• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Samtrimmad enhet står för lördagsunderhållningen med rockig energi och briljans – Dan Reed Trio i Lerum

6 maj, 2025 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

3/5 2025

Torarica i Lerum (arrangör: Musik i Lerum)

Tidigt på hösten 2021 skrev jag här om samma trio när Floda besöktes, vilket resulterade i ingående presentation. Bestämde mig därför när påminnelse kom att åka tåg till Lerum och promenera till krogen där Live Schack med Dan Reed Trio arrangerades. Både tid och lust fanns trots vetskapen om att allt inte skulle mig i smaken. Dan Reed Network hade sin storhetstid för omkring trettiofem år sedan, var idealiska som förband på stora arenakonserter efter sin monsterhit Get To You. Jag såg detta potenta funk metal – band som support act till Stones 1990. Låtskrivaren, gitarristen och sångaren behövde bryta sitt destruktiva leverne som rockstjärna. Bodde under långa tider hos munkar som en retreat, flyttade till Israel och Europa.

Sex album med Network har släppts varav två sedan nystarten senaste decenniet, jämte åtta helt i eget namn inklusive ep. Att jag valde att ånyo höra honom live i ett närmast surrealistiskt skifte av scen berodde mycket på hans svenska rytmsektion. Bengt Jonasson på elbas har funnits med hårdsvängande rockartisten sedan 2010 cirka. Då tipsade basisten i sin tur om trumslagaren Robert Mehmet Ikiz. För om Jonasson gått under de flestas radar är Ikiz en kändis i jazz- funk- och soundscape-kretsar. En färgstark rytmläggare som hållit work shops och turnerat i över femtio länder med sitt Cabin Crew, Magnus Lindgren Jazz By 4, Petter Bergander trio och inte minst Nils Landgren Funk Unit och många fler. Har lyssnat och recenserat plattor han lirat på och hört honom live säkert uppemot tio gånger.

Konserten i krogmiljö verkar vara i princip utsåld. Somliga fans hade kommit utanför normala upptagningsområdet. Sittande delen av publiken har kunnat ladda upp med både mat och dryck. Spelningen genomförs i ett lagom långt svep, introduceras i sedvanlig ordning av arrangörens ansikte utåt Qlaez Wennberg. Han passar på att strö välförtjänt beröm över ljudteknikern och de han jobbar åt. Dan Reed slår direkt an trivsam ton genom intränad fras på svenska, upplyser om att turnén efter åtta gig på nio dagar går i mål på Torarica. Går vidare med att hävda att svenska musikerna (Ikiz turkiska familj flyttade hit när han var fyra år) är de bästa han lirat med.

Första tre låtarna avverkas på ett sympatiskt vis utan att något uppseendeväckande inträffar. Trion öppnar tämligen försynt. Merparten titlar och texters innehåll presenteras. On Your Side följs av Secret Ground, vars verser skrivna under vistelsen i Israel utgår från förödande polarisering. Märker patoset i låtskrivarens vädjan om att försöka hålla ihop. Inte utan att det kan skönjas att Reed har en bakgrund i metal och power-rock, flera gånger blir det ett uppenbart musikaliskt statement. Denna turnévända görs utan akustisk gitarr. ”Röjigt” är uttrycket Wennberg använder för att beteckna energin som sprids i lokalen. Rytmsektionen får mer att säga till om i titelspåret från albumet Coming Up For Air från 2010. ikiz står för läckra fills i en komposition med aptitliga ackordföljder.

foto Qlaez Wennberg

Hög tid att uttala sig om ett känsligt ämne, nämligen sången. Anteckningarna avslöjar att raspiga rösten ofta attraherar även om jag samtidigt anser att svulstiga manér ingår i varumärket. Stämbanden tycks ansträngas och töjas ut, sångstilen medför sannolikt så pass stora påfrestningar att de behöver vila emellanåt. När vokala verktygslådan påminner om en överhettad Jon Bon Jovi tappar han mig, rösten i ytterläge blir helt ointressant vilket givetvis är ett aber. Att bedöma någon som som framför original genom att peka på ofördelaktiga inslag påverkar förstås helhetsintrycket. Ibland funkar sången, medan problem uppstår för mig i andra sekvenser. Att jag inte alls är rotad vid samma stam är också en bidragande faktor till motviljan, till de tendenser som stundom infinner sig. Avseende kraftfull-fast-nyanserad -attack hade uppskattats om den fenomenale Roger Daltrey istället skulle varit ett ideal.

