• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Virtuos och vacker salsajazz attraherar med sina pendlingar – Roberto Fonseca Quartet på Kungsbacka Teater

13 maj, 2025 by Mats Hallberg

foto Leif Wivatt

8/5 2025

Kungsbacka Teater

Hade viss kunskap om musiken i och med att jag fick ett recensionsex av cd:n Yesun, vilket resulterade i positiv recension 2020. Den 50-årige pianisten, multiinstrumentalisten, sångaren och låtskrivaren från Havanna har ett omfattande och imponerande cv. Arrangören lanserar honom därtill som författare och producent. På meritlistan finns nio album i eget namn, ett tjugotal samarbeten, en Grammy-nominering, turnerande med mytomspunna Buena Vista Social Club och högsta konstnärliga utmärkelse möjlig att få i Frankrike. Roberto Fonseca ärvde intresset för musik från föräldrarna, pappa trumslagare medan mamma var dansare och professionell bolerosångerska.

Turnén i regi av Musik Hallandia avslutas på Kungsbacka Teater inför uppskattningsvis ett par hundra entusiastiska latin-fans i varierande åldrar. Utlovas att kubanska musikens gyllene era kommer hyllas. Med extranummer pågår konserten i ett svep under cirka åttio minuter. Snyggt diskret ljusshow ingår och akustiken är superb från ytterplats på fjärde raden. Enda anteckning i marginalen avser flygeln vars klang blir aningens oren stundtals, då volymen dragits upp maximalt för att hävda instrumentet mot övrig sättning. Att få till exakt rätt balans kan vara ett dilemma även för medföljande erfaren ljudtekniker. Rent musikaliskt instämmer jag i arrangörens påstående om jazziga utflykter toppade med kubanska rytmer i världsklass.

Förutom honom själv består kvartetten av Felipe Cabrera på kontrabas och rytmläggarna Andrés Cuayo på percussion jämte trumslagaren Ruly Herrera. Jag råkar sitt endast fem-tio meter från den sist nämnde, vilket gör att hans lysande teknik kan studeras i detalj. Fångas av läckert varierad öppning när rytmisk attack kombineras med elegant tassande melodi och dito sång. Publiken ger livlig respons, bland annat genom handklapp i låtens refräng. Fonseca verkar ha ett öppet sinnelag för olika stilar. 2015 släpptes liveplatta där han samarbetade med Fatoumata Diawara. Singer Songwritern från Mali har jag kunnat höra på Sthlm Jazz Festival. I nuvarande bländande skickliga kvartett fokuseras på salsa och närliggande danser i jazzig tappning. Spännvidden erbjuder rikliga tillfällen till kontraster. Just kontraster och förflyttning av fokus parat med intrikat latin-groove, tycks vara de komponenter som utgör artistens signum. Andra iakttagelser är att medmusikerna ges gott om utrymme att uttrycka sig på egen hand och att kompositören tycks förtjust i smått experimentell harmonik.

Även om sympatiske Fonseca presenterar musiken vid ett par tillfällen saknar jag uppgift om titlar. I långsamt utsträckta sjok refererades sannolikt till det vemodiga, romantiska soundet från Buena Vista Social Club. Samma sak i utsökt extranummer som hyllar enda kvinnliga sångerskan i Ry Cooders värdiga projekt.

Kontrabasisten Felipe Cabrera är ryggraden, står för osviklig stadga, ansvarar dessutom för såväl intro som ett överraskande omfattande solo då han är ensam musiker på scen. Hade föreställt mig att slagverkare Andrés Cuayo med meriter från ovan nämnda berömda projekt, skulle tilldelats minst motsvarande tid i rampljuset. Istället huserade han mestadels i en glänsande kompletterande roll. På slutet i minst sagt medryckande mambo färgar han desto mer. Första gången han på allvar ger sig till känna sker det i en repetitiv melodi förhållandevis tidigt in i konserten. Åtskilliga gånger visar sig stereotypen om latinskt framvällande temperament förträffligt spegla hur hetsig be bop låter. Magnifikt samspelta och exceptionellt lyhörda dyker kvartetten gärna ner i ekvilibristiska aktiviteter. Dessa får de utlopp för och ägnar sig åt efter softa, stillsamma ballader eller minnesvärda solon.

Samtliga uppvisar obestridlig pondus, vilket jag givetvis hade räknat med. Trumslagare Ruly Herrera som är förgrundsfigur i Real Project är navet i en passage centrerad kring ett avigt oemotståndligt tema. I en avskalad avdelning tycker jag mig känna igen en känd vacker ballad vars identitet jag inte kommer på. I detta segment får jag för mig att fraser från mexikanska Besame Mucho och Summertime förekommer.

