31/7 – 4/8
Ystad med omnejd
En i raden av artister med världsrykte under årets festival brukar nämnas i samma andetag som Gilberto Gil och Milton Nascimento , två berömdheter från Brasilien jag äger cd med. Syftar på den några år yngre Joâo Bosco vars katalog innehåller ett trettiotal album och väckte uppseende i unga år i egenskap av låtskrivare åt Elis Regina. Man kan hävda att YSJF senaste åren haft ett uttalat sidotema med latin-musik i allmänhet och samtida sound från största landet i Sydamerika i synnerhet. Märkligt nog blir detta första gången jag exponeras för bossor och samba från hans penna. Konserten med JOÂO BOSCO QUARTET lanseras under beteckningen ”Brasilian Legend”. Förutom honom själv på gitarr och sång ser vi Ricardo Silveira på elgitarr med förflutet från de tre andra artister/ vokalister som refererats till, basisten Guto Wirtti som också samarbetar med Yamandu Costa samt på trummor Kiko Freitas vars talang är av sådan art att han röstats fram till bäst på sitt instrument inom världsmusik. Rytmsektionen har för övrigt funnits länge vid veteranens sida.
Bosco bryr sig inte om att presentera repertoaren, enbart sina musiker. Därför saknas kunskap huruvida det uteslutande rör sig om egna original, eller om andra behagliga melodier i samma tradition adderas. Noterar soft öppning med vispspel, ganska lågt mixad bas och försynta figurer på elgitarr. Den karaktäristiskt väna sången på portugisiska moduleras elegant, stryker coolt medhårs utan att bli utslätad, en bedrift. I stick och ackompanjerande tillägg hettar det ibland till desto mer. Musiken kretsande kring texter med eleganta melodier är genomgående extremt sofistikerad, luckras i passager upp varvid ett nära nog rockigt beat kan uppstå. Med passion och beundransvärd teknik levereras en handfull minnesvärda solon vara avsändare förstås är Ricardo Silveira. Skulle vilja påstå att han och energisk rytmsektion i sekvenser framför en speedad variant av samba. Uppfriskande att förväntad formel vidgas då och då.
En av de melodier vilka urskiljer sig går i ett snabbt och bluesdoftande tempo. Lite frustrerande att jag inte kan precisera genom att ange titlar. Här och vid ett par andra tillfällen hörs fräcka licks, engagerad sång och pådrivande rytmer, medan förgrundsgestaltens gitarrspel inlemmas i vävt mönster. Visliknande bossa kan således spricka upp i antydan till boogie, blues eller jazziga tongångar. Låter behagligt och inbjudande om musiken med dessa schatteringar. Ömsom vackert, ömsom medryckande! Ofta ”skäms vi bort” med utsökt sväng genom subtila nyanser i en trygg hamn som utgångspunkt. Mitt i bryts soundet av genom hetsande beat och avspänt jam-betonad fas. Stimuleras också extra av smidiga växlingarna i slutet. Från suggestiv minimalism till delikat riffande konversation , läckra basgångar och en vokalt mjuk jazz-shuffle initierad av den prisade rytmläggaren. Att jag inte förstår ett ord förminskar inte upplevelsen. Utan att använda en röst med stort omfång sjungs otroligt rytmiskt, med total kontroll till lika attraktivt som kongenialt komp. Oklanderligt ljud bidrar till njutningen.
En av konserterna tar inte slut förrän strax efter midnatt. Den avrundar första festivaldagen och spelas in av P2. Begeistrad publik får ta del av musik med ALBA ARMENGOU vars spelning lanseras med epitetet ”Star From Barcelona”. Detta underbarn ägnar sig i Klosterkyrkan främst åt att sjunga innerligt på portugisiska, katalanska spanska och möjligen fler språk Som synes ovan spelar 23-åringen dessutom trumpet, vilket hon gjort sedan fem års ålder. Armengou ackompanjeras av landsmannen Vicente López på akustisk gitarr. Ska påpekas att hennes percussionist saknas på grund av sjukdom. Musikaliska banan inleddes i stadens ledande ungdomsstorband. Hon har gjort betydande avtryck, redan medverkat på över trettio skivor och besökte Sverige 2021. Debuten i eget namn ägde rum för fyra år sedan med Sussurros Del Viento där hon och Lopez gör original kombinerat med arr på brasiliansk och spansk musik. Festivalgeneralen Thomas Lantz berättar för oss att han i och med denna bokning fått en ny favorit.