Hur som helst händer något extraordinärt i fjärde låten, en positiv definierande dimension. Riffas fräckt över ett catchigt popbeat. Rytmsektionen låter otroligt alert i låt med kärlekstema. Låt mig kalla denna och liknande situationer för jam-betonade, även om markanta skillnaden är att trion växt samman genom hundratals spelningar och således är motsatsen till nya konstellationer. Däremot överraskar Reed dem förmodligen på olika ställen genom att bjuda in till improviserade inslag, livemusik när den är som kreativ och spontan. Jämte ett knippe refränger med oemotståndligt beat är det oförutsägbara riff, trummönster och basfeatures som är den stora behållningen. Har inget emot att man emellanåt ägnar sig åt enkla publikfriande aktiviteter. Av Dan Reeds studier hos munkar märks föga. Han vill i första hand roa även om vi får en smula visdom på köpet.

Av hits kommer Rainbow Child först, utan krusiduller men med tonartshöjning. Inser varför den är poppis även om den inte är någon personlig favorit. Tiger In A Dress från samma era kännetecknas av energiskt riffande och medmusikerna med Jonasson i spetsen hänger så klart på med feta rytmer. Det är väldigt långt från hur det brukar låta hos Musik I Lerum vars pluralistiska hållning förtjänar att kreddas.

Vid detta skede uppstår en av de där spontana sekvenserna. Ikiz som ibland ges en kompletterande roll visar framfötterna i funkiga rökare. Utdragna ackord resulterar i uppfriskande reaktioner från svenska duon, livemusik de luxe som exalterar. Reed leder in dem i en psykedelisk, groovy avdelning med feedback och till och med antydan till rundgång. I snabb stänkare matchas hans pigga riff sömlöst. Första utbroderade gitarrsolot adderar en extra härlig essens i Avalanche. Ikiz briljerar genom att visa upp sitt register. Hans kommentar efteråt att min närvaro gör honom nervös är lite småkul med tanke på att jag aldrig varit nära att dissa. I denna omgivning pendlar han mellan att färga beatet rejält med sina färdigheter och att röra sig i bakgrunden. I en ballad läggs ett extraordinärt tungt trumsound.

Ska sägas att jag håller till i bakre delen av krogen. Sitter oftast på bänk vid fönstret för att vila benen och anteckna. När hör spännande sound och vill se scenen behöver jag ställa mig upp, flytta mig mot mitten. Vid ett tillfälle undrar jag vad som sker på scen. Då duellerar nämligen amerikanen knästående med lika inspirerad elbasist i samma position.

Två absoluta höjdpunkter på upploppet är Ritual som torde vara en av Reeds främsta kompositioner samt smittsamma monsterhitten Get To You inför stående jublande publik. Någonstans där emellan har svenska duon på uppmaning av sin arbetsgivare levererat ett galet kul mellanspel i en jazzigt utflippad utflykt. I utvidgade liveversionen av Get To You kan paralleller dras till Red Hot Chili Peppers och funkigt experimenterande varianten av Prince. Borde tidigare ha poängterats vilken kompetent instrumentalist artisten är, hur framgångsrikt han förtjust riffar i en anda av Lenny Kravitz och ovan nämnde legendar. Jag känner för övrigt igen inbjuden basist i publiken. Han visar sig ha varit Bengt Jonasson lärare på folkhögskola på 90-talet. Yttrar till denne person att att hans adepts show, vare sig det är medvetet eller oavsiktligt, innehåller fraser från galjonsfigurerna Larry Graham och Bootsy Collins. Ikiz agerar sammanbindande länk genom sitt suveräna handlag, sin lyhörda intuition.

Blev kanske onödigt långrandig. Men finns några flera observationer att föra till ”protokollet”. I scenens vänstra hörn är ett fender rhodes installerat. Förekommer tyvärr bara en gång att Reed sätter sig på pallen bakom klaviaturinstrumentet. Då framförs balladen Stronger Than Steel. Anteckningarna hävdar att det låter en smula smörigt, vilket annars är en fälla han överlag undviker. En annan ballad dryper av patos, görs solo till eget ackompanjemang på gitarren avskalat och nedtonad. När rytmsektionen därpå förenas med honom går de på högvarv, vilket genererar en effektfull kontrast. Och det svänger kopiöst! Extranumret blir en spirituellt doftande sekvens i en hymn från Reed med Jonasson på kör kompade av Ikiz på virveltrumma.

