8-9/11 2024
Folkets Hus i Trollhättan
Arrangörer: Trollhättan Jazzförening, Blue Chain Vänersborg, Folkets Hus Kulturhuset, Trollhättan Stad och VG-regionen.
Minns jag rätt är detta mitt fjärde besök på festivalen i egenskap av recensent. Har vid olika tillfällen kallat det resursstarka eventet för Västsveriges bästa festival genom sitt sätt att blanda internationella celebriteter med inhemska dragplåster och nya stjärnskott. Och man når Folkets Hus från Göteborg på mindre än en timme efter tågresa och promenad. Bokaren Christer Olsson fungerade som initierad presentatör. Akter avlöser varandra smidigt på tre scener i Folkets Hus. Fick en smärre chock av det positiva slaget när jag märkte att Hebeteaterns (idealisk för dynamisk livemusik) sittplatser inte räckte till alla under Eric Bibbs konsert. Den osedvanligt välbesökta festivalens biljetter var således så gott som slutsålda första kvällen. Årets upplaga torde ha satt ett svårslaget rekord vad beträffar förekomsten av osannolika kontraster. Bokaren noterade upprymd att övervägande delen av publiken köpte det mesta av festivalens tvära kast.
Den för mig obekanta LILJA av isländskt ursprung fast bosatt i Norge, öppnar festivalen på scenen kallad Kulturbaren. Om sättningen överensstämmer med senaste skivan omger sig den sjungande gitarristen Oddrun Lilja Jonsdottir med basist Jo Skaansar, trumslagare Erik Nylander och Sanne Rambags på sång. Lilja är komplett omöjlig att föra in i ens ett par fack. Kikar man på beteckningarna på Discogs måste man le över förvirringen den experimenterande artisten åstadkommer. Hos denna eggande kameleont finns ingen kärna, vilket jag innerst inne efterlyser. Spretar istället kopiöst. inledningsvis oväntat larmigt och ruffigt och därefter abrupta förändringar, när atmosfäriska sound och spoken word samsas med stökiga ”slagserier” från Nylander och distad gitarr. Vi kastas från olika kreativa ytterligheter. Visar sig att basisten både trakterar kontra och elbas och Lilja hänger i ett skede på sig en akustisk gitarr, medan vokalisten som alternerar på lead och kör också syns sköta en minsynt.
Inledande urladdning avlöses av stillsamt guppande ballad med snyggt feature på bas. Efter tre låtar med helt skilda temperament konstateras att centrum saknas. I en rofylld låt där tre sångstämmor adderas (också basistens) exkluderas trummor. Sången här förtjänar utropstecken! Lilja berättar att hon jobbat med folkmusiker i Marocko och (om jag uppfattar korrekt) i Libanon och på Mirage samarbetas med en sångare och slagverkare från zulu-folket , varvid intressanta exempel ges genom udda rytmer. En av höjdpunkterna utbryter när artistens twang-gitarr sound konverserar med flexibel rytmsektion i ett tonmåleri som samtidigt låter vackert och skitigt. Därefter görs en remarkabel utflykt med inkopplade pedaler. Snacka om att vara rafflande oberäknelig. I en minimalistisk närmast hypnotisk passage döpt till Nobody Knows Me, huserar Rambags röst i mäktigt högt register. En annan höjdpunkt uppstår också den i exotisk kontext. Marocko uppsöks ånyo. Nu med pregnant framrullande basgång, krängande gitarr på bluesig botten och läckert backbeat. Även om deras beatbaserade utforskande gjorde mig konfys ska bandet harangeras för sin djärvt eklektiska hållning, vars approach inte sällan bjöd på förföriska stilgrepp.
Tar plats på behagliga Hebeteatern för att under en knapp timme avnjuta KASIA PIETRZKO TRIO & MIKAEL GODÉE. I pianistens trio ingår Andrzej ´Swies på kontrabas och batteristen Piotr Budniak. Hör till saken att det för egen del var premiär två dagar tidigare vad beträffar att ha sett pianotrion. Tror också det var debut för den erfarna sopransaxofonisten Godée att integrera sina ljusa toner med denna polska, expansivt lagda trio med tre album i bagaget. Vi får veta att musiken signeras antingen Kasia eller Mikael (leder Corpo och projekt med stråkkvartetter och driver Mikael Godée – Eve Beuvens Quartet samt medlem i Änglaspel). Saxofonisten äntrar scen i egen komposition i konsertens andra låt insvept i ett emotionellt kraftfält av delikata fraser, med utforskande kontur genom kvillrande ackord, stråkdrag och filtklubbor. Blev en högst angenäm stund i perfekt ljud. Slås av vilken magnifik resonans basen har.
