• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Enlightenment ger nytt ljus över Vivaldis årstider

4 september, 2025 by Redaktionen


Foto: Fever

Vivaldis årstider i nytt ljus när Enlightenment har Sverigepremiär i Malmö – följt av Stockholm 2026, skriver ett pressmeddelande:

Fredagen den 3 oktober 2025 är det premiär för Enlightenment by EONARIUM i Spegelsalen i Malmö. För första gången får en svensk publik uppleva den audiovisuella showen, där Vivaldis De fyra årstiderna möter ljud- och ljuskonst i en kulturhistorisk miljö. Föreställningen har gjort succé runtom i Europa och får nu sin Sverigepremiär i Malmö, följt av Stockholm i början av 2026.

Enlightenment förvandlas den anrika och förtrollande Spegelsalen i Malmö till ett audiovisuellt konstverk. Här får Vivaldis De fyra årstiderna nytt liv genom det Zürich-baserade konstkollektivet PROJEKTILS specialskrivna arrangemang och nyinspelningar som förstärker den immersiva upplevelsen. Under produktionen har de kartlagt hela Spegelsalen i detalj med hjälp av avancerad videomapping, för att skapa en precist iscensatt miljö där ljus, ljud och bild smälter samman.

Föreställningen, skapad av PROJEKTIL i samarbete med den ledande globala liveunderhållningsplattformen Fever, pågår i 30 minuter och tar publiken genom de fyra årstiderna – vår, sommar, höst och vinter – följt av ytterligare två, av PROJEKTIL, specialkomponerade partier inspirerade av österländsk tradition: Samsara, som beskriver den eviga cykeln av födelse, död och återfödelse, och Nirvana, som symboliserar upplysning och befrielse från samsara. Resultatet är ett poetiskt, spirituellt och visuellt upplyftande verk för alla åldrar. Publiken sitter bekvämt på stolar eller i saccosäckar och kan luta sig tillbaka medan projektioner fyller väggar och tak i 360 grader.

– Våra föreställningar är en inbjudan till att lämna vardagen en stund. Genom audiovisuell poesi och lekfulla illusioner skapar vi en plats där folk kan slappna av och låta sig svepas med i en immersiv resa. Det handlar inte om all teknologi bakom, utan om att försvinna in i ljuset, ljudet och berättelsen, säger Roman Beranek, creative director på PROJEKTIL.
Enlightenment är en del av den audiovisuella EONARIUM-serien och produceras i samarbete med Fever. Fever, som varje månad når över 300 miljoner människor världen över, arbetar för att demokratisera tillgången till kultur och göra upplevelser som Enlightenment – där klassisk musik och miljö möter en samtida inramning – tillgängliga för en bred publik.

Plats: Spegelsalen, Malmö
Premiär: 3 oktober 2025
Spelperiod: 3 oktober 2025 – januari 2026
Längd: 30 minuter

Arkiverad under: Musik, Scen, Toppnytt Taggad som: Malmö, Spegelsalen, Vivaldi

Spännande spretande sound speglar omtvistat författaräktenskap – Amanda Arnborg & Erik Björksten med Finn Bjönulfsson vid Råda Säteri

2 september, 2025 by Mats Hallberg

foto Therese Martinsson

29/8 2025

Crêpe et Ciel i Mölnlycke

Jag möter en diktare – tonsättningar på främst lyrik av Harry och Moa Martinsson

Finns definitivt fog för påståendet att paret Amanda Arnborg och Erik Björksten har många strängar på sina respektive lyror. Har inte tagit del av samtliga gemensamma projekt, fast flertalet och oftast skrivit om dem här i entusiastiska ordalag. Rört sig om skivor släppta i eget namn, teaterproduktioner, konserter med olika sättning, musikaliskt rotad Lunchteater om exempelvis Barbro Hörberg och Tove Jansson. Det senaste programmet med liknande upplägg är egna tonsättningar av Moa och Harry Martinssons poesi, vilka snillrikt binds samman av biografiska upplysningar, anekdoter, funderingar, öppna frågor och recitation. Föreställningen om Sveriges mest lästa förattarpar vars relation problematiserades härom året i bok av Ebba Witt Brattström, kallar de för ”Jag möter en diktare” , titeln på ett självbiografiskt verk av Moa. Programmet har framförts kanske uppemot tio gånger, dock premiär för slagverkaren Finn Björnulfsson att adderas till sparsmakad sättning. I höstas närvarade jag när man debuterade med sina tonsättningar av Harry- och Moa-dikter, vilket skedde i Landvetter.

Innan en personlig ingång till de berömda författarna och deras utifrån sett påtagligt omaka relation, något om förutsättningarna för ett fängslande tema i ord och ton. Vi slapp det utlovade regnet denna fredagsafton då Kulturkalaset pågick i Göteborg och Thåström föga förvånande lockade maxpublik till Liseberg. Farhågorna för kraftig nederbörd hade sannolikt skrämt bort en del publik. Kändes därför intimt att sitta i växthuset när mörkret sänkte sig över en vindstilla kväll ett par stenkast från Rådasjön. I Mölnlycke gick jag i mellan- och högstadiet. På andra sidan sjön i Pixbo är jag uppvuxen så platsen har en särskild laddning. Tänkte efteråt på totala kontrasten vad beträffar publikmängd, I egenskap av medlem i Augustifamiljen har ju Finn Bjönulfsson spelat utsålda Håkan Hellström-shower på Ullevi ett antal gånger. Den hysteriska uppmärksamheten kan i andra änden jämföras med intima konserter i likhet med kvällens inför cirka 25 personer. Borde ha frågat hur han ser på den ofattbara skillnaden, när jag samtalade med honom efteråt. Rytmläggaren har tidigare hörts hos bland andra Miriam Aida, i Amandas band och leder en trummande konstellation.

