Musik

11/10 2024

Konserthuset i Stockholm (Stockholm Jazzfestival)

En utsåld tribut till Georg Riedel (1934-2024), tillhört de de främsta och mest produktiva kompositörerna i Sverige sedan 60-talet, utgjorde festivalens självskrivna invigningskonsert. Det omfattande programmet med underrubriken Tonerna som lever, hade sannolikt sammanställts av konferencier Nils Landgren och kapellmästare Carl Bagge, förmodligen i samråd med döttrarna Sarah och Channa. Under mer än tre(!) timmar inklusive paus bildas ett otal sättningar från vilka publiken erbjuds den exceptionella variation som var basisten och komponistens signum. Kärnan är emellertid det handplockade storband där jag kan identifiera varje musiker bortsett från en trombonist. Måste betraktas som ett hedersuppdrag att rekryteras, särskilt för de som har solon. Agerar vokalister gör nämnda döttrar, Nicolai Dunger och Lena Willemark. Kommer i skrivande stund på att en näpen barnkör hade varit välkommet, med tanke på hur älskad veteranen var för sin musik till barnvisor. Jan Lundgren har uttalat sig om oerhörda räckvidden, anser att han kanske har nått fler än ABBA.

Yttre förutsättningarna är goda. Sitter perfekt på tionde raden, var tämligen mätt, klarade mig från att bli åksjuk på X2000 och akustiken utfaller till belåtenhet. Tillåter mig att flika in att jag som hastigast träffat Riedel minst tre gånger, senast i Ystad 2021, att jag hörde honom live första gången 1975 och sista gången 2022 samt att jag recenserat biografin om honom och efter läsningen blev varse hur otroligt mycket han åstadkommit i musikaliskt hänseende utan min vetskap.

Nils Landgren öppnar hyllningskonserten genom att på sin röda trombon galant improvisera på melodin till Idas sommarvisa. Genom att visor ur Emil i Lönneberga och signatur från Barnen i Bullerbyn lagts som extranummer gjordes en rörande cirkelrörelse av det rikhaltiga och älskade komponerandet för generationer av barn. Radiojazzgruppens ledare avlöses av Sarah Riedel som sjunger fängslande tonsättning av finlandssvenske poeten (tidigare kulturministern) Claes Andersson ackompanjerad av storbandet och saxsolist Nils Berg , hämtad från en cd jag äger. Närmare bestämt Hemligheter på vägen med GR och vänner från 2008. Vid det här laget är både utövare och förväntansfull publik inne i geniets konstnärskap, vars cv enligt festivalens vd är oöverblickbart. Ska påpekas att Georg skrev vital musik in i det sista där finalen blev jiddischland-projektet. Skiva gjordes med vibrafonisten Mattias Ståhl och det skrevs superb musik åt Radiojazzgruppen, Ekdahl/ Bagge Big Band och Göteborg Jazz Orchestra.

Inte heller lätt att en dryg vecka efteråt lyfta fram särdrag och höjdpunkter, trots anteckningar och låtlista från kapellmästaren vid flygeln. Att utmana fans genom att varva lättillgängligt tonspråk med skrynkliga, med obskyra alster och dissonanser, blev en fruktbar strategi; oavsett om det var medvetet eller resultatet av ett representativt urval. Uppskattade mycket merparten av arren och hur de verkställdes. Däremot finns fog för att åtminstone i marginalen anmärka på upplägget. Gränsen för rimlig längd överskrids vilket märktes på parkett och läktare.

Många i storbandet tar sig fram mot scenkanten i något skede för att med auktoritet färga arrangemang. Dessutom avlöste Hans Backenroth ett par gånger Georgs svärson Viktor Skokic på kontrabas och Johan Graden Bagge på pianopallen. Som kuriosa kan nämnas att Georg som gymnasist spelade tillsammans med Lars Bagge, kapellmästarens far. Vid ett par tillfällen äntrar den genrefria Mats Bergström scen både i egenskap av el- och akustisk gitarrist. En annan fantastisk stämningsskapare är Lisa Långbacka på dragspel som slår följe in på scen med gitarristen tillsammans med svensk folkmusiks okrönta drottning Lena Willermark.

