• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Bevisar i smaskig jubileumskonsert att de ännu brinner – Stella firar 30 år i Musikens Hus

22 september, 2025 by Mats Hallberg

20/9 2025

Musikens Hus i Göteborg

Fick en förfrågan från coverbandets frontfigur Karin Klingenstierna om jag ville bevaka denna tilldragelse, vilket inte kunde motstås. Har sett Stella ett par gånger, senast i nyårsmatiné, något av en specialitet för Göteborgsbaserade gruppen. Med ett eller ett par undantag är de att betrakta som ett kvinnokollektiv, vars kärlek till svunna tiders soul, r & b och genuin rock inte går att ta miste på. Sångerskan och presentatören Klingenstierna försörjer sig främst som konferencier och moderator vilket lett till att en bok skrivits i ämnet. För att publiken inte skulle tröttna på hennes talröst hade uppdraget som konferencier gått till ordvrängande ekvilibristen Erik Blix, radiomannen nyss hemkommen från Sveriges Radios ståtliga hundraårsfirande i Berwaldhallen.

Före konserten var det mat och quiz och efteråt jam. Jag som kom direkt från Göteborgs Dramatiska Teater och två premiärer dagen före, orkade enbart fokusera på fylliga spelningen i två set kryddad med en drös gäster. Bandet har lirat på krogar, teatrar, fester, Världsutställning, festivaler, invigningar, mässor, Göteborgs Kulturkalas och inte minst nyårsmatinéer på Nefertiti. Vidare kan inte förbigås att man varit husbandet i SVT:s ”på spåret”.

Förutom nämnd vokalist består Stella av Paula af Malmborg Ward på keyboard, två blåsare i form av Elisabeth Engdahl på tenorsax och trumpetaren Mia Samuelsson, NissKerstin Hallgren på kontrabas samt bakom trummorna Tomas Olsson. I Lars Lim Mobergs frånvaro hade två gitarrister upptagits i gemenskapen. Syftar på Peter Wiik och Per Strandberg vilka turades om för att i finalnummer bli ett effektivt tvilling-koncept. Flera av bandets medlemmar har imponerande cv:n och verkar inom åtskilliga genrer. En av dem behärskar sin Dylan och bluesig rock till fullo. Sättningen innehåller också en person som skriver operor och framför egna jazzbetonade visor.

Läste att ursprungliga tanken var att ha stående publik. Att den kombinerades med sittande medförde att det blev trängre än det skulle ha varit annars. Alla som skaffat biljett fick dock lyckligtvis plats. Hade glömt öronproppar varför jag höll mig längst bak vid baren. Därifrån kunde ett bildspel över karriären beskådas samtidigt som konserten pågick. Mina oskarpa mobilbilder är som framgår tagna på långt håll. Ljudet kan beskrivas som maffigt, mestadels ypperligt balanserat. Ska man vara petig låg kontrabasen väl högt på bekostnad av klaviatur- och blåsinstrument. Apropå publicitet om evenemanget hade min kollega Kai Martin gjort ett förhandsreportage och intervjuat, vilket Blix uppmärksammade.

Låt mig en smula subjektivt guida er genom jubiléet, tala om vad som framfördes och vilka som intog framskjutna positioner. Man inleder med en supersuggestiv variant av Fever med feature från ståbas och viskande kör. Peter Wiik annonseras därefter som första gäst, en musiker jag hörde med Really Dan för ett par år sedan. Sköna hänget i These Boots Are Made För Walkin´, listettan av Lee Hazlewood med lead från Nancy Sinatra, görs med ackuratess. Klingenstierna leder med föredömlig frasering, dito energi och tryggt handlag. Följdes upp med en annan tolkning som satt som den skulle, en stark standard från 1948 med titeln Black Cofee. Kuriöst nog tillhör Peggy Lee de som förknippas inte bara med Fever utan också med Burke/ Websters komposition. Här svänger det gött (för att vara dialektal) med antydan till gitarrsolo. Riffas avspänt med framgång!