Det excelleras i löpningar på flygeln med rafflande nerv för att i omgångar skifta till drömskt, dröjande anslag. Pendlingarna definierar konserten, gör den särskilt angenäm! Explosivt jazzigt tonspråk som kränger fram blandas med ljuvliga melodier varsamt utsträckta. En dansant melodi där Fonseca låter vänsterhanden ta hand om ackord i basregistret, stretchas och övergår till hypnotiskt beat med underbar assistans från fantastisk rytmsektion.

Efter successivt uppbyggt crescendo återvänds till en stillsam melodi, vilket skapar stor skönhet. I vad som aviseras som finalnummer understryker Fonseca att den mambo de ska framföra framkallar reaktioner i våra kroppar. Vi kanske borde ställt oss upp och skakat loss, istället för att nöja oss med att fysiskt digga sittandes. Här trakterar Fonseca det keyboard som finns intill honom, varvid härligt ös utbryter, battle emellan rytmläggarna och dessutom dialog percussionist – bandledare. Fonseca sjunger inspirerat medan basisten körar. Vi förunnas sanslöst sväng á la Miami Sound Machine.

Efter självklara stående ovationer levereras fint extranummer, ett omtyckt soundtrack som övergår i en snabb låt i dur. När året summeras kommer Roberto Fonseca Quartet troligen utses till årets konsert Kungsbacka. Hade jag fått välja skulle jag ha föredragit två set, fast upplägget funkade ändå galant.

Arkiverad under: Musik, Recension

Annika Norlin & Jonas Teglund kommer till Vintervikens Trädgård för att spela albumet En tid att riva sönder

12 maj, 2025 by Redaktionen

Den 22 & 23 maj 2025 kommer Annika Norlin & Jonas Teglund att framföra sitt Gramminsnominerade album En tid att riva sönder till idylliska Vintervikens Trädgård strax söder om Stockholm.

Ett pressmeddelande berättar:
Annika Norlin & Jonas Teglund – En tid att riva sönder
Förra årets turné tog dem från små klubbar till Way Out West. Spelningarna växte – från lågmält och sorgset till stående dans i stolsraderna. “Vi hade inte tänkt spela mer på skivan, men konserterna blev bara roligare,” säger Annika Norlin.

Förra året släppte de albumet En tid att riva sönder, en vårskiva om att se ljuset i mörka tider, där vänlighet och ondska går sida vid sida. “Det var viktigt för oss att En tid att riva sönder skulle släppas på våren. Att musiken skulle blandas upp med ljusets återkomst, vårvärme och vårdepression,” säger Jonas Teglund. “Därför känns det extremt rimligt att spela på våren igen,” säger Annika. “Att få spela den här i Vintervikens trädgårdar när blommorna just har slagit ut.”

Konserterna skiljer sig från vad Annika Norlin tidigare gjort med Säkert! och Hello Saferide – det är en lugnare, mer meditativ spelning där Teglund och Norlin hålls uppe av bandet och där musiken lyfter sig från skivan och tar en ny, egen form.

Konserterna i idylliska Vintervikens Trädgård blir två intima och unika spelningar med några av Sveriges främsta artister & musiker. För arrangören Marcus som även står bakom festivalen Vinterviken Sunset Session är det en häftig milstolpe: ”Det känns fantastiskt att få hit så välrenommerade artister. Allt vi gjort här är DIY och gräsrotsdrivet sedan tio år tillbaka.”

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Eggande och exotiskt tonspråk förädlas av kreativ kombo – House Of Wu Fei på Dergårdsteatern

12 maj, 2025 by Mats Hallberg

foto Qlaez Wennberg

7/5 2025

Dergårdsteatern i Lerum

Arrangör: Musik I Lerum i samarbete med Knutpunkt och bland andra European Jazz Net Work Gren Pilot Tour

Är som lyssnare av livemusik privilegierad. Kan ofta välja att anmäla intresse hos arrangörer där jag har stående inbjudan. Har senaste decenniet varit hos Musik i Lerum om inte frekvent, så ett antal gånger varje säsong. Även om det ibland kan kännas krångligt med tågbyte lockades jag av att höra en sammansmältning av stilar vars rot är kinesisk av forntida ursprung. På rak arm kunde jag nämligen inte komma på att jag hade hört någon musiker från Kina live. Efteråt fick jag möjlighet att träffa huvudpersonen backstage, hon som komponerar, sjunger och spelar guzheng. Kan flika in att min kunskap om kinesisk kultur är begränsad till en handfull filmer på Göteborgs Filmfestival och ungefär lika mycket skönlitteratur av samtida snitt, i flera fall romaner och novellsamlingar skrivna av yngre kvinnor.