De vokala inslagen var omdömesgillt fördelade. Nicolai Dunger som medverkade på far och dotters Cornelis-platta gör med sitt karaktäristiska darr på stämbanden bland annat den bedårande valsen En visa till Veronica och trubadurens Vaggvisa som duett med Sarah. Willermark reciterar lyrik delvis på dialekt, sjunger våldsam skildring ´a la skillingtryck med osviklig pondus och Barbro Lindgren. Channa framför exempelvis ett magnifikt smakprov ur nämnda jiddischland-projekt i form av en tvåspråkig vaggvisa jämte en underbar tonsättning av Det är vackrast när det skymmer. Och Tomas Tidholms Jag ligger på en äng framför hon och uppbackande musiker fullkomligt lysande. Sarah sjunger ut på ett för henne atypiskt sätt i sitt första framträdande och i ett par av texterna från pappans Cornelis-tonsättningar. Fullträffen där denne fyndigt hyllar Jan Johanssons talang tillstod aftonens presentatör att han inte hört. Hade nog föreställt mig ett par anekdoter från döttrarna om deras berömde fars personlighet, fast förstår att de avstod för att inte riskera att det skulle brista för dem. Tror förresten att det är första gången jag hör Channa sjunga live.

Vad bör framhållas för att den frapperande spännvidden tydligt ska framgå? vilka är höjdpunkterna? Kontrasterna mellan å ena sidan mjukjazzigt valsande Sommar adjö med delikat feature från Bergström , kammarjazziga juvelen från Trio Con Tromba (sågs på Nef för 40 år sedan) samt härligt smeksam melodi till barnbarnet Judith på kvartett och spräckliga fyrverkeriet från firma trombonist Mats Äleklint & Fredrik Ljungkvist på tenor samt svårspelade (Landgrens definition) Mozart On My Mind skrivet för RJG (Radiojazzgruppen) som mer påminner om Stravinskij å andra sidan; är himmelsvida. Ibland låter det värdigt och polerat, andra stunder visas på verk med anmärkningsvärt tuggmotstånd. Handlar om en vilja att förmedla en någorlunda fullvärdig bild av en unik kompositör som inte på något sätt begränsade sig till jazzgenren.

Samtliga i träblåset har solon på sin lott liksom trumpetsektionen. I främre raden sitter Jonas Kullhammar, Fredrik Ljungkvist, Nils Berg, Per ”Ruskträsk” Johansson samt Fredrik Lindborg. I bakersta raden står Nils Jansson, Tobias Wiklund, Emil Strandberg och Patrik Skogh. Idel kända namn för lyssnare av inhemsk jazz! Storbandets enda kvinnliga medlemmar är Agnes Darelid och Tilde Schweitzer, varav den sist nämnde hamnar i framkant på slutet. Samtliga uppräknade tillför en förnämlig fusion av känsla och teknik. Tvingas jag lista topp 4 -solister av blåsarna faller valen på Emil Strandberg, Nils Berg, Fredrik Ljungkvist på klarinett och Tobias Wiklund. Inser nu att trumslagare Konrad Agnas gärning helt försummats. Hans insats förtjänar att berömmas extra. Flitige rytmläggaren sätter verkligen sin prägel på denna mångsidiga tribut genom makalöst lyhört musicerande. Vilken utsökt tajming! Ackord från flygeln binder sofistikerat ihop konsertens hisnande skiftningar inklusive framförda verser. Vare sig arren inriktas på sväng, ballader/ lyrisk betoning eller frifräsande friktion har de gjorts ytterst omsorgsfullt med finess.

Hände så mycket att somligt med angenäm substans inte får plats ens i en utförlig redovisning Vore dock tjänstefel att förbigå en formidabel komposition skriven för Ekdahl/ Bagge Big Band med titeln Dance Music. Snacka om groovy puls där orkestern levererar på topp. Allra sist en hänvisning till storheten hos kontrabasisten Georg Riedel. På festivalen 2016 ser jag honom spela ett stycke virtuost följsamt tillsammans med instrumentkollegan Hans Backenroth i oförglömlig Farväl-konsert till minne av Bengt-Arne Wallin. På Konserthuset förenas Backenroth med svärsonen Viktor Skokic i en svit från 2004. Duon för således arvet vidare på sitt sätt.

