Musik

8/2 2025

Valand i Göteborg (arrangör Jazzföreningen Playhouse)

Dina Grundberg från Ljungskile släppte uppföljaren till sin debut (recenserad av undertecknad i Orkesterjournalen), genom att stå på scen hos Playhouse med sin sextett. 25 -åriga sångerskan och kompositören har gått den gängse långa vägen för aspirerande artister. Efter studier på musiklinje på Hvitfeldtska Gymnasiet och Fridhems folkhögskola blev det examen på Musikhögskolan. Pappa är musiker och lärare vid Ljungskile fhs. Nappade på erbjudandet från huvudpersonen att få ”friplåt” för att skriva om tilldragelsen. Kunde föreställa mig i grova drag hur det skulle låta då jag varit på två tidigare konserter plus då hon lanserade arr till Jag är sur för Bohuslän Big Band ingående i deras projekt Up & Coming. Kan tipsa om hennes proffsiga hemsida. Inte bara skivan fanns till försäljning (cd/ vinyl), utan också merch såsom kepsar och dylikt.

Nya albumet Otäckt överkänslig utgivet på Kakafon Records innehåller nio karaktäristiska egenskrivna låtar, av vilka alla plöjs på Valand för att använda Dinas lite okänsliga terminologi. På ett par spår medverkar den numera etablerade trumpetaren Linnea Jonsson (recenserat också hennes debut) som inte kunde närvara, vars stämma sjöngs av Maja Sundell i första låten efter paus. Sextettens medlemmar är Jakob Ulmestrand på kontrabas, trumslagare Filip Öhman, sittandes på pianopallen David Stener samt en naggande god blåssektion i form av Felicia Roos på altsax jämte trombonisten Hannes Falk Junestav. Vi får veta varifrån de kommer och i vilket sammanhang deras arbetsgivare upptäckte dem. Av dessa instrumentalister har jag hört Roos i renommerade storband medan Falk Junestav gjort avtryck i exempelvis Mainland Jazz Collective. Han driver dessutom en kvartett. David Stener prisades härom året och leder en pianotrio jag inte hört.

Gitarristen Agnes Persson hade tillfrågats att vara öppninsakt, vilket hon uttryckte påtaglig glädje över. Framförde ett knippe kompositioner från sitt senaste album tillsammans med kontrabasisten Hannes Falk Junestav, en musiker ur hennes trio. Persson skivdebuterade 2021 och har slipat fram en egen distinkt stil, möjligen med influenser från storheter som Bill Frisell. Första minuterna förvånade mig genom att vara föga tillgängliga, påminde om introverta skalövningar. Man kunde stundtals få intrycket att det jammades i löst sammanfogade improvisationer. Efter hand förbyttes lyckligtvis mönstret varvid fängslande melodier växte fram. Mig veterligen första gången jag hör henne live, överhuvudtaget får en inblick i hennes musicerande.

Duons vägvinnande dynamiska, lite torra sound attraherar. Uppskattar interaktionen dem emellan. Osäker på om Persson alls använder pedaler, förmodligen reverb eller något år det hållet för att få fram den dova klangen. På sluttampen riffas det friskt. Tippar att man förhåller sig avsevärt friare till hennes original i detta liveformat. Sättningen får anses vara udda i en jazzig kontext. Tänker spontant på ett par svensk-danska samarbeten: NHÖP med Rune Gustafsson från vinyl jag äger och konsert under YSJF med Jakob Fischer/ Hans Backenroth. Gitarristen återkommer i Dina Grundbergs extranummer.

Att konserten pågick samtidigt som den stora publiken inklusive journalistiska smakdomare av populärmusik befann sig på Mello en kilometer bort på Scandinavium eller följde upphaussad tv-sändning nämndes inte. Ställer mig tveksam till om spektaklet påverkade det förhållandevis skrala publika utfallet. Dina Grundberg förtjänar ett genombrott, då hon på ett oemotståndligt sätt bjuder på sig själv. Finns uppenbara beröringspunkter med tvåfaldigt Grammis-belönade Amanda Ginsburg (som jag recenserat ett flertal gånger live och på skiva). Unga kvinnan från Västkusten sjunger i ett snarlikt visjazz-idiom, skriver också genomgående självcentrerade låtar på svenska. En avgörande skillnad är dock att Dina arrangerar musiken och komponerar för sextett, i motsats då till Amandas samarbeten med Filip Ekestubbe för pianotrio plus samarbetet med Any Fite.

