Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Viva Sounds fokuserar på eldsjälar och en välmående gräsrotsnivå

by

Pressbild Viva Sounds, foto: Nikos Plega

Viva Sounds i Göteborg presenterar årets program – musikkonferensen den 28–30 november 2024 fokuserar i år på betydelsen av eldsjälar och en välmående gräsrotsnivå.
Ett pressmeddelande berättar:

Viva Sounds är en träffpunkt för independentscenen i Sverige men som också lockar bransch, band och artister från hela världen både för konserter och en konferens, vars fokus i år ligger på de för hela musikindustrin livsviktiga eldsjälarna.
– I en tid av strypta kulturstöd, nedlagda replokaler, decimerad musikmedia och allt hårdare konkurrens känns det viktigare än någonsin att diskutera villkoren och framtiden för gräsrotsnivån, säger Mattias Tell på Viva Sounds.
Viva Sounds äger rum 28–30 november. Bland artisterna som uppträder runtom i Göteborg märks uppskrivna brittiska bandet Los Bitchos, norska rocklegendarerna Motorpsycho, hyllade amerikanska singer-songwritern Vera Sola samt svenska artister som Agitator, Maria Jane Smith, Beverly Kills, Hanna Järver och Albert af Ekenstam.

Sedan starten 2017 har Viva Sounds gradvis positionerat sig som en årligt återkommande och stadigt växande mötesplats för den svenska independentscenen men även den musikintresserade allmänheten i stort. Varje gång gästas Viva Sounds också av artister och branschfolk från hela världen, i år exempelvis Indien, Kanada, USA och en rad europeiska länder.
Förutom att vara en musikkonferens med såväl konserter som panelsamtal, föredrag och workshops är ett uttalat mål med Viva Sounds att bygga en community, helt enkelt få små och halvstora indieaktörer att samarbeta eller lära av varandra så de tillsammans blir starka.
– Det kan rentav vara ett måste eftersom så mycket inom musikbranschen, både för inspelad musik och livemusik, idag sker på de stora bolagens premisser, säger Mattias Tell på Viva Sounds.
– När vi bjuder in gäster till konferensen försöker vi tänka mindre på vilka titlar eller framgångar personerna har och mer på hur relevanta de faktiskt är för våra besökare. Viktigast för oss är att de som medverkar befinner sig så nära vår målgrupps verklighet som möjligt.
Förutom ett matigt konsertutbud – 79 gig på 14 olika spelställen runtom i Göteborg – består Viva Sounds hjärta av en konferensdel med ett brett spektra av programpunkter men vars röda tråd i år är villkoren för den hårt prövade independentscenen.
Bland panelsamtalen kan nämnas Stubborn, Determined and Into It! som kretsar kring vad som kan göras för att ge musikscenens alla ovärderliga eldsjälar förutsättningar för att fortsätta – och gärna blir fler. It Takes An Idiot To Run An Indie Label berör streaming-erans krympta marginaler och hur dessa påverkar indiebolagen som ofta bereder mark för nya artister och sound som inte sällan andra krafter sedan kan skörda frukterna av. Att få in sin musik i tv-serier, filmer, reklam och spel, vilket avhandlas i Sync Or Swim, kan vara särskilt viktigt för mindre resursstarka parter. I Indie US: How To Survive In A Corporate Market samtalar tre representanter från den amerikanska indiescenen, inklusive Berkli Johnson som är music festival programmer på SXSW, om förutsättningarna där borta och hur man som svensk kan hitta in på marknaden i USA.
Annat intressant på schemat är att den legendariske NME-journalisten Simon Williams intervjuas om sin stilbildande label Fierce Panda och Ellie Rumbold från amerikanska skivbolaget Partisan Records som ska prata om hur de har arbetat med världssuccén Idles. (Hela konferensprogrammet är bifogat som pdf.)
Liveschemat är sedvanligt kurerat utifrån nyfikenhet och koll. Bland konserterna som äger rum på Pustervik (klubben), Pustervik (matsalen), Musikens Hus, Hängmattan, Oceanen, Utopia Jazz, Gathenhielmska Huset, Fyrens Ölkafé, Skeppet GBG, Kvartersscenen 2Lång, The Abyss, Holy Moly, Andra Långgatans Skivhandel och Spårvagnen (tre gig äger rum på en spårvagn samtidigt som den åker en tur på 45 minuter) kan nämnas uppskrivna brittiska bandet Los Bitchos, som 2023 gjorde succé på Way Out West, men även norska rockveteranerna Motorpsycho, hyllade amerikanska singer-songwritern Vera Sola samt svenska artister som Agitator, Maria Jane Smith (Smith & Tell), Beverly Kills, Hanna Järver, Albert af Ekenstam, Ronia, Arvid Nero och lokala nykomlingar som Synvilla och Fägring. Hela lineupen finns här.
– Göteborg har alltid haft och har fortfarande ett riktigt stort utbud när det gäller musik, artister och band, säger Mattias Tell. Det är självklart att lokala artister och band ska ha en plats på Viva Sounds. Utöver det bokar vi en tredjedel av lineupen från övriga Sverige och en tredjedel internationellt. Vi vill lyfta fram Göteborg, Sverige i stort och noggrant utvalda akter från andra länder.
– Här i Sverige är vi isolerade på många sätt, och många turnéer vänder redan vid Köpenhamn. Därför vill vi skapa möjligheter enligt principen ”think globally, act locally”. Nu när vi har funnit likasinnade på flera håll känns det självklart att bjuda in dem för att göra Viva Sounds ännu bättre och skapa en festival som betyder något också för dem. På så sätt vänder vi insidan utåt – lokalt, nationellt och internationellt.