Arkiverad under: Musik, Recension

Ypperliga jazzvisor snyggt och spänstigt skrudade – Iris Bergcrantz på Playhouse

26 april, 2025 by Mats Hallberg

25/4 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

De yttre förutsättningarna var inte optimala, tvärtom. Tidig kvällssol lockar inte människor inomhus. Och trots fyra välklingande spännande skivor, varav tre recenserats av undertecknad, är inte Iris Bergcrantz från Malmö känd i vidare kretsar här. Två arrangörer hade dessutom bokat in sig på Valand samma kväll, vilket fick till följd att Jazzföreningen tvingades tidigarelägga sin konsert. Fast flera scener finns att tillgå på övre våningar hade det enligt artistvärden kostat för mycket att flytta flygeln. Och även om mejl skickats ut om ändrad starttid publicerades korrekt info på hemsidan alldeles för tätt inpå. Sammantaget medförde dessa omständigheter att det var väldigt tunnsått med publik.

Vi som kommit blev ändock förtjusta över en konsert som genomfördes i ett svep. När jag lyssnade på Iris Bergcrantz live första gången (Ljungskile 2016) frontade hon ett familjeband. Internationellt etablerade tonsättaren Anna Lena Laurin, hennes mamma, spelade klaviaturer medan hennes pappa Anders (recenserat två av hans senaste album), den lika prisade trumpetaren och låtskrivaren som turnerar globalt, hördes på trumpet och flygelhorn. Ett par av sångerskan, kompositören och textförfattarens plattor är för övrigt utgivna på familjens skivbolag. Ackompanjerar på scenen på Valand gör Calle Brickman vid flygeln, Anders Fjeldsted på kontrabas samt trumslagaren Andreas Svendsén. Rytmsektionen är av dansk härkomst.

foto Leif Wivatt

Iris har övergått till att i princip uteslutande sjunga på svenska, med en profil som kan jämföras med exempelvis Amanda Ginsburg och Dina Grundberg. Ska framhållas att duktiga skånskan besitter egenart i sitt uttryck. I texterna premieras den personliga erfarenheten och sådant hon snappat upp istället för omvärldsanalys, vilket kan kännas befriande. Ibland påminner ljusa röstläget om att hon ingår i kvinnliga vokalkvartetten Åkervinda vilka besökt den Jazzförening som numera håller till på Valand. Behaglig, lätt vemodig visrepertoar i jazzig utstyrsel inleds med Martyren. En vacker melodi till dyster text. Avlöses av Att tycka rätt och titelspåret från nya albumet Vi fanns förut, vars musik skrivits i samarbete med Anders Fjeldsted.

Stiligt spelande pianotrio ackompanjerar skönsången. Därutöver tillför männen egna idéer i uppiggande improvisationer. Att tycka rätt har en melodi som hakar tag i en. Jazziga visorna med sin oavvisliga substans draperas i ett sound, vars känsliga framtoning drabbar mottagarna. Fäster mig vid vispspel och fint broderande på pianot. Pregnanta basgångarna ligger ganska lågt i mixen.

Titlar och härkomst på innehåll i verser förklaras. Titelspårets softa, berörande ballad visar sig exempelvis handla om hennes farmor. Och Hoppet avslöjas vara en negativ betraktelse över skivindustrin. Iris framhäver textens valörer i utstuderade betoningar. Vad beträffar arrangering sker ofta en superb interaktion pianist – rytmsektion. Kan skjuta in att prisade pianist, som också bor i Danmark och varit huspianist på Montmartre, har jag träffat på Unity. På jazzkrogen i Göteborg och annorstädes har jag också mött den långe basisten.

Efter finstämda Det skulle aldrig bli, öppningsspår på aktuella albumet, sker en tempoökning. Bossa-takten i Vad tänker han på hämtad från Iris tribut till Olle Adolphson på hennes föregående skiva, leder tanken till Monica Z vars vinyl med tolkningar av vismästaren jag värderar högt. Gläds åt pianotrions attraktiva stick. Brickman briljerar varpå fokus vandrar över och vi förunnas både bas- och trumsolo. Efter denna höjdpunkt växlas över till långsamt framskridande ballad. En ömsint fullträff som vecklar ut sig, sträcker på sig. Den hittas som sista visa på Vi fanns förut.

