• Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet
  • Hoppa till sidfot

Kulturbloggen.com

Sveriges största kulturmagasin: musik, film, litteratur, kulturpolitik, teaterkritik

Musik

Moa Lignell – Bio Skandia – En intim paus från vardagen

23 november, 2025 by Thomas Johansson

Moa Lignell – Bio Skandia – Betyg 3

Det är något charmigt motsägelsefullt med att kliva in på Bio Skandia, slå sig ner i de röda biostolarna och vänta – inte på film, utan på Moa Lignell. När lamporna släcks känns det nästan som att en trailer borde rulla igång, men istället stiger hon fram mot piano och gitarren, och lokalen som brukar fyllas av filmens magi förvandlas till ett stillsamt poprum i realtid.

Konserten blir en trevlig stund i det lilla formatet, där hennes röst får ta för sig utan att behöva konkurrera med vare sig påkostade arrangemang eller filmduken bakom henne. Den där lojt beslutsamma rösten som gjorde henne uppmärksammad för flera år sedan har mognat, och i Skandias salong låter den både trygg och avväpnande ärlig.

Låtar som 22 kvadrat och hennes allra första låt, bokrean får en varm, nästan akustisk dagboks-känsla i rummet. Men lika mycket plats får pratet mellan låtarna. Lignell pratar mycket – och gärna. Ibland spolar hon nästan vidare för långt i sina egna tankar, men publiken verkar trivas med det, som om mellansnacken var en del av inträdet. En smått självreflekterande humor, lite funderingar om låtskrivande, små anekdoter – inget revolutionerande, men mänskligt på ett sätt som gör kvällen personlig.

Det blir inte en spelning som lämnar stora avtryck eller överraskar, men kanske är det just poängen. En konsert som känns mer som att ta en fika med någon som råkar vara väldigt bra på att sjunga. Och i en gammal biograf, där tystnad vanligtvis råder under upplevelsen, får hennes ord och musik märkligt nog mer tyngd än de kanske fått i en vanlig klubb. Ingen film behövdes den här kvällen. Moa Lignell stod för berättelsen själv.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Crescenterna – på gränsen till genombrott

22 november, 2025 by Thomas Johansson

Crescenterna live på Kollektivet livet

Crescenterna – Kollektivet Livet – Betyg 4
Det är något som händer precis framför ögonen på oss. Crescenterna kliver upp på den lilla scenen på Kollektivet Livet men som numera heter stora scenen, då Kollektivet blivit med en liten scen. Känslan är allt annat än liten. Publiken har redan tagit deras parti, innan första tonen ens hunnit landa. Längst fram står ett kompakt block av unga tjejer, som om de redan hittat sitt band, sin röst — och nu väntar på bekräftelsen. De kan varenda rad, och har väntat på att få skrika den tillbaka till bandet.

Crescenternas indiepunk fladdrar mellan politisk frustration och skrikvänlig romantik. Det är inte analysvänligt, det är inte polerat, men det är precis där styrkan finns. Det låter som en generation som inte orkar fylla i blanketter, som hellre kastar dem i luften och ser var de landar. Texterna är ofta lika korta som ilska kan vara, och lika direkta. Publiken sjunger med som om de fått hemläxa i förväg — och klarat den, med bravur.

Bandets energi är rå, men inte slarvig. Trummorna driver, gitarrerna känns nästan stressade av allt de vill få ur sig. Sången landar någonstans mellan uppgivenhet och en triumferande “ni kan dra åt helvete”. Det är inte perfekt, men det behöver det inte vara. Det är istället väldigt nära ett genombrott — och ännu närmare något ärligt. Något jag verkligen älskar, och utvecklingen från när jag såg dom första gången är enorm. Det här är riktigt riktigt bra.

Setet avslutas med ”Stockholm city sönder”, där publiken redan i introt vet vad som är på gång. När raden “vi skulle få leva här” vrålas ut, den som så tydligt stulits från Ebba Gröns Die Mauer, känns det inte som en homage, utan som en stöld med avsikt. Crescenterna gör den till sin egen, riktad mot dagens Stockholm snarare än en delad stad. En markering snarare än en flirt.

