Musik

11-20/ 10 i Stockholm med omnejd

Noterat glädjande nyheten att jazzfesten satte rekord med en publik på nästan 32 000 på cirka 260 konserter, varav en tredjedel utsålda. Utbudet utökades till och med genom extrainsatta konserter måndagen 21/10 med nya fenomenet Sven Wunder. Arrangörerna har all anledning att sammantaget nöjda pusta ut. I år anordnades konserter utan entré i foajén på Scalateatern, vilket en kunnat befara skulle orsaka kaos. Istället fungerade lokalen med baren i mitten som stämningshöjande mötesplats. Hann i tid för sista halvtimmen med Sugurdur Flosason/ Hans Olding Quartet och cirka tjugo minuter med nyligen prisade stjärnskottet Emmalisa Hallander, vars spetsiga stämmas självförtroende erinrar om en ung Isabella Lundgren eller Anita Ó Day (referens från musiker). Måste dock påpekas att jag stod för långt ifrån för att i sorlet omslutas av tonerna från scen.

Vill börja med att dokumentera ett av festivalens konstnärliga krön. Det uppnåddes på Musikaliska kvarterets stora scen. Hör en crossover- konstellation vars delar jag recenserat i uppskattande ordalag senaste åren, fast inte hört sammanförda tidigare. Syftar på KÖHN/ HENRYSON/ TRIO X OF SWEDEN (bilden ovan). För första gången medverkar den förträffliga sopranen på festivalen får jag veta i samtal efteråt. Obegripligt att konserten lockat så få att vi färre än ett tresiffrigt antal sitter på scenen i dess fond. med instrument och mikrofoner på den vida scenens mitt vridna mot publiken. Höjer också på ögonbrynen åt att Nicolai Dunger agerar publikvärd och dessutom känner igen mig.

Mångsidige Jenny Lindh-stipendiaten förekommer oftast i renommerade opera- och musikalsammanhang, har ingått i såväl Radiokören som Nils Landgrens kollektiv Christmas With My Friends och spelat in högklassig kammarmusik i folkton. Cellisten och komponisten Svante Henryson är minst lika flexibel, genom att växla från metal till solist i symfoniorkestrar, turnera med Elvis Costello och fronta i skiftande jazzformat. Hos långlivade delikata pianotrion råder lika stort mått av genre-integreringar. Trio X består av pianisten Lennart Simonsson, kontrabasisten Per V Johansson samt trumslagaren Joakim Ekberg. Om jag snappat upp korrekt info kallar sig denna ganska nya formation Full House vars kick off skedde på Kungliga Musikhögskolan.

Epitetet skönsjungande får i sopranens fall ses som ett understatement, eftersom hon kombinerar rutin och excellent teknik med en emotionell laddning. Konserten inleds med Purcell likt en ordlös evig hit. När pianotrion kompletterar efter solisternas intro blir det häpnadsväckande jazzigt. Repertoaren kommer från många håll utan att spreta. Enda gång Köhn inte bottnar sker enligt mitt förmenande i Monicas vals. Bortsett från Beppe-texten med sitt ikoniska ursprung är varje framförande klockrent, resulterar i monumentala triumfer i den musikaliska samklang männen tillför. Två stycken av Piazzolla går rakt in i hjärtat, Liber Tango och Milonga som är en argentinsk dans. Med ackuratess imiterar Henryson den bandoneon som är synonym med nuevo tango, en melankolisk genre där konstmusik kopplas samman med jazz. Här briljerar vokalist tillsammans med batterist och cellist.

På egen hand gör Trio X Of Sweden en finurlig variant på Schumans ”hit” Träumerei med lyriskt svävande sväng framställt av puttrande vispspel och till och med bas-feature ingår. Innovativt så det förslår och pianistens anslag hänför. Simonsson ansvarar för presentationen av materialet. Vi får veta att Bo Nilsson/ Cornelis Vals i Mejram, Villa-Lobos, Anders Hillborg/ Eva Dahlgren och Chick Coreas episka signatur tolkas. I stycket från brasilianske tonsättaren flödar molltonerna och damen i sällskapet visar prov på sina bländande resurser. Konserten smyckas med en handfull höjdpunkter. En juvel är obestridligen Innan kärleken kommer (A. Hillborg/ E. Dahlgren) vars bedårande sång och instrumentala inramning antar omvälvande dimensioner. Kontrabasist Per V Johansson bidrar med vackert extranummer som fått text av Henryson utifrån en väns död.