Bjuds på medhårsstrykande humörhöjare i Dolly Partons klämmiga 9 To 5.Wiik plockar snitsigt med licks medan kompet driver på. Efter detta fyrtal i spänstiga covers äntrar Erik Blix scen för första gången för att hylla Stella och deras historik. Man förvånar med en sentida låt som ursprungligen är i reggae-takt. More Human resulterar i den kanske allra bästa vokala insatsen dittills. Sedan följer en udda tolkning av EDM-landsplågan Cotton Eye Joe. Af Malmborg Ward trakterar dragspel medan Martina Almgren avlöst mannen som i branschen kallas Tolson som rytmläggare. Almgren briljerar med sin jazzigt markerade stil.

foto Ida Gudmundsson

Andra set börjar med Erik Gullbransson (känd både från musikaler, storband och som solist i smågrupper) som sångsolist. Detta sker i en annorlunda framsläpande version av tidlösa(?) Hasse & Tage-klassikern Var blev ni av, ljuva drömmar? från Svea Hund. Stämningen skiftar drastiskt när Aretha Franklin-medley aviseras. Då tar Per Strandberg – hörts som begåvad George Benson-expert på Utopia- över som offensivt lagd gitarrist. Bandet är på tårna och det märks att Klingenstierna kommit in i andra andningen. Somliga kanske minns att jag rapporterade om tributen till Queen of Soul från samma scen i fjol med snarlik line up.

Soundet förstärks av Vanja Holm på percussion. Segmentet inleds bluesösigt för att i Son of a Preacher Man (först känd genom Dusty Springfield) kännetecknas av blåsarna i centrum. Extra applåder utdelas till det groove som etableras. I A Rose Is Still A Rose (L. Hill) låter det lysande om samtliga på scen och alldeles extra berömvärd är Martina Almgrens insats (om mina anteckningar stämmer). Efter en lång harang från konferenciern (rekommenderar Stella att lägga den på hemsida) gästar virtuosen Magnus Johansson på trumpet i ett latin-inspirerat nummer. Per Strandberg gör avtryck när distinkta anslaget ökar och det känns som om decibeltalet också ökar.

foto Ida Gudmundsson

Passionen flödar i tajt tolkning av (Always) Someting There To Remind Me, en av otaliga örhängen från Burt Bacharach/ Hal David. Man höll sig så gott som uteslutande till själva temat. Med glimten i ögat demonstrerade Gullbransson vilken crooner han kan vara genom att ge sig på My Way (spelades på min morbrors begravning, han som presenterade band och artister på Scandinavium första fem åren). I andra set utökas blåssektionen successivt. Mia och Karin förenas med inte bara nämnde Magnus utan också Urban Ward på främst baryton och Lars Göran Dimle på trombon. Väcker ens förtjusning att blåsinstrument får allt mer utrymme. Apropå aftonens olika konstellationer kan påpekas att minst två äkta par syns på scen.

foto Ida Gudmundsson

Till avdelningen rejäla överraskningar hör att att den frejdige Blix på sluttampen släpper alla eventuella hämningar. Hörs först i krävande duett med Karin i fräckt arrad översatt hit. En elastisk souldänga som känns igen. Rytm- och blåssektion glänser i intrikat svängig sak vars original torde ha hämtats från soundtrack till The Wiz – i så fall duett emellan Michael Jackson och Diana Ross. När Lars Göran Dimle och jazzige gitarristen Göran Klinghagen introduceras kastar sig Blix in i Zappa-land. Sjunger och deklamerar fram Cosmic Debris från plattan Apostrophé vars solo Klinghagen tar hand om med bravur. Blix textar alldeles utmärkt.

Stella gillar att täcka ett vidsträckt fält av genrer, vilket exponeras i det långa andra setet med önskvärd tydlighet. Snow Queen (C. King/ G. Goffin) återfinns på New Blood med Blood, Sweat & Tears som jag året när plattan kom såg på Scandinavium med Jojje Wadenius som nybliven medlem. På Musikens Hus görs den rättvisa med blåskvintett, Vanja Holm, Göran Klinghagen och kärntruppen från jubilaren. Gitarristen ger sig iväg på en inspirerad utflykt, avlöses av en dialog emellan Tomas trumslagare och Paula klaviaturspelare Den övergår i stadig framåtlutad kontrabas och en sekvens där det riffas förtjänstfullt.

foto Ida Gudmundsson

På begäran framfördes föga förvånande cirka tre extranummer. (Gick på toaletten i detta läge för att undvika kö.) Stella månar om att emellanåt vara trallvänliga. Kan ha varit Rock The Boat först ut och därefter krämade man på med i princip samtliga medverkande på scen i Sisters Are Doing It För Themselves, skriven av Eurythmics och ingick på album både med dem och av Aretha Franklin som sjunger duett med Annie Lennox. Snacka om tilltagande eufori och obevekligt framrullande beat! Här någonstans levereras delikat trumsolo av Tomas Olsson. Gänget fortsätter avslutningsvis med mer up tempo. Vi förunnas en vital version av Stings första singel, varvid sångare och blåsare triumferar. Tack Stella för en upplyftande jubileumskonsert i generöst XL-format.