Existerar ju en rikhaltig bibliografi, en mängd verk av och om författarna. I Moa Martinssons fall inskränker sig urvalet dock till enda diktsamlingen Motsols (1937) varifrån tre dikter tonsatts, medan det finns desto mer att dyka ner i när det gäller Nobelpristagarens lyriska skörd. Efter duons ”premiärgig” i Landvetter visade jag Amanda en inbunden utgåva från Tidens Bokklubb inropad på Göteborgs Auktionsverk. Lånade också ut mina författarporträtt på Harry och Moa skrivna för 15-20 år sedan för facklig tidning, porträtt baserade på läsning och research. Som mästerliga skildrare av ett dåtida klassamhälle utifrån personliga erfarenheter har de var för sig i högsta grad bidragit till och utvecklat en unik litterär tradition. Harrys öde aktualiserades senast i dokumentären Nobelpriset som förstörde allt (SVT Play) och i förfjol genomlystes hans verk och gärning i Min egen elds kurir av Johan Svedjedahl. Av de som tidigare tonsatt honom vill jag slå ett slag för Martin Bagge.

Senaste decenniet har intresset för Moa fått ett uppsving i och med Riksteaterns musikteater Moa skapad av Lisbeth Johansson & Carita Jonsson (den sist nämnde musikern stod för tonsättningar) som jag sett med stor behållning på Göteborgs Kulturkalas, Maj Wechselmanns dokumentär vars visning på filmfestivalen 2019 föregicks för egen del av att jag intervjuade filmaren och Ebba Witt Brattströms betydelse för att lyfta fram Moa Martinsson kan förstås inte överskattas. Hörde henne på Bokmässan när hon presenterade Vi drabbade samman med våra ödens hela bredd , en genomgång av såväl det litterära utbyte som äktenskapliga samliv Amanda & Eriks föreställning kretsar kring. Till saken hör att feministen Witt Brattström disputerade på avhandling om Moa Martinsson sent 80-tal – Skrift och drift i trettiotalet. Minns att jag i sammanställandet av material inför porträttet på Moa (född Helga Maria Swartz) läste Sonja Erfurths biografi om författarnas relation och påverkan på varandra. Avslutningsvis i denna rundmålning av referenser ska den omsorgsfullt gjorda biopic från 1986 med Gunilla Nyroos och Reine Brynolfsson i huvudrollerna framhållas.

Vi fick veta att de tio tonsättningarna framförda under två set spelats in i studio, beräknas släppas på skiva till våren. I fördelaktig akustik märktes inte att Amanda Arnborg dagen före besvärades av krånglande stämband, att det fanns fara för att arrangemanget skulle behöva ställas in. Kan också nämnas att i det facila biljettpriset ingick mat från creperiet.

Om vi riktar in oss på det sjungna, ackompanjerandet, resonemangen och reciterandet genomströmmas tonerna av ett okonventionellt drag. I normalfallet betonas poeternas verser när de förvandlas till visor. Här blandas istället stilar och traditionella viskonceptet vidgas därmed på ett raffinerat vis. Olika genrer exponeras för att spegla två starka individer. Skildringar har tolkat deras beroende av varandra under ett drygt decennium; trots sina skilda karaktärer, temperament och markanta åldersskillnaden. Musikens olika uttryck blir på så vis minst lika viktiga som förmedlade formuleringar. I ett smart organiserat innehåll turas Amanda och Erik om att ge åhörarna kontext utan att konsekvent låta kvinnan representera Moa och mannen Harry.

Amanda läser klassiska inledningen ur romanen Kvinnor och äppelträd (boken ingick i lustläsarcirkel jag var med i) , Moas debut på Bonniers. Erik återger författarparets manifest medan Amanda högläser ett brev Moa skrev flera år efter skilsmässan. Vidare ges en roande rapport från seminarium på fjolårets Bokmässa, fundering huruvida Nobelpriset var en bragd eller börda (båda påståendena lika korrekta) och informationen om att merparten tonsättningar gjordes när duon vistades i den byggnad där Harry gick i skolan i Blekinge. Överhuvudtaget förekommer flera insiktsfulla kommentarer och påpekanden om respektive författarliv och tiden tillsammans.

Fyra stränginstrument används kopplade till pedaler. Till dessa tillför percussionist Björnulfsson ( se bild ovan) sin utrustning. Glömde frågan om nivån på konstnärliga friheten. Hur mycket var improviserade infall i stunden från denne utforskare av rytmer och hur mycket var överenskommet efter rep? Förutom akustisk och elförstärkt gitarr spelar Erik luta och i ett par tonsättningar med explicit viskaraktär dragspel. Amanda har denna gång inget klaviaturinstrument, istället tas akustisk gitarr fram på sluttampen.

Vad står då att läsa i anteckningar nedtecknade i stunden? Efter en början med diskret dos av magi i Ensam kvinna utbryter i Barndomslandskap, poetisk betraktelse av Harry, ett första skifte av stämning. Melodin präglas av kabaré-stuk. Finn har en avgörande påverkan på soundet och hur det gradvis eller drastiskt förändras. Mystik med en touch av kuslig känsla kan skönjas i sjömansvisa betitlad Spökskepp, den diktsamling Harry debuterade med 1929. Närmast före paus inträffar en krängande fullträff. Amandas böljande stämma framför Vi kvinnor till uppfriskande twangliknande gitarrspel med pådrivande rytmisk assistans.