11-20/10 på över sjuttio scener

I skrivande stund pågår en begivenhet i vår huvudstad för musikälskare. Syftar på årligen återkommande Stockholm Jazzfestival vars 300 konserter för en tillresande recensent kan kännas som om de mest omtalade av konserter äger rum på annan plats än man själv befinner sig. Är ändå mycket nöjd med min lagom intensiva jazzhelg. Flera minnesvärda konserter i intim miljö, mellanvarianten med jazzens högborg och Kulturhuset samt ett besök i utsålt konserthus. Bonusen i form av möten med musiker inte att förglömma. Att lägga program handlar mycket om fördelen med omväxling, kunna fixa logistik och beräkna tidsåtgång samt att skapa luckor för att äta gott i lugn och ro. Riktar härmed ett hjärtligt tack till arrangörerna för att önskemål beviljades. Mycket nöjd med vistelsen i huvudstan fram tills hemresan och strulet från SJ.

SVANTE SÖDERQVIST TRIO på Kulturhuset Lilla Studion är enligt presentatören den första större konserten på en späckad festival. Vad Studion anbelangar var det troligen premiär för min del. Spelningen under en timme drygt var fullsatt, vilket ju är en självklarhet då basisten och cellisten flankeras av tungviktarna Adam Forkelid vid flygeln jämte Calle Rasmusson bakom trumsetet. De är konstnärligt framgångsrika med egen produktion och arrangemang och Forkelids musik avnjöts så sent som i våras live. På ett par låtar gästar den svensk-estniske accordeonisten Tullike Bartosik, tillför genomgående en dimension av folkloristiskt vemod. Vi får veta att det är releasedag för vinylutgåvan av The Rocket där hon medverkar.

2020 debuterade man med Arrival och nu är trion i färd med att spela in sin tredje skiva. Ska sägas att jag var förhållandevis inlyssnad genom att ha recenserat debuten och haft med den i omröstning till Gyllene Skivan, skrev ett par år senare på OJ:s hemsida om lyckad turnéavslutning på Utopia och har dessutom recenserat två senaste skivorna av kvinnan som framställer drömska, elektroakustiska sound av magnitud. Den miljömedvetne praktikern Söderqvist presenterar hur engagemanget tagit sig uttryck och bakgrunden till deras original, vilka med ett undantag signeras honom själv.

Önskvärda komponenter för att ljuv musik ska uppstå och växa samverkar Vill utbrista i påståendet att allt i deras kammarjazziga approach stämmer. Blir aldrig stelt eller förutsägbart! Att Söderqvist visat sig vara en fullfjädrad komponist vars idéer ledigt lanseras i givande mellansnack, får mig att höja på ögonbrynen. Inledande Ny ankomst sprider tassande elegant en bubblande livsglädje spetsad med arabiska influenser. och kröns av förföriskt tema. I intervaller skiftas pulsen raffinerat under konserten. Samtliga påverkar resultatet i lika hög grad, får soundet att vibrera, att sjuda och svänga. Jämfört med exempelvis Vijay Iyer trio håller trions meriterade trumslagare en avsevärt lägre profil. En höjdpunkt i en tillställning utan svackor heter Exil, med feature från den gästande kvinnan och med Svante på cello. En drömsk låt med starkt temperament draperad i moll, som rymmer stor skönhet trots instoppad dramatik. Tännforsen emanerar ur nationalromantisk dikt av Snoilsky, framförs på duo med Forkelid vars bitterljuva löpningar hänför. Dennes bidrag är en minimalistiskt slipad juvel som skiftar till livligare inriktning mitt i från ett romantisk diskret utgångsläge. Spännande!