https://vivasounds.se/

Reträtt på SVT visar en punkgeneration som går i pension – eller inte

by

Grisen Skriker

En punkgeneration går i pension. Eller gör de det? Ett pressmeddelande berättar om en film som visar på SVT:
Reträtt är en film av Mikael Westerlund och handlar om fyra vänner som vuxit upp i Rågsved tillsammans under punk-eran, som nu blivit pensionärer. Reträtt är en film om punk, poesi och pension. Om att åldras, att börja bli gammal helt enkelt. När man fyller 65 och börjar blicka mer och mer bakåt, vad blir det då kvar framåt? Hur överlever man sista biten? Vad fanns i ryggsäcken? Vad såg finns i backspegeln? I filmen möter Micke tre kompisar som han känt sedan ungdomen. ”När vi är 20 lyfter vi, börjar flyga, och när vi är 60 börjar vi landa. Hur?”

Filmen visas på SVT torsdag 14/11 kl 20.00 i SVT2 samt på SVTPLAY från söndag 10/11 2024 och är en samproduktion mellan Råg Produktion, The Motor och SVT. Producent Annika Gritti, klippning Andreas Eidhagen.

I filmen spelas musik av det legendariska punkbandet Grisen Skriker. Gruppen skrev låten ”Sextiofem” som man hör i filmen. Grisen Skrikers korta historia varade i endast 10 intensiva månader med 52 spelningar från september 1978 till augusti 1979. De var så unga, ingen hade körkort att de tog tunnelbanan från Farsta till de ställen de skulle spela, någon gång fick de skjuts av en mamma och ibland körde de utrustningen i en skottkärra. En gång spelade de i Göteborg.

Någon i publiken hade en kassettbandspelare på deras omsusade sista spelning. Kassetten spårades och har nu ljudbearbetats och 7 låtar har blivit en bonustolva till denna nya fina utgåva av de två EP som de hann att göra under sin korta existens.

GRISEN SKRIKER – Det var då vi kom, släpptes nyligen på vinyl och med baksidestext av Stefan Sundström.

Eminent fusiontrio ägnar sig mestadels åt en slags virtuos heavy blues – Oz Noy trio på Valand

by

foto Jan Backenroth

24/10 2024

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Hörde 2019 israelisk-amerikanske gitarristen Oz Noy på Nalen med en mycket renommerad rytmsektion. Syftar på trumslagaren Dennis Chambers och elbasisten Jimmy Haslip. Att jag attraherades av och ville närvara på konserten berodde till stor del på deras medverkan, vilket kan ses som en parallell till när jag under pandemin skrev om ett av Carl Verheyens lyckosamma besök i Kungsbacka. Denne högt rankade gitarrist delade nämligen scen med Alphonso Johnson och Chad Wackerman. Den först nämnde ikoniske Jaco Pastorius föregångare i Weather Report medan den andre musikern var ordinarie trumslagare hos Frank Zappa på 80-talet och spelade med Alan Holdsworth på Nef (jag var där). Inte utan att starstruck-känslor for igenom när jag träffade dem.