Ett krön nås i tredje låten (saknar tyvärr titel) med en suggestiv basgång som påminner om Four Women av Nina Simone. Fäster mig vid lika drabbande som vindlande interaktion emellan blåsinstrumentalist och följsam pianotrio. Ett intro kännetecknas av superbt samspel mellan honom och den stadige basisten. I momentet efter manövrar sig trumslagaren fram till rampljuset. Ett par gånger bryter han mönstret genom sina stegvisa crescendon. Tillbakalutad kammarjazz av yppersta slag infaller i en svindlande vacker ballad vars porlande feature, föga förvånande, framställs av den begåvade polskan. Vill framhålla Foggy Dreams som Pietrzkos mest innerliga väv av toner, trions största hit. I 12-12-12 av göteborgaren ägnar musikerna sig åt passionerade, ystra attacker.
I Kongressalen framträder LISA NILSSON & MATTIAS TORELL inför en stor skara hängivna åhörare. Mångsidiga sångerskan har sedan storsäljande kritikerframgången (Grammis mm) Himlen runt hörnet tillhört stjärnorna med högst status och behöver näppeligen någon närmare introduktion.. Ett antal tv-program har gjorts inklusive inspelningen av Så mycket bättre, färska Min sanning, Jills veranda och den självbiografiska show hon turnerade med precis när pandemin lamslog offentliga tillställningar. Intima spelningar på duo med gitarristen Mattias Torell (fanns med redan på Himlen runt hörnet) är ett kvardröjande resultat av pandemins effekter. Deras program som kallas ”Duo I nöd och lust” interfolierar berörande sånger med dråpligt självironiska monologer.
Jag har sett Lisa på bland annat Skeppsholmen, på Lollipop, ett par gånger på Nef, i musikalen Chicago på Stockholms Stadsteater och i två påkostade shower – Kvinnan som är jag samt Himlen runt hörnet 25 år senare. Om nämnda shower har jag skrivit utförligt och genomgående i uppskattande ordalag (vilket fåfängt nog nämndes för artisten senaste på kvällen). Det deklareras att man kommer kretsa kring kärlek som fenomen och längtan. Gitarrist Mattias ingick för övrigt i ursprungliga hippa sättningen av Blacknuss. Senaste åren har jag hört honom med bland andra Martina Almgren och Caroline af Ugglas.
Vad de gör kan inte definieras som jazz och på ett undantag när inte heller med beteckningen blues. Däremot får vi visa, antydan till doft av schlager, utmärkta prov på singer songwriter-tradition och inte minst souliga tongångar. Begreppen värderar inte utan försöker ringa in duons nakna musicerande, en sällsamt obändigt svävande röst och en gitarrist trogen ackordföljder vars spelglädje ibland tillåts blomma ut i sofistikerade stick. Bara i ett par sekvenser uppstår tendenser till att det blir inställsamt, en smula jolmigt. Å andra sidan när allt stämmer blir det ofta lysande, rent av magiskt i några toppar. Man börjar i sorgsen ton med Var är du min vän och Vart du än går. Svensktopps-hitten av Niklas Strömstedt passar att garnera med tonartshöjning. Smäktande sjungs ut på ett sätt som tillfredsställer en musikalälskande publik, fast i mina öron tippar det nästan över. Obestridliga förmågan kommer bättre till sin rätt i ett medryckande samarbete med Peter Le Marc. I anmärkningsvärt okomplicerad och optimistisk pop med klatschig refräng från 2013 uppmanas till handklapp.