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

Många internationella gästspel som brittiske basistlegendaren Pino Palladino, Molly Nilsson, ghananske kultartisten Ata Kak och indielöftet Nektar till Kulturhusets konsertscen i höst

19 september, 2025 by Redaktionen


Konsertbild från Studion, Kulturhuset Stadsteatern Foto Matilda Rahm

Kulturhusets hela konsertprogram för hösten 2025 innehåller en fullmatad line-up med många internationella gästspel märks bland andra brittiske basistlegendaren Pino Palladino, svensk synthpops största doldis Molly Nilsson, ghananske kultartisten Ata Kak och indielöftet Nektar från Göteborg. Dessutom spelar ADAAM & Greekazo 27 december 2025 och i vår kommer världsberömde trumpetaren Ibrahim Maalouf.

Ett pressmeddelande berättar:
Med över 50 enskilda konserter, två festivaler, ett brett program konserter för barn och unga, artister från bland annat Ukraina, USA och Colombia och konsertkonceptet Central Pop – handplockade konserter med fritt inträde till unga under 20 år – går Kulturhuset Stadsteatern in i en livehöst med konserter för alla stockholmare. Ett litet axplock:

Nektar 12-13 december
Den 12 och 13 december gör Nektar två headlinespelningar i Studion. Med debutalbumet Magnolia och singlar som Sitt Ner och Älskar Dig har Nektar på rekordtid etablerat sig som ett av Sveriges mest hyllade och omtalade band. De har snabbt blivit en självklar del av den svenska indierock-scenen och byggt upp en fanbase med en hängivenhet och lojalitet vi sällan ser idag.

Ata Kak 13 november
Ata Kak, den ghananske visionären bakom kultklassikern Obaa Sima, blandade i början av 90-talet highlife, hiphop och funk till något helt eget – ett ljud som då passerade nästan obemärkt – men som årtionden senare plockades upp av labeln Awesome Tapes From Africa och slog ner som en blixt. Den 7 november kommer hans första nya album på 30 år och strax därefter spelar han på Kulturhuset.

Molly Nilsson 13 november
Molly Nilsson är synthpopartisten som lämnade Stockholm för Berlin. För oss svenskar fortfarande relativt okänd men av tyskarna sedan länge upphöjd till popikon och drottning, för hennes musik är ingen sval historia för en smal publik – utan glittrande poppärlor som väntar på att upptäckas. I höst släpper hon sitt tolfte studioalbum Amateur och efter turné i USA och Europa landar hon i Stockholm för en av sina få sverigespelningar.

Lambchop 1 november
Lambchop bildades i Nashville 1986 och har sedan dess släppt över ett dussin kritikerrosade album. Medlemmarna har skiftat men frontmannen Kurt Wagner har alltid varit en konstant, tillsammans med musikern och producenten Andrew Broder har han skapat några av Lambchops mest hyllade album – i höst beger de sig ut på Europa-turné där de spelar Lambchops låtar i en serie stämningsfulla pianokonserter som pekar mot nya höjder av kreativitet och uttryck.

Stockholm Jazz Festival 10-19 oktober
Att Pino Palladino & Blake Mills spelar på årets jazzfestival har inte undgått någon, men årets jazzfestival bjuder på så många som fjorton konserter på Kulturhuset Stadsteatern. Bland annat brittiske jazzlegendaren Dave Holland, indiske percussionmästaren Trilok Gurtu, amerikanske afrojazz-artisten Kahil El’Zabar och ett pärlband AW-konserter med några av Sveriges främsta jazzmusiker.

Global Sounds Festival 13-29 november
Global Sounds Festival startade förra året och var tänkt att inledas som en viskning. Det tänkte inte publiken, som såg till att alla konserter sålde slut. Festivalen är en hyllning till världens rika musiktraditioner och hit kommer några av världens främsta musiker, först att släppas är Rita Payés, prisad katalansk trombonist och sångerska som med sin säregna blandning av jazz, bolero och bossa nova kallas för en av de mest intressanta unga rösterna på europeiska jazzscenen. Fler artister tillkommer!