Intressant sättning med spansk gitarr och finstämda fraser på trumpet Spännande resonans skapas även om det inte blir samma fylliga dynamik utan rytmläggare. Huvudfokus läggs dock på vacker vokalkonst sömlöst ackompanjerad av Lopez som ibland hänger sig åt flink flamenco-teknik. Stjärnskottet introducerar sångerna, vars titlar går mig förbi. Snappar upp att en hänförande milonga framförs liksom ett par ljuva kärlekssånger och kompositioner av såväl Joáo Bosco som A C Jobim. Flera berörande alster påminner om folkvisor.
Alba Armengous främsta tillgång är hennes stämband, sensuella auran, de sprider. Att dessutom vara en begåvad trumpetare och finstämt brodera teman är en kombination desto vanligare hos jazzande män (känner till ett halvt dussin svenskar med dessa kvaliteter). På artistens initiativ framförs plötsligt en sång som duett, vilket väcker publikens gillande vars rungande respons efter varje låt ska framhållas.
Konserten genomsyras av livsbejakande reflekterande estetik, en frekvent rikedom på nyanser genom sofistikerade pendelrörelser och toner draperade i ett subtilt skimmer. Drivne gitarristens teknik får skina igenom i intron jämte några stick, utan att dessa sekvenser förvandlas till uppvisningar. Registrerar häpnadsväckande fördelaktig akustik utan den efterklang man förväntat sig. Ett par gånger höjs tempot, vilket tillför välbehövlig omväxling eftersom ett endimensionellt stråk kunde skönjas trots utsökt trumpetspel.. Vill avslutningsvis betona hur fint samspelet fungerar och hur fantastiskt denna stigande stjärna sjöng.
Första konserten på stadens charmiga teater står sextetten som utgör BOBBY MEDINA´S LATIN AMERICAN JAZZ EXPERIENCE på scen. Trumpetaren cv inger respekt. Amerikanske bandledaren av mexikansk börd – uppträder på YSJF för tredje gången – har samarbetat med symfoniorkestrar och storband och spelat med bland andra Ray Charles, Mel Tormé och The Temptations. Bandledaren flankeras av sonen Conrad på tenorsax vars mamma är svenska. Övrig sättning är Gabe Hall-Rodrigues på flygel, keyboard och därtill dragspel som han är en auktoritet på, slagverkaren Fransisco Medina med rötter i Venezuela, elbasisten Pablo Elorza från Argentina samt bakom trummorna den efterfrågade Santiago Hernández hemmahörande i Buenos Aires.
Genom färggranna mönster på skjortor, festligt mellansnack, uppsluppna rytmer samt collaget på backdrop, vaggas vi överlag in i karnevalskänsla. Bilderna är mer än en exposé över musikerna från ett solglittrande Karibien och annorstädes. Volontärernas omistliga insats hyllas nämligen också. En rörande, gentil gest att organisationen rosas i bildspel, under tiden sammetslen popballad (Bee Gees/ George Michael?) framförs.
Den genreöverskridande latin-profilerade gruppen har verkat i över tio år, förbinder i sina glädjefyllda spelningar amerikanska kontinentens olikartade musikaliska arv. Hedrar dem att de sprider bra vibrationer i en dyster och hotfull era. Man gör entré trummandes på en för konserten tillfälligt monterad ramp med bärbara instrument. Bobby avslöjar att instrumentkollegan Hugh Masekela (spelat två gånger på YSJF) förändrade hans liv, varpå invirade slingor över ett potent beat flödar i dennes tidiga hit Grazing In The Grass.
Ett glättigt groove sätter standarden för showen. Fast självfallet ringas man som helhet inte in så enkelt. Utvikningar och oväntade inslag förekommer i en snygg show. Herb Alpert och Sergio Mendes är några av förebilderna för den skojfriske Medina. Man kan definitivt kalla repertoaren ojämn. Somligt fäster och gör avtryck medan vissa partier mer är att betrakta som underhållning, easy-listening beat som surfar på ytan. Går däremot inte att bestrida musikernas exceptionellt höga nivå som gör dem lämpade för den krävande uppgiften. De gavs utrymme att närmare presentera sig sig i solistiska avdelningar, vilket uppskattades.