Hög tid att runda av denna alltför faktaspäckade betraktelse. Vad stack ut i en lika spännande andra halva? Jo, ett skickligt smattrande solo av Finn på laptop congas vars resonans påminner om den från en cajon, duetten i Aniara med dess frekventa stigningar associerande till modernistisk opera, spröd ljus tonsättning där det sjungs om I ljusa sommarnätter till komp av luta och rytminstrument samt uppsluppna up tempo-melodin i Harrys Juninatt som blev till en exalterande ståtlig final i ett evenemang där en sammansvetsad trio övertygar. I brist på fler tonsättningar fick refrängen utgöra ett da capo på begäran.

När ”låtlistan” granskas visar det sig att tonsättningarna är jämt fördelade, även om helheten väger över något åt Moa. En märklig omständighet är de litterära giganterna levde så gott som exakt lika länge. Verkligen en givande stund tillbringad i en naturskön rofylld omgivning. Blev sugen på både kommande skiva och att ge mig i kast med nämnda böcker om Harry och Moa Martinsson.

Arkiverad under: Musik, Recension

Ystad Sweden Jazz Festival 2025 IV – Kyrkokonserter och Next Generation

21 augusti, 2025 by Mats Hallberg

foto Anna Rylander

30/7 – 2/8

Ystad med omnejd

Blivit tradition att under nästan varje festival anordna konsert med en solopianist och då i någon av stadens kyrkor. Inom parantes kan inflikas att undertecknad är den ende som recenserat varje konsert ingående i Ystad Winter Piano Fest (2021 x 6, 2022 x 6). Vad beträffar pianokonserten på årets YSJF hölls den i S:ta Maria kyrka och valet föll på MATTIAS NILSSON. Denne musiker från Bjärred med lång karriär utomlands var alert och lät mig upptäcka hans talang, i samband med debuten Dreams of Belonging 2017, varvid citat ur min recension använts i marknadsföringen. Premiär live skedde för min del på pianofestival i Göteborg. Sedan dess har det blivit åtskilliga konserter, varav flera recenserats. Av sångerskor han ackompanjerat i jazzig kontext ska framgångsrika samarbeten med Sharôn Clark och Janis Siegel betonas.

I samband med 15-års jubileum som professionell musiker med uppdrag utomlands (numera över tvåtusen konserter i trettiosex länder) intervjuades Nilsson här. Förutom att hört honom på Utopia, Dergårdsteatern i Lerum och i Trollhättan, har jag haft ynnesten att höra tre solokonserter i kyrkor i Göteborg. (Vill vara transparant och berätta att vi dinerat tillsammans efter konserter, vilket skulle kunna ses som att alltför nära kontakt etablerats för att kunna vara självständig bedömare.)

Den senaste Phontastic-stipendiaten skriver eget material lika betagande som Stefan Nilsson, tolkar standards och folkvisor, blues och gospel, och improviserar över såväl soundtrack som stycken av Europas främsta tonsättare. Kyrkan med sin karaktäristiska akustik var välfylld. Miljön är 45-åringen väl förtrogen med, även om jag tror att detta var debuten på YSJF. I samma kyrka spelade han för tio år sedan.

foto Anna Rylander

Pianistens framtagna låtlista förför genom sin mix av välkänt och rariteter. Anslående öppning hugger tag i en, melankoliska mästerverket Fool On The Hill (P. McCartney) gör sig påmint. Följs av signaturmelodin till Alfons Åberg skriven som bekant av Georg Riedel, en melodi av hopp och lidelse jag hört i storbandstappning med Göteborg Jazz Orchestra, i närvaro av kompositören. Improvisatoriska tillägg adderas finurligt i flertalet nummer. Barnvisan avslöjar pianisten, har i b-delen likheter med verk av Dvo¨rák. Höjdpunkter duggar tätt! Nästa attraktion är en gungande bluesig sak betitlad Triple Door Blues av Jessica Williams, nytt namn för mig. Nilsson redogör för sina val fast långt ifrån all info uppfattas. Lyckligtvis kan vad som spelas på flygeln fastslås då jag fått låtlista. Efter Michel Petrucciani-komposition från 1993 levereras en annorlunda version av Somliga gå i trasiga skor där tråden skickligt fångas upp vid varje digression. Improviserandet praktiseras oerhört elegant, ofta på ett fenomenalt sätt. Det skandinaviskt folkliga plockas snitsigt in i sammanhängande avdelning, i vilken Riedel återkommer. Känner igen ett av Tommy Körbergs paradnummer hämtat från Astrid Lindgren och Emil i Lönneberga.

Avvägningen i löpningar inklusive utbroderade sekvenser är sofistikerat genomförd. Klangrikedomen i anslaget bidrar också till behållningen. Somliga solopianister har tidigare år spelat för länge. Mattias Nilsson klockar in på idealisk tid, får plats med extranummer. Då lanseras en mycket vacker melodi, Answer Me (G. Winkler) vars original ursprungligen hade annan titel. Mannen med den häpnadsväckande kreativiteten låter dröjande harmonier signerade Piazzolla flöda, ger oss vidare romantiskt ledmotiv av Francis Lai ur fransk 60-tals film (engelsk titel Live For Life), kärleksballad ur amerikanska sångboken av Richard Rodgers spelas samt Reel ur Disney-produktionen Tinker Bell. Kunde efteråt meddela pianisten att jag verkligen gillade vad som uträttades.