För att återgå till Oz Noy kände jag under relaterad tidpunkt (Sthlm Jazzfestival 2019) bara vagt till vad strängbändaren uträttat och då noterat vilka stjärnor som kompat honom på omkring tio studioalbum. Häpnadsväckande vilket genombrott han fått sedan ankomsten till New York med uppdrag hos bland andra Harry Belafonte, Cyndi Lauper, Michael Buble, Don Henley, The Allman Brothers, Bill Evans, The Gil Evans Orchestra och Dweezil Zappa för att nämna ett koppel av tungviktare. Idag ses han som en av förgrundsgestalterna inom genreöverskridande fusion.

Ha överseende med att en riklig dos droppande av namn inte kunnat undvikas. Och jag är inte klar. Mannen som vunnit flera läsaromröstningar i tidskriften Guitar Player backas under sin omfattande turné upp av ovan nämnde Jimmy Haslip (en av grundarna till Yellow Jackets som kunde ses med Jeff Lorber i samma byggnad härom året) tillsammans med Anton Fig med meriter från såväl Joe Bonamassa och Kiss, Att han numera associeras med den sminkade klassiska enheten, fick till följd att ett antal hårdrock-fans fanns på plats bland den skapligt stora publiken. Min vän vars foto syns överst träffade trummisen efteråt och påminde honom om ett möte i new York för trettio år sedan då Fig förekom i en akustisk jazzkontext.

Det musiceras i två set, varav avdelningen före paus blev den kortare på cirka trekvart. Fäster mig vid en ljudbild som måste betecknas som fördelaktig i och med att den sofistikerat mixar en gnutta skitigt (distortion) sound med rent ljud. Min randanmärkning handlar om om att basgångar borde hörts ett snäpp högre i registret. I denna konsert hamnade den fantastiske Haslip oförtjänt aningen i skymundan, trots två solon och lysande insatser i luftigare partier. Noy använder delay, reverb och sina pedaler omdömesgillt. I början låter det med inkopplade effektboxar som om keyboard ingår i sättningen. Dylika svävande slingor tränger igenom.

Efter inledande takter sätts ett stadigt groove vars inramning kvarstår när Oy börjar brodera på sitt trixigt, kännetecknande vis. Blir hårdkörning ett tag i en anda som inte kopierar, men påminner om Jeff Becks ton från 70-talet. Kompet är minst sagt solitt uppvisande en fabulöst spänst och trummisens tajming imponerar kolossalt. Andra låten är en nedtonad shuffle avöst av originell, konstnärlig bravad när Fever omtolkas. I denna höjdpunkt med sin inbyggda laddning ges Fig ansenligt utrymme. Formeln utvidgas med jam-betonad passage, psykedelisk passage och struttigt virtuoseri i Boom Ba Boom från senaste studioplattan. I nämnda låt med rullande reverb-sound firar Fig triumfer genom tillverkandet av uppbrutna rytmer. Emellanåt slås man av uppenbara Hendrix-influenser. Kombinationen av licks/ räkor och läckert riffande gör den mogna, genomgående manliga publiken upprymd.

Efter paus knockas vi direkt av härligt sväng och ekvilibristiskt riffande. Fäblessen för aviga takter refererar en musikkunnig man i arrangerande förening till jazzpionjären Thelonius Monk (har spelat in minst en av dennes klassiska kompositioner). I några introduktioner upplyses om repertoaren som visar sig vara en väl vald blandning av original, covers och radikalt omstöpta standards. Jag gillar absoluta merparten av trions framförande och under konserten uppstår en mängd associationer. Dristar mig dock till att offentliggöra en invändning. Stundtals ter sig den skicklige instrumentalisten introvert, förefaller måla in sig i ett hörn. Lyckligtvis tar han sig därifrån, antar spännande utmaningar låtmässigt och har dessutom som framgått den goda smaken att omge sig med synnerligen högkvalificerade medarbetare.

Gläds åt ett skönt bluesigt gung med avancerade räkor. Talas om för oss att man lirat titelspåret från Snapdragon jämte Groovin´Grant, tillägnad instrumentkollegan Grant Green fast Oy menar att melodin mer minner om Wes Montgomery. Därpå aviseras medley från ännu ej släppt album innehållandes standards och covers. I detta sjok levereras inledningsvis aftonens andra solo från min favorit på bas, vilket inträffar när det spelas extremt långsamt på låg volym. Hänförs av stillsamma klanger!