House of Wu Fei var ute på en miljöanpassad turné genom Europa och i vårt lands södra och västra region. Man hade trots ljusa årstidens intåg mötts av välfyllda salonger och rungande bifall. Dock, vad beträffar Göteborg och närliggande områden skyller jag på extrem konkurrens om publiken. Utbudet är sanslöst späckat. Denna tilldragelse hade inte alls nått ut till nyfikna, varför åhörarna uppgick till endast ett dussintal personer. Följande kväll spelades för övrigt på Klubb Impuls på Atalante i Göteborg.

På scen ser vi Wu Fei på guzheng (21-strängad kinesisk cittra) tillsammans med musiker från Belgien. De är Dijf Sanders på elektronik, trumslagaren Simon Segers samt på elbas Louise van den Heuvel; av vilka först nämnde multiinstrumentalist fungerat som länk emellan artisten och europeiska musikerna. Samtliga var nya bekantskaper för mig. När jag googlar upptäcks anmärkningsvärd kreativitet inom flera riktningar, att de ingått i åtskilliga cross over – konstellationer och driver egna projekt. Experimentlustan har i flera fall resulterat i en innovativ anomali döpt till ”kraut-jazz”.

Det för oss exotiska sammanhanget och dess idégivare presenteras grundligt av arrangören. Musiken beskrivs som en blandning av ett minst 2 500 årigt folkspråk och västerländska traditionella klanger i kombination med samtida beat. Verket Along With The Tides har som namnet antyder inspirerats av tidvattnet och månens krafter, en ljuddikt likt en framdrivande rörelse. Wu Fei föddes i Peking, fick inga syskon. Underbarnet startade tidigt sin professionella karriär. Antogs för att studera komposition vid China Conservatory of Music High School vid sexton års ålder och fortsatte studierna i USA 2000. Här uppmanades hon som så beundransvärt behärskade själva hantverket att försöka hitta ett eget uttryck, varvid kreativt utforskande tog vid. En stor dos av frihet tillfördes när Wu Fei musicerade på instinkt utan riktning.

Konserten, inramad av klangen från den gong gong som skymtar ovan, varar i cirka sjuttiofem minuter. Enligt komponisten från Kina kommer kvartetten leda oss genom en tidsresa. Noterar inledningsvis vad jag vill benämna som intensiv densitet. Soundet tycks i vissa perioder styras av förutbestämda mönster av österländskt snitt, medan det i andra avdelningar rör sig friare. Wu Fei säger till mig efteråt att varje konsert genomförs som om det vore den sista, eftersom hon aldrig kan vara säker på vad som händer i framtiden. Varje musiker verkar också ges utrymme att överraska, testa nya impulser för att se vilka man vill behålla. Något annat som omgående gör intryck är den gälla sången, ibland av poetisk karaktär, ibland med ordlös kraft. Under konsertens första halva förefaller det som om musikerna från Belgien anammat österländskt idiom, takt och tonart(er) vilka härröra från exempelvis Peking opera.

Strukturer löstes upp i särskilt ett längre mittenparti. Trumslagaren Simon Stegers bröt sig ur rådande harmonik tv-tre gånger med förbluffande eruptiva solon. Elbasisten Louise van den Houvel som var yngst gick motsatt väg i sin feature. Ett tag satt hon med korslagda ben och prövade basgångar, därefter fortsatte hon stående att söka sig fram till ett fruktbart, subtilt groove. Man märkte varför instrumentkollegorna Esperanza Spalding och inte minst Tal Wilkenfeld utgjort förebilder.

Då det utifrån sett fritt hållna samspråket tycks pågå får jag några oväntade referenser i skallen. När det låter taktfast suggestivt tänker jag på synt-baserade Yellow Magic Orchestra från Japan och när musiken expanderar till sin mesta spejsiga form hamnar jag långsökt nog hos Greatful Dead, Pink Floyd anno 1970 och Can, fast ingen lirar fuzzig elgitarr eller något blåsinstrument. Vad beträffar upphovet till kontrastrika musiken saknar jag kopplingar, (även om cittra förekommer på exempelvis Backa Teater). Omslöts istället förutsättningslöst av diskanten från den guzheng Wu Fei mästerligt trakterar. I ett stycke skiftas till en annan cittra från Vietnam (om jag uppfattade rätt).