Vi får ett uruppförande. I Efter stormen färgar Bartosik efter pregnant basintro en fridfullt framskridande komposition. I reflekterande toner som drivs framåt av Forkelid celebreras tillökning hos familjen Söderqvist medan Rocket – ”kampsång för frihet” med utgångspunkt i kriget mot Ukraina – bjuder på attraktiv rytmik. Ett understatement med tanke på trions fabulöst explosiva samspel där Forkelid lägger blockackord(?) och Rasmusson släpper loss, ser inspirerad till att låten både sjuder och hettas upp till max. En kollega beskrev musiken som en spegling av en hektisk samtid. Enligt mitt förmenande kanske den snarare kommenterar brutal och polariserande tidsanda, skänker trösterika alternativ.

Hade sett fram emot THE HEADHUNTERS på Fasching länge, inte minst eftersom jag missade dem på Nef härom året. Fusionpionjärerna utan sin ikoniske grundare Herbie Hancock gör numera, för att citera Jonas Kullhammar, covers på sig själva. Med fyra egna plattor i bagaget har deras groove både utvidgats och finslipats efter omfattande turnerande.

Ansiktet utåt är främst originalmedlemmen Bill Summers på percussion och rapp som fanns med redan för drygt femtio år sedan på legendariska albumet Head Hunters ( finns i vinylsamlingen) och i andra hand elegante pådrivaren Mike Clark i slips och kostym på trummor. Rytmsektionen kompletteras med klippan Chris Severin på elbas, därutöver finns Kyle Rousell på keyboard och flygel samt altsaxofonisten Donald Harrison, vars roll på slutet som eggande party-fixare fick honom att låta som Otis Clay, Bobby Byrd och andra anstiftare av soulig, smittsam extas. Den som anförde tonen när andra set drog igång var förvisso den oförliknelige Summers.

Meddelandet till ett utsålt Fasching lyder : ”We came here to kick ass” Låt av eleganten på bilden ovan drar igång en funkigt uppsluppen spelning som härbärgerar osedvanligt många och extensiva features. Först ut är slickade fraser på altsax. Inledande låtar har en sammanhållen form fast de görs med elastisk finess. Vi tas in i deras rytmiska feststämning genom ett publikfriande bassolo som övergår i en praktisk introduktion från maestro Clark. Känns som om Headhunters vill hålla oss på halster, strössla med soloutflykter istället för att lira utbroderade versioner av Spider och Hang Up Your Hangups.

I första set får vi i alla fall den innovativa kompositionen E.S.P (W. Shorter) vars original Herbie Hancock ju spelade på i sin ungdom med Miles Davis. Efter lika självklar som snyggt polerad insats från Harrison avlöser instrumentalisterna varann. Och i ett avsnitt därpå lyfts forne bandledarens påverkan fram, vilket sker när Rousell konverserar intimt med rytmsektionen. Setet avrundas med en ballad tillägnad alla kvinnor varvid det bjuds på en betagande utvikning på flygeln.

Blir en sprakande start när konserten återupptas efter paus. Skönt souljazzigt beat framkallas med pianist och rytmläggande parhästar i centrum. Ska sägas att jag sällan uppfattade titlar på låtar. I ett skede lät det som temat ur hypnotiska Watermelon Man, vilket var en högtidsstund. Det blir slap-bass uppvisning av Severin och nestorn bakom sitt trumset hamnar i framkant, är i sitt esse.

Gänget eskorterar oss in i ett funkfusion-paradis när en sjungande och rappande Harrison lösgör sig. Kul att Headhunters numera adderar vokal anrättning till sin repertoar. Även om det är en nymodighet man inte associerar med originalupplagan uppstår ett oemotståndligt gung á la New Orleans. Står på det trånga loftet och genomströmmas av deras härliga groove. Upplystes efteråt att min referens till The Meters stämde.

Bill Summers ovan intar i andra halvan en förbluffande diskret framtoning, fyller istället på ett strålande sätt i deras vägvinnande sound mest i skymundan. För dessutom in en delikat västafrikansk vibe i somliga sjok. Mitt mest extatiska, tillika mest minnesvärda ögonblick under årets festival uppstår efter en extremt utdragen introduktion av kompet. Alla på Fasching som lyssnat på jazziga funkpionjärerna vet vad som väntar. Syftar givetvis på ögonblicket när ikoniska temat ut deras signatur Chameleon briserar. Brister då ut i ett berättigat utrop: äntligen levererades momentet jag hade längtat efter och några minuters underbart instant appeal. Ska påpekas att ljudet var bästa tänkbara.