Två bravader återstår att redovisa i en sammankomst som överlag höll världsklass. Dels helt fantastiska minuter där männen går loss i ett rytmiskt fyrverkeri i rafflande taktarter baserat på indisk skala. Henrysons spel är magiskt, golvas av ett makalöst sväng! Inspirerad cellist rappar över Ekbergs handtrummande medan basist och pianist fyller i. Dels deras förtrollande version av Spain (C. Corea) där jag konstaterar att stämband och intonation hos Köhn är lika utvecklade som hos kollegan Malena Ernman. Pianist och trumslagare presterar på svindlande hög nivå i sina utflykter. Även ett pregnant bas-feature smugglas in. Slutligen måste Joakim Ekbergs glänsande insats nämnas, blev otroligt förtjust i den närvaro och yrkeskunskap han demonstrerade (kul att få träffa honom efteråt).

TESSAN MILVEDEN QUARTET framträder i två set på Biocafé Tellus sju stationer söderut från T-centralen. Orienterar mig dit till idyllen i Midsommarkransen en solig lördagseftermiddag. Till saken hör att undertecknad personligen bjöds in av den garvade sångerska som så sent som för ett par år sedan skivdebuterade, vilket renderade i vinst i läsaromröstningen för Gyllene Skivan. Mitt beröm i recension i OJ blev ett kvitto för Milveden att hon lyckats. Beträffande live har jag bara hört henne en gång tidigare, delar av en spelning på Engelen i fjol.

Till sin besvikelse har grannar klagat och blivit bönhörda. Bistra effekten: 82db fick inte överskridas och trumslagare eliminerades ur uppställningen. Föreställer mig att situationen medförde att tillförseln av nyanser blev än viktigare. Och Tre ytterst meriterande musiker återstår, bildar kvartetten på scen. I pausen pratar jag med basisten Filip Augustsson om avgörande liveupplevelser, upplyser tenorsaxofonisten Stefan Isaksson om Förnuft och känsla och deras tribut till Åke Johansson ( hörde bägge live i CBQ, den högt värderade grupp tenoristen säljer livealbum med) samt åldermannen, pianisten Göran Strandberg aktuell med tre skivor varav en med Stockholm Jazz Orchestra. Berättar för honom att jag recenserat hans senaste trioplatta. Av dessa tre är det 51-åringens basgångar jag i särklass hört mest av senaste decenniet.

Tessan introducerar repertoaren och betonar att hon och Göran delat på sysslan att arra låtarna för speciella sättningen. Vi får reda på att i publiken sitter flera gamla vänner och ett par av de textförfattare som anlitats vilket gör henne lite rörd. Att denna noggranna sångerska med höga krav, avslöjar att min närvaro orsakar viss nervositet känns lite läskigt. Det sjungs mest på engelska, fast textmässigt har jag störst behållning av ett par rariteter på svenska.

Ett bonussidospår förtjänar att harangeras. Syftar på Stefan Isakssons talang för teatraliskt framförda, kvicka och meningsfulla egna monologer. Musik respektive kärlek, om jag minns rätt, definieras docerande lustfyllt genom genialiskt rimmande Mannen sångerskan känt sedan uppväxten i Stockholm har tydligen en parallell karriär som skådespelare, något jag som skriver om scenkonst kanske borde vetat. Och vi tipsas om en serie på SVT där Isaksson finns med i rollistan.

Följdriktig prydlig inledning med Look To The Rainbow, soundtrack vars melodi gjordes känd genom Stan Getz/ Astrud Gilberto och How Deep Is The Ocean? Däremellan ett arr mer soft än spretigt på en ursprungligen lite spejsig Hendrix-låt (Up From The Skies). Ur den omfattande amerikanska sångboken kommer också Do Nothing Till You Here From Me (D. Ellington) och en alldeles underbar version av Some Other Time (L. Bernstein), dessutom en klurig komposition av Monk och fina Nothing Like You som fick spridning genom Miles Davis på 60-talet. Spröda melodier broderas ut elegant med lena fraser på saxofon. Kändes som en ynnest att återknyta bekantskapen med Isakssons sound. I avskalat extranummer blir det smeksamt trösterik allsång jämte ett bluesigt tassande örhänge i form av Am I Blue.

Huvudpersonen sjunger med föredömlig kontroll mestadels i medium tempo. fraserar ypperligt som väntat. Varje stavelse har räckvidd ut i salongen. Kan tänka mig att restriktionen stör, tillsats av energi och hetta hade varit verkningsfullt, eftersom en dimension går förlorad när man är hänvisad till subtila uttryck. Att matinékonserten inte bevarats hos mig förväntad utsträckning, beror nog uteslutande på den nedtonade hållning som påtvingats. Ska förvisso framhållas att konserten är en ren njutning.

