.

Arrangören Luger som stolt meddelade att årets WOW slog publikrekord, strödde superlativ över ett amerikanskt band jag inte hade närmare vetskap om. Påminner om min bristfälliga kunskap om samtida rock och populärmusik på grund att i huvudsak jazz och världsmusik recenseras. Jag stod tillsammans med ett par vänner ganska långt fram i publikhavet, kanske femtio meter från rampen och de områden dit en närmast maniskt kontaktsökande sångare tog sig. Jag trivdes, njöt av de för mig nya låtarna. Fast nu efteråt vill jag ändå hävda att hyllningarna var orimliga. En seriös kollega på GP omfamnade konserten med hull och hår, medan den för mig med onaturligt uppskruvad inställning blev en halv besvikelse. Vacklar i min bedömning mellan 3+ och den 4:a jag med viss tveksamhet landar i. Inte utan att uttrycket ”tro inte på hajpen” känns befogat.

Septetten äntrar scen efter att oemotståndlig stänkare från Stop Making Sense tonats bort i högtalarna. Video- och ljusshowen på backdroppen är en estetisk fullpoängare, otroligt läcker att beskåda. Spelningen som är den sista på sommarturnén börjar med tre manglande, distade gitarrer i Sea Of Love (litar på låtlistan publicerad på nätet) och avrundas effektfullt med About Today, vars chockartade övergång från ömsint ballad till öronbedövande storslagen urladdning fångade essensen i ett minst sagt respekterat indieband.

Domptören Berninger (håller två scenarbetare sysselsatta med att langa mikrofonsladd) har kallats crooner, vilket bara stämmer vid enstaka sekvenser live. Röstomfånget i normalläge är attraktivt med tydlig skärpa, texterna går fram. Enligt mitt förmenande växlas över till en oskönt skrikande fas för ofta, som vore han influerad av en frustrerad Morrissey eller grunge-scenens vokala förgrundsgestalter. Det byts både instrument och sound. Gillar hur trombonen matchas av gitarrsolo i Eucalyptus tidigt in i deras gig som följs upp av behaglig lunk i Tropic Morning News.

Tvillingarnas vässade solon och inspirerade figurer på sina gitarrer garnerar snyggt flertalet larmiga melodier. Ibland hörs ett suggestivt driv emanerande från en väl fungerande rytmsektion förenade av biologi, ibland fäste jag mig vid stämningar förmedlade av klaviaturer och synkade blåsinstrument och i förgrunden huserar nästan konstant en synnerligen dedikerad vokalist. Att hävda att det är bra drag, känns en smula futtigt i sammanhanget. Energinivån är påtagligt hög, fast samtidigt moget balanserad jämfört med hos den forcerade Jack White två dagar tidigare.

I Rylan med gitarrister i full blom gästar Mina Tindle på sång. Hon borde ha beretts större utrymme när hon ändå ombetts att bidra. Var knepigt att göra minnesanteckningar i mörkret och trängseln. En plusfaktor handlar om att fokus kontinuerligt flyttas, olika musiker kan prägla soundet. Och man vågar sig på drastiska förändringar med ett par lugna låtar. II Need My Girl är ett paradexempel. Noterar frapperande mycket diskant och att kompositionerna har en egen profil, ett stuk med igenkännbart signum. Efter cirka fyrtio minuter uppnås en andra andning genom befriande dynamik. Besökarna som verkade trivas i trängseln slapp i princip godhetssignalerande politiska budskap. Men eftersom The National verkar i samma anda som exempelvis Bono (läst hans memoarer i somras), tillägnas ett alster förutsägbart nog Kamala Harris. Mådde som sagt bra av en gediget utförd livemusik, men sveptes inte med på det sätt jag föreställt mig.