Se hela livehösten här: https://kulturhusetstadsteatern.se/konserter

Ibrahim Maalouf 10 april 2026
Världsberömde trumpetaren Ibrahim Maalouf är tillbaka med sitt 19:e, högst innovativa, album Trumpets of Miche Ange, ett album som är en fusion av influenser där det festliga och nostalgiska öst får uttryckas med sällsynt frihet och där tradition möter modernitet.
Läs mer om konserten här: https://kulturhusetstadsteatern.se/konserter/ibrahim-maalouf

Arkiverad under: Musik, Toppnytt Taggad som: Konserter, Kulturhuset stadsteatern

Med stil och smak och ett all star band skördas ny framgång – Ida Sand på Nefertiti

12 september, 2025 by Mats Hallberg

foton Qlaez Wennberg

5/9 2025

Nefertiti i Göteborg

Minst tre liverecensioner har publicerats plus två texter om senaste skivan Can You Hear Me? Jag skrev också om Ida Sands medverkan i Quincy Jones-tribut med Bohuslän Big Band och fler solister på årets Ystad Jazzfestival, när hon gästade eller ingick i Magnus Lindgrens Stockholm Underground samt om hennes insats i Nils Landgrens projekt X-Mas With My Friends. Till uppräkningen kan adderas fler konserter, ett par med just Bohuslän Big Band, vilka omnämnts i uppskattande ordalag på facebook. Minns att en av texterna fick sådant genomslag att den resulterade i hundratals likes när artisten delade. Något som bidrar till prestationsångest och en ursäkt till att recension dröjt, i kombination med oro över och koncentrationssvårigheter på grund av ett hysterisk polarisering. I den bästa av världar skulle Ida Sands musicerande kunna utgöra en motvikt, kanske rent av en samlande kraft.

Något som slog mig efter den utsålda konserten i en anrik lokal jag regelbundet besökt sedan hösten 1976, är att det kan tyckas lite underligt att Ida Sand så ofta spelar och sjunger på jazzställen och nyligen intervjuades i Orkesterjournalen. Hennes beatbaserade och stundtals avskalade melodier ( antingen sköra eller kraftfulla) hör hemma i soulig funk, med värdefulla inslag av gospel plus en singer songwriter tradition. Ur den kompotten har en vägvinnande stil som täcker flera genrer inmutats. Dessutom görs covers med finess och eget uttryck, vilket inte hindrat den allsidiga artisten från att med ackuratess ta sig an standards. Uppfattar det som att arrangemangen är signerade Sand som gick på Musikhögskolan här i staden. På den bejublade konserten i helgen fick vi en handfull tolkningar.

Vilka finns med henne på scen? Jo idel kända ansikten. En mycket stadigt förankrad rytmsektion bestående av trumslagare Per Lindvall och basist Dan Berglund. Lindvall är troligen den musiker som funnits bakom Ida längst bortsett från maken Ola Gustafsson, ofta upptagen av andra projekt och turnerar sällan med Ida. Dessa herrar har jag givetvis hört ett otal gånger live och på skiva, något som kanske inte ens behöver påpekas. Deras cv:n är oerhört imponerande. Ganska sällsynt att se bas-berömdheten från E.S.T emellanåt skifta till elbas och då få till mer urskiljbara böljande basgångar.

De fantastiska melodileverantörerna heter Jesper Nordenström och Robert Östlund vilka kompletteras av artisten själv på främst rhodes och några gånger sittande vid flygeln intill. Ska sägas att där jag står eller sitter bakom tegelvalv ser jag inte Sand, om jag inte sträcker på mig extra. Jesper trakterar klassisk B 3 -orgel medan mannen med hatten står för en rad ljuvliga solon på sin elgitarr. De sköter sina sysslor alldeles strålande. Klaviaturspelaren hörde jag förmodligen senast med Cleo-bandet på samma scen och gitarristen förknippas numera med Bo Kaspers Orkester. Även om Östlund inte är med på skivorna har samtliga spelat med den frontande kvinnan som oftast presenterar sina låtar och val av covers. Påtalar att hon hyser en särskild förkärlek till Nef där hon uppträtt ganska ofta.