Blir omgående uppenbart att pregnanta basgångar får en framskjuten position i trumslagares frånvaro. Tycker mycket om Augustssons spänstigt lyhörda spel. Milveden är medveten om musikernas kapacitet, ger dem generöst med utrymme. De inleder suveränt själva efter paus i supersoft melodi med en ledigt lirande Isaksson i full frihet. I stick, intro och bryggor kliver Strandberg på ett självklart sätt. Agerar i övrigt raffinerad ackompanjatör, vare sig det handlar om ballader eller sprittande tempo.

Av andelen svenska låtar plussas för ett annorlunda arr på En gång i Stockholm, görs vågen för en föråldrad blues med text av Viveka Hellström vars riviga outro överrumplar samt en klassisk bossa med finurlig svensk text av Ulla-Carin Nyquist. I detta läckra mästerverk sjungs utsökt, med utstuderad rytmisk markering.

Mitt på dagen första helgens söndag spelar PRIMULA i Källarbyn beläget i Gamla Stan. Kvartetten bildad i Malmö består av Ella Cronberg på sång och akustisk gitarr, Jim Base elgitarr (äv. akustisk gitarr), Christoffer Hedén bakom trummorna och på kontrabas Ola Lannér Risenfors. De var för mig ett oskrivet blad som efter en inställd konsert passade utmärkt i schemat. Deras original framförs på antingen engelska eller svenska och ibland sjungs det ordlöst. Att kvartetten med explicit indie-sound kan ingå i festivalen får betraktas som vidsynt och sympatiskt. Inledningen fångar genom en fragil, närmast vädjande approach som i sista delen ändrar skepnad genom stegring av tempo. Eteriskt avlösande låt har en väsentligt högre energinivå. Uppskattar figurerna, plockandet med ackord på den svarta Gibson(?)-gitarren med diskret inkopplade pedaler och hur trumslagaren banar väg genom adderande av adekvata rytmer.

Cronberg presenterar låtarna, gruppen och vad texterna handlar om. Berättar att Till oss släpptes i fjol och att man håller på med ny platta. Låtarna hade titlar som Tystnaden (alldeles färsk), När jag bärjade lyssna på fåglarna, Balans, När hjärtat slår och Vilket håll vill du gå? Noterar hur verkningsfullt det blir när man låter kompositioner inbördes skifta i struktur, en estetik som gör dem knepiga att ringa in. Definitionsmässigt rör sig Primula, som befinner sig i en lovande utveckling, i bågar från Dina ögon till ett sound besläktat med Sophie Zelmani.

Basen stöttar i skymundan, träder fram i ett feature och ett par snabbare låtar. Sången hålls ofta svävande, ibland drömsk, glimtvis med distinkt bett. Deras vokalist sjunger stundtals ut , fast tycks föredra ett intimt tilltal. Man räds inte införlivandet av introverta drag vilka vetter åt ambient. De vågar kräva koncentrerade mottagare. Kvartetten avslutar med komposition på engelska till alla mammor. Jobbas då framgångsrikt med klanger. Var för sig har flertalet låtar kanske inte potential att haka tag i en. Dock, sammantaget utgör de en fängslande helhet.

Ibland är det stimulerande att ta del av sidoprojekt. History In The Making där den egensinnige artisten Nicolai Dunger ingått ett samarbete med Fredrik Ljungkvist, förtjust i fribag-exkursioner, tillhör den kategorin. Förberedda mötet som uppstår mitt på dagen i Källarbyn första lördagen blev överlag ett mycket fruktbart experiment, passager gjorde mig rejält exalterad. Snappade upp att skiva tillverkats med träblåsaren där rytmsektion är en annan, i jazzkretsar mer namnkunnig än den i valvet nere i Källarbyn. Här ses nämligen Niklas Korssell på trummor och Anton Berndts vid kontrabasen.

På internationellt etablerade Dungers hemsida framgår att tjugofyra album släppts plus några under pseudonym, Edit Södergran tonsatts, att han medverkat på far och dotter Riedels Cornelis-platta, bidragit på en mängd samlingar, komponerat opera, skrivit musik för teater och filmer. Jag minns honom som sjungande pianist i ett spretande allkonstverk hos teater Bhopa 2005. Den nästan jämnårige prisade Fredrik Ljungkvist har varit ett aktat namn med egen grupp och ingått i ett otal jazziga konstellationer i mer än trettio år.

Artisten bördig från Piteå struntar i att introducera sina låtar, sitter fram till slutdelen med gitarren på en hög pall. Ett par låtar på sluttampen ackompanjerar han sig själv på piano och därpå gör framför allt Ljungkvist honom sällskap. För att börja kronologiskt leds vi in i musiken genom ett sökande och suggestivt beat. Korssell använder filtklubbor, Ljungkvist trakterar klarinett medan den rockigt utforskande Dunger framställer sound i och utanför en twang-stil. Diskreta basgångar ledsagar genomgående släpiga, attraktiva melodier. Singer songwriterns vibrerande stämma låter som ingen annan, fast ett intro påminner om om en light-.version av Bono.