Kan registrera flera skinande diamanter. Bedömningen inbegriper också artistens noga genomtänkta och mycket underhållande utläggningar. Lisa tillför rytmer ett par gånger med perkussivt instrument som liknar maracas. Det trygga navet sittandes med sin akustiska gitarr underordnar sig melodierna. Men ger också sig till känna i ett par stick vilka elegant broderas ut. Hans spel i Grammy-belönade The Shadow oF Your Smile är förstklassigt. Även om sångerskan som så självklart behärskar sitt hantverk här riskerar att få ur sig toner på en alltför hög höjd, uppvisas vissa likheter med en storhet som Cassandra Wilson i en uppseendeväckande tolkning. En annan fullträff är bluesstompiga Never Make A Move Too Soon från ett album där B.B King samarbetar med tongivande medlemmar ur Crusaders. Blir väldigt annorlunda utan dess drivande basgång. Tonsättningen av Kristina Lugns tragikomiska När jag var gift med Herman tillhör också guldkornen. Innan obligatoriska extranumret tar vid levereras en enastående själfull version av ballad från Songs In The Key Of Life. Jösses Amalia vad hon tar i, beundransvärd prestation golvar mig.
ERIC BIBB uppträder i överfulla Hebeteatern tillsammans med gitarristen Gunnar (Muwumba) Lidström och elbasisten Desmond Foster, den senare till vardags i Blacknuss Allstars. Vid presentationen utbrister arrangören i ett äntligen, eftersom blues-trubaduren som på 70-talet flyttade till Stockholm och enligt uppgift släppt 40 plattor, fanns med på heta listen redan när festivalen startade. Borde inte vara förvånad att trion med sitt omedelbara rootsy-anslag fyrar av ett succéartat gig.
Har sett Bibb i olika sättning på krog ovanför Slussen, på Stora Teatern och Nefertiti plus att jag äger tre cd, varav två i närtid recenserats utförligt. Musiken framställer diverse tillstånd, texterna berättar angelägna historier eller levererar paroller. Själva strukturen behöver inte vara jättespännande för någon som så här patosfylld regerar på scen. 73-åringen sjunger egna och blues-hjältars låtar med en enorm glöd och trygghet. Ackompanjerar sig själv på akustiska gitarrer och får ovärderlig assistans av Foster sittandes snett bakom honom. Finsnickeriet står Lidström för i tjusiga bågar. Solistisk ackuratess från honom river ner applåder, stundtals när elektrifierade gitarren med märklig kropp utvecklar teman akustiskt initierade av gentlemannen Bibb, vars musikaliska trovärdighet och autentiska utstrålning sprider lyckorus i komfortabla Hebeteatern.
Efter Leadbelly-låtar x två bör den synnerligen hjärtliga stämningen som omgående infinner sig påtalas. En innerligt gungande blues i skepnad av en slags motståndsrörelse mot rasism, blir ännu ett starkt statement för vårt behov av dylik svart musik, hur omistlig dess bidrag varit. Bibb sveper in publiken i sin patenterade aura. övertygar kolossalt också i egentillverkade alster. Av dem skall Silverspoon, Along The Way tillägnad hans barn och framförd i Allsång på Skansen samt paradnumret Needed Time framhållas särskilt. Antingen svänger det skönt eller draperas melodier i en dynamiskt känslosam textur. Lyssnar helt tagen på en makalös tolkning av Going Down Slow vars tema uttrycks med formidabel finess av Lidström understödd av försynt basgång. Bibb briljerar i en talking blues vars solo renderar i varma applåder. Akustiken är bästa tänkbara när vi serveras boogie, ballader, shuffle och blues av olika snitt.
Vi rycks med av livsbejakande, vemodig och stolt musik. Några fler exempel: En hit från 1952 ( With A Dollar In My Pocket) i Elmore James style, gospel-hymn från Grammy-nominerat album riktat till alla på jakt efter en trygg plats i världen och duetten med hustrun i Send Us Brighter Days. Och till stående salig publik serveras magiskt extranummer i form av Don´t Nobody Let Your Spirit Down vari flankerande sologitarrist triumferar.
Vad som hände i sista akten hos BLUE BENDERS vilka lanseras i en formulering om att blues och rock blandas med soul och funk, inspirerade inte till seriös recension. Dessa fem spralliga grabbar vilka förkovrat sig genom att lira på små ställen i Gamla Stan framstår som ett antiklimax, i synnerhet jämfört med föregående fantastiska konsert. Jag lyssnar på den högljudda energin på distans och refererar då till en tämligen slätstruken variant av Rage Against The Machine. När jag beger mig till station hajar jag ändå till. Att Eric Bibb gör dem sällskap beror på att en ung släkting ingår i bandet.