Ska försöka undvika att skriva ett referat. Men vill ändå tala om vad som hände i stora drag med stöd av anteckningar och erhållen låtlista. Publiken, stående eller sittande vid bord, märker att ljudet är ypperligt och rätt balanserat. 47-åringen från Stockholm med sex skivor i bagaget lanserar några nya låtar. En av dem om en ulv i fårakläder öppnar konserten. Har en sugande, släpig struktur där intensiteten skruvas upp väsentligt på slutet.

Åtföljs av Burning vars passionerade soulfunkiga framförande, blir till en förväntad fullträff med inspirerade solon på gitarr och orgel. I Waiting också från senaste skivan byter Berglund till elbas första gången, varvid förföriskt groove uppstår. Mina öron noterar en Patti Austin-vibe i tassande sound med tillbakalutat komp. Melodins subtila sväng lösgörs, varvas upp. Att dra en parallell till Grammy-vinnande stjärnan indikerar hur högt Ida Sands sång bör värderas. Och engagemanget i rösten går inta att ta miste på. Den klara berörande stämman är sannolikt en mix av arv och övning, eftersom hennes far tillhörde ensemblen på Kungliga Operan.

Förvisso en självklarhet. Kan ändå inte låta bli att påminna om statusen på musikerna, hur tajta eller när så önskas från den som bestämmer, hur vitalt luftigt man agerar i samspel med någon jag dristar mig till att kalla stjärna. Bandet ges mycket utrymme i en lätt psykedeliskt spejsig sak från debutalbumet med Jimi Hendrix Experience. Utvecklas till skönt skev utflykt som bryter mönstret. Melodi som ursprungligen är en duett med Nils Landgren kännetecknas av diskret baktakt jämte fint feature på piano av Sand plus känslig sång. Två titlar till hinns med före paus. Dels en Paul Simon-influerad melodi vars oemotståndliga hook leder tanken till New Orleans. Här riffas det friskt och gospel-glädjen luser igenom. Och dels en one hit wonder från tidigt 60-tal av Charles Sheffield. I denna omstöpta version uppbyggd kring en smittsam refräng känns It´s Your Voodoo Working som en produkt av henne själv.

Fyra covers ingår i ett andra generöst set där det görs plats för två extranummer. Möjligen med ett undantag finns samtliga inspelade på något av hennes album.. Av mina anteckningar framgår att The Weight tilldelats dubbla utropstecken. Handlar som bekant om en klassiker med The Band främst komponerad av Robbie Robertson. Den odödliggjordes definitivt i The Last Waltz (som jag såg på bio 1978) när Levon Holm med sin oefterhärmliga dialekt från Arkansas lämnade över till Staple Singers och magi uppstod. Vilket sammanträffande att jag golvades av just 86-åriga Mavis Staples och hennes band på årets WOW. Idas tolkning skiljer sig från hur det lät på originalet från 1968. På Nef driver rytmsektionen övriga framför sig, samtliga befinner sig i en musikalisk frihet som gör att de får lust att komma med ”jazziga” tillägg. Blir härligt jambetonat genom Östlunds intro, Lindvalls fills, Nordenströms triumferande utvidgning av temat och givetvis sättet Sand färgar i verser och hennes intonerade häng i refräng.

Från Young At Heart hämtas One Of These Days (N. Young) vars original finns på den i somras Sverige-aktuella rockikonens spröda platta Harvest Moon. Här sker effektfullt en uppstannande avskalad fas med betoning på artistens uttrycksfulla stämma och pianospel. Country-doftande harmonierna utsmyckas med ett stiligt bas-feature. Nedtonade stämningen återkommer i extra avdelning inlagd på begäran. Först med annorlunda, naken version av en av tidernas vackraste låtar, nämligen God Only Knows, mästerverk signerat Brian Wilson. Publiken lyssnar andäktigt och få reda på artistens gripande privata relation till Beach Boys. Personalen stänger till och med av fläktar och andra ljudkällor. Och allra sist levereras en låt som skrevs åt Stevie Wonder som hamnade på album från 1970.

Repertoaren innehåller i övrigt ett par nyskrivna alster av hög kvalitet: The Villain In Your Story där det rimmas på story och glory jämte en personlig text om att vara tonårsförälder. Den först nämnda är en svängigt studsande sak toppad av en av Östlunds under konserten många formidabla solon, medan låten om att ha döttrar på väg ut i livet antar formen av rörande ballad med diskret anslag.

