Musik

31/7 – 4/8 2024

Ystad med omnejd

Sång har onekligen haft en avgörande påverkan på allehanda genrer och berett mig som musikälskare obeskrivlig lycka. Sett det som en stor förmån att ha fått recensera en uppsjö av samtidens ledande jazzröster, vilka med några få undantag varit kvinnor. Den i L.A boende australiensiske pianisten och sångerskan SARAH MCKENZIE tillhör en hyfsat namnkunnig skara, fast hon gått under min radar. Av hennes fem album har två tilldelats pris i hemlandet. Främsta förebilder för en artist som också vistats i England och Frankrike ( dessutom skrivit låt om att färdas snabbt genom Tyskland), uppges Oscar Peterson, Michel Legrand och Jobim vara. 36-årige låtskrivare och arrangören blev musikaliskt frälst i tonåren genom samma skiva som Jan Lundgren och Diana Krall: Night Train med Oscar Peterson Trio. McKenzie omges på scen av gitarristen Ulf Wakenius som ju passande nog ingick i legendarens sista kvartett, kontrabasisten Geoff Gascoyne (professor i London, producent, kompositör och arrangör) som ackompanjerat åtskilliga storheter inom jazz, rock och populärmusik ifrån Michel Legrand och Dianne Reeves till Van Morrison, Sting och dessutom under åtta år uteslutande jobb åt Jaime Cullum samt Sebastiaan de Krom bakom trummorna, en Londonbaserad härlig pådrivare bördig från Nederländerna.

Spekulerar i att det på förhand, åtminstone hos mig, existerar en vrångbild utifrån föreställd karaktär på musiken. Syftar på att den softa och sofistikerat rökiga cocktail-jazz ur amerikanska sångboken Diana Krall associeras med, kan förbytas i sin energifyllda motsats (covers på Tom Waits etc.). Att jämföra med hur McKenzie tycks uppmuntra sina medmusiker att utföra upphetsande eskapader. Här initieras hårdsväng direkt av Wakenius varvid trummisen hakar på. Göteborgaren vet vi vad han är i stånd till. De Kroms aktioner var däremot förbluffande, därför en oväntad attraktion. I nästa sekvens äntrar huvudpersonen scen, sätter sig vid flygeln och framför sin charmigt finurliga I Fell In Love With You. Blev således en konsert med sensationellt tvära kast, inte lätt att greppa. På sätt och vis faller den i sär i olikformade beståndsdelar.

Repertoaren består av original och standards plus pärlor från Brasilien. McKenzie har en behaglig röst, berömlig intonation och textar tydligt. Konstaterar att hon inte försöker imitera några svarta ikoner, de vars förnamn blivit en kvalitetsstämpel. Om hon istället jämförs med exempelvis Claire Martin, Cyrille Aimée och Gretchen Parlato ( recenserat senaste åren), blir bedömningen att hennes fullgoda stämma inte omsluter mig i motsvarande utsträckning. Däremot tycks hon, åtminstone live, vilja ta risker och bjuda på dramatiska konstruktioner.

Arren är avsevärt mer innovativa än man kunnat förutse, vilket innebär att männen tar chansen att glänsa i omgångar. Fast McKenzie ackompanjerades sig själv i en ömsint ballad markerar ett krön på konserten, tappar man efteråt nästan bort intrycken från hennes begåvade pianospel; på grund av medmusikernas framtoning. Ska sägas att de ofta snyggt tassande backar upp och de står sammantaget för minst halva behållningen när melodier och rytmer sofistikerat stryker medhårs. Girl From Ipanema förvandlas förbluffande nog till en helt annan, kaxigt ösig låt i sticket. Av minst fyra alster signerade Jobim blir jag allra mest förtjust i Once I Loved som artisten gör på duo med Wakenius. Fler händelser värda att lyftas fram: Gasen-i-botten-attityden i ett extatiskt original, bas-feature i ett framglidande örhänge om Paris, Wakenius riffande solouppvisning, extraordinära trumsolot på slutet samt en sprudlande snabb sak inspirerad av Autobahn.

Liksom Sarah McKenzie lämpar sig SYLVIA VRETHAMMAR utomordentligt väl att anspela på i föregående svep rubricerat ”Latinvibe med förgreningar”. Spred ju när det begav sig brasilianska rytmer till breda folklager, inte minst tillsammans med dragspelaren och kompositören Sivuca. Om detta berättar hon och ger kongeniala exempel på i en glädjefylld tillställning på soligt insvepta Saltsjöbad. I en karriär som sträcker sig tillbaka till Hyland hörna sent 60-tal och debuten Tycker om dej, ackompanjeras en sångerska med självklar utstrålning av fyra heta jazz- och blues (och mer därtill) uttolkare, vilka jag kunnat höra live otaliga gånger och fått träffa. Närmare bestämt Max Schultz på gitarrer, Leo Lindberg vid orgel och flygel, Niklas Fernqvist på kontra- och elbas(!) samt Jonas Bäckman bakom trummorna. Den sist nämnde fick förresten ta emot ännu ett pris (utdelat av föreningen Jazz i Alingsås). Samtliga trots åldersskillnad så etablerade att de nått översta skiktet inom respektive instrument.

Erinrar mig Vrethammars lust att improvisera från Falkenbergs Jazzdagar 2013 och medverkan i Så mycket Bättre året före. Som förberedelse inför hennes gig på YSJF lästes fyllig intervju. (JAZZ/ OJ 3/ 2024). Att hon senaste åren skrivit inte bara texter utan ny musik var en nyhet för mig, liksom samarbeten med bland andra Magnus Lindgren och Jan Lundgren. Vrethammar, är nog ett kommersiellt större namn i Tyskland än här hemma. Konserten erbjuder stor variation och den nybildade kvartetten bubblar av spelglädje. Finns fog för guldstjärna i min bok redan i andra låten, Just One Of Those Things ( C. Porter) och därpå i LOVE, i sitt original en delikat duett. Positiv anda förmedlas. Ska inte stickas under stol med att den elegant sjungande damen sällan förknippas med jazz, känns istället mer hemtam med ädelschlagers och bossor.