Fängslas av successiva växlingar av fokus, klangfärg och ljudstyrka. Efter en passage där Wu Fei ackompanjerar sin ljusa stämma i folkvisa från Peking opera med många hundra år på nacken, berättar hon om en sång som skildrar en stark kvinna, en kvinna klädd som man i strid. Sången övergår effektfullt i pulserande beat. Ett par gånger tas kompositioner till en slutpunkt, fast efteråt betraktar man ALong With The Tides som en källa, med olikartade bifloder vilka får symbolisera konsertens mäktiga kontraster, dess diametralt olika delar.

Inte ofta jag befinner mig på konsert för att höra fyra musiker jag helt saknar anknytning till, vilket också gäller för den musik som framförs vare sig den består av sammansmältning eller luckrats upp i skiftande beståndsdelar. Det var sällsamt! Glad för att jag hade tid och lust att närvara. och som bonus fick en pratstund med Wu Fei backstage.

Arkiverad under: Musik, Recension

Foto: The Delines på Pustervik

9 maj, 2025 by Peter Birgerstam

The Delines
Pustervik, Göteborg 8 maj 2025
Foto Peter Birgerstam

The Delines spelade på ett nästan fullsatt Pustervik på torsdagskvällen och spelas dagen därpå i Stockholm på ett utsålt Nalen.

Om The Delines från bandets hemsida:
The Delines bildades ur askan av bandet Richmond Fontaine och består av sångaren/låtskrivaren Willy Vlautin, trummisen Sean Oldham och basisten Freddy Trujillo, som slog sig samman med den fantastiska sångerskan Amy Boone och Cory Gray på keyboard och trumpet. Bandet bildades 2012 och är känt för sina atmosfäriska arrangemang och känslosamma sång, och deras sound präglas av en unik blandning av soul, country och americana med en tydlig retrovibe. The Delines debutalbum, ’COLFAX’, släpptes 2014 och överraskade både fans och kritiker. Albumet, som väcker associationer till en sliten Dusty Springfield eller en trött Rickie Lee Jones, hamnade på över ett dussin årsbästalistor.

Fyra år senare släppte bandet sitt andra album, ’THE IMPERIAL’, som toppade Storbritanniens officiella Americana-lista under två veckor, medan bandet spelade för utsålda hus runt om i Storbritannien och Europa.

Bandet återvände sedan 2022 med sitt filmiska tredje album, ’THE SEA DRIFT’, som både Americana UK och BBC6 Gideon Coe utsåg till ”Årets album”, tillsammans med över tjugo årsbästalistor i Storbritannien och Europa. Bandet har uppträtt på End Of The Road, Take Root, Black Deer och en rad andra europeiska festivaler med sina intensiva liveframträdanden”.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Möte som motsvarar högt ställda förhoppningar – Göteborg Jazz Orchestra & Karl Olandersson

8 maj, 2025 by Mats Hallberg

5/5 2025

Park Lane i Göteborg

Som ni kanske vet har jag utförligt recenserat såväl Göteborg Jazz Orchestra som Karl Olandersson, trumpetaren och låtskrivaren både live och på skiva. Ambitionen denna gång är därför att försöka skriva kortare än normalt om premiären för deras förening, första gången de delar scen. Min kollegas entusiastiska text i Orkesterjournalen har redan publicerats, vilket ju innebär att denna betraktelse kan ses som ett komplement. Sedan GJO i fjol flyttade sina månatliga måndagsspelningar från Contrast i Linné till fashionabla nattklubben nära Götaplatsen, har man kuriöst nog gästats av flera av våra mest respekterade trumpetare, vokalister och kompositörer: Peter Asplund x 2, Björn Ingelstam och Karl Olandersson. Nästa månad kommer norska trumpetaren Hildegunn Öiseth.

Karl Olanderssons karriär sträcker sig drygt tjugo år tillbaka. Den skicklige trumpetaren förekommer i några av landets mest renommerade storband. För en av plattorna i eget namn skapade han ett eget storband i tidlös Smoke Rings – anda. 2017 bildade han sin drömkvartett vilka släppt tre album, blev betagen av hur de lät live i Lerum och Ystad, deras svindlande internationella standard. 46-åringen har anmärkningsvärt många bollar i luften. Ingår som anonym kugge i flera tv-orkestrar. Men jag har kunnat njuta av hans spel desto mer i exempelvis Stockholm Swing All Stars, orgeljazztrion Trinity, Beat Funktion och Klas Lindquist Nonet. Vidare hos Ronnie Gardiner, Martin Sjöstedt, SJO, ASJO och säkert ännu fler konstellationer. När vi träffades efter konserten på Park Lane glömde jag fråga hur imponerad han var över nivån på GJO och vem som förmedlade kontakten.