Publiken får en underhållande utläggning om systrars drastiska bråk som introduktion till ett förmodligen traumatiskt barndomsminne betitlat Oenigheter om mat. Noterar originell text över en bågnande och pigg melodi. Ånyo generöst med utrymme för instrumentalister vilka träder fram i helfigur. Fett utropstecken för pianistens löpningar! Medveten om att jag betar av låtlistan som om om texten vore ett referat. Men fortsätter på inslagna vägen. Komposition signerad Olle Adolphson dyker upp igen. Nu i form av suggestiv valsrytm i Eva.

En vokal höjdpunkt inträffar när traditionella Min ros, min lilja tolkas. Folkmelodin innefattas i ett intressant arr med dovt sound framställt av filtklubbor och kongenial basgång. Innerliga tilltalet rymmer drillartad, svävande stämma i högt register. Tycker mig höra höra antydan till polska i temat. Berikande konserten som hade förtjänat en betydligt skara åhörare avslutas småsvängigt med ett beatbaserat alster. Om ofördelaktiga yttre faktorerna vägs in, måste understrykas vilken strålande spelning man genomförde. Frontande 90-talisten har funnit en konstnärligt bärkraftig stil, använder ansenligt röstomfång och omger sig med förträffliga musiker.

Arkiverad under: Musik, Recension

Lyssna: Staffan Hellstrand – Sommar

25 april, 2025 by Redaktionen


Albumomslag

Staffan Hellstrands nya album ”Sommar” släpptes 25 april 2025. Staffan Hellstrand berättar:
– Jag har inte haft någon brådska utan samlat ihop ett gäng låtar som betyder något för mig.
Och låtit det ta den tid det behöver.

Ett pressmail skriver:
Resultatet är ett organiskt och personligt album med många musiker, livestråkar och 10 nya sånger där den egensinniga låtskrivaren finslipat sitt hantverk både vad det gäller text och musik. Ett litet oväntat samarbete är det med Anders Glenmarksom skrivit stråkarrangemangen på plattan.

Staffan Hellstrand följer upp succén i ”Så mycket Bättre” med ett av sina starkaste och mest dynamiska album.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Staffan Hellstrand

Skansen bjuder in till visfestival i augusti

25 april, 2025 by Redaktionen

Den 23 augusti 2025 är det premiär för Stockholms nya visfestival! Skansen arrangerar en musikfestival där den svenska visskatten möter några av vår tids kända röster. Under bar himmel och med huvudstaden som fond kommer kvällen att fyllas av poesi, känslor och musikalisk magi, berättar ett pressmeddelande:

När artisterna kliver upp på scenen, omgivna av kullersten och kurbits, möts tradition och nutid i en atmosfär där tiden tycks stå still – medan musiken känns både levande och angelägen.

Galejan blir visornas hem på Skansen – en härlig blandning av nostalgi, charm och sväng. Här dansar tonerna mellan körsbärsträd och karuseller, med Stockholm som kuliss. Det blir visor, vacker utsikt och en sensommarkväll du länge kommer minnas.

Årets artister som kommer bjuder på känsla, närhet och starka tolkningar är:

Thomas Di Leva – En av våra största artister med en helt unik närvaro och röst. Di Leva rör sig fritt mellan det spirituella och det spektakulära – och kommer bjuda på massor av kärlek, alla sina största hits och en glimt av David Bowie.

Dan Hylander – Med starka texter och karismatisk närvaro är han en självklar röst i svensk rockpoesi. En stor berättare med gitarren i näven och hjärtat som kompass.

Timo Räisänen och son – Med gitarr, bas och brinnande kärlek till musiken kliver far och son rakt in i visans hjärta. Tillsammans ger de nytt liv åt klassiker från både Taube och Dylan – med känsla, nerv och närhet.

Ebba Forsberg – Framför sina visor med tyngd, känsla och integritet. Med sin distinkta röst och råa närvaro levererar hon musik som träffar rakt i hjärtat – naket, vackert och starkt.