Bägge kvinnorna kan förefalla något anakronistiskt lagda, eftersom de får oss att referera till en svunnen tid, artister och uttolkare som Monica Z, Monica Nielsen, geniet Barbro Hörberg med flera. Pianisten/ körsångaren vid bordet där jag satt associerade häpnadsväckande till Olle Adolphson. Det är således inte den ljusa rösten man i första hand blir betagen av. Välbehaget ( en konst att kunna förmedla sådant i denna oerhört polariserande och ofattbart dystra tid) uppstår istället, tack vare helheten hon och hennes medarbetare utformar. Min andra bordsdam (indirekt tillhörande arrangören) fascinerades och förundrades över mellansnacket. I dessa förklaras upphovet till titlar och texters bakgrund

. Låtordningen visar sig skilja sig från skivan. Efter pigg, varm och ljuv inledning där det ges generöst utrymme för solister att färga utsökta melodier framförda i en försynt anda, bränner det till på allvar med senaste singeln. Vi tas med till Hemligheter, tillståndet Glad och drabbas därpå av detta singelsläpp döpt till Dags att flytta ut. En ömsint vemodig ballad vars kvalitet gör den till ett fett utropstecken. Vad som kompositören betecknar jazzig tango följs av Ekar i mig, en duett utan blås tillsammans med Maja Sundell. Fäster mig vid utmärkt trumspel och kvinnornas scat övergår snarare i ordlös sång. Ska jag vara uppriktig var scatsång det inslag jag var minst förtjust i. Mönstret bryts i sista låt före paus. I Min Ekonomi hörs kanske kvällens mest boppiga trakter. Låter härligt uppsluppet kryddat med härligt feature på trombon.

Får det bekräftat att Grundberg med sin framtoning och sitt sätt att frasera äger ett förunderligt självständigt uttryck. Besläktat med ovan nämnda och jämbördigt med Amanda Arnborg. Utgår från att hon tidigare och under utbildning tolkat ur American Songbook, men bestämt sig för att gå en annan väg, rikta in sig på reflekterande texter på svenska draperade i jazzvisans form. Betydligt oftare uppstår tendenser till kammarjazz än rytmiskt pulserande bopp, vilket också för med sig ett spännande spektrum av kontraster.

Ska sägas att ljudet var ypperligt med välbalanserad akustik. Grundbergs ofta fyndiga rim nådde fram. Vad hände då i andra set? Vilka var höjdpunkterna? Inledningsvis sker vad som upplysts om tidigare, nämligen att studiekamraten, väninnan och kollegan Sundell bistår vokalt med trumpetstämman i Lugnt. Den avlöses av ett sprudlande tidlöst arr med blås i framkant på Jag ser rött. Felicia Roos står för ett snyggt solo på sin altsax. Vokalt sker i motsats till studioversionen en hängiven satsning på ymnig scat. Grundberg ska ha beröm för handlaget med rytmiken i verserna. Avslutande set toppas av en sorgsen, berörande ballad där låtskrivaren kliver ur sin egen boning och det genomtänkta ”terapiarbetet”. Text och samverkar optimalt i En osynlig pojke vars stämning fördjupas av basintro jämte strålande feature på trombon.

Publiken som borde varit större ger påtaglig respons efter att slutet signalerats. Sextetten plus de båda gästerna hade förberett ett extranummer. Artisten passar på att sjunga ut extra mycket i den melodi hon framfört på samma scen tillsammans med formidabla Bohuslän Big Band. Syftar på introspektiva up tempo-numret Jag är sur vars intro jag nu förknippar med klassiska Moondance av Van Morrison.