foto Harri Paavolainen

CLAES CRONA & PETER ASPLUND ger en fullsatt Klosterkyrka ”DOUBLE PLAY”. Pianisten Crona och den generationen yngre Asplund musicerar gärna tillsammans, fast mestadels i annat format än på duo. För den jazzintresserade behöver dessa näppeligen presenteras. Har tämligen ofta hört dem live var för sig eller tillsammans senaste tio-femton åren, båda med många musikaliska bollar i luften och samarbeten med såväl inrikes som internationella berömdheter, inte sällan vokalister. Crona har spelat med bland andra Benny Goodman, Putte Wickman, Lee Konitz, också kompat Petula Clark, Svante Thuresson och åtskilliga fler röster. Flera av trumpetaren, sångaren, låtskrivaren, estradören, producenten och pedagogens senaste projekt har jag recenserat i påtagligt positiva ordalag. Dubble Gyllene Skivan-vinnaren Asplund driver storband med Magnus Lindgren och i eget namn plus en omtyckt julshow med flera remarkabla sångerskor. Han är ”skyldig” till det mest genuina ståpäls solot/intro som förekommit i nutida svensk musik från sin medverkan hos Bo Kaspers. Crona & Asplund tillhör kategorin ”synts ofta på scener” under YSJF.

foto Harri Paavolainen

Spelningen inför ett fullsatt hängivet auditorium omspänner pärlor ur en hundraårig låtskatt, hyllar några storheter som i år skulle ha levat ett sekel. Fanns inte tillräckligt med tid mellan föregående konsert, varför jag cyklandes kommer fram aningen för sent. Får reda på att första melodi jag hör hämtats från Grammis-belönade Double Play med Crona & Wickman, standard betitlad When I Fall In Love. Ska påpekas att utmärkta kammarkonserten förtretligt nog inramas av stundtals besvärande efterklang, vilket inte hindrar Asplund från att demonstrera vilken otrolig kapacitet han besitter på trumpet och flygelhorn, medan än mer rutinerade Crona med några undantag intar en understödjande roll i raffinerade sammanflätningen. Kombinationen av melodiinstrument kan väl inte påstås vara vanligt förekommande, vill puffa för plattan med Paul Bley & Chet Baker som jag har på vinyl.

foto Harri Paavolainen

Två hundraåringar som firas med ackuratess är Gunnar ”Siljabloo” med sitt sväng jämte Asplunds kanske främsta förebild, det vill säga Mel Tormé (The Velvet Fog). Av den anledningen tolkas med van vighet Lullaby Of Birdland (G. Shearing). Idkas då både avancerad scat och oklanderlig sång i crooner-stil. Två händelser utanför annonserat innehållet förtjänar att redovisas. Dels en slingrande symbolisk berättelse från Asplund om nässelfjärilar och vad de med fantasins hjälp kan representera. Ömsint magi vars inslag jag ändå ställer mig tveksam till. Dels en ljuv duett med samarbetspartnern Vivian Buczek i The Way You Look Tonight (J. Kern/ D. Fields) där båda går loss i frejdig scattande.

Hyllningen med Secret Love till Harry ”Sweets” Edison som Claes Crona spelat in platta med utgör en av de definitiva höjdpunkterna.. Framförs raffinerat med sordin. Vidare uppstår maximal förtjusning i ljuvlig ballad framförd för att uppmärksamma trumpetaren Rolf Ericssons meriterande karriär och i romantiskt mästerverk signerat Johnny Mandel broderas elegant av Crona när han avlöser Asplunds briljerande på flygelhorn. I anknytning till somliga tolkningar berättar pianisten på begäran om olika anmärkningsvärda samarbeten. Spelningen på duo avslutas fulländat. Svante Thuressons gärning hedras genom att Memories Of You tolkas. Omnämns som förebild av sångaren från Södertälje. Assisterad av delikata löpningar sprids makalösa fraser på trumpet Publikens respons resulterar i ljuvligt extranummer feat flygelhorn, där klangen från flygeln tillför örongodis. Vi gläds åt yster standard i mediumtempo.

OBS Inte långt efter att sista tonen klingat ut kunde Peter Asplund höras i S:ta Maria Kyrka i ärofulla rollen som festival-tornväktare. En uppgift han löste alldeles strålande när svepande melodifragment framfördes från tornet i fyra riktningar. Fick en förnimmelse av att tema ur West Side Story förekom (har inte kollat om det stämde).

foto Anna Rylander

Tradition under YSJF är också satsningen NEXT JAZZ GENERATION vars konserter i år arrangerades utomhus i behaglig väderlek i mysig och spatiös trädgård tillhörande fiket Bäckahästen centralt beläget. Flytten hit visade sig vara en hit för dessa spelningar med fri entré för framträdanden av grupper, vilka genomgående bildats under studier på folkhögskolor (Skurup/ Fridhem). I samarbete med Ystad Kommun och Musik i Syd (festivalens huvudfinansiär) lanseras några av regionens lovande och aspirerande ungdomar. Ett halvdussin konstellationer spelar på den tillfälliga scenen cirka en trekvart var. Hann höra några av dessa och förmedlar lite intryck och omdömen.