Caroline af Ugglas – En naturkraft full av känslor, körverk och kreativt kaos. Med sin karaktäristiska röst och orädda uttryck suddar hon ut gränsen mellan visa, soul och performance.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Skansen, visfestival

Sensationellt stimulerande sound – Dominic Miller på Playhouse

22 april, 2025 by Mats Hallberg

18/4 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Dominic Millers berömmelse kan i hög grad härledas till Sting, då han varit dennes ordinarie gitarrist i cirka trettio år. Plattformen har sannolikt utgjort en källa till odelad musikalisk glädje, samtidigt som den riskerat skymma sikten för vad 65-åringen uträttat i övrigt. Starka kopplingen kan ur den aspekten framstå som aningen besvärande, vilket han själv ironiskt antyder under konserten. Att arrangören lagt den på långfredag, torde bidragit till att deras mycket lyckade gig inte alls var utsålt. Som brukligt är paus inlagd och det finns möjlighet att köpa skivor.

Gitarristen helt fokuserad på akustisk variant omger sig med Mike Lindup på piano/ synt, sedan två decennier Nicolas Fiszman från Belgien på elbas samt Ziv Ravitz bakom trummorna. Lindup med förflutet i Level 42 har gjort tre album i eget namn som hans arbetsgivare spelar på. Fiszman har varit producent, kompositör, arrangör och engagerats för soundtrack. Han har på meritlistan samarbeten med ett mycket brett spektrum av artister/ musiker: Jasper Van´t Hofs Band, Philip Catherine, Angelique Kidjo, Joe Zawinul, Sting, Manu Katché, James Ingram, Patricia Kaas, Charles Aznavour och många flera. Ravitz en 70-talist från Israel och bosatt i New York borde jag ha känt igen från makalösa Shai Maestro Trio. Vidare har han spelat med bland andra Florian Weber, Joe Lovano, Lee Konitz, Romanian Philharmonic Orchestra, Mike Goodrick med flera.

Millers katalog innehåller nio album – tre på ECM – vars kompositioner nästan uteslutande (om jag gjort tillräcklig research) är original. Vidare har på gitarr klassiska mästare tolkats på ett separat album. Otroliga mångsidigheten visas i hans cv som sideman. Det spänner från Pavorotti och Placido Domingo över Paul Simon, Manu Dibango, Manu Katché och Chieftains till att vara sessionmusiker hos Pretenders, Julia Fordham, Phil Collins, Paul Young, Vinnie Colauita, Katie Melua, Level 42, Chuck Loeb med flera. Dessutom har gitarristen verksam inom förbluffande många stilar och genrer, koll på vad vi brukar benämna det ”svenska musikundret” och medverkat på flera svenska jazzmusikers/ -sångares skivor. Höga standarden på utövare från Sverige inom exempelvis klassisk musik, pop, jazz och metal lyfts fram i ett av Millers sympatiska mellansnack. Kan skjuta in att på senaste skivan Vagabond spelas klaviaturer av Jacob Karlzon.

Punktligt äntras scen utan någon presentation vilket påminner om förfarandet ett par veckor tidigare när Bill Evans All Star Band gästade. Konstaterar omgående att jag blir förtjust i hur det låter. Miller vill skoja, få oss att tro på att herrarna är på en första date. Sanningen är att det låter otroligt tajt, härligt avspänt med skönjbar latin-vibe. 2016 gavs ett album med kubansk musik ut och tidig titel var The Latin/ Jazz Guitars… varför de känner sig befryndade med idiomet. Sammantaget uppskattade jag ljudbilden, även om första kommentaren i ämnet klagade lite på onödigt mycket bas. Njuter av extraordinära dynamiken i samspelta kvartetten.

Häpnas över att huvudpersonen fram tills extranumret är helt ointresserad av att ge oss titlar, särskilt med tanke på att han gärna berättar om annat och är på påtagligt gott humör. Enda jag definitivt känner igen är ett formidabelt Lennon/ McCartney -medley. Urskiljer virtuosa tolkningar av A Day In A Life respektive Eleanor Rigby. Misstänker också att att Fields Of Gold av Sting framfördes. Vi förunnas en föredömligt sammanvävd och varierad repertoar. Åtskilliga solon exalterar, flest givetvis från på den vita akustiska gitarren som lyckligtvis tränger igenom den sprudlande och emellanåt nära nog massiva rytmsektionen. Lindup som har en synt placerad ovanpå flygeln fyller ofta ut melodierna med sitt nynnande.