25/1 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Ett album av John Lee Hooker (såg honom sitta på största scen under North Sea Jazz festival i Holland cirka 1990) med nästan identisk titel släpptes 1966, varifrån gruppen torde ha tagit sitt namn. Jag har sett blues-gänget vars skivdebut skedde 2012 ett par gånger tidigare. Grejen är att Serve You Right To Suffer är liktydigt med den kvartett som i sin ungdom utgjorde GinHouse plus frontande Bror Gunnar Jansson (son till Kjell Jansson). Skrev här om jubileumsfirandet GinHouse 50+ 2019, ett minnesvärt gig med gäster på Nef som resulterade i att man till slut hamnade på skiva. Sångaren och multiinstrumentalisten Bror Gunnar har å sin sida släppt en handfull plattor. Han har uppträtt som anakronistisk enmans-orkester med mörkt bluesiga original, på trio och gästat The Groove med mera.

Övriga medlemmar i denna konstellation som gör en vältalig publik lycklig i den ordenssal på Valand som är belägen två trappor upp i Valand, måste rent objektivt betraktas som legendarer. Någon annan status är inte tillämpbar. Jag har lärt känna samtliga och genomfört grundliga intervjuer med tre av dem, varför jag hade valt att avstå från att skriva om de osannolikt nog skulle ha gjort mig besviken. Tre av musikerna var förresten en stomme i Tottas Blues Band medan Kjell Jansson blev ett stort namn inom svensk jazz och (porträtterades i Orkesterjournalen för ett par år sedan). Bernt Andersson har varit kapellmästare på vår Stadsteater i åtskilliga produktioner på 2000-talet. Istället för att orda mer om fantastiska meriter under cirka femtiofem år, informeras oinvigda om att på scen huserar Gunnar Petersson bakom sitt trumset, tidigare omnämnda Kjell Jansson trakterar röd basgitarr, Bernt Andersson växlar emellan pallen vid sitt rhodes och centrum på scen med dragspelet på magen eller spelandes munspel medan Bengan Blomgren utgör en särskild lockelse genom sitt känsliga gitarrspel.

Konserten pågår i två set, varav först uppgår till knappt 40 minuter. Slås av exceptionellt fördelaktigt ljud. Tung, dov ljudmatta med reverb(?) som ändå lät luftigt. Ljudteknikerna ska sannerligen kreddas. När jag efter paus flyttar fram till ett annat bord känns det som om volymen höjts minst ett snäpp varvid soundet tar oss i besittning än mer. Bror Gunnar sjunger i varje låt och står för samtliga presentationer, vilka förekommer tämligen sparsamt. Vi får i alla fall reda på att Muddy Waters, Blind Lemon Jefferson och A.J Carter från Carter Family tolkas. Vokala uttrycket förknippat med SYRTS är mycket kraftfullt, om än med ett förhållandevis begränsat register i likhet med flera förebilder. Att det är enormt effektivt oavsett om det handlar om energifyllda original eller snärtiga covers måste poängteras.

Man inleder fräckt, låt från Appalacherna byggs upp stegvis i shuffle-style med feature från gruppens dragspelare. I Louisiana Blues av Muddy Waters får vi aftonens första värmande solo från Bengan Blomgren, något som givetvis röner högst berättigat bifall. Ett utmärkt exempel på stolt, gungande blues. Därpå följer blåa toner i gospel-tappning med Bernt Andersson på rhodes. Frontmannen levererar introt på sitt instrument. Den avlöses av den första av ett par obligatoriska sorgsna kärleksballader.

Allt har varit till belåtenhet. Och nu är man redo att varva upp ytterligare, vilket till att börja med sker i ett framrullande gung vars intensitet jag relaterar till Elmore James och hans likar. SYRTS förvandlas pådrivna av sin formidabla rytmsektion till en gemensam kropp, totalt synkade energier med målet att hitta bluesens extatiska kokpunkt. Följs upp av en snabb boogie och deppigt kvidande stämning i Heartaches And Troubles av Jimmy Reed. Temats groove minner om Nina Simones utlevelse. Uppskattar energin i rummet, hur otroligt tajt de låter och fördelningen av förträffliga features.

Hade tidigare under dagen sett tre filmer ingående pågående festival (48:e upplagan av GFF). Var därtill dumdristig och lade in ytterligare ett biobesök tajmat till förväntad sluttid på konserten. Borde istället hängt kvar en stund och passat på att tacka mina vänner för strålande spelning. Blev mosig i skallen efteråt av alla intryck.

