Musik

9/11 2024

Folkets Hus i Trollhättan

På grund av annat inplanerat kulturevenemang i Landvetter, avstressande gourmet-dinerande på Skanshof samt bristfälliga tågförbindelser, missar jag Ladies Got The Blues med bland andra Lisa Lystam plus drygt en kvart av spelningen med OLLI SOIKELLI och hans trio. Den finske gitarrfantomen bor sedan tio år tillbaka i New York och anger på hemsidan att elva album med honom finns till försäljning (somliga under eget namn). Hörde den fingerfärdige gitarristen under festivalen 2019 med samma sättning och pianist. Denna gång utdelades beröm till den signerande gitarristen, vars största förebild och drivkraft är Django Reinhardt. Sedan lång tid existerar ett framgångsrikt samarbete med rumänske pianisten Marian Petrescu och för den såväl stadiga som flexibla rytmiken under konserten på Hebeteatern (som vanligt i idealisk ljudåtergivning) ansvarar kontrabasisten Rune Fog-Nielsen från Köpenhamn.

Slås av hur sinnrikt konserten verkar satts samman, antar att trion excellerat i ett par tempofyllda melodier före min ankomst. Soikelli visar ömsom diskret, ömsom utan ”filter” vilken fabulös teknik han besitter i en mycket inspirerande och intim miljö. På vad som förefaller vara ett halvakustiskt instrument framförs kompositioner med plektrum av bland andra John Lewis, Oscar Peterson och Duke Ellington, märkligt nog tre eleganter vid flygeln. Lämpar sig utmärkt att sätta ljuset på sådana giganter när Petrescu finns på scen, lägger in hisnande passager och därtill interagerar raffinerat med sin ”arbetsgivare”. Berikar genom att exponera sin exceptionella förmåga. I bakgrunden binder basisten snyggt samman melodier. jämte att exekvera ett ljuvligt feature.

Merparten låtar spelas förhållandevis nedtonat vilket överraskar en smula. Stämningen kullkastas då pianisten i en bossa av Oscar Peterson fladdrar med sina fingrar över klaviaturen, så att liknelsen med lärkvingar ligger nära till hands. Nordborna är inte sena att hänga på. Vi får reda på att huvuddelen av repertoaren hämtas från gitarristens senaste skiva. Kulmen nås när han till rungande bifall varsamt tar sig an en sugande blues och får mig att tänka på Barney Kessel. I särklass mest virtuosa alster utgör extranummer. En fröjd att få ta del av synkade trions fortissimo i Wes Montgomerys Jingles.

Somliga akter utgjorde för mig helt oskrivna blad, varav ett sådant var powertrion under gitarristen HEDVIG MOLLESTADS ledning. Sedan 2011 har hon med sin ohämmade flirt med metal-genren släppt minst sju plattor på Rune Grammofon och samarbetat med bland andra Jon Eberson och Trondheim Jazz Orchestra. HM3 består av förutom den explosive strängbändaren den bastante basisten Ellen Brekken trakterandes både el- och ståbas och Ivar Loe Björnstad bakom trummorna. Själva definierar de sin musik som utåtriktad och progressiv instrumentalrock. Gick in i Kongressalen med en positiv förväntan baserat på vad jag läst. Konstaterar efteråt att de onekligen är en attraktion live och genom sättet de utstrålar självförtroende skulle HM3 platsa på Sweden Rock, blev dock knappast lockad av att lyssna på dem i inspelad form. Det kändes litegrann som en kul överkörning. Att trion omhuldas av en vidsynt jazz-scen förbluffar. Också underligt att ofta positionera sig i massivt larmigt sound med drygt femtio år på nacken utan (falsett)sång.