Visar sig att låtarna sällan håller sig inom ett och samma temperament, vilket genererar en oberäknelig spännande dynamik. Kontinuerligt sker expressiva tillägg, som ett utslag av en jazzig attityd. Vid ett par tillfällen försätter man sig genom aviga attacker i ett tillstånd av trance. Kul! Har överseende med att utforskandet inte funkar varje gång. En duell trummor – tenorsaxofon kan liknas vid hårdsvängande frijazz. Dunger meddelar att han försöker få bukt på ett knippe nya låtar, som ett offentligt experiment för oss hågade.

Ibland dominerar intrikat formulerade melodier, stundtals suggestiva och/eller ostyriga rytmer. Fäster mig vid trumslagarens triumferande manövrar i ett skede som resulterar i hypnotiskt sväng. Det riffas framgångsrikt i en ösig stampa-takten-låt. Någon enstaka gång är man förvisso på väg att kantra, köra i diket. Men varje test kan ju inte resultera i konstnärlig fulländning. Avdelningen avslutas med ett fullkomligt underbart crescendo. Den stillsamma balladen som tar vid när Dunger satt sig vid pianot blir till en väldigt vacker kontrast. Allra sist när jag lämnar för att hinna i god tid till nästa konsert bryts förtrollningen och i finishen bökas det frenetiskt med skrynkliga toner.

11/10 2024

Konserthuset i Stockholm (Stockholm Jazzfestival)

En utsåld tribut till Georg Riedel (1934-2024), tillhört de de främsta och mest produktiva kompositörerna i Sverige sedan 60-talet, utgjorde festivalens självskrivna invigningskonsert. Det omfattande programmet med underrubriken Tonerna som lever, hade sannolikt sammanställts av konferencier Nils Landgren och kapellmästare Carl Bagge, förmodligen i samråd med döttrarna Sarah och Channa. Under mer än tre(!) timmar inklusive paus bildas ett otal sättningar från vilka publiken erbjuds den exceptionella variation som var basisten och komponistens signum. Kärnan är emellertid det handplockade storband där jag kan identifiera varje musiker bortsett från en trombonist. Måste betraktas som ett hedersuppdrag att rekryteras, särskilt för de som har solon. Agerar vokalister gör nämnda döttrar, Nicolai Dunger och Lena Willemark. Kommer i skrivande stund på att en näpen barnkör hade varit välkommet, med tanke på hur älskad veteranen var för sin musik till barnvisor. Jan Lundgren har uttalat sig om oerhörda räckvidden, anser att han kanske har nått fler än ABBA.

Yttre förutsättningarna är goda. Sitter perfekt på tionde raden, var tämligen mätt, klarade mig från att bli åksjuk på X2000 och akustiken utfaller till belåtenhet. Tillåter mig att flika in att jag som hastigast träffat Riedel minst tre gånger, senast i Ystad 2021, att jag hörde honom live första gången 1975 och sista gången 2022 samt att jag recenserat biografin om honom och efter läsningen blev varse hur otroligt mycket han åstadkommit i musikaliskt hänseende utan min vetskap.

Nils Landgren öppnar hyllningskonserten genom att på sin röda trombon galant improvisera på melodin till Idas sommarvisa. Genom att visor ur Emil i Lönneberga och signatur från Barnen i Bullerbyn lagts som extranummer gjordes en rörande cirkelrörelse av det rikhaltiga och älskade komponerandet för generationer av barn. Radiojazzgruppens ledare avlöses av Sarah Riedel som sjunger fängslande tonsättning av finlandssvenske poeten (tidigare kulturministern) Claes Andersson ackompanjerad av storbandet och saxsolist Nils Berg , hämtad från en cd jag äger. Närmare bestämt Hemligheter på vägen med GR och vänner från 2008. Vid det här laget är både utövare och förväntansfull publik inne i geniets konstnärskap, vars cv enligt festivalens vd är oöverblickbart. Ska påpekas att Georg skrev vital musik in i det sista där finalen blev jiddischland-projektet. Skiva gjordes med vibrafonisten Mattias Ståhl och det skrevs superb musik åt Radiojazzgruppen, Ekdahl/ Bagge Big Band och Göteborg Jazz Orchestra.

Inte heller lätt att en dryg vecka efteråt lyfta fram särdrag och höjdpunkter, trots anteckningar och låtlista från kapellmästaren vid flygeln. Att utmana fans genom att varva lättillgängligt tonspråk med skrynkliga, med obskyra alster och dissonanser, blev en fruktbar strategi; oavsett om det var medvetet eller resultatet av ett representativt urval. Uppskattade mycket merparten av arren och hur de verkställdes. Däremot finns fog för att åtminstone i marginalen anmärka på upplägget. Gränsen för rimlig längd överskrids vilket märktes på parkett och läktare.