Stämbanden håller fortfarande förvånansvärt väl och osvikliga tajmingen är förstås en stor tillgång. Kommen så här långt i redovisandet av intryck är det hög tid att betona musikernas bedrifter. Max Schultz och det cirka hälften så gamla klaviaturoraklet Leo Lindberg har säkerligen gjort ett tresiffrigt antal spelningar, vilket märks. Däremot tveksamt om jag tidigare sett Jonas Bäckman utgöra rytmsektion ihop med Niklas Fernqvist vars elbas också överraskade. Tillsammans utgör kvartetten en underbar enhet, för såväl publik som en stjärna som bjuder på sig själv. Ska påpekas att man spelar efter noter och att vår ciceron framhåller vikten av rätt tempo och dito harmonier när musik från Brasilien står på menyn. Paradoxalt nog värnar hon om sin konstnärliga frihet, att få vara oförutsägbar.

Låt mig lista ett knippe höjdpunkter. En samba av den oundviklige Jobim vars gungande tema blivit ett paradnummer för Sylvia. Dröjande strukturen i Corcovado då Max bytt till akustisk gitarr,. En låt av samme kompositör draperad i moll på duo med en gitarrist som subtilt glänser. Svängigt popjazzig version av Can´t Buy Me Love (Lennon/ McCartney) där mångsidig gitarrist och komp firar triumfer. eldiga schlager-samban Amanda. Lysande intro i Cry Me A River av Leo på flygeln. Text av Sylvia som tar avstampet i förödande kriget i Ukraina. de blå tonerna i There Will Never Be Another You, soulpoppiga dängan Broken Soul med organist i framkant och inhoppet av Ricardo Silveira på begäran inte att förglömma, gitarrist hos Joâo Bosco.

En av de konserter som musikaliskt hamnar längst bort från beteckningen jazz var en maffig sammanslagning av blåsarna i NORRBOTTEN BIG BAND under ledning av Joakim Milder och det soulfunkiga kollektivet BLACKNUSS 2.0 toppat med ERIC GADD som sångsolist. Denna ”happening” ägde rum utomhus vid slottet Charlottenlund en knapp mil från festivalcentret. Den ingick i den gala YSJF anordnade för att celebrera sina femton år. Publiken uppgick till drygt tusen personer som mest. Blev ett mycket välorganiserat arrangemang! Höjde möjligen något på ögonbrynen åt upplägget på grund av att Eric Gadd kom in först efter fyrtio minuter, vilket skulle kunna bero på att de inte hunnit repa in mer material och att Blacknuss är försedda med flera vokalister, för dagen främst Mary Ndiaye.

Musikerna på scen presenterades aldrig tyvärr. Det gäng där trumslagaren Martin Jonsson styr skutan består i Charlottenlund av, tror jag, Johan Lyander på keyboard, Chuck Anthony på gitarr och reggae-profilen Desmond Foster på förmodligen basgitarr. Hörde dem med egen blåssektion och gästande vokalister häromåret på flotta Jacy´z i Göteborg. Man låter lika lysande i denna omgivning. Njuter av oemotståndligt beat när ett axplock av svarta svängiga stilar lanseras, garnerade med inspirerat blås av musiker vanligtvis verksamma inom jazzens domäner.

Minst första halvan viks åt Blacknuss 2.0 uppbackade av fabulöst synkade blåssektioner. Rutinerade Foster kliver fram i tribut till sin hjälte Bob Marley i ett up tempo nummer, uppseendeväckande nog. Annars är det deras leading singer Ndiaye som anför. Det riffas fräckt i egentillverkad hit, dansvänlig dänga förknippad med Sister Sledge tryfferas lyxigt genom fräcka blåsarr av Milder(?) och souliga sångerskan koreograferar pigg publik till rytmer hämtade från Senegal/ Gambia. Vid det här laget har enheterna plockat fram sin allra högsta standard. Självgående sväng uppstår i deras sugande hit Disrespect My Lover och underbara discobeatet i Last Night A DJ Saved My Life sitter som en smäck. Hänförs av denna versions olika lager, jämte träblåsets interaktion med rytmsektionen. Per Ruskträsk Johansson bränner av ett glödande solo på sin altsax. En formidabel fullträff som för fem minuter får oss att glömma bort vem vi väntar på. Undanskymd hanterar dynamon Jonsson mästerligt rollen som rytmläggare.

Äntligen kommer han då, mannen med den tonsäkra falsettrösten besatt av beats från svarta giganter, mannen jag såg på Mejeriet-festivalen för över trettio år sedan. Nämnde för Gadd backstage att jag i uppskattande ordalag recenserade krogshowen i Göteborg 2019. I en nu angenämt utvidgad skepnad fyrar han av ett koppel av sina medryckande hits, kickar igång med Do You Believe In Me från -91. Inramningen är bästa tänkbara i optimalt ljud. Enda gången Gadd, i dessa distinkt okomplicerade rytmer parade med attraktiva harmonier, skiftar till svenska är i Tvåhundratusen. Ofrånkomligt att publik som fått sitt lystmäte av groove dansar i till exempel My Personality, lagd i slutet på programmet. Sist men inte minst ska solisterna i Norrbotten Big Band applåderas: Karin Hammar, Robert Nordmark, Ruskträsk med flera.

Sista konserten på årets festival beskådas inga mindre än BOHUSLÄN BIG BAND (ett av världens sju bästa storband enligt Magnus Lindgren) och en trio lika exceptionella som rytkbara sångsolister, det vill säga TOMMY KÖRBERG, RIGMOR GUSTAFSSON och MARGARETA BENGTSSON. Dessutom gästar JAN LUNDGREN. Uppdraget består i att göra en 1900-tals gigant rättvisa. Programmet har nämligen döpts till ”The World Of Duke Ellington”. Kompositören, orkesterledaren och pianisten skulle ha fyllt 125 år i år. Lite oturligt drabbas bevakningen av en logistisk miss vilket medför att jag går miste om ett par låtar på slutet, bland annat den ultimata finalen då solisterna avlöser varandra i klassiska It Don´t Mean A Thing. Och i ett skede mitt i behövde benen vilas, satt då på bänk vid serveringsområdet på ganska långt avstånd från scen. Förträffligt sound registreras även om jag den stunden inte befann mig så nära musiken jag borde. Dock, merparten av programmet tillgodogör jag mig på ett idealiskt vis.