Andra halvan kickstartas av eleganten bakom trumsetet. Gunnar Petersson levererar ett sofitikerat, smattrande högtrycks-solo. När övriga hänger på riffas det underbart över stadigt skön basgång. Tycker mig uppfatta att man gör två annorlunda varianter av klassikern Mystery Train i olika tempon. Vet inte om det var en ”hörvilla”. Vilket hejdundrande delikat ös! Här förmedlas en av aftonens två elastiska bas-groove och Kjell assisteras förnämligt av rytmläggare Gunnar. Njuter av ett lössläppt sound där musikerna ger varandra frihet att brodera ut stick i stunden. En läckert jammig karaktär uppstår i omgångar. Och på initiativ av Bror Gunnar ändras ett tag stil, när bluesrockigt feta harmonier utvecklas. Fast det inte kommer som någon överraskning för publiken, tvärtom, så hänförs vi och jag refererar till dynamiken hos Cream. Trots inträffade glädjerus kunde mer utrymme för klenoden Bengan önskas. Vår gitarrhjälte tycktes ha besvär med sin förstärkare. Han träffade lyckligtvis våra hjärtan i glimtar då och då.

Mästerlige melodimakaren Bernt Andersson känner av vart låtar tagit sig i sina första delar. Bestämmer sig därpå hur ett antal av dem lämpligast färgas, ges en fördjupad stämning genom att teman broderas ut på dragspel, munspel och på klaviaturen. Överhuvudtaget blir andra set en exalterad triumffärd tack vare samspel och sound jämte emotionella tyngden och hur den förgylls av features. Den jämförelsevis unga sångaren, låtskrivaren och bandledaren i hatt får mig att associera en smula till Stevie Ray Vaughan. Av Bror Gunnars aktiviteter att döma blir han extra inspirerad av kolossalt rutinerad och vital omgivning. Kompletterar själv med lödiga licks och genom att hålla ut tonen ordlöst extra länge.

En slagkraftig låt uppvisar likheter med House Of The Rising Sun och Black Spoonful i sig. Sångaren introducerar ett av sina original genom att hävda att han skrivit en glad låt om olycklig kärlek. I dess instrumentala mellanrum unnas vi både inspirerat solo på munsspel av Bernt och dito på slide av Bengan. Äntligen träder den sist nämnde fram i helfigur. Magnifika trummönster och basgångar garanterar ett slags självgående sväng, det förföriska blåa soundet. Vi får ytterligare ett alster i skönt shuffle-stuk. Före extranumret framförs en snabb sak betitlad Oh Death. Insvept i suggestiv inramning tar strukturen oss med med till ett konstant riffande, suveränt uppbackat av en fenomenal rytmsektion. I extranumret uppstår ett avspänt, sprittande sväng där accordeonist Andersson anför i en slags Zydeco-tappning. Detta alster kryddas av Bror Gunnars ordlöst spänstiga röst, uttrycksfull utvidgning av melodin av Kjell Jansson jämte en kort känslosamt utbrott frän magikern Blomgren. Serve You Right To Suffer motsvarar således våra högt ställda förväntningar.

17/1 2025

Unity i Göteborg

Denna positivt hållna recension borde förstås ha skrivits tidigare. Får skylla på tilltagande skrivkramp plus att jag i utförliga recensioner betat av mina intryck från helgens tre scenkonst-upplevelser. Efter ett av dessa besök styrdes kosan mot centralt belägna jazzkrogen Unity, ett ställe jag regelbundet frekventerat här och på andra adresser. Jag erbjöds ett bord alldeles intill scenen, kunde avnjuta ungefär en timmas livemusik och ett glas gott vin.

Fick en pratstund efteråt med trions ledare och har kikat på dennes hemsida. Till saken hör att jag i motsats till rytmsektionen troligen inte hade hört honom tidigare. Pianisten och kompositören Rasmus Borg medger att han ännu inte fått något genombrott på bred front, trots att han anför två trios. Han ingår i Per Texas Johanssons Orkester Omnitonal, Niklas Persson Sextett, STHLM Svaga, Viktor Skokic Sextett och Kvintetten som sprängdes. Pianisten vars anslag jag betraktar på max två meters håll gillar melodier, harmonik som rör sig i cirklar och att befinna sig i gränslandet mellan uppstyrd kammarmusik och jazzig improvisation.