I ett skede i denna glimrande avdelning kan hävdas att ett tillstånd av heavy-blues orgasm uppstår varpå Noy slår om och gasar maximalt i ett hisnande fyrverkeri där han går i clinch med supertaggad rytmläggare. Ett spännande psykedeliskt avsnitt tar vid. Avslöjas att Noy & oerhört följsamma partners satt sin prägel på kända alster som Giant Steps Billie´s Bounce, Donna Lee, Third Stone From The Sun samt Cissy Strut. Ursprungliga kompositörerna heter John Coltrane, Charlie Parker, Jimi Hendrix och i sista fallet gemensam skapelse av The Meters. New Orleans-funkiga alstret sist i detta ombytliga medley blev konsertens clou. Därefter framförs vad som blivit gitarristens största hit med ett tekniskt klurigt solo som studeras på musikutbildningar. Syftar på Twice In A While från 2009, vars komplexitet han tar sig igenom utan synbara problem.

Trion är inte nödbedd, gör ett extranummer som utmärks av minst sagt attraktivt riffande. Ozz Noy uttrycker tillfredställelse med konsertens förlopp och jämför med en föregående kämpig konsert. Sympatiske mannen ställer sig efter konsertens till förfogande för signering och möte med fans. När en av fusionscenens hetaste gitarrister senaste tio-femton åren med en sådan här dynamisk rytmsektion låter som mest delikat erinrar han i omgångar om kollegor som Scott Henderson, Steve Vai, Mike Stern och till och med sedan länge avlidna hjältarna Rory Gallagher och Stevie Ray Vaughan. Bättre betyg kan ju inte delas ut.

Stockholm Jazzfestival 2024 del II – Fokus på vokala programpunkter

by

11-20/ 10 i Stockholm med omnejd

Noterat glädjande nyheten att jazzfesten satte rekord med en publik på nästan 32 000 på cirka 260 konserter, varav en tredjedel utsålda. Utbudet utökades till och med genom extrainsatta konserter måndagen 21/10 med nya fenomenet Sven Wunder. Arrangörerna har all anledning att sammantaget nöjda pusta ut. I år anordnades konserter utan entré i foajén på Scalateatern, vilket en kunnat befara skulle orsaka kaos. Istället fungerade lokalen med baren i mitten som stämningshöjande mötesplats. Hann i tid för sista halvtimmen med Sugurdur Flosason/ Hans Olding Quartet och cirka tjugo minuter med nyligen prisade stjärnskottet Emmalisa Hallander, vars spetsiga stämmas självförtroende erinrar om en ung Isabella Lundgren eller Anita Ó Day (referens från musiker). Måste dock påpekas att jag stod för långt ifrån för att i sorlet omslutas av tonerna från scen.

Vill börja med att dokumentera ett av festivalens konstnärliga krön. Det uppnåddes på Musikaliska kvarterets stora scen. Hör en crossover- konstellation vars delar jag recenserat i uppskattande ordalag senaste åren, fast inte hört sammanförda tidigare. Syftar på KÖHN/ HENRYSON/ TRIO X OF SWEDEN (bilden ovan). För första gången medverkar den förträffliga sopranen på festivalen får jag veta i samtal efteråt. Obegripligt att konserten lockat så få att vi färre än ett tresiffrigt antal sitter på scenen i dess fond. med instrument och mikrofoner på den vida scenens mitt vridna mot publiken. Höjer också på ögonbrynen åt att Nicolai Dunger agerar publikvärd och dessutom känner igen mig.

Mångsidige Jenny Lindh-stipendiaten förekommer oftast i renommerade opera- och musikalsammanhang, har ingått i såväl Radiokören som Nils Landgrens kollektiv Christmas With My Friends och spelat in högklassig kammarmusik i folkton. Cellisten och komponisten Svante Henryson är minst lika flexibel, genom att växla från metal till solist i symfoniorkestrar, turnera med Elvis Costello och fronta i skiftande jazzformat. Hos långlivade delikata pianotrion råder lika stort mått av genre-integreringar. Trio X består av pianisten Lennart Simonsson, kontrabasisten Per V Johansson samt trumslagaren Joakim Ekberg. Om jag snappat upp korrekt info kallar sig denna ganska nya formation Full House vars kick off skedde på Kungliga Musikhögskolan.