De säger inte att framtiden är deras. De tar den bara. Och kanske är det just därför Crescenterna står precis där de står nu: på kanten, redo att ramla framåt. En liten scen, ett fullsatt rum — och ett band som känns större än båda. Det är bara en tidsfråga innan resten börjar fatta det också. Längtar redan till nästa spelning, VI SKULLE FÅ LEVA HÄR.

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

Behagliga rysningar av energisk show framförd med passion och värme – LaGaylia Frazier i Tina Turner-tribut i Råda Rum

18 november, 2025 by Mats Hallberg

15/11 2025

Råda Rum i Mölnlycke

Upplevde frost i Mölnlycke och fläckvis halka denna lördagskväll då det sades från scen av huvudpersonen att det var fullsatt. Var förvisso en sanning med modifikation. Dock hade emligt sexhundra personer köpt biljetter vilka kostade en rejäl slant. Nu tror jag inte någon gick hem missnöjd utan tribut-showen till Tina Turners minne var en fullödig historia vars proffsiga leverans torde ha förmedlat en känsla av att ha fått valuta för investerade pengar. Platsen betyder något extra för mig då pappa och några släktingar begravts ett par stenkast från fashionabla Råda Rum. Gick i mellan- och högstadiet i Mölnlycke före ortens otroliga utveckling hade påbörjats.

Har varit på en del evenemang i Råda Rum, varav mamma bjudit på några arrangerade av pensionsföreningen hon tillhör och ett par gånger har jag på deras önskemål recenserat konserter. Recensioner vilka publicerats i lokaltidningen. Jag har i egenskap av recensent kunnat bjuda henne på såväl Lill Lindfors som Augustifamiljen XL i hyllning till Sven-Bertil Taube. Kan berätta att jag i lördags åkte buss från Göteborg efter att ha varit inbjuden till en så kallad Jazz-akademi på Utopia nedanför Stigbergstorget. Vid ankomsten till Mölnlycke hade jag tid över. Den ägnades åt fika hos mamma, promenad och som sista uppladdning ett glas vitt och räksmörgås.

Tycker det kan finnas skäl att avslöja mitt förhållande till Tina Turner (1993 – 2023). Jag stod utanför Ullevi och lyssnade 1996 under hennes Wildest Dreams Tour men saknar samtliga soloalbum, till och med Private Dancer ansedd som rockhistoriens mest framgångsrika comeback. Visst fäster man sig vid medryckande hits, men det låter för polerat i mina öron. Såg på biograf Tina – What´s Love Got To Do With It, biopic baserad på Anna Maes Bullocks självbiografi.

Av sångaren och skådespelaren som fått epitetet Queen of Rock ´N Roll, sålt närmare tvåhundra skivor och tilldelats åtta Grammy (tjugo nomineringar), äger jag istället en handfull vinyl (ett par av dem dubbel-lp) vilka täcker 60-talet och halva 70-talet, det vill säga eran då hon bildade ett firat artistpar med sin man Ike Turner. Denne pionjär hörde jag faktiskt på Nef i en lyckad konsert med ett tajt band bestående av fyra generationer. Tror detta skedde 2007, samma år stilbildaren inom r & b och tidig rock & roll avled. Inser att de producenter, låtskrivare och musiker som samarbetade med Tina Turner från och med Private Dancer med sina sju(!) singlar slipade fram ett vägvinnande sound som appellerade brett, men för egen del föredrar jag nerven och det råare nakna uttrycket som framlockades med Ike Turner och deras körtrio Ikettes. Första konserten i Sverige ägde för övrigt rum i Scandinavium. Jag var tyvärr inte där, men kuriöst nog var förmodligen min morbror den som presenterade dem på scen.