En av höjdpunkterna inträffar när det dyks ner i toner från Brasilien genom udda takter, pumpande basgång, smattrande trummor, smäktande sång och framför allt feature från rutinerad accordeonist. Gissar på att det handlar om forro från Baiha-regionen. Ett naturligt sväng förmedlas, kryddat med upphetsande solo på tenorsax. Ytterligare en lysande låt lanseras av Hall-Rodrigues, en klagovisa innerligt tolkad av dragspelaren.
I en tillställning bågnande av smittsam glädje bör ytterligare inslag lyftas fram. Basisten Pablo Elorza sjunger en hit på spanska från 1976, förvisso aningen smörig. I lått smetiga Paradiso (B. Medina) visar gruppens trumslagare framfötterna. I Kubas mest älskade folksång Guantanamera med sin förföriska hook står deras percussionist i centrum. Trumpetarens sätt att ta sig an svårt solo ur Sketches Of Spain imponerar (även om arret i förlängningen tyvärr förvanskar originalets andemening). Förvisso ojämn kvalitet, men sextetten går i land med uppdraget att vara lyckobringare.
En av konstnärlige ledarens kanske mer oväntade samarbetspartners är en enormt fingerfärdig gitarrist och kompositör inriktad på folkmusik från Sydamerika, som gjort succé på YSJF i solokonsert. Pianisten och gitarristen ifråga har spelat in ett sprillans färskt album betitlat Inner Spirits. Fredagens kvällskonsert på teatern handlar sålunda om ett lika sprudlande som skimrande möte mellan JAN LUNDGREN & YAMANDU COSTA från Brasilien. Flygel tillsammans med sjusträngad klassisk gitarr! Ytterst få, om ens någon lika etablerad, kan matcha Costas ofattbart ymniga katalog senaste decenniet. I mötet med den fjorton år äldre svensken – också känd för att ha flera bollar i luften/ många projekt igång – , blandas hans sydländska temperament upp med nordiskt vemod. Det omvända förhållandet gäller förstås för den i jazzen rotade Lundgren. Duons relation tar sig uttryck i raffinerat samspel och en intuitiv lyhördhet parat med, när rätt tillfälle uppstår, musikaliskt leklynne. Läggningen underlättas sannolikt av att gitarrvirtuosen är en scenpersonlighet av rang, en spjuver med subtilt egensinnig koreografi.
Samarbetet som startade för ett och ett halvt år sedan har resulterat i ett antal original signerade någon av dem. Därtill tillfogas repertoaren ett par ”hits” av svindlande skönhet från Taube och Jobim. Kompositionerna förses genomgående med en anstrykning av romantik. Men de blir aldrig kitschigt insmickrande, istället framstår melodierna som förunderligt fräscha, även om musiken ter sig märkligt välbekant. Finns en ödmjuk värdighet inkapslad i deras utsökta sound, i en förening av instrument som sällan görs. Registrerar intelligent inbyggd anpassning till en gemensam estetik med två jämbördiga parter. Den iakttagelsen är avgörande för framgången. Inledningsvis ageras en smula nedtonat, vilket gör det desto effektfullare när duon kastar loss.
Galliano och Fresu från Lundgren kontras av Costa med Choro Para Paquito, en slags vaggvisa plus en brasiliansk bolero. På det viset fortlöper denna sällsamma tilldragelse. Skönhet med substans sprids i teatern, som om vi vore indragna i en kontinuerlig vals i kärlekens tecken. Hannah har pianisten följaktligen tillägnat sin hustru som ska ha skrivit en text till Summer Kind Of Love. I denna oavbrutet raffinerade konversation med rytmiska finesser inkluderas också en tribut till Michel Legrand och Lundgrens Habanera. Ryser av välbehag när duon avrundar med Nocturne ( E. Taube) och ikoniska temat ur Orfeo Negro skrivet av Jobim.