Trion som turnerat i Europa, Asien och USA börjar i lite mystisk dov anda. Svajarm tas i bruk och det mullras från trumsetet. Byggs upp för den uppseendeväckande braka-lös-med maxad-energi – anda som genomgående präglar tillställningen. Inga titlar aviseras tyvärr, vilket ger dokumentationen ett famlande utseende. för en novis som undertecknad. Det liras kompromisslös skitig rock, snabbt och muskulöst med ackordföljder i fullt ställ. Inte utan att man tänker att frontande kvinnor tagit sig in på manligt territorium. Mollestad formligen älskar att lägga in kopiöst med dist och attack i sitt spel. Hårdkörningen rör sig stundtals i trakterna av Black Sabbath och hur de kunde jammade, en referens som indikerar hur tajta den skickliga norska trion är. Att tempon varieras och klanger framhävs i långsamma passager upplevs befriande för en ovan lyssnare.

Trumslagaren vet vad han sysslar med, framstår primärt som funktionell kraft vars hålla-sig-på-mattan-attityd får kvinnorna att stråla. Ellen Brekken uppvisar anmärkningsvärda kvaliteter vars krön är läckra framtagandet av melodistämman i ett publikfriande solo. Konserten klimax inträffar efter knappt en halvtimme i ett kluster där toner utvinns på gitarren för att övergå i metal-excesser. Mollestads influenser märks ( Steve Vai, Alan Holdsworh, Tommy Iommi, och ibland korsas Eddie Van Halen med Jeff Beck). Pedaler används förstås flitigt. I ett spektakulärt inslag (se bild ovan) manglar gitarrist och basist bland publiken uppe på långborden. Ett fett, supertungt sound brakar loss i ett slags shuffle och då uppstår ett sanslöst påslag av adrenalin. Ibland sker abrupta stilbrott genom tassande rytmer eller atmosfäriska ambient-passager. Blir upprymd av osannolika kontraster, sanslöst adrenalinpåslag och den rockigt råa attityden.

I Hebeteatern bjuder SCOTT HAMILTON & JAN LUNDGREN TRIO på underskön, medhårsstrykande jazz. I likhet med instrumentkollegan Harry Allen har han sedan sent 70-tal hållit en svindlande hög utgivningstakt, varav jag recenserat senaste cd:n Classics. Sett den utsökte tenoristen med delvis samma sättning på exempelvis Skeppsholmen, Liseberg och i Ljungskile med Jesper Thilo. Önskas äventyrliga utflykter och tuggmotstånd har du kommit fullständigt fel. Snacka om mjuklandning efter fyrverkeriet från HM3.

Senaste gången jag på samma scen hörde Jan Lundgren vid flygeln, Hans Backenroth på kontrabas samt danske batteristen Kristian Leth eggade de varandra till stordåd i samspråk med Ulf Wakenius. Jag som fått förmånen att ofta lyssna på den nordiska högpresterande trion, noterar att man i denna konsert i första hand backar upp den amerikanske saxmannen. Hamilton presenteras som en av våra förnämliga uttolkare av swingtraditionen. Kvartetten känner varandra väl vilket nämnda Classics är ett av många bevis i och med att saxofonisten här omger sig av samma nordbor.

Kvartetten sätter igång i übersofistikerad stil i låt från sprillans färsk skiva, åtföljd av delikat utsmyckat ballad där Leth befinner sig i framkant tillsammans med den timide stjärnan. In The Still Of The Night (C. Porter) artar sig till en mästerlig tolkning. Får vad som kan benämnas gåshud i denna sprittande svängiga sak, vars sound minner om andra softa ikoner. Syftar främst på Paul Gonsalves, Ben Webster och Stan Getz. Auktoriteten Lundgren färgar kompositionerna genom sina subtila, enastående löpningar medan Backenroth står för utsökt stadga jämte ett par förväntade features.

I´ve Grown Accustomed To Her Face ur My Fair Lady från nya skivan uppnås fulländning. Det kryddas med aptitliga aktioner från rytmläggaren jämte ett förtjusande solo med stråke av Backenroth. Lyckorus sprids från scen genom outsägligt vacker musik, vars sound erinrar om finalen på festivalen på Skeppsholmen 1987 med Stan Getz kvartett. Sticker ut mest gör ett bidrag Lundgren lanserar, nämligen Blues In Octaves av Jan Johansson från 1964 beskriven som udda i dennes produktion. Förvånande nog kompletterar Hamilton med oemotståndliga fraser. En ljuvlig konsert för finsmakare vilka ibland kan föredra musik utan krångliga tillsatser.