Många i storbandet tar sig fram mot scenkanten i något skede för att med auktoritet färga arrangemang. Dessutom avlöste Hans Backenroth ett par gånger Georgs svärson Viktor Skokic på kontrabas och Johan Graden Bagge på pianopallen. Som kuriosa kan nämnas att Georg som gymnasist spelade tillsammans med Lars Bagge, kapellmästarens far. Vid ett par tillfällen äntrar den genrefria Mats Bergström scen både i egenskap av el- och akustisk gitarrist. En annan fantastisk stämningsskapare är Lisa Långbacka på dragspel som slår följe in på scen med gitarristen tillsammans med svensk folkmusiks okrönta drottning Lena Willermark.

De vokala inslagen var omdömesgillt fördelade. Nicolai Dunger som medverkade på far och dotters Cornelis-platta gör med sitt karaktäristiska darr på stämbanden bland annat den bedårande valsen En visa till Veronica och trubadurens Vaggvisa som duett med Sarah. Willermark reciterar lyrik delvis på dialekt, sjunger våldsam skildring ´a la skillingtryck med osviklig pondus och Barbro Lindgren. Channa framför exempelvis ett magnifikt smakprov ur nämnda jiddischland-projekt i form av en tvåspråkig vaggvisa jämte en underbar tonsättning av Det är vackrast när det skymmer. Och Tomas Tidholms Jag ligger på en äng framför hon och uppbackande musiker fullkomligt lysande. Sarah sjunger ut på ett för henne atypiskt sätt i sitt första framträdande och i ett par av texterna från pappans Cornelis-tonsättningar. Fullträffen där denne fyndigt hyllar Jan Johanssons talang tillstod aftonens presentatör att han inte hört. Hade nog föreställt mig ett par anekdoter från döttrarna om deras berömde fars personlighet, fast förstår att de avstod för att inte riskera att det skulle brista för dem. Tror förresten att det är första gången jag hör Channa sjunga live.

Vad bör framhållas för att den frapperande spännvidden tydligt ska framgå? vilka är höjdpunkterna? Kontrasterna mellan å ena sidan mjukjazzigt valsande Sommar adjö med delikat feature från Bergström , kammarjazziga juvelen från Trio Con Tromba (sågs på Nef för 40 år sedan) samt härligt smeksam melodi till barnbarnet Judith på kvartett och spräckliga fyrverkeriet från firma trombonist Mats Äleklint & Fredrik Ljungkvist på tenor samt svårspelade (Landgrens definition) Mozart On My Mind skrivet för RJG (Radiojazzgruppen) som mer påminner om Stravinskij å andra sidan; är himmelsvida. Ibland låter det värdigt och polerat, andra stunder visas på verk med anmärkningsvärt tuggmotstånd. Handlar om en vilja att förmedla en någorlunda fullvärdig bild av en unik kompositör som inte på något sätt begränsade sig till jazzgenren.

Samtliga i träblåset har solon på sin lott liksom trumpetsektionen. I främre raden sitter Jonas Kullhammar, Fredrik Ljungkvist, Nils Berg, Per ”Ruskträsk” Johansson samt Fredrik Lindborg. I bakersta raden står Nils Jansson, Tobias Wiklund, Emil Strandberg och Patrik Skogh. Idel kända namn för lyssnare av inhemsk jazz! Storbandets enda kvinnliga medlemmar är Agnes Darelid och Tilde Schweitzer, varav den sist nämnde hamnar i framkant på slutet. Samtliga uppräknade tillför en förnämlig fusion av känsla och teknik. Tvingas jag lista topp 4 -solister av blåsarna faller valen på Emil Strandberg, Nils Berg, Fredrik Ljungkvist på klarinett och Tobias Wiklund. Inser nu att trumslagare Konrad Agnas gärning helt försummats. Hans insats förtjänar att berömmas extra. Flitige rytmläggaren sätter verkligen sin prägel på denna mångsidiga tribut genom makalöst lyhört musicerande. Vilken utsökt tajming! Ackord från flygeln binder sofistikerat ihop konsertens hisnande skiftningar inklusive framförda verser. Vare sig arren inriktas på sväng, ballader/ lyrisk betoning eller frifräsande friktion har de gjorts ytterst omsorgsfullt med finess.