Hög tid att runda av rapporten som rosar en spelning vars sound och sång gjorde oss uppfyllda av livsglädje. Två egna kompositioner vilka kan rankas som hits inkluderas också i andra halvan. Vi får veta att Let Go med sin slinga som tar en i besittning influerats av psykiatrikern C.G Jung. Den tillhör höjdpunkterna och vad bandet kallar för deras disco-dänga går inte heller av för hackor. Syftar på Now Is Not The Time med sitt solida beat och läckra garnering, så snyggt soulig att den kan ses som en inhemsk motsvarighet till Quincy Jones oemotståndliga 80-tals sound på utgivningar i eget namn.

TACK Qlaez Wennberg för bilder

Arkiverad under: Musik, Recension

Lika fängslande som ansträngande lyssning på spräcklig trio med total närvarokänsla – Isach Skeidsvoll trio på Bubblan

9 september, 2025 by Mats Hallberg

4/9 2025

Bubblan vid Fiskehamnen i Göteborg

I början av månaden ägde internationella festivalen GOTHENBURG FREE SPIRIT rum arrangerad av GAC (Göteborg Artist Center). Fick en inbjudan av en dess representanter Maria Rylander som är en spindel i nätet (arrangörsnätverket Knupunkt med mera) för inte minst samtida svensk och europeisk jazz och avant garde. Bestämde mig för att begå min debut som livepublik på Bubblan, permanenta scenen för fri jazz vars initiativtagare varit paret Kerstin Ehrnlund & Mårten Magnefors (verksam som trumslagare). För egen del var det en ”grisen i säcken-historia” då jag saknade kännedom om norska trion. Angående fri form har musiken funnits med i periferin av mitt intresse för jazz, antagligen för att jag liksom Jan Lundgren favoriserar melodier. Dock kan spontaniteten, rytmiska accentueringar och kontrasterande energinivåer ibland locka mig bortom det igenkännbara. En mycket hörvärd veteran som Gilbert Holmström har exempelvis ena foten i bopp medan han med den andra experimenterat.

Finns tydligen inte mycket utgivet i eget namn med pianisten Isach Skeidsvoll (f.1998) som kommer från en musikalisk familj.. En kritikerrosad platta med stor sättning (bland med trions trummis och tenorist) kom i förfjol, utsågs till en av årets bästa jazzskivor i ett par tidningar. Under en cirka femtio minuter intensiv spelning framförs dennes kompositioner, merparten av dem utan att titlar anges. Repertoaren sägs kretsa kring livsbejakande frijazz med influenser från folkton, punk och till och med blues. I förgrunden dominerar hans bror Lauritz på tenorsax tillsammans med trumslagaren Martin Mellen. Dessa två musiker återfinns i Master Oogway vilka nominerats till Norges viktigaste musikpris (Spellemannsprisen). Bröderna Skeidsvoll har turnerat flitigt som duo och fått motta utmärkelse som talanger på festivalen i Molde.

Cirka 21:30 brakar det loss på scen. Stället som inte är särskilt stort, snarare intimt, är som sig bör fullt med folk. Antar att festivalpubliken är en blandning av musiker från staden, arrangörer, trogna Brötz-besökare samt medverkande från utlandet. Sitter parkerad längst bort i baren vid motsatta väggen, vilket medför att jag endast ser den stående mannen med sitt blåsinstrument, broder Lauritz som går på knock med obändig energi och ihärdigt formulerade fraser. Lika ihärdigt trakterar trions ledare sitt piano ser jag på videoklipp efteråt. Men tyvärr når Isach trots hårda anslaget sällan ut när övriga instrument attackerar med en attityd som en kännare kallar ”take no prisoner”.

Noterar som sagt en frenetisk och bångstyrig öppning i lagom avpassad volym. Lite som ljudmässig käftsmäll en begeistrad publik är beredda på. i Anthony Braxtons anda. Efter ett antal minuter med saxens sound i centrum blir längden på tonerna längre. Musikerna behöver hämta andan genom att utveckla teman vilket uppskattas. När det stretchas fräckt från flankerna känns det som att få lön för mödan efter att tålamodsprövande ha härdat ut. Ett visst mått av disharmoni och rent av kakafoni tycks vara en utgångspunkt för trions samexistens. Man lanserar ett par gånger positiv chockverkan genom att spela sprudlande, alternativt melankoliska melodier i folkton. Begreppet fjordjazz konkretiseras i några sekvenser. Kul när formen används för att accelerera tempot och att då låta duktiga rytmläggaren bakom trumsetet duellera med trions profilerade blåsare. Det skeva, snabba och gnissliga exalterar, ger en rå punkig vibe.