På bilden ovan syns TILDE BERRIO GARCIÁ, en Malmöbaserad kvartett döpt efter gitarristen med spanska rötter som är deras låtskrivare. Hon omges av Simon Bertilsson på tenorsax jämte en rytmsektion bestående av kontrabasist Martin Bengzon och trummisen Isak Ribbnäs. Publiken utlovas varierad spis i improviserande anda, från lugna och enkla melodier till det oslipade och dissonanta med spansk touch. Utropstecken för deras öppna och därmed inbjudande sound som pendlar emellan drömsk och rytmiskt sprudlande estetik. Ljust hållet tonspråk med tilltalande ackordföljder ger mersmak, ett sympatiskt intryck. Bertilsson är en driven yngling, kompletterar med melodileveranser till den grad att han bitvis dominerar. Kul med duktig kvinnlig bandledare, vars främsta styrka kanske inte är komponerandet än så länge. Låtarna har titlar som Gula tältet och Gröna plätten. Hittar absolut kvaliteter i kvartettens samspel som gärna söker sig fram. En låt på sluttampen var välgörande subtil med flera features.

foto Anna Rylander

På grund av praktiska skäl hördes endast tre låtar med WONDERS OF STEVIE. Oerhört frustrerande då att mina nedtecknade impulser tycks ha försvunnit. Gruppen som sprider Stevie Wonders episka katalog med jazzigt stuk frontas av Alice Wilgotsson. Sångerskan omges på nyckelpositionen keyboard av Max Danielsson, Emil Boesen på saxofon/ EWI, Emma Ståhl på gitarr samt en rytmsektion med elbasisten Victor Lill-Johansen jämte trumslagare Linus Hansson. Saknar tyvärr uppgift om vem eller vilka som arrangerat de souliga hits man valt ut. Uppfriskande konstnärliga friheter togs i bland annat Overjoyed utgiven 1985, glättigt ösiga Signed, Sealed & Delivered från 1970 och i ,om jag minns rätt, det sugande beat som Higher Ground är uppbyggd på.

foto Conrad Paavolainen

Lyssnade från halva första låten till sista tonen på det gig BRIO från Stockholm genomförde mitt på dagen. Gitarrbaserade trion består av diskrete strängbändaren Ragnar Bergholm Larsson i en ECM-influerad knåpande stil tillsammans med Sigrid Vahlin som trakterar kontrabas samt batterist Noa Linnros. Eget material blandas med standards av en enhet som redan lirat på Umeå Jazzfestival. Kurt Rosenwinkel och John Coltrane sägs vara två av de främsta inspirationskällorna. Deras konsekventa hållning kan beundras, samtidigt som oviljan att flirta med ovana lyssnare sannolikt medför svårigheter att nå ut. Skönhet och finlir i bågar kunde skönjas, men också ett inåtblickande sound kretsande i snarlika cirklar. Har för mig att inslaget mönster bröts ett par gånger. Inte minst banade trumsolo vägen på slutet. (Trist att anteckningarna förkommit.)

foto Conrad Paavolainen

KARIN TIGNE med BIG BLOWIN´ BAND utgör mellanakt i konsertpaketet på Charlottenlund. Snart 50-åriga lokala storbandet har ackompanjerat bland andra Svante Thuresson, Isabella Lundgren, Filip Jers och Peter Asplund. De följer sina noter under ledning av Ola Denward och bland de sjutton medlemmarna återfinns ett par kvinnor. Ska skjutas in att jag delvis hade matpaus och inte hade full koncentration på denna trevliga livemusik. Big Blowin´ Band hanterar harmonierna med trygg hand, får det att svänga snyggt när de unisont. krämar på. Emellanåt kan de i likhet med många andra lokala amatörorkestrar låta lite strömlinjeformade. Enligt uppgift anses Karin Tigne vara en av södra Sveriges vassaste soul- och gospel röster. När hon är solist med sitt tiomannaband inriktad på soul och bluesrock gör hon avtryck, vilket jag inte tvivlar på efter att hört drygt hälften av melodierna där hon står framför storbandet inklämda på den mindre scen närmast slottet. I minnesanteckningarna står att hon sjunger förbluffande bra, exempelvis i Like Being In Love.

foto Jan Backenroth – skribenten på sin huvudsakliga arbetsplats under YSJF

Arkiverad under: Musik, Recension

Behagligt bekanta tongångar kryddade med dynamiskt finlir – ”Naturens skönhet” med GöteborgsOperans orkester och Kerstin Avemo

19 augusti, 2025 by Mats Hallberg

17/8 2025

GöteborgsOperan

Fick en uppseendeväckande glädjande inbjudan till sensommarkonsert med rubriken Naturens skönhet. I programmet skapat för att publiken ska kunna ta med sig sommarens bästa dagar in i salongen, skildras naturens mest idylliska sidor. I första avdelningen blev det musik av Debussy, Hugo Alfvén samt Lars-Erik Larsson ur dennes Pastoralsvit. Efter paus fördjupas stämningen än mer genom ett kongenialt val av musik, nämligen Beethovens 6:e symfoni som ju fått heta Pastoralsymfonin. Var nästan fullsatt trots flödande sol tidig söndagskväll. Kan inte erinra mig tidigare ha bevistat ett evenemang här, då orkestern är helt i fokus och sitter på scen istället för att vara hänvisade till orkesterdiket. En omständighet som i sig själv var en trevlig, annorlunda upplevelse. Innan publiken fick njuta av första välbekanta tonerna ur preludiet till en fauns eftermiddag gavs en välkomsthälsning till nytt spelår jämte korta introduktioner till stundande program.

Dirigenten heter Giordano Bellincampi och är en italienare uppvuxen i Köpenhamn, vars trettioåriga meritlista imponerar. I Göteborg har han dirigerat Tosca och en konsert med kör och solister. Han har varit chefsdirigent i exempelvis Milano, Kristiansand och Duisburg. innehar för närvarande positionen som musikchef hos Auckland Philharmonia och undervisar vis Musikkonservatoriet i Köpenhamn. Han ser till att Operans musikaliska fundament klingar precis så ljuvt och emellanåt pampigt som jag hade föreställt mig. Frestande fast kanske onödigt att dra paralleller till landets nationalorkester (njöt av dem x fyra i abonnemangsserie i våras) som huserar på ett par kilometers avstånd vid Götaplatsen. Instrumentalisterna på scen står som kollektiv tveklöst på egna ben.