Hände så mycket att somligt med angenäm substans inte får plats ens i en utförlig redovisning Vore dock tjänstefel att förbigå en formidabel komposition skriven för Ekdahl/ Bagge Big Band med titeln Dance Music. Snacka om groovy puls där orkestern levererar på topp. Allra sist en hänvisning till storheten hos kontrabasisten Georg Riedel. På festivalen 2016 ser jag honom spela ett stycke virtuost följsamt tillsammans med instrumentkollegan Hans Backenroth i oförglömlig Farväl-konsert till minne av Bengt-Arne Wallin. På Konserthuset förenas Backenroth med svärsonen Viktor Skokic i en svit från 2004. Duon för således arvet vidare på sitt sätt.

11-20/10 på över sjuttio scener

I skrivande stund pågår en begivenhet i vår huvudstad för musikälskare. Syftar på årligen återkommande Stockholm Jazzfestival vars 300 konserter för en tillresande recensent kan kännas som om de mest omtalade av konserter äger rum på annan plats än man själv befinner sig. Är ändå mycket nöjd med min lagom intensiva jazzhelg. Flera minnesvärda konserter i intim miljö, mellanvarianten med jazzens högborg och Kulturhuset samt ett besök i utsålt konserthus. Bonusen i form av möten med musiker inte att förglömma. Att lägga program handlar mycket om fördelen med omväxling, kunna fixa logistik och beräkna tidsåtgång samt att skapa luckor för att äta gott i lugn och ro. Riktar härmed ett hjärtligt tack till arrangörerna för att önskemål beviljades. Mycket nöjd med vistelsen i huvudstan fram tills hemresan och strulet från SJ.

SVANTE SÖDERQVIST TRIO på Kulturhuset Lilla Studion är enligt presentatören den första större konserten på en späckad festival. Vad Studion anbelangar var det troligen premiär för min del. Spelningen under en timme drygt var fullsatt, vilket ju är en självklarhet då basisten och cellisten flankeras av tungviktarna Adam Forkelid vid flygeln jämte Calle Rasmusson bakom trumsetet. De är konstnärligt framgångsrika med egen produktion och arrangemang och Forkelids musik avnjöts så sent som i våras live. På ett par låtar gästar den svensk-estniske accordeonisten Tullike Bartosik, tillför genomgående en dimension av folkloristiskt vemod. Vi får veta att det är releasedag för vinylutgåvan av The Rocket där hon medverkar.

2020 debuterade man med Arrival och nu är trion i färd med att spela in sin tredje skiva. Ska sägas att jag var förhållandevis inlyssnad genom att ha recenserat debuten och haft med den i omröstning till Gyllene Skivan, skrev ett par år senare på OJ:s hemsida om lyckad turnéavslutning på Utopia och har dessutom recenserat två senaste skivorna av kvinnan som framställer drömska, elektroakustiska sound av magnitud. Den miljömedvetne praktikern Söderqvist presenterar hur engagemanget tagit sig uttryck och bakgrunden till deras original, vilka med ett undantag signeras honom själv.

Önskvärda komponenter för att ljuv musik ska uppstå och växa samverkar Vill utbrista i påståendet att allt i deras kammarjazziga approach stämmer. Blir aldrig stelt eller förutsägbart! Att Söderqvist visat sig vara en fullfjädrad komponist vars idéer ledigt lanseras i givande mellansnack, får mig att höja på ögonbrynen. Inledande Ny ankomst sprider tassande elegant en bubblande livsglädje spetsad med arabiska influenser. och kröns av förföriskt tema. I intervaller skiftas pulsen raffinerat under konserten. Samtliga påverkar resultatet i lika hög grad, får soundet att vibrera, att sjuda och svänga. Jämfört med exempelvis Vijay Iyer trio håller trions meriterade trumslagare en avsevärt lägre profil. En höjdpunkt i en tillställning utan svackor heter Exil, med feature från den gästande kvinnan och med Svante på cello. En drömsk låt med starkt temperament draperad i moll, som rymmer stor skönhet trots instoppad dramatik. Tännforsen emanerar ur nationalromantisk dikt av Snoilsky, framförs på duo med Forkelid vars bitterljuva löpningar hänför. Dennes bidrag är en minimalistiskt slipad juvel som skiftar till livligare inriktning mitt i från ett romantisk diskret utgångsläge. Spännande!

Vi får ett uruppförande. I Efter stormen färgar Bartosik efter pregnant basintro en fridfullt framskridande komposition. I reflekterande toner som drivs framåt av Forkelid celebreras tillökning hos familjen Söderqvist medan Rocket – ”kampsång för frihet” med utgångspunkt i kriget mot Ukraina – bjuder på attraktiv rytmik. Ett understatement med tanke på trions fabulöst explosiva samspel där Forkelid lägger blockackord(?) och Rasmusson släpper loss, ser inspirerad till att låten både sjuder och hettas upp till max. En kollega beskrev musiken som en spegling av en hektisk samtid. Enligt mitt förmenande kanske den snarare kommenterar brutal och polariserande tidsanda, skänker trösterika alternativ.