Epitetet skönsjungande får i sopranens fall ses som ett understatement, eftersom hon kombinerar rutin och excellent teknik med en emotionell laddning. Konserten inleds med Purcell likt en ordlös evig hit. När pianotrion kompletterar efter solisternas intro blir det häpnadsväckande jazzigt. Repertoaren kommer från många håll utan att spreta. Enda gång Köhn inte bottnar sker enligt mitt förmenande i Monicas vals. Bortsett från Beppe-texten med sitt ikoniska ursprung är varje framförande klockrent, resulterar i monumentala triumfer i den musikaliska samklang männen tillför. Två stycken av Piazzolla går rakt in i hjärtat, Liber Tango och Milonga som är en argentinsk dans. Med ackuratess imiterar Henryson den bandoneon som är synonym med nuevo tango, en melankolisk genre där konstmusik kopplas samman med jazz. Här briljerar vokalist tillsammans med batterist och cellist.

På egen hand gör Trio X Of Sweden en finurlig variant på Schumans ”hit” Träumerei med lyriskt svävande sväng framställt av puttrande vispspel och till och med bas-feature ingår. Innovativt så det förslår och pianistens anslag hänför. Simonsson ansvarar för presentationen av materialet. Vi får veta att Bo Nilsson/ Cornelis Vals i Mejram, Villa-Lobos, Anders Hillborg/ Eva Dahlgren och Chick Coreas episka signatur tolkas. I stycket från brasilianske tonsättaren flödar molltonerna och damen i sällskapet visar prov på sina bländande resurser. Konserten smyckas med en handfull höjdpunkter. En juvel är obestridligen Innan kärleken kommer (A. Hillborg/ E. Dahlgren) vars bedårande sång och instrumentala inramning antar omvälvande dimensioner. Kontrabasist Per V Johansson bidrar med vackert extranummer som fått text av Henryson utifrån en väns död.

Två bravader återstår att redovisa i en sammankomst som överlag höll världsklass. Dels helt fantastiska minuter där männen går loss i ett rytmiskt fyrverkeri i rafflande taktarter baserat på indisk skala. Henrysons spel är magiskt, golvas av ett makalöst sväng! Inspirerad cellist rappar över Ekbergs handtrummande medan basist och pianist fyller i. Dels deras förtrollande version av Spain (C. Corea) där jag konstaterar att stämband och intonation hos Köhn är lika utvecklade som hos kollegan Malena Ernman. Pianist och trumslagare presterar på svindlande hög nivå i sina utflykter. Även ett pregnant bas-feature smugglas in. Slutligen måste Joakim Ekbergs glänsande insats nämnas, blev otroligt förtjust i den närvaro och yrkeskunskap han demonstrerade (kul att få träffa honom efteråt).

TESSAN MILVEDEN QUARTET framträder i två set på Biocafé Tellus sju stationer söderut från T-centralen. Orienterar mig dit till idyllen i Midsommarkransen en solig lördagseftermiddag. Till saken hör att undertecknad personligen bjöds in av den garvade sångerska som så sent som för ett par år sedan skivdebuterade, vilket renderade i vinst i läsaromröstningen för Gyllene Skivan. Mitt beröm i recension i OJ blev ett kvitto för Milveden att hon lyckats. Beträffande live har jag bara hört henne en gång tidigare, delar av en spelning på Engelen i fjol.

Till sin besvikelse har grannar klagat och blivit bönhörda. Bistra effekten: 82db fick inte överskridas och trumslagare eliminerades ur uppställningen. Föreställer mig att situationen medförde att tillförseln av nyanser blev än viktigare. Och Tre ytterst meriterande musiker återstår, bildar kvartetten på scen. I pausen pratar jag med basisten Filip Augustsson om avgörande liveupplevelser, upplyser tenorsaxofonisten Stefan Isaksson om Förnuft och känsla och deras tribut till Åke Johansson ( hörde bägge live i CBQ, den högt värderade grupp tenoristen säljer livealbum med) samt åldermannen, pianisten Göran Strandberg aktuell med tre skivor varav en med Stockholm Jazz Orchestra. Berättar för honom att jag recenserat hans senaste trioplatta. Av dessa tre är det 51-åringens basgångar jag i särklass hört mest av senaste decenniet.