BBB inleder stompigt på egen hand med smäckra Cotton Tail. Hyllningen innehåller också en vital instrumental version av Rockin´In Rhytmm. När mästerverket Satin Doll (arr Q. Jones) sveper fram presenteras medlemmarna. Njuter då av introt och känsliga anslaget från Christian Jormin vid flygeln. Jan Lundgren avlöser första gången genom att sätta sin prägel på Take The A-Train, adderar ett originellt intro.

Första sångsolisten MARGARETA BENGTSSON påminner om att Alice Babs föddes för hundra år sedan, genom att drilla iväg i Ellingtons specialdesignade Serenade To Sweden. Känner igen det signifikativt släpiga soundet. Den internationellt högt rankade sopranen följer upp med What Am I Here For. Galant görs också Almighty God där hon får sällskap av Robin Rydqvist på flygelhorn (eller möjligen trumpet). Måste vara oerhört påfrestande och samtidigt inspirerande att efterlikna en unik röst. Finns ingen mer lämpad i landet än Bengtsson, vars stämma hänför. Storbandet befinner sig på den översta nivå jag tar för given efter att bara i år recenserat dem live två gånger för OJ:s hemsida.

Den andra kvinnliga solisten innehar trots ett flertal kvalificerade utmanare, positionen som leading lady på den svenska jazzscenen; ställningen RIGMOR GUSTAFSSON upprätthållit i princip sedan millennieskiftet. Lite kul att citat från recension av mig av senaste skivan inkluderats i festivalens program. Recenserade henne live så sent som i våras. Anser att värmländskan med den ljuvliga rösten inte behöver någon ytterligare presentation. Omgående nås den ståpäls-liknande skönhet jag bespetsat mig på. Magisk prestation av henne och BBB i Prelude To A Kiss. Nyanser framhävs fabulöst! Gustafsson kommer tillbaka ett par gånger med nära nog motsvarande raffinerad frasering.

TOMMY KÖRBERG har behärskat en mängd genrer ända sedan popduon Tom & Mick sent 60-tal- Att han inte valts in i Swedish Music Hall Of Fame är minst sagt anmärkningsvärt. Rekommenderar självbiografin Sjung tills du stupar. Minns jag rätt även namnet på en turné jag såg när den kom till Lorensbergsteatern. Senaste gången jag hörde honom live var faktiskt med BBB på Storan, då i egenskap av exalterad recensent. Körberg förknippas inte i första hand med Ellington-melodier, vilket gör att det känns en smula ovant att höra den enormt mångsidige och magnifike sångaren i standards med skimrande status. Ändå kan insatse i In A Sentimental Mood kommenteras på följande vis: Varje ton utkristalliseras, som om varenda stavelse bär på en djup mening. Makalöst artisteri! Lundgren och BBB inramar proffsigt med sin auktoritet. I Don´t Get Around Much Anymore märks ett bett i sluttakterna som gör en upprymd. BBB understryker melodin med yviga ”gester”. Och i I´m Beginning To See The Light krämas det på för fullt. Strålande Samspel med storbandet! Ett rep räckte tydligen.

Senaste åren har avgiftsfria konserter anordnats utomhus under rubriken NEXT GENERATION. Uppträder gör lovande ungdomar som påbörjat musikutbildning, oftast på folkhögskolor i regionen. En av de två spelningar jag hade möjlighet att lyssna till på innergården hos Morten Café var med EBBA DANKEL TRIO, med tanke på kriterier en överkvalificerad trio. Prisade pianisten Dankel är nämligen sistaårsstudent på ansedda Berklee i Boston medan basisten Simon Petersson frilansat i över femton år. Antar att norske trumslagaren Amund Kleppan också är en etablerad utövare av jazz. Trion framför original av Dankel.

Hört pianisten på Utopia i sommar och skrev i fjol om hennes spelning på kvartett på Unity i Göteborg. På jazzkrogen i Göteborg praktiserades begåvat influenser från Monk, Bill Evans, Brad Mehldau och förebilden Lars Jansson. Nu står hon för en radikal överraskning genom att lansera en ny inriktning. Likt Anna Gréta har hon tagit sig för att skriva engelska texter som framförs med ackuratess i en poppig cross over tradition. Också första gången jag hör 24-åringen på elpiano.

Sprudlande uptempo mixas med reflekterande ballader. Kul att hon gör mig så häpen med harmonisk, fint intonerande röst i kombination med ett expanderande beat. Fascineras av hur spänstigt det låter. Hur det sjungs tycks ha lika stor betydelse som om vad. Blir en del ordlöst. Två låtar på svenska )bland annat Oro) avviker från mönstret, engagerar lite extra. Smidig rytmsektion håller sig mestadels i bakgrunden. Medverkar mer aktivt med frekvent pulserande i två instrumentala kompositioner. Candy Colors lanseras som hennes poplåt, påfallande svängig med klatschiga basgångar. I kontrast då till Somewhere tillägnad hennes bror där en sorg kan skönjas. Som extranummer serveras gedigna Letter To An Old Soul.

Konkurrensen är som det brukar heta mördande, vilket inte ska hindra en stor talang på vägen mot framgång. Dankel har definitivt potential som expressiv singer songwriter i en vid popjazz-fåra. Ska bli spännande att följa utvecklingen, hennes olika sidor.

31/7 – 4/8

Ystad med omnejd

En i raden av artister med världsrykte under årets festival brukar nämnas i samma andetag som Gilberto Gil och Milton Nascimento , två berömdheter från Brasilien jag äger cd med. Syftar på den några år yngre Joâo Bosco vars katalog innehåller ett trettiotal album och väckte uppseende i unga år i egenskap av låtskrivare åt Elis Regina. Man kan hävda att YSJF senaste åren haft ett uttalat sidotema med latin-musik i allmänhet och samtida sound från största landet i Sydamerika i synnerhet. Märkligt nog blir detta första gången jag exponeras för bossor och samba från hans penna. Konserten med JOÂO BOSCO QUARTET lanseras under beteckningen ”Brasilian Legend”. Förutom honom själv på gitarr och sång ser vi Ricardo Silveira på elgitarr med förflutet från de tre andra artister/ vokalister som refererats till, basisten Guto Wirtti som också samarbetar med Yamandu Costa samt på trummor Kiko Freitas vars talang är av sådan art att han röstats fram till bäst på sitt instrument inom världsmusik. Rytmsektionen har för övrigt funnits länge vid veteranens sida.