Hade sett fram emot THE HEADHUNTERS på Fasching länge, inte minst eftersom jag missade dem på Nef härom året. Fusionpionjärerna utan sin ikoniske grundare Herbie Hancock gör numera, för att citera Jonas Kullhammar, covers på sig själva. Med fyra egna plattor i bagaget har deras groove både utvidgats och finslipats efter omfattande turnerande.

Ansiktet utåt är främst originalmedlemmen Bill Summers på percussion och rapp som fanns med redan för drygt femtio år sedan på legendariska albumet Head Hunters ( finns i vinylsamlingen) och i andra hand elegante pådrivaren Mike Clark i slips och kostym på trummor. Rytmsektionen kompletteras med klippan Chris Severin på elbas, därutöver finns Kyle Rousell på keyboard och flygel samt altsaxofonisten Donald Harrison, vars roll på slutet som eggande party-fixare fick honom att låta som Otis Clay, Bobby Byrd och andra anstiftare av soulig, smittsam extas. Den som anförde tonen när andra set drog igång var förvisso den oförliknelige Summers.

Meddelandet till ett utsålt Fasching lyder : ”We came here to kick ass” Låt av eleganten på bilden ovan drar igång en funkigt uppsluppen spelning som härbärgerar osedvanligt många och extensiva features. Först ut är slickade fraser på altsax. Inledande låtar har en sammanhållen form fast de görs med elastisk finess. Vi tas in i deras rytmiska feststämning genom ett publikfriande bassolo som övergår i en praktisk introduktion från maestro Clark. Känns som om Headhunters vill hålla oss på halster, strössla med soloutflykter istället för att lira utbroderade versioner av Spider och Hang Up Your Hangups.

I första set får vi i alla fall den innovativa kompositionen E.S.P (W. Shorter) vars original Herbie Hancock ju spelade på i sin ungdom med Miles Davis. Efter lika självklar som snyggt polerad insats från Harrison avlöser instrumentalisterna varann. Och i ett avsnitt därpå lyfts forne bandledarens påverkan fram, vilket sker när Rousell konverserar intimt med rytmsektionen. Setet avrundas med en ballad tillägnad alla kvinnor varvid det bjuds på en betagande utvikning på flygeln.

Blir en sprakande start när konserten återupptas efter paus. Skönt souljazzigt beat framkallas med pianist och rytmläggande parhästar i centrum. Ska sägas att jag sällan uppfattade titlar på låtar. I ett skede lät det som temat ur hypnotiska Watermelon Man, vilket var en högtidsstund. Det blir slap-bass uppvisning av Severin och nestorn bakom sitt trumset hamnar i framkant, är i sitt esse.

Gänget eskorterar oss in i ett funkfusion-paradis när en sjungande och rappande Harrison lösgör sig. Kul att Headhunters numera adderar vokal anrättning till sin repertoar. Även om det är en nymodighet man inte associerar med originalupplagan uppstår ett oemotståndligt gung á la New Orleans. Står på det trånga loftet och genomströmmas av deras härliga groove. Upplystes efteråt att min referens till The Meters stämde.

Bill Summers ovan intar i andra halvan en förbluffande diskret framtoning, fyller istället på ett strålande sätt i deras vägvinnande sound mest i skymundan. För dessutom in en delikat västafrikansk vibe i somliga sjok. Mitt mest extatiska, tillika mest minnesvärda ögonblick under årets festival uppstår efter en extremt utdragen introduktion av kompet. Alla på Fasching som lyssnat på jazziga funkpionjärerna vet vad som väntar. Syftar givetvis på ögonblicket när ikoniska temat ut deras signatur Chameleon briserar. Brister då ut i ett berättigat utrop: äntligen levererades momentet jag hade längtat efter och några minuters underbart instant appeal. Ska påpekas att ljudet var bästa tänkbara.

I motsats till föregående akter i detta svep fanns hos mig ringa kunskap om THE VIJAY IYER TRIO. Lyckligtvis hade jag nyligen lyssnat på en inspelning som fanns tillgänglig hos Jazzradion. Mångfaldigt prisade pianisten, kompositören, producenten, bandledaren, pedagogen och skribenten uppfyller kriterierna för en renässansmänniska. Den 52-årige amerikanen vars föräldrar emigrerade från Indien har exempelvis utnämnts till socialt samvete, multimedia-kollaboratör, erhållit gästprofessur samt fyra gånger framröstats i Down Beat till årets Jazzartist. Festivalens programhäfte berättar att Iyer släppt tjugosex plattor, varav tre Grammy-nominerats. Tolv av dessa utgivna i Europa på ACT eller ECM. Han har vidare komponerat för orkestrar, solister och kammarensembler över hela världen.