Mezzosopranen Kerstin Avemo har med sitt frapperande omfång och tonhöjd fått specialskriven musik, gästat StockholmsOperan och åtskilliga operahus runt om i Europa samt belönats med kunglig medalj. Minns särskilt hennes fenomenala prestation i Hoffmans äventyr för cirka tre år sedan.

Har varken tillgång till egna anteckningar eller bra bilder (försökte i all hast visuellt dokumentera efter och före konsert), däremot skriftlig presentation av programmet. Mycket hinner hända under konsertens första halva på cirka trettiofem minuter utan att något forceras. Fäster mig vid hur vi dras in i inbjudande atmosfär med spröda toner. Flöjt följt av fagotter och oboe dominerar både inledningsvis och totalt sett med ett somrigt sound. Som en naturlig konsekvens riktar sig dirigent Bellincampi allra först till denna grupp av musiker i extensiva applådtacket. De lyriska, ljust marinerade böljande harmonier man inte sällan identifierar, övergår stundtals till robusta och rent av pampigt anlagda sekvenser.

Fransmannens ikoniskt impressionistiska stycke sägs vara lika älskat som Monets näckrosor ( hänger inramade ovanför soffan hos mig). Efter Faunens lekfullhet tar ett par orkestrerade sånger av Hugo Alfvén vid, ett urval av de sånger som orkestern släpper på skiva i år. Skulle ha varit fyra till antalet, men tenoren Tobias Westman hade drabbats av sjukdom vilket gjorde att det istället blev två kompositioner av vår främste nationalromantiker. Avemo framför med sin specifika briljans Skogen sover följt av Du är stilla ro med texter av Ernest Thiel.

Omtyckta Pastoralsvit från sent 30-tal av Lars-Erik Larsson, dirigent på dåvarande Radioorkestern, försätter oss i ett rogivande tillstånd. Det porlande lyriska varvas med uppfriskande vindar. Jag har med högst oregelbundna mellanrum lyssnat på min lp med inspelning från 1968 av Stockholms Filharmoniska orkester under ledning av Ulf Björlin utgiven i Önskeklassiker-serie av EMI. Ouvertyr – romans – allegro tillkom på initiativ av Hjalmar Gullberg. Satserna i en av de mest spelade svenska orkesterverken illustrerar dikter av i tur och ordning Heidenstam, Levertin och Kerstin Hed. Här samsas nordiskt vemod med glittrande glädjesprång över naturen vi är omgivna av. Måste betonas att Romans ända sedan barndomen haft en särskild plats i hjärtat. Förhåller sig nämligen på det viset att stycket utgör musik att vakna till i tält eller annorstädes under Frisksportförbundets riksläger på Stensund (besöktes senaste gången med min mor som också kuriöst nog var på Naturens skönhet. Antydan till ståpäls således!

Efter paus försjönk vi i Beethovens kanske mest tillgängliga verk, vars utgångspunkt liknats vid ett vykort fulltecknat med tonsättarens kärlek till livet i det fria för att citera arrangören. Symfonin i fem satser i F-dur uruppfördes 1808. Avkopplande vandringar låg till grund för komponerandet. Satsern har enligt programbladet motiv som ankomst till lantlig miljö, scen vid en bäck en bäck, samkväm med lokalbefolkning, åskoväder och känsla av gudomlig tacksamhet när stormen upphört. Somliga av satserna gick i varann utan avbrott vad jag kunde uppfatta. Ett annat remarkabelt inslag var hur den översvallande responsen tog sig uttryck. I mellanrummen applåderades en del ovanligt nog, varvid dirigenten diskret vände sig ett kvarts varv om mot entusiastisk publik och därefter slog in första takten i nästa sats. Lämnade Operan väldigt nöjd och kunde konstatera att publiken delade min upplevelse, då rungande långvariga applåder var på väg att övergå i stående ovationer. Ett ljuvligt sammansatt tema i elegant och vitalt utförande.

Arkiverad under: Musik

Ystad Sweden Jazz Festival 2025 del III – Nordiska akter plus Wolfgang Haffner

14 augusti, 2025 by Mats Hallberg

foto Markus Fägersten

30/7 – 2/8 2025

LISA NILSSONS bredd förtjänar att understrykas. Åtskilliga Svensktoppsplaceringar och fruktbara storbandssamarbeten, Soulfunk ´a la Blacknuss och tolkningar av brasilianska bossor, standards och soundtrack, dramatiska roller och musikal, visor och poppiga original, tonsättningar av Kristina Lugn och covers på Donny Hathaway, Stevie Wonder med flera, blues och ballader plus låtskrivande med Peter Le Marc. En hel del av ovan angivna polyfona uttryck har funnits i repertoaren, de nu tre gånger jag hört och skrivit om Lisa Nilsson live sedan i höstas. I år släpptes Uteblivna vi, första albumet sedan 2013 vars medproducent varit geniet Johan Lindström. Inbakad i en låtlista med vitt skilda uttryck lanserar artisten sin nya skapelse.