I motsats till föregående akter i detta svep fanns hos mig ringa kunskap om THE VIJAY IYER TRIO. Lyckligtvis hade jag nyligen lyssnat på en inspelning som fanns tillgänglig hos Jazzradion. Mångfaldigt prisade pianisten, kompositören, producenten, bandledaren, pedagogen och skribenten uppfyller kriterierna för en renässansmänniska. Den 52-årige amerikanen vars föräldrar emigrerade från Indien har exempelvis utnämnts till socialt samvete, multimedia-kollaboratör, erhållit gästprofessur samt fyra gånger framröstats i Down Beat till årets Jazzartist. Festivalens programhäfte berättar att Iyer släppt tjugosex plattor, varav tre Grammy-nominerats. Tolv av dessa utgivna i Europa på ACT eller ECM. Han har vidare komponerat för orkestrar, solister och kammarensembler över hela världen.

Under konserten på Fasching på festivalens första söndag gjorde detta fenomen en kortfattad introduktion. Talade då om att låtar kommer bakas samman och att han kalkylerar med få avbrott varför jag saknar låtlista. Han och hans rytmsektion – Linda May Han Oh på kontrabas jämte batteristen Jermy Dutton, hon anses vara världsledande på sitt instrument och är tillika kompositör och leder egen grupp medan han är en stigande stjärna från New York med samarbeten hos Brandee Younger, Gerald Clayton, Tigran Hamasayan med flera – uttryckte sig i övrigt genom sitt musicerande. Två album har trion tillverkat varav det senaste med titeln Compassion är det vi får höra mest från. Den skivan såldes på plats av Naxos. Också Jazzradion var föga förvånande närvarande och spelade in konserten.

Sitter perfekt placerad på en pall nära bortre baren. Hejar eller pratar med fyra välkända musiker från Skandinavien (tre av dem pianister/ keyboardister) i lokalen som brukar kallas för jazzens högborg. Pianotrions konsert genomförs utan paus på ett välfyllt fast märkligt nog inte i närheten av utsålt Fasching. I långa stycken artade sig den livemusik jag var tämligen obekant med till en mycket njutbar upplevelse. Deras gig i Stockholm är sista anhalt på en omfattande turné i Europa.

Två omständigheter medförde att högsta betyget uteblev. Syftar på hur dominant trumslagaren agerade inledningsvis, sammantaget förvisso en marginell anmärkning. En renommerad dansk pianist höll med mig efteråt om att det blev för mastigt med flödande akustisk musik pågående i två timmar plus extranummer på närmare en kvart. Kanske som att svära i kyrkan att påstå att det nästan blev för händelsefattigt i längden? Men jo, hade behövt paus och det blev lite för mycket av samma sak, likartade växlingar, även om raffinerat samspel på högsta nivå utkristalliseras. Skulle bättre kunna tillgodogöra mig denna djupverkande jazzkonfekt om öronen fått vila ett slag och formatet varit ett annat. Ett tecken på trions storhet är att jag sällan refererar till andra förstklassiga pianotrios. Närmast kommer främst Bad Plus, också Brad Mehldau och Shai Maestro. Arrangören menar att kompositörens snirklande bågar influerats av såväl Monk som Geri Allen.

Tittar nyfiket efter impulsiva beskrivningar och bedömningar i min anteckningsbok. Utforskande trummönster utgör överraskande intro och när de andra hakar på uppstår en oväntat febrig, oordnad struktur. Efter några minuters stökigt ”härjande” bereds väg för åtråvärd puls. En synnerligen expressiv, rent av sensationell öppning. Akustiken håller högsta klass! Den förhållandevis kortväxta kvinnan får kontrabasen att sjunga. Pianistens löpningar, klang och pendlingar i tempo präglar förstås deras underfundiga sound. Första stopp inträffar efter cirka trettiofem minuter.