Under konserten på Fasching på festivalens första söndag gjorde detta fenomen en kortfattad introduktion. Talade då om att låtar kommer bakas samman och att han kalkylerar med få avbrott varför jag saknar låtlista. Han och hans rytmsektion – Linda May Han Oh på kontrabas jämte batteristen Jermy Dutton, hon anses vara världsledande på sitt instrument och är tillika kompositör och leder egen grupp medan han är en stigande stjärna från New York med samarbeten hos Brandee Younger, Gerald Clayton, Tigran Hamasayan med flera – uttryckte sig i övrigt genom sitt musicerande. Två album har trion tillverkat varav det senaste med titeln Compassion är det vi får höra mest från. Den skivan såldes på plats av Naxos. Också Jazzradion var föga förvånande närvarande och spelade in konserten.

Sitter perfekt placerad på en pall nära bortre baren. Hejar eller pratar med fyra välkända musiker från Skandinavien (tre av dem pianister/ keyboardister) i lokalen som brukar kallas för jazzens högborg. Pianotrions konsert genomförs utan paus på ett välfyllt fast märkligt nog inte i närheten av utsålt Fasching. I långa stycken artade sig den livemusik jag var tämligen obekant med till en mycket njutbar upplevelse. Deras gig i Stockholm är sista anhalt på en omfattande turné i Europa.

Två omständigheter medförde att högsta betyget uteblev. Syftar på hur dominant trumslagaren agerade inledningsvis, sammantaget förvisso en marginell anmärkning. En renommerad dansk pianist höll med mig efteråt om att det blev för mastigt med flödande akustisk musik pågående i två timmar plus extranummer på närmare en kvart. Kanske som att svära i kyrkan att påstå att det nästan blev för händelsefattigt i längden? Men jo, hade behövt paus och det blev lite för mycket av samma sak, likartade växlingar, även om raffinerat samspel på högsta nivå utkristalliseras. Skulle bättre kunna tillgodogöra mig denna djupverkande jazzkonfekt om öronen fått vila ett slag och formatet varit ett annat. Ett tecken på trions storhet är att jag sällan refererar till andra förstklassiga pianotrios. Närmast kommer främst Bad Plus, också Brad Mehldau och Shai Maestro. Arrangören menar att kompositörens snirklande bågar influerats av såväl Monk som Geri Allen.

Tittar nyfiket efter impulsiva beskrivningar och bedömningar i min anteckningsbok. Utforskande trummönster utgör överraskande intro och när de andra hakar på uppstår en oväntat febrig, oordnad struktur. Efter några minuters stökigt ”härjande” bereds väg för åtråvärd puls. En synnerligen expressiv, rent av sensationell öppning. Akustiken håller högsta klass! Den förhållandevis kortväxta kvinnan får kontrabasen att sjunga. Pianistens löpningar, klang och pendlingar i tempo präglar förstås deras underfundiga sound. Första stopp inträffar efter cirka trettiofem minuter.

Nästa segment blir totalt annorlunda, mycket varsamt påminns publiken om ett tonspråk som tycks härröra från Satie. Växlingarna är effektfulla. Den australiensiske basisten som är biträdande professor på Berklee sticker ut, har ett första attraktivt solo i ett porlande tema. Under den långa konserten vävs kontinuerligt mönster kreerade utifrån ständigt nya utskott. Kompositionerna hänger stundom i luften, saknar då ett centrum att hålla tag i. Å andra sidan existerar hos den till synes telepatiskt sammanlänkade trion, en avgörande framgångsfaktor. Syftar på stunderna av svindlande dynamik. Avseende deras exceptionella pendelrörelser från kraftfullt till försynt, kan tanken leda till festivalfavoriten Shai Maestro. Det är lätt att bli förtjust i trions sällsamma och omtumlande klangvärld.

I ett stråk fullkomligen frossas det i uppbrutna rytmer med strålande trumspel längst fram. Ett stycke som dediceras en mördad poet övergår från elegisk ton till att efterhand bli av mer uppbrusande natur. Konstaterar att Iyers melodier är minst sagt intrikat konstruerade. På sluttampen glänser trion i ett minimalistiskt tema med typisk ECM-identitet. Trots uppseendeväckande längd ställer som framgått, fabulösa musiker upp på ytterligare omkring en kvart med elegant tänjande tonal konversation. Nöjd eller rent av salig publik har fyllda till brädden kunnat inkassera pianotrio-musik live av högsta dignitet. Förvisso kvalitet som varade i längsta laget.