Bosco bryr sig inte om att presentera repertoaren, enbart sina musiker. Därför saknas kunskap huruvida det uteslutande rör sig om egna original, eller om andra behagliga melodier i samma tradition adderas. Noterar soft öppning med vispspel, ganska lågt mixad bas och försynta figurer på elgitarr. Den karaktäristiskt väna sången på portugisiska moduleras elegant, stryker coolt medhårs utan att bli utslätad, en bedrift. I stick och ackompanjerande tillägg hettar det ibland till desto mer. Musiken kretsande kring texter med eleganta melodier är genomgående extremt sofistikerad, luckras i passager upp varvid ett nära nog rockigt beat kan uppstå. Med passion och beundransvärd teknik levereras en handfull minnesvärda solon vara avsändare förstås är Ricardo Silveira. Skulle vilja påstå att han och energisk rytmsektion i sekvenser framför en speedad variant av samba. Uppfriskande att förväntad formel vidgas då och då.

En av de melodier vilka urskiljer sig går i ett snabbt och bluesdoftande tempo. Lite frustrerande att jag inte kan precisera genom att ange titlar. Här och vid ett par andra tillfällen hörs fräcka licks, engagerad sång och pådrivande rytmer, medan förgrundsgestaltens gitarrspel inlemmas i vävt mönster. Visliknande bossa kan således spricka upp i antydan till boogie, blues eller jazziga tongångar. Låter behagligt och inbjudande om musiken med dessa schatteringar. Ömsom vackert, ömsom medryckande! Ofta ”skäms vi bort” med utsökt sväng genom subtila nyanser i en trygg hamn som utgångspunkt. Mitt i bryts soundet av genom hetsande beat och avspänt jam-betonad fas. Stimuleras också extra av smidiga växlingarna i slutet. Från suggestiv minimalism till delikat riffande konversation , läckra basgångar och en vokalt mjuk jazz-shuffle initierad av den prisade rytmläggaren. Att jag inte förstår ett ord förminskar inte upplevelsen. Utan att använda en röst med stort omfång sjungs otroligt rytmiskt, med total kontroll till lika attraktivt som kongenialt komp. Oklanderligt ljud bidrar till njutningen.

En av konserterna tar inte slut förrän strax efter midnatt. Den avrundar första festivaldagen och spelas in av P2. Begeistrad publik får ta del av musik med ALBA ARMENGOU vars spelning lanseras med epitetet ”Star From Barcelona”. Detta underbarn ägnar sig i Klosterkyrkan främst åt att sjunga innerligt på portugisiska, katalanska spanska och möjligen fler språk Som synes ovan spelar 23-åringen dessutom trumpet, vilket hon gjort sedan fem års ålder. Armengou ackompanjeras av landsmannen Vicente López på akustisk gitarr. Ska påpekas att hennes percussionist saknas på grund av sjukdom. Musikaliska banan inleddes i stadens ledande ungdomsstorband. Hon har gjort betydande avtryck, redan medverkat på över trettio skivor och besökte Sverige 2021. Debuten i eget namn ägde rum för fyra år sedan med Sussurros Del Viento där hon och Lopez gör original kombinerat med arr på brasiliansk och spansk musik. Festivalgeneralen Thomas Lantz berättar för oss att han i och med denna bokning fått en ny favorit.

Intressant sättning med spansk gitarr och finstämda fraser på trumpet Spännande resonans skapas även om det inte blir samma fylliga dynamik utan rytmläggare. Huvudfokus läggs dock på vacker vokalkonst sömlöst ackompanjerad av Lopez som ibland hänger sig åt flink flamenco-teknik. Stjärnskottet introducerar sångerna, vars titlar går mig förbi. Snappar upp att en hänförande milonga framförs liksom ett par ljuva kärlekssånger och kompositioner av såväl Joáo Bosco som A C Jobim. Flera berörande alster påminner om folkvisor.

Alba Armengous främsta tillgång är hennes stämband, sensuella auran, de sprider. Att dessutom vara en begåvad trumpetare och finstämt brodera teman är en kombination desto vanligare hos jazzande män (känner till ett halvt dussin svenskar med dessa kvaliteter). På artistens initiativ framförs plötsligt en sång som duett, vilket väcker publikens gillande vars rungande respons efter varje låt ska framhållas.

Konserten genomsyras av livsbejakande reflekterande estetik, en frekvent rikedom på nyanser genom sofistikerade pendelrörelser och toner draperade i ett subtilt skimmer. Drivne gitarristens teknik får skina igenom i intron jämte några stick, utan att dessa sekvenser förvandlas till uppvisningar. Registrerar häpnadsväckande fördelaktig akustik utan den efterklang man förväntat sig. Ett par gånger höjs tempot, vilket tillför välbehövlig omväxling eftersom ett endimensionellt stråk kunde skönjas trots utsökt trumpetspel.. Vill avslutningsvis betona hur fint samspelet fungerar och hur fantastiskt denna stigande stjärna sjöng.

Första konserten på stadens charmiga teater står sextetten som utgör BOBBY MEDINA´S LATIN AMERICAN JAZZ EXPERIENCE på scen. Trumpetaren cv inger respekt. Amerikanske bandledaren av mexikansk börd – uppträder på YSJF för tredje gången – har samarbetat med symfoniorkestrar och storband och spelat med bland andra Ray Charles, Mel Tormé och The Temptations. Bandledaren flankeras av sonen Conrad på tenorsax vars mamma är svenska. Övrig sättning är Gabe Hall-Rodrigues på flygel, keyboard och därtill dragspel som han är en auktoritet på, slagverkaren Fransisco Medina med rötter i Venezuela, elbasisten Pablo Elorza från Argentina samt bakom trummorna den efterfrågade Santiago Hernández hemmahörande i Buenos Aires.

Genom färggranna mönster på skjortor, festligt mellansnack, uppsluppna rytmer samt collaget på backdrop, vaggas vi överlag in i karnevalskänsla. Bilderna är mer än en exposé över musikerna från ett solglittrande Karibien och annorstädes. Volontärernas omistliga insats hyllas nämligen också. En rörande, gentil gest att organisationen rosas i bildspel, under tiden sammetslen popballad (Bee Gees/ George Michael?) framförs.