Efter cirka en kvart gavs äntligen utrymme åt ledaren på sitt volymsvaga instrument. efter ett uppstoppande intro framförs en dansant sak som får publikens kroppar att röra sig. För en trio uppenbarligen förtjust i dissonanser och off-beat är övergången till något radikalt annorlunda ytterst verkningsfullt. I andra sammanhang lirar enligt uppgift Isach Skeidsvoll boogie – woogie, medan fjordjazz, punkiga pang-på utbrott och stänk av Ornette Coleman adderas här. Coleman-referensen fäster! Att påstå att svängar togs ut är bara förnamnet. Hade personligen önskat att de vore mer inne på hookar och att skapa groove. Går igång på avsnitt när de coolar ner sig, en melodislinga utforskas. Ångrar inte att jag utsatte mig för en i massiva stycken otyglad struktur.

Det var kul även om jag i stunden kände mig splittrad inför den nya, fast ändå välbekanta utmaningen. På sluttampen återgår den bökande intensiva musiken till utgångsläget. Extrema Eruptioner får mig att tänka på Mats Gustafsson och dennes esoteriska ”hårdkörning” . Stora behållningen för undertecknad uppstår i kontrasterna, när tempo reduceras och frejdiga musikerna ägnar sig åt att sträcka ut. Förmodar att inspirerande improvisationer styr mycket av skeendet. Sist i ordinarie program bjuds på ett vackert vilsamt outro. Att konserten lämnas med ett leende på läpparna, beror inte i ringa grad på extranumret, en uppsluppen final i folkmusikens tecken vars medryckande kortis fick det att rycka i benen på samtliga i lokalen. När hastigheten ökar kränger melodin underhållande, går medvetet i otakt. Isach Skeidsvoll trio förnekar sig inte., utan återkommer till sitt frenetiska signum. Sannerligen en omtumlande upplevelse fylld av högoktanig friktion, fast också i mindre portioner sväng och skönhet.

Bild från jam – Anders Boson och Johnny Wartel

OBS Nästa kväll var jag på Utopia dit festivalen flyttat. Hann höra merparten av spelningen med Ruslan Bolatov Trio feat Insomnia Taxxi och stannade dessutom kvar en stund på efterföljande jam. Trist nog märktes bristande disciplin bland festande kroggäster, vilket knappt har hänt förr på Utopia (en favvo-scen). Detta medförde att jag inte i tillräcklig uträckning kunde tillgodogöra mig den spännande livemusiken, vilken min generösa kontakt korrekt utlovat skulle vara en snällare festival-akt.

Arkiverad under: Musik, Recension

Magnifika duetter om kärlek – Moments of Love med Emelie Sundborn & Rikard Flink på Lunchteatern

7 september, 2025 by Mats Hallberg

foto Patrik Skiffard

2-5/9 2025

Göteborgs Stadsteater

Emelie Sundborn & Rikard Flink till ackompanjemang av pianist Anders Kwarnmark

Vill vara transparant. Omgående avslöjas därför att jag blev inbjuden av kvinnan på scen, efter att hon hade blivit rekommenderad mig av en musikervän. Kände inte till duktiga vokalisterna, han tenor och hon sannolikt sopran, och lyssnade inte heller in mig i förväg. Ur den den aspekten var det en smula läskigt. Tänk om detta inte alls skulle vara min bag som man säger i mina jazziga kretsar? Paret Flink och Sundborn kommer från Kungsbacka och bör rimligen ha minst en musikalutbildning i botten. De tycks jobba antingen tillsammans eller var för sig, inte minst i kyrkor.