Olandersson tillsammans med Adam Ross efter spelningen

Dagen före konsert hade trumpetaren repat in ett tiotal nummer med denna vassa uppstickare på landets storbandsscen. Mestadels framförs Karl Olanderssons original, vilka han själv eller vänner arrangerat för storband. Vid det här laget har jag upphört att förvånas över vilken avsevärd kvalitet som GJO härbärgerar och den tar sig uttryck med anlitade gäster och olika teman. Mitt spontana utlåtande till dem på facebook var att de definitivt borde bjudas in till landets jazzfestivaler.

Hedemorasonen är en hejare på att tolka standards från be bop och swing-eran. Ofta är det befogat att kalla det han gör då för fenomenalt. Egna kompositionerna håller genomgående förunderligt hög klass, utgår från attraktiva melodier utan att det blir inställsamt eller ytligt. Att redan bärkraftiga låtar funkar utomordentligt i storbandstappning ska förstås tillskrivas yrkeskunskapen hos anlitade arrangörer. Olandersson introducerar sympatiskt nog varje titel och bemödar sig lika sympatiskt om att namnge övriga solister.

foto Mediagymnasiet

I första set levereras fyra original jämte två klassiker ur olika epoker. allra sist aviseras en rökare. Visar sig vara rytmiskt vildsinta Donna Lee, ett pionjärverk inom revolutionerande be bop Dizzy och Bird lanserade andra halvan av 40-talet. Är bara att åka med i intrikata strukturer in och ur temat. Ny fas i vilken inbjuden stjärna briljerar, initieras av walking bass från Olli Rantala och drivs på av batterist Adam Ross. Groove Merchant av Jerome Richardson från 1968 har jag hört sjungas med ackuratess av Monica Z och Svante Thuresson. Denna instrumentala tolkning arrad av Daniel Tilling är originellt nog konstruerad i tretakt. Märks att GJO lyser av berättigat självförtroende, avspänd fokusering. Solister är främst stora framtidslöftet Ludvig Broman, gitarrist Erik Weissglas och trombonist Sebastian Petersson. Arren till Olanderssons original har skrivits av Klas Lindquist, Per Ekdahl, Magnus Hjorth och honom själv. Titlarna som valt ut är Simple As That, Romantic och från senaste albumet Another One och Ongoing. Sammantaget var sannolikt utomordentlige Björn Cedergren på tenor musikern med längst tid i en solistroll.

foto Mediagymnasiet

Klas Lindquist återkommer i rollen som arrangör efter paus ett par gånger. Han får sällskap av bland andra Mikael Råberg (trombonist med eget delikat storband på 90-talet). Hänryckta publiken – skapligt med folk på Park Lane men långt ifrån utsålt – begeistras av soundet i The Flu, Blow och Colors. Tre distinkta kompositioner signerade Olandersson med utrymme för äventyrliga eskapader. Först nämnda spralliga sak bekräftar hur tajt det spelglada gänget är. I en annan fullträff slås man av dynamiken, tycker mig kunna urskilja Miles-fraser från gästen. Sista ordinarie låt på repertoaren svänger kopiöst efter ett bluesigt vidunderligt intro. Låten formas till en lekfull uppvisning i simulerad konst att rengöra en trumpet, medelst lungkapacitet, oklanderlig teknik och ambis (läppar rätt formade kring instrumentets munstycke).

Den begåvade och originella vokalsextetten från Hvitfeldtska gymnasiet

För att inte alltför uppenbart bryta mot målsättningen om längd är det hög tid att knyta ihop säcken och att redovisa vilka standards som förekom i andra halvan. Den strålande trumpetaren meddelar att Stardust tillhör absoluta favoriterna. Han har högst sannolikt spelat den med bland andra Klas Lindquist i Stockholm Swing All Stars. Den sist nämndes arr förmedlar med sin dröjande konstruktion en doft av Smoke Rings mysigt svepande sound. Olandersson liksom blåssektionerna imponerar i det höga registret. Darn That Dream med gästartisten på sång utgör inplanerat extranummer. Tippar på att den spröda musikalmelodin sjungits hos swingstjärnorna från huvudstaden. Inte utan att stilen och känsliga framförandet förknippas med Chet Baker, vars gärning GJO ju fokuserade på förra månaden. Att det slog gnistor om utbytet emellan Karl Olandersson och GJO, spreds lyckligtvis också till läsekretsen av Sveriges jazzmagasin genom entusiastisk recension av kollega. Storbandsälskare i Västsverige har numera minst ett fullgott alternativ till Bohuslän Big Band (flera medlemmar ur GJO har för övrigt spelat i produktioner med BBB).

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 43
  • Sida 44
  • Sida 45
  • Sida 46
  • Sida 47
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in