Även om jag inte klarar av Rhapsody In Rock-konceptet där svensk-amerikanska LaGaylia Frazier medverkat, missat vad hon gjort i Mello och bara undantagsvis sett tv-framträdanden, visste jag att hon är en enormt passionerad sångerska med enastående omfång. Det visste också Håkan Hellström eller hans rådgivare eftersom hon numera ingår i hans kolossala produktioner och de exceptionella stämbanden ges solistiskt utrymme. Kände också till att live är hennes grej och att sopranen kan bli så intensiv och gäll att man ryggar tillbaka en aning. Klokt att det lagts in ballad och nedtonade avsnitt i hennes Tina Turner-tribut, vilket gör att musiken får sjunka in och tiden stannar upp.

Nu hör det till saken att jag hörde henne i standards och troligen soulklassiker ackompanjerad av maestro Jan Lundgren i Lerum och sett ett par souliga shower, den senaste i somras på Ystad Jazz Festival, då hon gjorde succé tillsammans med flera i tribute-bandet. Den konserten gjorde att kvinnan som studerade klassiskt piano och operateknik (rösten har delvis gått i arv från biologisk far) i Florida där hon växte upp för att för tjugofem år sedan flytta till Sverige tack vare kärleken; gjorde att jag anmälde intresse att bevaka evenemanget.. Det är tydligen fjärde turnén som genomförs i höst. Har svårt att tänka mig någon bättre lämpad för uppdraget.

(satt på läktaren i bakre delen och flera bilder på mobilen blev suddiga pga scenljus)

Merparten av musikerna på en scen Frazier tycker är till ytan begränsande är hemmahörande i Göteborg och i Västra Götaland. Några ackompanjerar Lollo Gardtman. Kapellmästaren Markus Linnell Zovis lirar keyboard och möjligen synt, bakom plexiglas överst placerad sitter habile hantverkaren Magnus Höglund bakom trumsetet som bildar rytmsektion med elbasist Christopher Eek som också utgör språkligt ankare för tvåspråkiga stjärnan. Hon förmedlar livsvisdomar, hur drömmar kan slå in men också otäcka, ytterst relevanta anekdoter om kvinnomisshandel och förtryck. Rörande engagerande och ibland komisk storytelling som visar varför tributen döpts till ”Tina and me”.

På träblås (tenor-, barytonsax och tvärflöjt) finns Per Laang som nyligen sågs i Peter LeMarc-tribut. Gitarristen är ett nytt namn att lägga på minnet. Johan Randén, också verksam som producent, lirar både hårdrock och mjukt i form av julsånger med Elisa Lindström och han har lagt solon på julalbum med Michael Bublé och senaste skivan med Taylor Swift(!). Körsångerskorna med förebild Ikettes är nyrekryterade. Dels Cimberly Wanyonyi från Skellefteå som vunnit Idol, dels Elin EllyEve Svensson från Kristianstad. Turnén produceras av Guppy Entertainment! Förvånades över att ingen backdrop användes. Ger emellertid högsta betyg för ljud och ljus. Vi slapp lyckligtvis genomträngande bas, något som alltför ofta förekommer när rytmer framhävs. I första hade jag till och med föredragit att basen varit något mer märkbar. Svår avvägning.

Gammal hederlig soul och funk strömmar ur högtalarna innan ljuset släcks eftersom Tina Turner gärna valde bland dylika covers. Man kickar igång på högsta växel. Inledningsvis serveras idel godbitar i form av Let´s Stay Together (Al Green), ösiga urladdningen i ett av få original NutBush City Limits samt What You Get Is What You See (T. Britten/ G. Lyle). I sist nämnda dänga levereras aftonens första gitarrsolo.

Efter furiös uppvärmning och ett första mellansnack som hålls i en underhållande ton och introducerande stil infaller ett par toppar i följd. Syftar på oemotståndliga övergångarna i Typical Male (T. Britten/ G. Layle) jämte sugande beatet i Better Be Good To Me (Chinn/ Knight/ Chapman). Här riffas melodin fram varvid publiken ger sitt bifall. Om någon mot förmodan tvivlat blir samtliga varse vilket makalöst register frontande yrväder förfogar över. Att opera behärskas demonstreras i fragment av en välkänd aria. För att La Gaylia ska få vila sina stämband i varje intensivt set och för att exponera duktiga bakgrundssångerskor får de träda fram ett par gånger, vilket de gör med besked. Härligt energipåslag och starka röster. Överhuvudtaget går musiken in i kroppen, må-bra-ilningar sprids från scen. Tributen Tina And Me gör oss överlag saliga. En bidragande anledning är hur nog man arbetat med sound, vinnlagt sig om att det ska låta sofistikerat, melodier framföras ungefär som på Turners inspelningar. Och förutom snyggt sammansatt livemusik som gör hyllningsobjektet rättvisa, förmedlas gripande och rörande väsentliga skärvor av två liv, hennes eget och förebilden hon blixtsnabbt fick träffa en gång efter konsert.