Efteråt kom några från fullsatta föreställningen (fredagen 5/)) fram, tackade dem och påminde om andra konserter. På så vis fick jag reda på att Sundborn har en jazztrio, sjungit Alice Babs och blandar visor och soundtrack med melodier från musikaler, opera och populärmusik. Eftersom deras breda repertoar i den stundtals komplicerade kärlekens tecken, exponerade exceptionella vokala färdigheter, håller jag det för troligt att duon jobbat som sånglärare (brukar benämnas pedagog eller coach). Programmet med underrubriken ”Stjärnfyllda duetter” lanseras som en hyllning till passionen och vad den resulterar i i olika skepnader. Kraft, värme och både storslagna och personliga tolkningar utlovas. Landar i den självklara konklusion att vi i vår plågsamt polariserande tid, emellanåt behöver en dos art för art´s sake, eskapism helt enkelt även om avigsidorna med kärlekens väsen inte förbigås.

foto Patrik Skiffard

Merparten av materialet presenteras. Dessutom finns repertoaren utlagd vid borden. Lunchteater indikerar att något gestaltas, eller åtminstone berättas. Här binds sångerna samman av att stämningar och texter apostroferas, ibland med självironiska glimtar kåseras kring det stora ämne paret valt som tema. Föreställningen är som sig bör proffsigt genomarbetad! Vid minst ett tillfälle leks det med italienska schabloner och macho-ideal genom yttre attribut. Vad beträffar det sångtekniska behärskas hantverket till fullo, möjligen på bekostnad av ett personligt uttryck. Å andra sidan är paret interpreter, utger sig inte för något annat. Och repertoarens spännvidd är frapperande, från Dolly Parton till Puccini.

foto Patrik Skiffard

, Man vårdar sig om texterna. Frasering, stämmors samklang och inlevelse bidrar till en mycket lyckad timme. Paret har tydligen nio ytterligare föreställningar inbokade i regionen och passar på att göra reklam för sin julkonsert i Stenhammarsalen. Pianisten Anders Kwarnmark märks mer i vissa melodier, exempelvis i musik signerad Björn & Benny. Annars verkar han mest som samlande nav i bakom frontande duo.. Kanske för att han knappt har några stick att ombesörja, ges utrymme för ett solostycke mitt i. Då spelas ett pampigt bröllopsmedley, vars högstämda anslag andas Mendelssohn. Inledningsvis får vi fransk stilig hymn översatt av Rikard Wolff (kan ha hört den med honom live) vars melodi numera förknippas med Celine Dion.

Högtidskläder, kristallkrona och belysta sammetsdraperier i rött bidrar till känslan av eskapism, signalerar att vi förflyttats långt ifrån vardagslunk även om just vardagen adresseras i en sekvens. Kul att få veta att musiken förde Rikard och Emelie samman på det privata planet och konstaterandet om hur väl deras röster passade ihop. Fritiof och Carmencita var den tolkning jag var minst förtjust i. Rent musikaliskt blev distansen till Taube i detta underhållande tango-stuk för stor, därav knepig att förhålla sig till. Fast förstår de åhörare som roas av tacksam drift med text, vilket de inte är ensamma om att ha gjort.

Fanns åtskilliga höjdpunkter. Tänker på arian O Mio Babbino Caro av Puccini från 1918. I denna mega-hit bottnar duon mästerligt trots rösttekniska utmaningar. Och deras version berör! När man gör entré andra gången är det Rikard som tar ton först, åtföljd av sin partner efter ett par minuter. Genom tillgången till låtlista kan fastslås att ett romantiskt ledmotiv från filmens värld framförs, duetten Come What May från 2001 ursprungligen från Moulin Rouge. Sjungs ut på publikfriande manér. Lysande bedrift lyder omdömet. Pärlan ur Chess slår nästan över, hamnar dock på rätt sida tack och lov.

foto Anna Andersson – de medverkande avtackas av Marie Delleskog (konstnärlig ledare)

Överhuvudtaget sätts stora känslor i rörelse. Ett ytterligare bevis på starka krafter i omlopp är som bekant I Will Always You, vars wailande av Whitney Houston jag inte klarar av. I b-delen utvecklas framförandet till smäktande duett. Det anmärkningsvärda var att Sundborn satte samman den hudlöst svulstiga stilen med det sparsmakade originalet signerat Dolly Parton. Snyggt gjort och omdömesgillt! Säcken i ett utomordentligt program präglat av sammanlänkat kåserande, knyts ihop förträffligt i en cirkelrörelse genom Rikard Wolff, vars original hämtats från europeiska visans kanske främste ambassadör, nämligen Jacques Brel. Blir med det greppet en bitterljuv kongenial final!

Arkiverad under: Musik, Recension, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Sida 35
  • Sida 36
  • Sida 37
  • Sida 38
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in