8/5 2025
Kungsbacka Teater
Hade viss kunskap om musiken i och med att jag fick ett recensionsex av cd:n Yesun, vilket resulterade i positiv recension 2020. Den 50-årige pianisten, multiinstrumentalisten, sångaren och låtskrivaren från Havanna har ett omfattande och imponerande cv. Arrangören lanserar honom därtill som författare och producent. På meritlistan finns nio album i eget namn, ett tjugotal samarbeten, en Grammy-nominering, turnerande med mytomspunna Buena Vista Social Club och högsta konstnärliga utmärkelse möjlig att få i Frankrike. Roberto Fonseca ärvde intresset för musik från föräldrarna, pappa trumslagare medan mamma var dansare och professionell bolerosångerska.
Turnén i regi av Musik Hallandia avslutas på Kungsbacka Teater inför uppskattningsvis ett par hundra entusiastiska latin-fans i varierande åldrar. Utlovas att kubanska musikens gyllene era kommer hyllas. Med extranummer pågår konserten i ett svep under cirka åttio minuter. Snyggt diskret ljusshow ingår och akustiken är superb från ytterplats på fjärde raden. Enda anteckning i marginalen avser flygeln vars klang blir aningens oren stundtals, då volymen dragits upp maximalt för att hävda instrumentet mot övrig sättning. Att få till exakt rätt balans kan vara ett dilemma även för medföljande erfaren ljudtekniker. Rent musikaliskt instämmer jag i arrangörens påstående om jazziga utflykter toppade med kubanska rytmer i världsklass.
Förutom honom själv består kvartetten av Felipe Cabrera på kontrabas och rytmläggarna Andrés Cuayo på percussion jämte trumslagaren Ruly Herrera. Jag råkar sitt endast fem-tio meter från den sist nämnde, vilket gör att hans lysande teknik kan studeras i detalj. Fångas av läckert varierad öppning när rytmisk attack kombineras med elegant tassande melodi och dito sång. Publiken ger livlig respons, bland annat genom handklapp i låtens refräng. Fonseca verkar ha ett öppet sinnelag för olika stilar. 2015 släpptes liveplatta där han samarbetade med Fatoumata Diawara. Singer Songwritern från Mali har jag kunnat höra på Sthlm Jazz Festival. I nuvarande bländande skickliga kvartett fokuseras på salsa och närliggande danser i jazzig tappning. Spännvidden erbjuder rikliga tillfällen till kontraster. Just kontraster och förflyttning av fokus parat med intrikat latin-groove, tycks vara de komponenter som utgör artistens signum. Andra iakttagelser är att medmusikerna ges gott om utrymme att uttrycka sig på egen hand och att kompositören tycks förtjust i smått experimentell harmonik.
Även om sympatiske Fonseca presenterar musiken vid ett par tillfällen saknar jag uppgift om titlar. I långsamt utsträckta sjok refererades sannolikt till det vemodiga, romantiska soundet från Buena Vista Social Club. Samma sak i utsökt extranummer som hyllar enda kvinnliga sångerskan i Ry Cooders värdiga projekt.
Kontrabasisten Felipe Cabrera är ryggraden, står för osviklig stadga, ansvarar dessutom för såväl intro som ett överraskande omfattande solo då han är ensam musiker på scen. Hade föreställt mig att slagverkare Andrés Cuayo med meriter från ovan nämnda berömda projekt, skulle tilldelats minst motsvarande tid i rampljuset. Istället huserade han mestadels i en glänsande kompletterande roll. På slutet i minst sagt medryckande mambo färgar han desto mer. Första gången han på allvar ger sig till känna sker det i en repetitiv melodi förhållandevis tidigt in i konserten. Åtskilliga gånger visar sig stereotypen om latinskt framvällande temperament förträffligt spegla hur hetsig be bop låter. Magnifikt samspelta och exceptionellt lyhörda dyker kvartetten gärna ner i ekvilibristiska aktiviteter. Dessa får de utlopp för och ägnar sig åt efter softa, stillsamma ballader eller minnesvärda solon.
Samtliga uppvisar obestridlig pondus, vilket jag givetvis hade räknat med. Trumslagare Ruly Herrera som är förgrundsfigur i Real Project är navet i en passage centrerad kring ett avigt oemotståndligt tema. I en avskalad avdelning tycker jag mig känna igen en känd vacker ballad vars identitet jag inte kommer på. I detta segment får jag för mig att fraser från mexikanska Besame Mucho och Summertime förekommer.
Det excelleras i löpningar på flygeln med rafflande nerv för att i omgångar skifta till drömskt, dröjande anslag. Pendlingarna definierar konserten, gör den särskilt angenäm! Explosivt jazzigt tonspråk som kränger fram blandas med ljuvliga melodier varsamt utsträckta. En dansant melodi där Fonseca låter vänsterhanden ta hand om ackord i basregistret, stretchas och övergår till hypnotiskt beat med underbar assistans från fantastisk rytmsektion.
Efter successivt uppbyggt crescendo återvänds till en stillsam melodi, vilket skapar stor skönhet. I vad som aviseras som finalnummer understryker Fonseca att den mambo de ska framföra framkallar reaktioner i våra kroppar. Vi kanske borde ställt oss upp och skakat loss, istället för att nöja oss med att fysiskt digga sittandes. Här trakterar Fonseca det keyboard som finns intill honom, varvid härligt ös utbryter, battle emellan rytmläggarna och dessutom dialog percussionist – bandledare. Fonseca sjunger inspirerat medan basisten körar. Vi förunnas sanslöst sväng á la Miami Sound Machine.
Efter självklara stående ovationer levereras fint extranummer, ett omtyckt soundtrack som övergår i en snabb låt i dur. När året summeras kommer Roberto Fonseca Quartet troligen utses till årets konsert Kungsbacka. Hade jag fått välja skulle jag ha föredragit två set, fast upplägget funkade ändå galant.