Populariteten är av en magnitud att jag förvånas över att förnyade mötet med heltidsanställda musikerna i NORRBOTTEN BIG BAND under ledning av konstnärlige ledaren Joakim Milder, inte äger rum i Ystad Arena. Till den exklusiva utsålda kvällskonserten på Ystad Teater är man förstärkta med trumfantomen Per Lindvall jämte sångerskans radarpartner på senare år, nämligen gitarrist Mattias Torell som lirar främst akustiskt men också elgitarr. Den utflyttade göteborgaren Axel Mårdsjö som gjort kometkarriär vikarierar på basklarinett och altsax. Kan påpekas att jag ett antal gånger haft förmånen att recensera NBB live och på skiva.

foto Anna Rylander

Finns så pass mycket intressant att förtälja att tanken ursprungligen var att bryta ut konserten till enskild recension (vilket meddelades Milder). Nu blir det trots allt en svepande, innehållsrik berättelse om vad som hände på scen i stora drag. Visar sig att stjärnan ovanligt nog äntrar scen redan i öppningsnumret, en passionerad hyllning till Donny Hathaway som ett led i en tribut till husgudar. Märks att NBB är laddade, vill bjuda på en extraordinär upplevelse. Första solist ut är Robert Nordmark på tenor. Låtlistan presenteras på engelska med tanke på festivalens internationella gäster, vilket inte hindrar Lisa från att köra sin fyndigt självironiska ego-stand up som mellansnack på svenska. Kan inflikas att ännu mer av den varan genomsyrade showen Kvinnan som är jag (recenserad här). Ehuru konstant kul torde kåserandet ha förvirrat utländska besökare.

foto Markus Fägersten

Inte bara utförande vokalt och i besättningen håller hög kvalitet. I analogi med hur högt man siktar har strålande storbandarr skrivits. Per Ekdahl är ”skyldig” till den Monica Z – förknippade Gröna små äpplen, vars svenska text är av Stickan Andersson på ett country-doftande original. Låter alldeles utsökt! NBB förser oss med en palett av dimensioner vilka varierar soundet med omdöme konserten igenom. Vidden av kontraster illustreras av att Sveriges första Gyllene skiva görs med tillsats av egen text av programmets huvudperson. Syftar på omisskännligt ljuva Danny´s Dream (L. Gullin). Känns lite märkligt att höra mästerverket i denna skepnad. Trumpetaren Dan Johansson träder fram som solid solist!

foto Anna Rylander

Noterar att konserten överlag är beatbaserad, vilket gör den lättillgänglig utan att det tummas på kvalitén. Vad gäller akustiken finns några diskreta anmärkningar. Den i och för sig eminente Petter Olofssons bas låg för högt medan Torell och Britta Virves vid flygeln inte alls kunde nå ut när bas och blås drog på, vilket var synd. Sången övertygar, snuddar visserligen vid det storvulna emellanåt. Föredömlig frasering framhäver texters valörer när det sjöngs på engelska, svenska och i en låt på portugisiska.

foto Markus Fägersten

Apropå Gyllene Skivan har professor Milder ägnat ett oräkneligt antal timmar åt kult-kompositören Paddy McAloons musik i sina PS-projekt (står för arty pop-gruppen Prefab Sprout jag väl känner till). Man gör en fin version av hans poppiga genombrott från 1988 betitlad Nightingale. Vidare ingår i skönt spetande repertoar exempelvis Lisas tonsättning på Om jag går vid din sida av Kristina Lugn, smältande anslag i ljuvligt samarbete signerat Bacharach/ Costello från en cd jag vårdar ömt, ett par fräscha alster från nya skivan förutom titelspåret, komposition som växlar mellan portugisiska och svenska och Jobim-klassikern Wave. På slutet dominerar harmonier som delvis definierat hennes karriär, vilket medför att det jazziga och äventyrliga upphör, tippar över något och smörigt sound uppstår. Lisa Nilsson förklarar för övrigt att konserten ska ses som en kärlekshistoria.

foto Markus Fägersten

En handfull höjdpunkter får avrunda genomgången. Rycks med av hur storartat Lisa sjunger ut i ljuvliga God Give Me Strength (Bacharach/ Costello) och blåssektionernas briljans, Mattias Torells melodiknåpande på akustik gitarr på Uteblivna vi jämte elgitarrsolot i Flying Easy (D. Hathaway) i ett minst sagt medryckande arrangemang, trollbinder gör både sång och musik på nämnda Kristina Lugn-dikt där omstart krävdes, pregnanta basintrot i Waves, att Britta Virves anslag på flygeln till slut får prägla en älskad standard är efterlängtat samt Axel Mårdsjös lödiga solo på altsax i extranummer till Torells riffande. Kan tilläggas att det förstås alltid är en stor tillgång att ha nestorn Per Lindvall på trummor.

foto Anna Rylander

Utomhus i en trädgård nära Stortorget på kvällskvisten under lördage i lagom sol, musicerar en dansk-svensk trio med sättningen gitarr, kontrabas och trumpet i oklanderlig fint balanserad akustik. Sittande publiken njuter av en swing-baserad musik som i första hand revitaliserar prisbelönad platta från 1995 med bland andra Jesper Lundgaard. På scen med solen i ögonen syns basklippan HANS BACKENROTH omgiven av vännerna JACOB FISCHER och THOMAS FRYNLAND. Danskarna medverkar lämpligt nog på albumet i fråga (Playing In The Breeze). Blev som man kunde förutse en givande stund med avspänt sömlöst musicerande vid Lilla Östergatan 3, i en stil snarlik vad våra grannar på andra sidan sundet kallar hygge-jazz.