Borde träna mig på att inte sväva ut så mycket. Har ju inte ens tagit mig igenom första avdelningen. Registrerar att What´s Love Got To Do With It gungar fram skönt och ståtligt. Bandet ges utrymme att skina i ett cover-medley vars original hämtas från bland andra Beatles, Stones, Eddie Floyd/ Steve Cropper och Led Zeppelin. Älskade stringent riffande, melodislingor, tunggunget och hundratioprocentiga satsningen i discorökaren förknippad med Amy Stewart. I detta sjok utkristalliseras spel på klaviaturer för första gången. Före paus fortsätter storyn om Tina Turners öde och hur hon gjorde sig fri. Stadigt groove i soundtrack med titeln We Don´t Need Another Hero (Thunderdome) avslutar ett fylligt första set. Såväl musiker som sångerskor är verkligen på tårna och i obestridligt centrum står ett fenomenalt kraftpaket.

En recension bör inte likna ett referat. Finns ändå en hel del höjdpunkter som inte kan förbigås i andra halvlek. Taggade gänget återvänder till scen i läckert suggestiv hit. Vi får njuta av GoldenEye ur James Bond-rulle med samma titel som nog är det mest pampiga anslag som kompositörer Bono och The Edge någonsin åstadkommit. Berördes av uppblossande Shirley Bassey-vibbar. Ledmotivet följs upp med stolt statement i Private Dancer med lödigt solo från Per Laang, på sopransax om jag förmår tyda mina anteckningar. Fler instrumentalister träder fram. Sättet man tolkar I Can´t Stand The Rain (stor hit i Europa vars original med Ann Peebles jag har) och souliga extasen i Hold On I´m Comin´ förtjänar feta utropstecken. Här bjuds på gitarrsolo, fräcka fraser på tenorsax, och riff-fest. En körsångerska omvandlas till solist, sjunger inlevelsefullt.

När refrängen i Addicted To Love (R. Palmer) broderas ut anlitas unga Alma från Kulturskolan för att bistå övriga. Publiken uppmanas att ställa sig upp. LaGaylia och arrangerande kapellmästare ser också till att ta fram välklingande versioner av megahits från tiden under Ike Turners regim. Refererar så klart till Phil Spectors mästerverk River Deep Mountain High som så förföriskt stiger och sjunker i omgångar plus John Fogertys särpräglade Proud Mary vars sugande souliga version paret fick en Grammy för. Här uppstår en kul jammig sekvens med bastoner i framkant och hängivenheten i Spectors triumf går inte att ta miste på, dessutom föredömligt arrad.

Duetten It´s Only Love skriven av Bryan Adams gränsar till heavy metal. Här får gitarrist Johan Randén skina med licks och kompet hänger skickligt på, hugger in i massiva takten. Föga förvånande klappas stjärnan och hennes duktiga medhjälpare med kapellmästaren i spetsen in för extranummer. Publiken diggar stående i vad jag skulle rubricera som mycket gångbar schlager-pop. Trallvänligt så det förslår med refräng som sätter sig i skallen Syftar på den instant appeal som genomsyrar The Best från 1989. Som framgått tror jag folk fick vad de önskade, kanske till och med mer än så. Det är sällan tributer alstrar en lika stor förbindelse med den som hyllas. Harmonik, rytmer, solon, sammanbindande berättelser, förstklassiga arr och givetvis otroligt passionerad sång gjorde tillställningen till en kväll att minnas. Och jag hann inte räkna alla klädbyten, minst tre. Uppstod som sagt stunder av gåshud tack vare den närvarokänsla som strömmade från scen och gängets proffsigt associativa levereans.