LÅTLISTA 1. Sea Of Love 2. Eucalyptus 3. Tropic Morning News 4. Don´t Swallow The Cap 5. Bllodbuzz Ohio 6. The System Only Dreams In Total Darkness 7. I Need My Girl 8. Conversation 16 9. Abel 10. Alien 11. Day I Die 12. Light Years 13. Rylan 14. England 15. Graceless 16. Fake Empire 17. Mr November 18. Terrible Love 19. About Today

Flamingo 10/8

3

Första gången jag sätter mig in i musiken från en stor talang bördig från Haugesund i vårt västra grannland. Susanne Sundför (stavar med norskt ö) har besökt WOW tidigare, både under eget namn och som gäst med house-ambient duon Röyksopp. Såg fram emot möjligheten att närmare få studera 38-åringens kompositioner live. Uppträdandet var förlagt till största scenen sen eftermiddag. Beslöt mig för att i den behagliga solen stå ganska långt fram bland den inte särskilt månghövdade publiken (förflyttade sig runt på området gjorde främst tiotusentals ungdomar inriktade på showtime från Markus Krunegård och den lika omåttligt populäre Benjamin Ingrosso).

Döm om min förvåning när inklusive artisten tolv personer kunde beskådas, varav tre kvinnor på kör. Noterar skapligt ljud där varje instrument hörs även om basen typiskt nog ligger något för högt. Vi vana besökare vet att oftast uppstår en rytmisk ljudmatta på WOW som behöver hanteras. En annan anmärkningsvärd företeelse var förekomsten av exceptionellt många klaviaturinstrument på scen, vilka togs bruk i stigande omfattning. Utan att direkt prägla soundet gav de på ett diskret sätt smakfull inramning. Och i låtar med accentuerat beat sysselsattes rytmsektion desto mer.Det stora sällskapet äntrar Flamingo utan att publiken knappt tar notis, efter att Sundför sittandes vid orgeln sjungit a cappella i Ashera´s Song.

Saknar tyvärr uppgift om vem som gör vad. Skulle kunna vara Gard Nilssen bakom trumsetet och André Roligheten växlande emellan tenor- och barytonsax, två musiker vilka medverkar på aktuella albumet. Åtskilliga byten av instrument och positioner sker i en konsert utan naturligt centrum. Det är som om den oerhört mångsidige vokalisten, klaviaturspelaren och kompositören lustfyllt vill exponera vad hon influerats av. Fascinerande med drastiska omväxlingar, men kasten gör det samtidigt komplicerat att komma in en spelning GP:s bedömare tydligen föll för. Den prisade innovatören har släppt sex studioalbum, varav det senaste i fjol och toppat försäljningslistor i hemlandet.

Jämte hantverkskunnandet vad gäller låtskriveri är förstås sopranens röst en hisnande tillgång, antingen den i högt register drillar iväg eller erbjuder en botten av tung kraft i pulserande up tempo melodier. Sjungs både på norska och engelska och när hon sträcker ut blir det gärna ordlöst. Sundförs stämma korsar popsouligt stuk med innerlig gospel och glider i andra avdelningar över i folk-electronica och stampa-taken-dängor. Rösten och utforskande attityden placerar henne i den vida kategori norsk-svenska Ane Brun, Eivör från Färöarna och samiska Mari Boine tillhör. Förvirras av hur stilar avlöser varann och tempon ständigt skiftar. Sundför täcker onekligen stora sjok på den populärmusikaliska paletten. Förmodar att andra glatt rycktes med där jag mest upplevde en osammanhängande resa, vilket sammantaget gjorde mig konfys. Fast självklart väcktes en nyfikenhet på hur skivorna låter.

Artisten med den förtrollande rösten uttrycker tacksamhet gentemot såväl oss i publiken som till sina vänner på scen. En varm stämning sprider sig när hon går ut till oss på rampen till toner av ett taktfast beat. Ännu mer jubel uppstår när den svarta körsångerskan ges utrymme att trycka upp emotionella nivån till max i gospel-urladdningar. Snacka om extatisk inlevelse!

LÅTLISTA: 1. Ashera´s Song 2. Kamikaze 3. White Foxes 4. Turkish Delight 5. Alyosha 6. Undercover 7. Accelerate 8. Fade Away 9. Memorial 10. I Resign 11. Blómi 12. Slowly 13. Fare Thee Well (källa: Setlist. fm)