Rasmus Borg 3 består förutom honom själv av ovan nämnde Viktor Skokic på kontrabas samt bakom trumsetet Christopher Cantillo. Bägge har jag träffat på tidigare på Unity och uppskattat på skivor och många scener. Skokic sågs senast i Stockholms Konserthus när Jazzfestivalen hyllade Georg Riedels gärning (Viktors svärfar) medan Castillo kunde beskådas som rytmläggare i Dina Ögon av en publik på uppskattningsvis 5 000 personer på Kungstorget under Göteborgs Kulturkalas. Vilken kontrast det måste vara för honom att pendla mellan att gigga med Dina Ögon och nästan lika populära Franska Trion (som jag såg göra succé på festival i Trollhättan i november, fast då med Anton Jonsson som på Unity satt i publiken.) och att lira inför 25 personer i rummet längst in på jazzkrogen. För Castillo är Göteborg numera hemmaplan medan Rasmus och Viktor bor i Stockholm. Merparten av trions låtar bär Borgs signatur och några kommer från Skokic. I fjol släpptes digitalt albumet Bröd och skådespel som innehåller sju kompositioner.

Skokic stod för den ytterst sparsamma presentation som förekom. Blev efteråt tämligen överraskad av att få reda på att enbart original framfördes, då jag hörde så pass många referenser att jag utgick från att de lagt in tolkningar av standards i sitt pigga musicerande. Fäster mig vid fängslande Monk-präglad inledning. Otympliga lite fantasilösa titeln lyder Musik för piano, kontrabas och slagverk (Skokic). Hänförs av innovativa övergångar och uppbruten rytmik. Föredelningen är att Borg genomgående anför, Castillo svarar och Skokic driver låtarna med pulserande energi. Jag dras in i strukturer av eggande melodier, vilka levereras antingen intensivt eller avspänt luftigt. Intrycken uppstår i låtar vars titlar är Mellow Mixture respektive Mandelmun.

Ska påpekas att jag var nöjd med ljudet och balansen, vilket inte sällan är knepigt att få till rätt i lokalen. Tidvis stördes jag och förmodligen också musikerna tyvärr av oförskämt snacksaliga personer. Att somliga kan vara så hänsynslösa är en gåta och de borde blivit tillsagda av personalen som vid konsertstart ändå hade inskärpt vilket beteende som gäller.

Fjärde låten introduceras av Skokic. Grävning framstår definitivt som en medryckande hit vars upptåg stimulerar och roar. Det är bara att åka med i en uppfinningsrik melodi som ger mig Jan Johansson-vibbar. Lite kuriöst när man påminner sig om vem basistens legendariske svärfar var. En försiktigt framskridande ballad med fint vispspel leder mig i tanken istället till den reflekterande mästaren Bill Evans. I dessa subtila moment studerar jag Borgs förhållningssätt, hur händerna rör sig över klaviaturen utan att riktigt begripa varför det låter som det gör. Får mig att tänka på den jazzigt anstrukna pianofestival i Ystad jag recenserade. I Valsbagatell och titellåten från ovan nämnda album associerar jag ånyo till en storhet som Thelonious Monk. I somliga takter känns det som vi vistas i Bud Powell-land.

I den här sista fasen blir rytmsektionen extra pådrivande när samtliga förhåller sig friare till det skrivna materialet. Som framgår ovan används notställ. Blir exalterad av trions samspel, hur schvungfulla löpningar kryddas med finess och av vindlande melodier vilka hakar tag i en. I andra halvan av spelningen märks att Rasmus Borg 3 kommit in i en andra andning, medför att de elegant kommunicerar på ett härligt intuitivt vis. På sluttampen uppvisas således fröjdefull ekvilibristik á la typiskt avig rytmik. Enligt ”välunderrättad källa” ska dessa ystra infall häpnadsväckande nog klassificeras som bluesiga tongångar. Avrundande ljuvliga extranummer har av Skokic döpts till Dr. Ottmar Bergk, en avskalad ballad vars tema finurligt söker sig fram stilmässigt besläktad med samtida ikoner som Brad Mehldau. Summa summarum en stimulerande timme där ytterligare en av landets många jazziga pianotrios gjorde ett bestående avtryck. Detta att medlemmarna kommer från delvis olika bakgrund är också en kvalitet i sig.