FRANSKA TRION utmärks av en egensinnig, helt unik framtoning vilket i mångt och mycket beror på Matti Ollikainen. Hans bitterljuva fyndiga rim, rösten vars karaktäristiska stil delar folk i två läger (blev väl en smärre folkstorm när trion var husband i På spåret på SVT), samt oförställda schwunget parat med en karismatisk rytmsektion. De är flitiga i skivstudion (14 album) drivna av flödande kreativiteten från den till Göteborg inflyttade tornedalingen – självbiografiska debuten i bokform (som jag läst) bär titeln Trasiga toner från Tornedalen till Franska trion. Värt att flika in att Ollikainen därtill basar för en ypperlig jazzig trio vars lysande konsert på Valand i fjol recenserats här samt att annan skribent intervjuade honom i Kulturbloggen för ett par år sedan.

Sedan många år tillbaka kamperar han ihop med mångsidige Viktor Turegård på kontrabas. Efter fruktansvärda förlusten av den särpräglade, pådrivande trumslagaren Thommy Larsson 2019 har flera trummisar förekommit i Franska trion, oftast Christopher Cantillo (Dina ögon, Viva Black mm). På festivalen i Trollhättan där de lirade för sex år sedan sitter Anton Jonsson bakom trummorna, en av de fyra rytmläggarna på Dom ensammas planet som jag recenserade (4/5).

Blir begeistrad av en tillställning där allt stämmer, vilket FT själva inte var omedvetna om. På slutet vågade sig kompositören på att ta emot beställningar, favoriter från fans såsom singeln Midsommar där högtiden sågas. Glada låtar varvas konserten igenom med sorgsna på okomplicerat manér, intensivt ösiga med allvarsamt reflekterande, fast bottenplattan utstrålar en underbart skruvad humor de är tämligen ensamma. Samtidigt väcker låtskrivaren vår medkänsla. Typiskt för FT är också att de likt Ramones ogillar pauser och genomgående struntar i att ge oss titlar på låtarna.

Oavsett om boogie á la Jerry Lee (vilket innebär vildsint sväng), bluesiga tongångar eller tragikomiska ballader liras anför Ollikainen med finess och den elastiska rytmsektionen fyller i genom att verkligen vara på tårna. Jonsson glänser polyrutmiskt uppfinningsrikt i flera egna avdelningar. Tvära kast har varit ett idiom för dem under en drygt tjugoårig karriär. Att gå ”all in” är själva grejen med en fantastisk liveakt jag hört på tidigare festival i staden, Nef, Scandic Europa, Liseberg, Göteborgs 400-års kalas etc. Tillbaka i grått igen artar sig till en hejdundrande final.

Borde ha åkt efter den kultförklarade gruppens storartade insats. Var inte mottaglig för mer högoktanig livemusik. Ehuru kompetent förmådde jag inte tillgodogöra mig Tove Gustavssons bluesrock. Trots hennes meriterade far Kjell (har eller har haft en utmärkt rhythm & blues -orkester och spelat med bland andra Bill Öhrström och Peter Carlssons ) såg till att tajmingen satt som den skulle, blev jag lite blasé.

6/11 2024

Skeppet i Göteborg

Med stöd av Polska Institutet i Stockholm

Tackar ibland ja till inbjudningar som väcker intresse utan att veta vad som komma skall. Dubbelkonserten med huvudsakligen polska förtecken var ett sådant evenemang jag tog på uppstuds. Kommer i god tid, beslutar mig för att sätta mig på läktaren med ett glas riesling. Konstaterar att det är skapligt med folk, till skillnad från när Mikael Godée i arrangörsgruppen MUKO inviterade mig till jazz med en italiensk kvintett tidigare i år (konsert som led i ett utbytesprojekt). Noterar tillfredsställande ljud i de båda konserterna vars längd landar på cirka en timme var, vilket kändes som en idealisk längd. Kan nämna att det är sällan jag hör polska musiker live. Hände på YSJF i fjol och senast i en fantastisk duo-konsert i Lerum då prisade pianisten Leszek Mozdzer utgjorde ena halvan.