Arkiverad under: Musik, Recension

Maja Ivarsson på Cirkus – en kväll som aldrig lyfter

15 november, 2025 by Thomas Johansson

Maja Ivarsson på Cirkus

Maja Ivarsson är en av Sveriges mest karismatiska frontpersoner, men på Cirkus blev det tyvärr en kväll där förutsättningarna arbetade mer emot henne än med henne.

Det började redan med produktionen. Ljussättningen dominerades av hårt motljus, vilket gjorde det svårt att överhuvudtaget se vad som hände på scenen. Ivarsson, som vanligtvis glänser i sin sceniska närvaro, förlorade mycket av sitt uttryck i dimman av strålkastare riktade åt fel håll. Publiken såg mest siluetter – inte artister.

Ljudet gjorde inte saken bättre. Det var ovanligt grötigt för att vara Cirkus, med instrumenten som krockade snarare än bar upp varandra. Vissa partier var rentav svåra att urskilja, som om mixen aldrig riktigt hittade sin balans.

Därtill kom det nya scenuppbyggda konceptet: en scen placerad mitt på parketten, vilket lämnade bara några få rader publik bakom. Det skapade en känsla av att konserten egentligen bara ägde rum i en liten cirkel av fans allra längst fram. För dem blev det säkert både nära och exklusivt — men för alla andra blev upplevelsen distanserad. Istället för att vara en inkluderande liveshow kändes det som att de flesta av oss stod vid sidan av och tittade in, snarare än att vara en del av det.

Musikaliskt levererade Ivarsson med den energi hon alltid burit med sig, men när ljus, ljud och scendesign hamnar på minus blir det svårt att bära en hel kväll på ren karisma.

Betyg: 2 av 5
Det fanns potential — men produktionen och scenupplägget gjorde att konserten aldrig riktigt nådde ut till publiken. En kväll som borde ha sprakat blev istället en upplevelse i gråskala och motljus.

Arkiverad under: Musik

The Molotovs sprider punkglädje – se dom gratis i Stockholm och Göteborg

13 november, 2025 by Thomas Johansson

The Molotovs

The Molotovs på Kollektivet Livet, som en del av Marshall Nights. Betyg 4.

Det är trångt, svettigt och förvånansvärt varmt på Kollektivet Livet denna oktobernatt. På scen står den unga brittiska trion The Molotovs, bestående av syskonen Mathew Cartlidge (sång och gitarr) och Issey Cartlidge (bas och sång) tillsammans med trummisen Will. Tre personer, tre instrument – och en energi som fyller hela rummet.

Mathew Cartlidge (kallas Matt enligt det plektrum jag fick) leder bandet med tydlig nerv och ett nästan trotsigt fokus, även om han inte verkar helt nöjd med medhörningen. Är nära att slå mig i huvudet några gånger med gitarren. Issey Cartlidge, på bas, har en scenpersonlighet som går rakt genom lokalen – självklar, kraftfull och med en attityd som för tankarna till brittisk punktradition snarare än tonårspop. Will håller ihop det hela med precision och ett trumspel som driver snarare än överröstar.

Musiken är rak, melodiös garagepunk med glimten i ögat. Låtarna ligger sällan över tre minuter, men varje ton känns avsiktlig. The Molotovs har hittat en balans mellan ungdomligt kaos och musikalisk disciplin – det svänger, men det är aldrig slarvigt.

Trots ljudproblemen på scenen lyckas de skapa en genuint positiv stämning. Publiken står nära, nickar i takt och skrattar mellan låtarna. När spelningen är över är det svårt att inte känna sig lite upprymd – inte för att det var perfekt, utan för att det var på riktigt.

För den som missade gårdagens konsert finns en ny chans redan i kväll: The Molotovs spelar gratis på Hus 7 i Stockholm den 13 nov. Du behöver bara boka en gratis-biljett.

Den 14 november är det Göteborgs tur, och även här är det gratis som gäller. Boka din biljett här.