Den genreöverskridande latin-profilerade gruppen har verkat i över tio år, förbinder i sina glädjefyllda spelningar amerikanska kontinentens olikartade musikaliska arv. Hedrar dem att de sprider bra vibrationer i en dyster och hotfull era. Man gör entré trummandes på en för konserten tillfälligt monterad ramp med bärbara instrument. Bobby avslöjar att instrumentkollegan Hugh Masekela (spelat två gånger på YSJF) förändrade hans liv, varpå invirade slingor över ett potent beat flödar i dennes tidiga hit Grazing In The Grass.

Ett glättigt groove sätter standarden för showen. Fast självfallet ringas man som helhet inte in så enkelt. Utvikningar och oväntade inslag förekommer i en snygg show. Herb Alpert och Sergio Mendes är några av förebilderna för den skojfriske Medina. Man kan definitivt kalla repertoaren ojämn. Somligt fäster och gör avtryck medan vissa partier mer är att betrakta som underhållning, easy-listening beat som surfar på ytan. Går däremot inte att bestrida musikernas exceptionellt höga nivå som gör dem lämpade för den krävande uppgiften. De gavs utrymme att närmare presentera sig sig i solistiska avdelningar, vilket uppskattades.

En av höjdpunkterna inträffar när det dyks ner i toner från Brasilien genom udda takter, pumpande basgång, smattrande trummor, smäktande sång och framför allt feature från rutinerad accordeonist. Gissar på att det handlar om forro från Baiha-regionen. Ett naturligt sväng förmedlas, kryddat med upphetsande solo på tenorsax. Ytterligare en lysande låt lanseras av Hall-Rodrigues, en klagovisa innerligt tolkad av dragspelaren.

I en tillställning bågnande av smittsam glädje bör ytterligare inslag lyftas fram. Basisten Pablo Elorza sjunger en hit på spanska från 1976, förvisso aningen smörig. I lått smetiga Paradiso (B. Medina) visar gruppens trumslagare framfötterna. I Kubas mest älskade folksång Guantanamera med sin förföriska hook står deras percussionist i centrum. Trumpetarens sätt att ta sig an svårt solo ur Sketches Of Spain imponerar (även om arret i förlängningen tyvärr förvanskar originalets andemening). Förvisso ojämn kvalitet, men sextetten går i land med uppdraget att vara lyckobringare.

En av konstnärlige ledarens kanske mer oväntade samarbetspartners är en enormt fingerfärdig gitarrist och kompositör inriktad på folkmusik från Sydamerika, som gjort succé på YSJF i solokonsert. Pianisten och gitarristen ifråga har spelat in ett sprillans färskt album betitlat Inner Spirits. Fredagens kvällskonsert på teatern handlar sålunda om ett lika sprudlande som skimrande möte mellan JAN LUNDGREN & YAMANDU COSTA från Brasilien. Flygel tillsammans med sjusträngad klassisk gitarr! Ytterst få, om ens någon lika etablerad, kan matcha Costas ofattbart ymniga katalog senaste decenniet. I mötet med den fjorton år äldre svensken – också känd för att ha flera bollar i luften/ många projekt igång – , blandas hans sydländska temperament upp med nordiskt vemod. Det omvända förhållandet gäller förstås för den i jazzen rotade Lundgren. Duons relation tar sig uttryck i raffinerat samspel och en intuitiv lyhördhet parat med, när rätt tillfälle uppstår, musikaliskt leklynne. Läggningen underlättas sannolikt av att gitarrvirtuosen är en scenpersonlighet av rang, en spjuver med subtilt egensinnig koreografi.

Samarbetet som startade för ett och ett halvt år sedan har resulterat i ett antal original signerade någon av dem. Därtill tillfogas repertoaren ett par ”hits” av svindlande skönhet från Taube och Jobim. Kompositionerna förses genomgående med en anstrykning av romantik. Men de blir aldrig kitschigt insmickrande, istället framstår melodierna som förunderligt fräscha, även om musiken ter sig märkligt välbekant. Finns en ödmjuk värdighet inkapslad i deras utsökta sound, i en förening av instrument som sällan görs. Registrerar intelligent inbyggd anpassning till en gemensam estetik med två jämbördiga parter. Den iakttagelsen är avgörande för framgången. Inledningsvis ageras en smula nedtonat, vilket gör det desto effektfullare när duon kastar loss.

Galliano och Fresu från Lundgren kontras av Costa med Choro Para Paquito, en slags vaggvisa plus en brasiliansk bolero. På det viset fortlöper denna sällsamma tilldragelse. Skönhet med substans sprids i teatern, som om vi vore indragna i en kontinuerlig vals i kärlekens tecken. Hannah har pianisten följaktligen tillägnat sin hustru som ska ha skrivit en text till Summer Kind Of Love. I denna oavbrutet raffinerade konversation med rytmiska finesser inkluderas också en tribut till Michel Legrand och Lundgrens Habanera. Ryser av välbehag när duon avrundar med Nocturne ( E. Taube) och ikoniska temat ur Orfeo Negro skrivet av Jobim.

31/7 – 4/8

Ystad med omnejd

Konstnärlige ledaren för YSJF planerar utöver inhopp in två egna konserter i det schema han är med om att pussla ihop. En av dem döptes av praktiska orsaker till FACE TO FACE. På flyglar uppställda sidledes mot respektive instrument sitter JAN LUNDGREN & LARS JANSSON. Upprinnelsen kan härledas till en speciell tilldragelse utan min närvaro, då Lundgren framgångsrikt konserterade med sin mentor Bengt Hallberg (hade glädjen att höra min namne vid två andra tillfällen under hans comeback sista åren). Initiativet gav blodad tand. Därför ville han para ihop sig med en annan storhet, också en melodiker. Vi får veta att Danmarks första professor i jazz gett Lundgren en privatlektion, vilket med tanke på en åldersskillnad på femton år känns logiskt. Lustigt nog fick den renommerade pianisten ligga på för att Jan skulle låta hans trio få spela på YSJF (skedde till publikens jubel 2019), trots att trion rest exempelvis till Japan minst 23 (!) gånger.