Millers utsökta ackordföljder inriktas snyggt på melodiers essens. Även om det inte är syftet bländar han oss stundtals ändå med genom sin teknik. Vi rycks med av det passionerade precisionsarbete samtliga ägnar sig åt, förenade och ibland i trollbindande features. Sättet att i omgångar radikalt ändra på energinivå och tempo hänför. Ibland hamnar elbasisten i framkant med sina drivande, alternativt väl avvägda basgångar. Klangrikedom, kontraster, lyhördhet och superb resonans samverkar till att göra konserten extra minnesvärd. Första set avslutas med en ”stänkare” där samtliga drar iväg som en storartad enhet. Det broderas läckert över ett stadigt funkgroove och Lindup trakterar samtidigt synt och flygel. Låten utvidgas i komplex taktart och den fenomenale trumslagaren ger sig till känna. Först genom att vara ”in the pocket” och därefter addera avancerade mönster av rytmik. Miller signalerar om att överraskningar väntar efter paus.

Andra halvan börjar subtilt med behagligt porlande melodi. Därefter gästar Lars Danielsson på cello vars konsert med sin konstellation Libretto jag bevistade häromåret i Stenhammarsalen. Miller håller Danielsson (huvudinstrument kontrabas) som en av de främsta kompositörerna i Europa. Man har hunnit med gemensam soundcheck, men ger sig av mest på instinkt enligt frontande musiker. Initialt fängslar ett melankoliskt hållet sväng i österländsk skepnad. Råder ingen tvekan om att särskilt trumslagaren triumferar, befinner sig på mammas gata vare sig hanterar vispar eller trumstockar. På sedvanligt jazzigt vis vandrar fokus runt.

Akustiken är excellent vilket Tomas Ferngren ska applåderas för. I denna avdelning måste också basisten koncisa och lyhörda agerande framhävas. Det riffas rivigt minst sagt. Denna publikfriande sekvens med sina start/stopp manövrar bländar, styrs skenbart på kommando av Ravitz i en sanslös rytmorgie. Publiken hypnotiseras av hisnande uppbrutna takter. Kontraster införlivas på ett alldeles bedårande vis. Ömsom kopiöst sväng, ömsom reflekterande toner.

Hade trott att det inte skulle bli en lika lång recension som brukligt när låttitlar saknas. Nu kommer dock tre titlar nämnas vilka utgjorde slutpunkten på ett fulländad tillställning. Cellistens hustru gör nämligen männen sällskap på scen. (Familjen brukar fira högtider i familjens hus i Mölnlycke) Hon heter Caecilie Norby och är en lysande sångerska från Köpenhamn, vars senaste skivor och flera konserter jag haft förmånen att recensera. Hon faller in i ledet av att vara lika begåvad inom flera genrer. Associeras i första hand till jazzvärlden, fast också med stor rutin från beatbaserad musik som rock och soul och dessutom briljerar med fraser från opera.

Eftersom jag flera gånger hört hennes version av Fragile är det stort att få lyssna på den i denna kontext jämte Shape Of My Heart (G. Sumner/ D. Miller). I den först nämnda Sting-balladen tas temat ut ljuvligt av Miller och Danielsson. Och i refrängen förenas danskan med Lindup. Megahitten aviseras endast genom instruktionen från låtskrivaren: ” A flat minor”. Norby sjunger med berörande värdighet och kryddar med ett par fraser från opera. Ackordföljden på gitarr ger mig nästan gåshud. Norby deklarerar hur meningsfullt det är att sjunga texterna av Sting.

Finalen kännetecknas av en varm energi som oemotståndligt väller fram. Entusiastisk publik uppmanas att bilda kör, stämma in i ordlösa sången. Miller som besökt Göteborg tidigare med Sting intygar att man haft väldigt kul på ”sin första date tillsammans” och frågar om de får komma tillbaka. Här på sluttampen ges Fiszman frihet att både färga låt och lätt hyssbetonat bjuda på uppvisning i extranumret. Truco från 1999 tillägnas för övrigt Millers uppväxt i Argentina. Vid närmare eftertanke inte utan att det kändes svindlande att få ta del av detta musikaliska äventyr en långfredag. Ens allra största förhoppningar om en berikande konsert överträffades sålunda.

Arkiverad under: Musik, Recension

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Sida 48
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in