Nästa segment blir totalt annorlunda, mycket varsamt påminns publiken om ett tonspråk som tycks härröra från Satie. Växlingarna är effektfulla. Den australiensiske basisten som är biträdande professor på Berklee sticker ut, har ett första attraktivt solo i ett porlande tema. Under den långa konserten vävs kontinuerligt mönster kreerade utifrån ständigt nya utskott. Kompositionerna hänger stundom i luften, saknar då ett centrum att hålla tag i. Å andra sidan existerar hos den till synes telepatiskt sammanlänkade trion, en avgörande framgångsfaktor. Syftar på stunderna av svindlande dynamik. Avseende deras exceptionella pendelrörelser från kraftfullt till försynt, kan tanken leda till festivalfavoriten Shai Maestro. Det är lätt att bli förtjust i trions sällsamma och omtumlande klangvärld.

I ett stråk fullkomligen frossas det i uppbrutna rytmer med strålande trumspel längst fram. Ett stycke som dediceras en mördad poet övergår från elegisk ton till att efterhand bli av mer uppbrusande natur. Konstaterar att Iyers melodier är minst sagt intrikat konstruerade. På sluttampen glänser trion i ett minimalistiskt tema med typisk ECM-identitet. Trots uppseendeväckande längd ställer som framgått, fabulösa musiker upp på ytterligare omkring en kvart med elegant tänjande tonal konversation. Nöjd eller rent av salig publik har fyllda till brädden kunnat inkassera pianotrio-musik live av högsta dignitet. Förvisso kvalitet som varade i längsta laget.

16/10 2024

Nefertiti i Göteborg

Får erkänna att klaviaturspelaren (främst hammondorgel), låtskrivaren, producenten och arrangören Ronnie Foster från New York i princip gått under min radar. I veckan genomförde 74-åringen sin enda spelning i Norden på pågående Europaturné, tillsammans med sonen Chris Foster bakom trummorna och vid sin andra sidan Michael Ó Neill sittandes på en hög pall med sin elgitarr. Inviterades av arrangörer och lyckligtvis krockade inte konserten med andra begivenheter. Med tanke på Fosters rykte är det ett underbetyg åt kollegor att ingen annan hade hörsammat inbjudan.

Började snabbt påbörjad uppladdning (hade nämligen missat att anteckna datumet i almanackan) genom att lyssna in mig och forska i hans cv. Insåg att detta gig hade förutsättningar att kunna utkristalliseras till en minnesvärd konsert. Så blev också fallet inför ett entusiastiskt om än inte utsålt Nef en småkylig höstkväll mitt i veckan. Eftersom sättningen är identisk med den hos stjärntrion Goldings/ Bernstein/ Stewart (recenserades här i fjol), vill jag hävda att Foster och hans medmusiker med sin mer soulfunkiga approach, rörde sig ledigt på motsvarande hög nivå. Gav den ljudansvarige en stor eloge efteråt eftersom kvalitén var superb. Integreringen av instrument inklusive features skedde med förundransvärd balans. När vi vid ankomst tålmodigt köar till entrén, i paus och efteråt hörs i högtalarna vax utvalda av ett svensk-engelskt DJ-kollektiv, vars val av låtar givetvis anknyter till aftons liveakt.

Några fakta som präglat den charmerande mannens musicerande: I sina tidiga tonår fick han möjlighet att lyssna på legendaren Jimmy Smith live och träffa sin idol som han sedermera samarbetat med. Sajnades vid tjugoett års ålder av Blue Note vars berömda skivbolag släppt sex skivor i hans namn. I och med att A Tribe Called Quest samplade hitten Mystic Brew blev Foster en inspiratör för acid jazz-scenen på 90-talet. Andra halvan av 70-talet förekom han på ett halvdussin album med stilbildande mjuksväng-gitarristen George Benson bland annat kommersiella succén Breezin´ Vidare spelar han på milstolpen Songs In The Key Of Life, magnifika Night Parade från Robbie Robertsons andra soloalbum och refererar på Nef till samarbeten med gitarristen Grant Green och Carlos Santana. Han har därutöver tillfört sitt rika sound hos Roberta Flack, Earl Klugh, Grover Washington Jr och Stanley Turrentine.