Utan konkurrens torde pianisterna vara de tangentmagiker jag live hört flest gånger senaste tio åren, om jag bortser från några boende i Göteborg såsom David Bäck, Simon Westman och Stefan Wingefors. Den yngre boende i södra Sverige gästar då och då Göteborg med omnejd och den än mer rutinerade bosatt i Bohuslän spelar ofta i Göteborgstrakten. Har faktiskt hört honom i två program solo där musicerande interfolierades av kåserande kring komponerande respektive story telling. Fast främsta skälet till att deras spelningar frekventerats mest, beror på Jans åtagande på YSJF och att jag i Lars fall under flera år orkade pendla till Jazzveckan i Ljungskile och leverera recensioner. I förfjol tilldelades han Kungliga Musikaliska Akademins stora pris för jazz. Dubbelpiano-eventet recenserades i uppskattande ordalag av Jan Olsson för JAZZ/ OJ, vilket sannolikt samtliga i den fullsatta teatern höll med om. Ska nämnas att konserten arrangerades till minne av Bo Lönnerblad, en av festivalens grundare som var en genuin glädjespridare.

Valet av repertoar har avgörande inverkan på utfallet. Gäller ju att klangerna från två flyglar tillfredsställer fler än jazzpianofantaster. Virtuosa avlösningar och lyriskt vackra harmonier kompletteras av antydan till upptåg, kanske som en liten blinkning till Victor Borge. Inledningen blir raffinerad, lekfull men samtidigt med ett värdigt vemod. Egna omsorgsfullt valda original mixas med andras melodier. Märks sannerligen att de stormtrivs i varandras musikaliska sällskap. Efter ett knippe omväxlande låtar signerade Jan – blues med ändrade ackord, ömsint ballad samt Grandma Dancing On The Table – får vi nyskriven ballad av Lars. Duon är otroligt koordinerad, vilket uppmuntrar dem till att göra diverse utvikningar. För mig som icke-musiker kan det låta som att den ene står för tema och den andre för tillägg. Blixtsnabbt turas man om att ta täten. Att synkade duon inkluderat Monks signifikanta tonspråk förvånar inte. Hans angenämt udda alster får oss att le.

Efter infallsrik ungdomskomposition i calypso-stil från Jans sida och Lars Foggy Day, överges utan förvarning respektive pianopall. Undrar för ett par sekunder vad som händer, visar sig att männen byter flygel. Förunderlig flow uppstår vid nystarten! Konsertens kontinuerliga ”call and response”-dialog försiggår med noter, nödvändig livboj för att avancerade konstruktioner inte ska riskera att rämna. Avslutningsvis fyra ytterligare toppar: Lars ljuvliga hit Marionette som adapterades på andra sidan Atlanten, härligt avspänd bluesig sekvens, Ljungskilebons senaste låt med stråk av ragtime tillägnad avundsjuk grabb (barnbarn) samt det mycket gripande extranumret Farväl signerat Jan, vars Pelle Erövraren-doftande melodi styr tankarna mot bortgångne festivalgrundaren.

Vid lunchtid spelar nybildade MATHIAS HEISE & ACTION 4´S på Saltsjöbad. De tillhör skaran bländande genreöverskridare. Kvartetten leds av en kompositör, arrangör och keyboardist som vunnit världsmästerskap i kromatiskt munspel (jazz), släppt fem album på kvintett och lirat med DR Big Band. Ingen sansad bedömare kan således tvivla på dennes kapacitet. Heise omger sig med den i New York bosatte landsmannen Rasmus Sörensen på klaviaturer, eruptive Anton Eger bakom trumsetet samt Conor Chaplin på elbas, rekryterad från Irland. Frontande prisade 30-åring var ett nytt namn för mig liksom stabile basisten med meriterande samarbeten i bagaget (Billy Cobham, Bobo Stenson etc. ). Sörensen som ingått i flera internationella samarbeten har hörts på skiva och ett par gånger på Utopia i Göteborg, medan den tekniskt hisnande norsk-svenske rytmläggaren (träffade honom efter gig i våras) hänfört mig med Marius Neset och Phronesis.

Rycks med av spännande växlingar med explosiv energi i en konsert vars virtuosa fusion ofta dominerar. Vi skulle kunna ha uppmanats att hålla i våra imaginära hattar när korsdrag uppstår. Vill dock hävda att kompositionerna, en syssla fördelade på flera, sammantaget inte håller samma höga nivå som deras strålande samspel. Sålunda något blek kvalitet emellanåt. Framträdandet kickas igång äventyrligt genom mycket elektronik, raka beats och tassande groove. Tar inte lång stund innan det står ”fenomenal rytmsektion” i mina anteckningar. Efter tio minuter inträffar Egers första häpnadsväckande crescendo-markering. Satsningen från kvartetten är hundraprocentig när vi tas med genom snirkliga passager.

Heise presenterar musiken och meddelar titlar. Vi hör Brit-pop stuk i Never Not där Heise enbart trakterar keyboard som följs upp med Sugar Used och Rough Patch (om jag uppfattar rätt). Noterar ibland vägvinnande kontraster, till exempel ett välkommet stilbrott med vacker ballad featuring munspel och rhodes. Drömmeland av Sörensen är en tjusigt genomarbetad komposition, nästan raka motsatsen till Smoothie där samtliga vräker på maximalt, fast kaos skickligt undviks. Rafflande när kvartetten virvlar iväg, exponerar sina färdigheter. Heise berättar att första låt som skrevs för bandet döpts till Ecclectic Horizon och att den innehåller features från samtliga. Gläds åt fet bas i introt från en elbasist som i övrigt diskret ger föredömlig stadga. Lyckan som sprids på scen när det ageras unisont i ekvilibrismens tecken går otvetydigt fram. Tyvärr saknas stundtals en själfull dimension. Ska påpekas att ljudet är oklanderligt.

Trots de reservationer som framskymtat bjuds på en stark slutdel. Publiken i den halvfyllda lokalen serveras ett komplext alster delvis baserat på endast två toner, löpningar på flygeln som i min bok renderar i guldstjärna, anmärkningsvärda effekter kopplade till munspelet, fullkomligt briljant duell mellan en extremt påslagen Eger och den magnifike bandledaren, riffig låt framförd i raffinerad skepnad, inte minst när volymen tas ner. Blev stående ovationer varvid ett underbart sprudlande groove tar vid i extranumret.