Tessan introducerar repertoaren och betonar att hon och Göran delat på sysslan att arra låtarna för speciella sättningen. Vi får reda på att i publiken sitter flera gamla vänner och ett par av de textförfattare som anlitats vilket gör henne lite rörd. Att denna noggranna sångerska med höga krav, avslöjar att min närvaro orsakar viss nervositet känns lite läskigt. Det sjungs mest på engelska, fast textmässigt har jag störst behållning av ett par rariteter på svenska.

Ett bonussidospår förtjänar att harangeras. Syftar på Stefan Isakssons talang för teatraliskt framförda, kvicka och meningsfulla egna monologer. Musik respektive kärlek, om jag minns rätt, definieras docerande lustfyllt genom genialiskt rimmande Mannen sångerskan känt sedan uppväxten i Stockholm har tydligen en parallell karriär som skådespelare, något jag som skriver om scenkonst kanske borde vetat. Och vi tipsas om en serie på SVT där Isaksson finns med i rollistan.

Följdriktig prydlig inledning med Look To The Rainbow, soundtrack vars melodi gjordes känd genom Stan Getz/ Astrud Gilberto och How Deep Is The Ocean? Däremellan ett arr mer soft än spretigt på en ursprungligen lite spejsig Hendrix-låt (Up From The Skies). Ur den omfattande amerikanska sångboken kommer också Do Nothing Till You Here From Me (D. Ellington) och en alldeles underbar version av Some Other Time (L. Bernstein), dessutom en klurig komposition av Monk och fina Nothing Like You som fick spridning genom Miles Davis på 60-talet. Spröda melodier broderas ut elegant med lena fraser på saxofon. Kändes som en ynnest att återknyta bekantskapen med Isakssons sound. I avskalat extranummer blir det smeksamt trösterik allsång jämte ett bluesigt tassande örhänge i form av Am I Blue.

Huvudpersonen sjunger med föredömlig kontroll mestadels i medium tempo. fraserar ypperligt som väntat. Varje stavelse har räckvidd ut i salongen. Kan tänka mig att restriktionen stör, tillsats av energi och hetta hade varit verkningsfullt, eftersom en dimension går förlorad när man är hänvisad till subtila uttryck. Att matinékonserten inte bevarats hos mig förväntad utsträckning, beror nog uteslutande på den nedtonade hållning som påtvingats. Ska förvisso framhållas att konserten är en ren njutning.

Blir omgående uppenbart att pregnanta basgångar får en framskjuten position i trumslagares frånvaro. Tycker mycket om Augustssons spänstigt lyhörda spel. Milveden är medveten om musikernas kapacitet, ger dem generöst med utrymme. De inleder suveränt själva efter paus i supersoft melodi med en ledigt lirande Isaksson i full frihet. I stick, intro och bryggor kliver Strandberg på ett självklart sätt. Agerar i övrigt raffinerad ackompanjatör, vare sig det handlar om ballader eller sprittande tempo.

Av andelen svenska låtar plussas för ett annorlunda arr på En gång i Stockholm, görs vågen för en föråldrad blues med text av Viveka Hellström vars riviga outro överrumplar samt en klassisk bossa med finurlig svensk text av Ulla-Carin Nyquist. I detta läckra mästerverk sjungs utsökt, med utstuderad rytmisk markering.

Mitt på dagen första helgens söndag spelar PRIMULA i Källarbyn beläget i Gamla Stan. Kvartetten bildad i Malmö består av Ella Cronberg på sång och akustisk gitarr, Jim Base elgitarr (äv. akustisk gitarr), Christoffer Hedén bakom trummorna och på kontrabas Ola Lannér Risenfors. De var för mig ett oskrivet blad som efter en inställd konsert passade utmärkt i schemat. Deras original framförs på antingen engelska eller svenska och ibland sjungs det ordlöst. Att kvartetten med explicit indie-sound kan ingå i festivalen får betraktas som vidsynt och sympatiskt. Inledningen fångar genom en fragil, närmast vädjande approach som i sista delen ändrar skepnad genom stegring av tempo. Eteriskt avlösande låt har en väsentligt högre energinivå. Uppskattar figurerna, plockandet med ackord på den svarta Gibson(?)-gitarren med diskret inkopplade pedaler och hur trumslagaren banar väg genom adderande av adekvata rytmer.