Trions rytmiska nav ingår i exklusiva kategorin ”mest bokade på YSJF” och spelar ofta med Jan Lundgren, är värd för jazzen på Skansen, ständigt sysselsatt med gig, inspelningar och intervjuer vilket resulterat i en imponerande meritlista. Haft förmån att lyssna på honom live ett antal gånger senaste decenniet, med bland andra Bernt Rosengren, Ulf Wakenius och Scott Hamilton som toppar. Prisade gitarristen Jacob Fischer har samarbetat med flera berömdheter fast förknippas mest för tiden hos Svend Asmussen. Hans & Jacob gjorde en uppskattad kyrkokonsert på duo under tidigare upplaga av YSJF. Också trions trumpetare har figurerat i sammanhang med amerikanska stjärnor, var under sju år medlem i Danska Radions Big Band.

foto Anna Rylander

Fokus växlar i deras sömlösa skickliga interaktion. Frynland är först ut som melodileverantör avlöst av Fischer i en sparsmakad, snygg start som andas optimism. Deras unisona spel präglas av elegant finsnickeri. Komposition av Tom Harrell (som jag minns från Skeppsholmen med Phil Woods) och Wrap Your Troubles In Dreams från 1931 förekommer inledningsvis. Spelningen smeker öronen utan risk för utslätande sound. I Ask Me Now (T. Monk) lyckas de med konststycket att få mig att glida med i fraserna. Utan varken trummor eller piano låter soundet påfallande naket där varje instrument bidrar lika mycket. Var och en ges givetvis visst utrymme för uttrycksfulla, ofta vackra solon.

foto Anna Rylander

En komposition av Thad Jones som inte återfinns på albumet belönat med Danmarks motsvarighet till Gyllene Skivan, exekveras med flinka fingrar och perfekt ambis. Backenroth skjuter ledigt in ett rappt feature. Trion bottnar verkligen i detta up tempo-alster. En annan av konsertens toppar var en lätt svävande utsökt utförd ballad, troligen (uppfattade inte allt i Backenroths introduktioner) Song For Strayhorn skriven av Fryland som förstås frontar. Fischer står för ett intrikat intro till Bluesette (inte heller hämtad från skivan), Toots Thielemans hit som ju blev än mer spridd i Monca Z och Hasse & Tages somrigt svenska tappning. Melodin framförs tillbakalutat följsamt. Bjuder på ett sofistikerat arrangemang när det övergås i ett angenämt improviserande vars outro är ett distinkt feature på trumpet. Blir på begäran Joyspring som extranummer, en standard med angenämt sugande rytmik.

foto Anna Rylander

För att sammanställa en tribut till stilbildande pianisten Bill Evans (1929-1980) bildade JAN LUNDGREN en trio med ANDERS JORMIN på kontrabas jämte tyske trumslagaren WOLFGANG HAFFNER. Utgår från att det kändes både utmanande och inspirerande att ge sig in i självlysande kompositören och pianistens katalog. Tidigare professorn i improvisation i Göteborg känd från inte minst Bobo Stenson trio, hade bara samarbetat några få gånger var för sig med de som omger honom på bilden ovan. Haffner har släppt närmare fyrtio album, turnerar runt om i världen med egna band och besöker inte sällan Sverige för att ge bejublade konserter.

Lundgren vittnar om instrumentkollegans betydelse för honom och för jazzhistoriken. Anser Bill Evans vara en odiskutabel hjälte. I ett ljus som får scenen att glänsa börjar man porlande i medium tempo. Respekten för geniet märks utan att det alls blir stelt hovsamt. Andäktigt lyssnande publik på Ystad Teater hör Turn Out The Stars och My Foolish Heart från berömda trion med Paul Motian och Scott La Faro, varav en av låtarna tillförs explicit egna tillägg. Utförligt intro av Lundgren skapar magi innan rytmsektionen med Haffner på vispar tar vid. Trions sparsmakade output och precisa pauseringar förmedlar en vibrerande närvarokänsla. Markant boppig tempoökning genomsyrar tredje tolkningen. Kan anteckningarna tydas är det Minority inspelad med bland andra batterist Philly Joe Jones, vilket innebär att Haffner färgar i ett par uppiggande digressioner.

foto Anna Rylander

En fabulös fullträff uppstår i Very Early, vars innerliga melodi klassas som kompositörens mest kända. Hänförs av anslaget på flygeln, diskreta rytmen från filtklubbor och handtrummande jämte mjuka elasticiteten i basgången. De verkar i naturligt organisk samexistens! Mönstret bryts i soundtrack – temat från Mash skrivet av Johnny Mandel. Temat lanseras mästerligt av Jormin. Skönhet av det mest subtila slaget utmärker Do You Believe In Spring som visar sig vara den första Evans-låt Haffner upptäckte.

Registrerar optimal akustik, möjligen aningens för lågt mixad bas ibland. Rogivande atmosfären sprids och betonas i inrepeterat alster taget från Live In Paris tidigt 70-tal, nämligen Quiet Now (D. Zeitlin). Stämningen förstärks rent av i ikoniska Waltz For Debby, lekfull och på samma gång värdig version. Självklart associeras melodin till Monica Z och hennes magiska möte med Bill Evans trio vars dramatiserade scener i lysande musikal på Göteborgs Stadsteater framkallade gåshud.

foto Anna Rylander

Två ytterligare inslag kräver kommentar. Reflekterade under konserten om Haffners normalt sett annorlunda stil , om huruvida han skulle anpassa sig fullt ut till formatet. Inte helt skulle det visa sig, eftersom vi plötsligt ”chockas” av ett par minuters eruptiva kaskader, vilka kan ha förekommit i någon av Bill Evans trios, fast atypiska till den grad att de kan ha varit lite svårsmälta för somliga. Den andra händelsen var helt enkelt extranumret. Sa till tyske trumslagaren efteråt att Some Other Time, musikalmelodin av L. Bernstein som finns med på gudabenådade samarbetet Waltz For Debby 1964, gav mig en sådan fridfull kick att det så långt var största ”magic moment” på YSJF. Spelas ultrasoft och långsamt. Jormin fullbordar genom att ta fram stråken.

Arkiverad under: Musik

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Sida 39
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in