Rubriken för konserten på Saltsjöbad med KARL OLANDERSSON KVARTETT lyder ”Swedish Trumpet Star”, vilket inte går att invända mot. Recenserade hans kvartett så sent som i vintras och dessutom skrivit uppskattande om trumpetarens tre senaste album i eget namn (två av texterna länkas till på Olanderssons Wikipedia-sida). Frilansaren med en dryg tjugoårig karriär i ryggen i storband (också eget storband), tv-orkestrar och diverse vitala konstellationer (Trinity, Beat Funktion mm.), bildade 2017 sin drömkvartett vars medlemmar förutom honom själv på svindlande blås och komposition, består av pianisten Magnus Hjorth, batteristen Daniel Fredriksson samt greppandes kontrabasen Martin Sjöstedt.

Föga förvånande tillhör samtliga landets ädlaste klick av jazzmusiker, anlitas i en mängd förstklassiga sammanhang. Sjöstedt ( i lika hög grad pianist och arrangör) och Hjorth driver egna grupper. Har för länge sedan tappat räkningen på hur många jag hört herrarna live och i inspelad form senaste femton åren. Med tanke på konstnärliga nivån och hur tillgänglig musiken de lirar tillsammans är, måste det betecknas som synnerligen orättvist att Olandersson ska behöva teve-gig i anonyma orkestrar för sin försörjning. Berömde dem efteråt genom att sätta in deras förmåga i en kontext: Hade valfri låt med Karl Olandersson kvartett ingått i det stående inslag (upphörde för några år sedan) i JAZZ/ Orkesterjournalen, där en musiker likt ett blindtest fick gissa vad som spelas upp jämte att agera smakdomare, tror jag att det skulle jublas åt kvartetten som sannolikt skulle misstas för en fulländad produktion från Blue Note. I sommar inbjöds Olandersson till Jazzradion i P2 som en av en handfull personer med uppdraget att välja favoritmusik plus ge inblickar i egna karriären. Intressant lyssning!

Till denna konsert hade trumset och flygel skiftat plats. Omgående konstateras hur ledigt man rör sig emellan en swingorienterad stil och avancerad bopp samt att akustiken är top notch från Pawel Lucki. Kristallklart fylligt ljud omsluter! Vidare märks efter ett par låtar att dagsformen är ypperlig. Karl ger oss titlar och annan väsentlig info, berättar att fjärde skivan precis spelats in. Att uteslutande förlita sig på original av bandledaren är generellt sett att betrakta som ett vågspel. Lyckligtvis besitter musikanten med fabulös tonbildning en häpnadsväckande talang, en till synes aldrig sinande ådra. Och han är en fena på att variera sitt uttryck. Som extranummer görs ett undantag, i form av ett örhänge signerat Louis Armstrong, med enastående tajming då drivna instrumentalister sömlöst kuggar i varandra. Förvisso tillhör inte kompositören och hans kvartett kategorin musikaliska förnyare. Men det ska INTE ligga dem till last. Vad de företar sig håller världsklass. Njuter i fulla drag! Samtliga är ”on fire”, med en lyskraft inspirerad av att det är tio gånger fler som lyssnar på flotta Saltsjöbad än i Lerum.

Inte enkelt att lista höjdpunkter. Blir euforisk av For Them All vars betagande ballad upphovsmannen tillägnat sina barn. Hänförs av hur melodimakare och rytmsektion helhjärtat satsar i blocket med nya Hurry Up And Wait och snärtiga Flu. Smeksamt framskridande titelspår från Simple As That gör susen, kryddas med skickligt basfeature. Rycks med av intrikat sekvens där Fredriksson backar upp delikata löpningar från Hjorth. Potenta Go Ahead drar fram som en boppig virvelvind, oemotståndlig energi i den stänkaren. Känsliga anslaget på flygeln i Sentimental. Den coolt bluesiga touchen i Let´s Get Happy inte att förglömma. Och i förgrunden kretsar förstås trumpetarens fraser, hans otroliga register.

TRIO CIRCLE framträder i intim förmiddagskonsert på en ny scen, nämligen i en lummig trädgård ett par stenkast från stortorget. Svenska trion som existerat i fem år skivdebuterade med ett verk skribenten är förtrogen med eftersom jag recenserade det för JAZZ/ OJ för ett par år sedan. Formationen vars stil, åtminstone i inspelad form, uppvisar frijazziga tendenser, består av Magnus Dölerud på tenorsax, Hans Backenroth på kontrabas samt bakom trumsetet Oscar Johansson Werre.

Är du intresserad av jazz utgår jag från att du känner till Backenroth, en institution inom genren och någon som regelbundet synts på scener på YSJF och sedan flera år är huvudansvarig för jazzprogrammet på Skansen. Han tillhör de musiker jag sett och lyssnat till mest de senaste tio åren, en förmån. Döleruds debut i eget namn daterar sig till 2018 och han är framför allt en profil i ett par renommerade storband jag hört live och på skiva. Skrev positivt om en glödhet konsert han genomförde för ett par år sedan på Unity. Oscar Johansson Werre har hörts i exempelvis Mainland Jazz Collective. Sättningen påminner om banbrytande, intensiva plattor med Ornette Coleman för cirka sextio år sedan. Ett närliggande exempel idag är Thomas Jäderlund Amazing Trio. Bedömer det som att Trio Circle genom att undvika att utmana med vilda attacker, delvis anpassat sitt sound till en ovan publik. Under den dryga timme konserten pågår i behaglig väderlek får man plats med elva kompositioner, varav tre original av Dölerud.

Vi får vårt lystmäte av nakna, sammanhållande och bitvis utforskande tongångar från en trio ytterst tillfreds med varandras sällskap. Finner inledningen spirituellt präglad á la Coltrane över sjungande bas och spel med vispar. Senare i programmet framförs också dennes Mr Day. I hans komposition ökar intensiteten, deras blåsare blir eldigare när han stretchar. Fyra första låtarna signerade Dölerud med undantag av Miles-kompositionen Nardis, drar in åhörarna i musikens pulserande energi. Duktige melodileverantören på tenor lämnar klokt nog utrymme åt rytmsektionen. Uppskattar Backenroths soloinpass och Johansson Werres fills. Båda ger sofistikerat understöd till Döleruds fascinerande formuleringar i teman. Jämfört med skivan tycks mig genomgående en mer diskret roll ha tilldelats trions yngsta medlem, medan den oerhört produktive basist vars musicerande jag lärt känna desto oftare huserar i framkant. Närvaron de utstrålar i sina förehavanden är en särskild plusfaktor.