Betyg: 4 av 5

Arkiverad under: Musik, Toppnytt

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 29
  • Sida 30
  • Sida 31
  • Sida 32
  • Sida 33
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 1779
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Nytt

Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Herr O, urpremiär 27 november 2026 på … Läs mer om Sten Ljunggren spelar Owe Gustafsons alter ego

Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

14/11 2026 Dergårdsteatern i … Läs mer om Mogen publik fick vad de önskade sig och mer därtill – Bohuslän Big Band & Margareta Bengtsson i Lerum

Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Sara Runsten Foto Daniel … Läs mer om Opera, teater, akrobatik och cirkus blir ett när Orionteatern i Stockholm sätter upp Purcells klassiker Fairy Queen

Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

13/11 2026 Valand i Göteborg … Läs mer om Klangrikedom, virtuositet, hisnande samspel och musikaliskt flöde med uppenbar koppling en förförisk kvadrupel – Scott Kinsey Group hos Playhouse

Filmrecension: Bara till jul

Bara till jul Betyg 3 Premiär på Netflix … Läs mer om Filmrecension: Bara till jul

Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Betyg: 4/5 Det är något speciellt med … Läs mer om Akustisk punk – Två timmar svensk punkhistoria med skratt, minnen och musik

Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

12/11 2026 Rest. Ester i … Läs mer om Originell sättning resulterar i jazzigt finurligt sound – Lina Lövstrand Woodwind Stories feat Per ”Texas” Johansson i Kungsbacka

Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

SVT öppnar Roxettes arkiv med en ny … Läs mer om Historien om Per, Marie och musiken som tog dem ut i världen – ny dokumentär i tre delar om Roxette

Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

U2 - Carnaval De Luz - Betyg 4 … Läs mer om Recension: U2 – Carnaval de Luz: En platta för alla U2-lovers

Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Lilla Amélie eller tecknet för … Läs mer om Filmrecension: Lilla Amélie eller tecknet för regn – storslagen, hänförande, trollbindande

Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

God jul Av Jonas Karlsson Dramatisering … Läs mer om Teaterkritik: God jul – Underbart rolig och träffsäker

Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Den Fule utan titel 5 Inspelad … Läs mer om Uppseendeväckande fullödig produktion – Den fule

Följ oss på Facebook

Här hittar du Kulturbloggen på Facebook.

Kategorier

  • ..
  • Intervju
  • Kulturpolitik
    • Krönikor
  • Litteratur och konst
  • Musik
  • Recension
    • Bokrecension
    • Dans recension
    • Filmrecension
    • Operarecension
    • Recension av TV-serier
    • Skivrecensioner
    • Spel
    • Teaterkritik
  • Scen
    • Dans
    • Film
    • Musikal
    • Opera
    • Teater
    • TV
    • TV-serier
  • Toppnytt

Etiketter

Bok Bokrecension Böcker Dans Debaser Deckare Dokumentär Dramaten ekonomi Filmkritik Filmrecension Göteborg Hårdrock indie Konserter Konst Kultur Kulturhuset stadsteatern Kulturpolitik Medier Musik Musikfestival Musikvideo Opera Politik Popmusik Recension recensioner rock Rockmusik samhälle Scen Scenkonst skivnytt skivrecension Spotify Stockholm Stockholms stadsteater Teater Teaterkritik Teaterrecension tv TV-serie Video Way Out West

Annonser

Shiba - urhunden med stil
Vill du lära dig att tolka med Lenormand? Här hittar du information om kurs.

SPEL KAN SKAPA BEROENDE

casino utan svensk licens Trustly
Är du från Norge och är intresserad av nätcasinon? På Spillsen.com finns det senaste inom norska online casinon, licenser och slots.
För bäst guide till online casino rekommenderas Casivo

För spel: Minimiålder 18 år - Spela ansvarsfullt | https://www.spelpaus.se/ | https://stodlinjen.se/

Footer

Om oss

  • Kontakt
  • Om oss
  • Sajtips – länkar

Copyright © 2026 · Metro Pro on Genesis Framework · WordPress · Logga in