Första akt är Neoquartet från Gdansk vars repertoar vanligtvis centreras kring samtida klassisk musik. Här framförs dock tillsammans med Mikael Godée på sopransax dennes genrefria kompositioner. I april skrev jag om en kyrkokonsert han hade i Majorna med en svensk stråkkvartett i repertoar till stora delar överensstämmande med kvällens . Sedan decennier tillbaka finns hos Godée en upparbetad kunskap om hur mer eller mindre kammarjazzig estetik kan integreras med stråkkvartett. Medlemmarna i Neoquartet heter Krzystztorf Pawloski (cello), Michael Markiewicz (viola), Pawel Kapica (violin) samt Karo Platkowska (violin). Utgår från att polska kvartettens ordinarie besättning stod på scen i Göteborg när P2 var på plats.

Blir förtjust i deras konsert, hur sömlöst de samverkar och hur utrymmet fördelas sinsemellan bägge enheter. Mellan skickliga stråkkvartetten där instrument stundtals lösgör sig och den andra komponenten, det vill säga det vindlande soundet från lika charmant spelande saxofonist. Och Godées fascinerande, alldeles lagom komplexa melodier tillhör också vad man tog med sig. Böljande visuella stycken avlöses av mer inneslutna konstruktioner. Låter ofta frapperande vackert, ibland dansat. Ter sig naturligt att den sopransax som verkar med idealisk kraft tar täten i ett uruppförande, en mazurka med kvicka vändningar vars melodi influerats av folkmusik.. En annan drömsk, smeksam låt kan etiketteras högkvalitativ ECM-jazz. Hänförs av ömsom raffinerade rytmer, ömsom ett meditativt anslag. I Pedagogiska balladen med sitt obestämda slut och långsamt svävande skepnad uppmanas till ordlös allsång. Vindlande visa i form av Jag vet en dejlig rosa ( som jag spontant förväxlade med romantisk visa av Taube) utgör virtuost extranummer som det improviseras elegant i.

Godée berättar för oss att han delade scen på festival i Marocko med Kasia Pietrzko trio, vilket gjorde djupt intryck på honom. Trion från Warszawa som besöker Sverige för första gången har släppt tre album med (tror jag) enbart egentillverkade kompositioner. 30-åringen omger sig med en rytmsektion bestående av Andrzej `Swies på kontrabas jämte trumslagaren Piotr Budnaiak. Hör till saken att under Jazz- & bluesfestivalen i Trollhättan blev det pianotrions tur att få sällskap på scen av Mikael Godée. I Göteborg koncentreras repertoaren kring material från senaste skivan. Pietrzko som skriver merparten av musiken sägs vara påverkad av bland andra impressionister från tidigt 1990-tal.

Tycker om vad trion företar sig, även om deras uttryck kändes mer rotat två kvällar senare tillsammans med den svenske saxofonisten. Kan ju också ha berott på att jag då bekantat mig med deras, ofta expressiva estetik. Inleder skenbart trevande med ringlande melodi, vars successivt dramatiska stegringar visar sig vara ett utmärkande drag. Noterar således vibrerande intensitet och som en följdverkan raffinerat flödande dynamik. Att tredje låten inkluderar bas-feature faller sig naturligt då `Swies komponerat. Det var svårt att höra kvinnans presentationer (mikrofontekniken inte den bästa). Uppfattade jag korrekt spelades original från i första hand senaste skivan Fragile Ego.

Porlande grundpuls genomsyrar trion ledd av en tämligen ung och välutbildad kvinna, en stigande stjärna. Stillsam, svävande sektion gör särskilt avtryck. Vi får efteråt veta att den inspirerats av pianistens drömmar i sovande tillstånd. Trumslagaren tillför extra energi med uppbrutna rytmer, bombastiska mönster och minst ett trumsolo. Foggy Days förklaras handla om pandemin, trions mest förföriska låt vars tema präglas av Keith Jarrett-vibe. I sista delen av konserten ruskas publiken om genom radikal tempoökning. I innovativa löpningar och eruptioner från rytmläggare blinkas det till Chick Corea.