Ballader behärskas galant, vilket bevisas med emfas i en fullträff som If You Colud See Me Now (T. Dameron) och det tjusiga extranumret Smile, ursprungligen skapat av Chaplin. Soundet stegras vid ett par tillfällen. I Monk-komposition kommer ett första feature från trummis och en suggestiv dramatik införlivas. I en dansant dänga av Cole Porter blir det åka av. Dölerud ”häver” ur sig snabba fraser och vi får en sekvens liknande walking bass och pådrivande, smattrande rytmer från batterist. Vidare passar samspelta trion på att hylla Palle Danielsson, en förebild för instrumentkollegan Backenroth, genom att framföra hans innerliga och intrikata Siri (tillägnad en kär katt). Apropå svenska jazzmusiker stora i utlandet inkluderas också Evelyn av Rolf Ericson.

Till kategorin nya bekantskaper sällar sig J.D HIVE vilka var sist ut på scen på Saltsjöbad. Kvartetten från Österrike leds av den klassiskt skolade violinisten Johannes Dickbauer, presenterad som en av Europas ledande på sitt instrument. Övriga medlemmar är Sebastian Schneider på piano, András Dés av ungersk härkomst bakom trummorna samt Andreas Waelti från Schweiz på elbas. I J.D Hive smälts diverse influenser samman av kompositören Dickbaue. Gruppen antog sin skepnad för fyra år sedan efter en tävling i jazzviolin och deras premiärspelning i Sverige lanseras med samma uttryck som debutalbumet fått heta, det vill säga ”Isn´t Dinner Lovely Tonight”.

Sympatiske stråkmusikern förklarar kontinuerligt titlar och sina tankar kring musiken, nämner att han gästat YSJF i ett program med Jan Lundgren och Rigmor Gustafsson. Bortsett från förekomsten av elbas kan soundet liknas vid en akustisk variant av intrikat fusion. Möjligen motsägelsefullt, men har du kunskap om Jean Luc Ponty och Didier Lockwood hamnar du i rätt centrifug. Live låter de så expressiva och infallsrika med vindlande övergångar, att man kan misstänka att samma låtar i studio är blekare. Vi upplyses om att utbildningen i musikhistoria ibland avspeglas i komponerandet, genom mycket noter och finesser som kontrapunkt.

I omgångar matchas bandledarens enastående teknik av övriga på scen. Det är väldans tajt, fast en lekfull frihet tycks råda. Rytmsektionens precision ska framhållas, liksom trumslagarens tajming. I längden uppstår dock å ena sidan/ å andra sidan impulser. Noterar verkningsfulla kontraster. Ackord på flygeln integreras snyggt i deras stundtals överlastade melodier. Spännande konstruktioner vilka drar in mig i ett fantasifullt universum försvinner ibland. Då passerar istället sjok förbi eftersom de inte förmår göra avtryck. Kanske borde J.D Hive komplettera repertoaren med att repa in låtar med substans från andra håll. Att Dickbauer har ett förflutet i en stråkkvartett från Wien, som gjorde sensation genom att tolka Mahavishnu Orchestra, visar uppenbart var han har sina rötter. Men som komponist ter han sig ojämn.

När man glidit bort för mig ett tag återvänder gruppen lyckligtvis med en slagkraftig slutdel. Roas av en slingrande sak i udda takter och mångfasetterade vändningar. Sista ordinarie alster utmärks av ett kul groove och finalen utvecklas perfekt till rent publikfrieri för att i extranummer slå om till kontemplativ ballad med intro på pizzicato.

MEZZOFORTE från Island borde egentligen ha varit med i min stjärnbeströdda YSJF del I. Fusion-veteranerna är sedan decennier (bildades 1977) etablerade i det översta skiktet av jazzfunk som lutar åt en mer slickad stil. Med fjärde skivan kom internationella genombrottet fem år senare och man blev första band från Island att slå igenom internationellt. Vi får veta att bokare i Sverige var svårflörtade, lossnade efter millennieskiftet.

De ingår som första akt i ett 15-års firande på slänten framför slottet Charlottenlund ungefär en mil från Ystad. I denna I denna upplaga skådas de tre originalmedlemmarna Eyrhor Gunnarsson på keyboars, Johan Asmundsson på elbas, gitarristen Fredrik Karlsson, Benedikt Brynleifsson bakom trummorna, samt en utifrån kommande blåssektion bestående av Jonas Wall (träffade honom på sent jam kvällen före) från Nils Landgren Funk Unit och en vikarie från Slovenien på trumpet som premiärspelar. Största bekymret inledningsvis är inte frånvaron av horder av dedikerade fans, utan att de drabbas av två rejäla regnskurar. Mest synd är det förstås om den tappra publik som dykt upp. Första låten behöver tas om på grund av tekniska problem.

Mig veterligen har jag inte hört dem live tidigare, bandet som släppt fjorton plattor, turnerat i såväl Asien som Europa och ingått flera fruktbara samarbeten. Ogynnsamma vädret medför att jag inte har oavbrutet fokus på Mezzoforte. Anteckningar avslöjar ändå att jag ansåg öppningen vara supertajt, att det svängde gött. Man går ut kraftfullt för att fånga in publiken, växlar därefter i tillbakalutad manöver. Emellanåt lyfter inte musiken, blir för anonymt för att få fäste. De får mig uppmärksam igen genom en finstämd ballad utan blås, Crystal Rain med feature från Karlsson på halvakustisk nylonsträngad gitarr. Läckert vibrato!

Förmodar att en slags hitparad levereras. Om någon hade tvivlat kommer som extranummer ett medley från den gyllene eran, en funkig vibe med beteckningen ”blast from the past”. Excellente trumpetaren visar framfötterna. Och dessförinnan smeks medhårs i calypso-stil med deras megahit Garden Party, accentuerad av publikens handklapp jämte trummisens uppseendeväckande tajming. Det är smart att variera volymen och graden av attack. Men sammantaget går det inte att komma runt att Mezzoforte till och från var på gränsen till tråkiga, en halv besvikelse. De var att döma av detta framträdande inte riktigt min bag helt enkelt.