Spelningen över två generösa set inleds med en groovy blues signerad Jimmy Smith. Gitarristen väver omgående tilltalande mönster medan trumslagarsonen fyller i. Det stretchas vitalt på sedvanligt manér från hammondorganisten med sin leslie-högtalare inkopplad. Angenämt sväng uppstår och man anar vart konserten kommer ta vägen. Repertoaren är inte tvärsnitt ur Fosters karriär, även om turnén döpts efter senaste skivan Reboot. En första höjdpunkt infaller tidigt, ett nyskrivet original som lånat från klassiska grupper med snarlik sättning med tema inte olikt megahitten Sunny. Broderas magnifikt på tangenter och sonen står för stadigt beat. Det karaktäristiskt roterande dova soundet kompletteras med skönt lir i i form av avspänt riffande av O´Neill vars cv innehåller samarbete med Stevie Wonder.

Vad hände mer i ett lika piggt som omväxlande första set? Jo vi fick härligt intrikata Big Farm Boy Goes To A Latin City från kritikerrosade On The Avenue (1974). Här får trion sätta tänderna i ett ösigt komplext beat, särskilt den frilansande rytmläggaren baserad i Las Vegas. Den avlöses av en sugande stampa-taken-komposition där publik ombeds medverka, vilket vi villigt gör. En funkig dänga som kännetecknas av uppbrutna rytmer och ett eldigt gitarrsolo. I slutdelen adderas ett anslående solo med imponerande tekniska crescendon. Man avrundar genom att framföra titellåten på Reboot, vars själfullt elastiska och dynamiska sound sprider oförställd glädje.

Efter paus blir det kickstart genom en jambetonad komposition skriven för Grant Green. Raffinerat kryddad kännetecknas låten ändå av ett exceptionellt rakt beat. Vid det här laget befinner sig den samspelta trion i zonen. Anförare Ronnie Foster är i sitt esse när han garnerar. Självfallet framförs fler titlar från senaste plattan som är dedikerad till instrumentkollegan Dr Lonnie Smith (1942-2021). Till att börja med balladen Sultry Song II vars ackord flyter fram makligt. Melodin har ett subtilt sväng med ett mittenparti som oväntat ändrar skepnad.

I ett av sina mellansnack introducerar artisten det lite ytliga lyckopillret Hey Good Lookin´Woman där den fryntlige mannen med kultstatus överraskar genom att sjunga. Vi mår bra av en kul stänkare som bygger på en hommage till grunden inom svart musik, det vill säga blues. Den frilansande sonen baserad i Las Vegas får verkligen bekänna färg när han tar med publiken på en exalterande utflykt av uppvisningskaraktär. Ett annat alster från ovan nämnda skiva heter kort och gott Carlos och indikerar ett samarbete med latin-hjälten med efternamnet Santana (sett dem minst tre gånger). Utvecklas till ett expressivt, virtuost nummer med imponerande feature som sig bör av O´Neill. Medryckande melodin avslutas genom en sanslös urladdning av Foster d,y. Snacka om statement som nästan övergår i metal-excesser.

Näst sist levereras megahitten Mystic Brew med osviklig pondus – låten med stort L Tribe Called Quest framgångsrikt samplade – vilket innebar att Ronnie Foster blev en förgrundsfigur för acid jazz-rörelsen när det begav sig. Svänget, samspelet och soundet gör succé på Nef. I en sista snabb sak surfas på liknande framvällande våg. Foster meddelar att ytterligare en klubb-hit framförs. Blir hänryckt av positiv energi som vi uppmanas att omvandla. Ett smittsamt beat stimulerar således både kropp och hjärta. Publiken reagerar kärleksfullt instinktivt på trions dansanta tonspråk. Trummisen imponerar ånyo kolossalt och gitarristen som har flera album i eget namn i bagaget står för svettigt strängbänderi. Summa summarum en av årets mest helgjutna konserter! Finns anledning att tro att spelglädjen som strålade ut från scen parat med kemin emellan trion, gick långt utöver standard för denna soulfunkiga orgeljazztrio.