Cronberg presenterar låtarna, gruppen och vad texterna handlar om. Berättar att Till oss släpptes i fjol och att man håller på med ny platta. Låtarna hade titlar som Tystnaden (alldeles färsk), När jag bärjade lyssna på fåglarna, Balans, När hjärtat slår och Vilket håll vill du gå? Noterar hur verkningsfullt det blir när man låter kompositioner inbördes skifta i struktur, en estetik som gör dem knepiga att ringa in. Definitionsmässigt rör sig Primula, som befinner sig i en lovande utveckling, i bågar från Dina ögon till ett sound besläktat med Sophie Zelmani.

Basen stöttar i skymundan, träder fram i ett feature och ett par snabbare låtar. Sången hålls ofta svävande, ibland drömsk, glimtvis med distinkt bett. Deras vokalist sjunger stundtals ut , fast tycks föredra ett intimt tilltal. Man räds inte införlivandet av introverta drag vilka vetter åt ambient. De vågar kräva koncentrerade mottagare. Kvartetten avslutar med komposition på engelska till alla mammor. Jobbas då framgångsrikt med klanger. Var för sig har flertalet låtar kanske inte potential att haka tag i en. Dock, sammantaget utgör de en fängslande helhet.

Ibland är det stimulerande att ta del av sidoprojekt. History In The Making där den egensinnige artisten Nicolai Dunger ingått ett samarbete med Fredrik Ljungkvist, förtjust i fribag-exkursioner, tillhör den kategorin. Förberedda mötet som uppstår mitt på dagen i Källarbyn första lördagen blev överlag ett mycket fruktbart experiment, passager gjorde mig rejält exalterad. Snappade upp att skiva tillverkats med träblåsaren där rytmsektion är en annan, i jazzkretsar mer namnkunnig än den i valvet nere i Källarbyn. Här ses nämligen Niklas Korssell på trummor och Anton Berndts vid kontrabasen.

På internationellt etablerade Dungers hemsida framgår att tjugofyra album släppts plus några under pseudonym, Edit Södergran tonsatts, att han medverkat på far och dotter Riedels Cornelis-platta, bidragit på en mängd samlingar, komponerat opera, skrivit musik för teater och filmer. Jag minns honom som sjungande pianist i ett spretande allkonstverk hos teater Bhopa 2005. Den nästan jämnårige prisade Fredrik Ljungkvist har varit ett aktat namn med egen grupp och ingått i ett otal jazziga konstellationer i mer än trettio år.

Artisten bördig från Piteå struntar i att introducera sina låtar, sitter fram till slutdelen med gitarren på en hög pall. Ett par låtar på sluttampen ackompanjerar han sig själv på piano och därpå gör framför allt Ljungkvist honom sällskap. För att börja kronologiskt leds vi in i musiken genom ett sökande och suggestivt beat. Korssell använder filtklubbor, Ljungkvist trakterar klarinett medan den rockigt utforskande Dunger framställer sound i och utanför en twang-stil. Diskreta basgångar ledsagar genomgående släpiga, attraktiva melodier. Singer songwriterns vibrerande stämma låter som ingen annan, fast ett intro påminner om om en light-.version av Bono.

Visar sig att låtarna sällan håller sig inom ett och samma temperament, vilket genererar en oberäknelig spännande dynamik. Kontinuerligt sker expressiva tillägg, som ett utslag av en jazzig attityd. Vid ett par tillfällen försätter man sig genom aviga attacker i ett tillstånd av trance. Kul! Har överseende med att utforskandet inte funkar varje gång. En duell trummor – tenorsaxofon kan liknas vid hårdsvängande frijazz. Dunger meddelar att han försöker få bukt på ett knippe nya låtar, som ett offentligt experiment för oss hågade.

Ibland dominerar intrikat formulerade melodier, stundtals suggestiva och/eller ostyriga rytmer. Fäster mig vid trumslagarens triumferande manövrar i ett skede som resulterar i hypnotiskt sväng. Det riffas framgångsrikt i en ösig stampa-takten-låt. Någon enstaka gång är man förvisso på väg att kantra, köra i diket. Men varje test kan ju inte resultera i konstnärlig fulländning. Avdelningen avslutas med ett fullkomligt underbart crescendo. Den stillsamma balladen som tar vid när Dunger satt sig vid pianot blir till en väldigt vacker kontrast. Allra sist när jag lämnar för att hinna i god tid till nästa konsert bryts förtrollningen och i finishen bökas det frenetiskt med skrynkliga toner.