Musik

25/4 2025

Valand i Göteborg (arrangör: Jazzföreningen Playhouse)

De yttre förutsättningarna var inte optimala, tvärtom. Tidig kvällssol lockar inte människor inomhus. Och trots fyra välklingande spännande skivor, varav tre recenserats av undertecknad, är inte Iris Bergcrantz från Malmö känd i vidare kretsar här. Två arrangörer hade dessutom bokat in sig på Valand samma kväll, vilket fick till följd att Jazzföreningen tvingades tidigarelägga sin konsert. Fast flera scener finns att tillgå på övre våningar hade det enligt artistvärden kostat för mycket att flytta flygeln. Och även om mejl skickats ut om ändrad starttid publicerades korrekt info på hemsidan alldeles för tätt inpå. Sammantaget medförde dessa omständigheter att det var väldigt tunnsått med publik.

Vi som kommit blev ändock förtjusta över en konsert som genomfördes i ett svep. När jag lyssnade på Iris Bergcrantz live första gången (Ljungskile 2016) frontade hon ett familjeband. Internationellt etablerade tonsättaren Anna Lena Laurin, hennes mamma, spelade klaviaturer medan hennes pappa Anders (recenserat två av hans senaste album), den lika prisade trumpetaren och låtskrivaren som turnerar globalt, hördes på trumpet och flygelhorn. Ett par av sångerskan, kompositören och textförfattarens plattor är för övrigt utgivna på familjens skivbolag. Ackompanjerar på scenen på Valand gör Calle Brickman vid flygeln, Anders Fjeldsted på kontrabas samt trumslagaren Andreas Svendsén. Rytmsektionen är av dansk härkomst.

Iris har övergått till att i princip uteslutande sjunga på svenska, med en profil som kan jämföras med exempelvis Amanda Ginsburg och Dina Grundberg. Ska framhållas att duktiga skånskan besitter egenart i sitt uttryck. I texterna premieras den personliga erfarenheten och sådant hon snappat upp istället för omvärldsanalys, vilket kan kännas befriande. Ibland påminner ljusa röstläget om att hon ingår i kvinnliga vokalkvartetten Åkervinda vilka besökt den Jazzförening som numera håller till på Valand. Behaglig, lätt vemodig visrepertoar i jazzig utstyrsel inleds med Martyren. En vacker melodi till dyster text. Avlöses av Att tycka rätt och titelspåret från nya albumet Vi fanns förut, vars musik skrivits i samarbete med Anders Fjeldsted.

Stiligt spelande pianotrio ackompanjerar skönsången. Därutöver tillför männen egna idéer i uppiggande improvisationer. Att tycka rätt har en melodi som hakar tag i en. Jazziga visorna med sin oavvisliga substans draperas i ett sound, vars känsliga framtoning drabbar mottagarna. Fäster mig vid vispspel och fint broderande på pianot. Pregnanta basgångarna ligger ganska lågt i mixen.

Titlar och härkomst på innehåll i verser förklaras. Titelspårets softa, berörande ballad visar sig exempelvis handla om hennes farmor. Och Hoppet avslöjas vara en negativ betraktelse över skivindustrin. Iris framhäver textens valörer i utstuderade betoningar. Vad beträffar arrangering sker ofta en superb interaktion pianist – rytmsektion. Kan skjuta in att prisade pianist, som också bor i Danmark och varit huspianist på Montmartre, har jag träffat på Unity. På jazzkrogen i Göteborg och annorstädes har jag också mött den långe basisten.

Efter finstämda Det skulle aldrig bli, öppningsspår på aktuella albumet, sker en tempoökning. Bossa-takten i Vad tänker han på hämtad från Iris tribut till Olle Adolphson på hennes föregående skiva, leder tanken till Monica Z vars vinyl med tolkningar av vismästaren jag värderar högt. Gläds åt pianotrions attraktiva stick. Brickman briljerar varpå fokus vandrar över och vi förunnas både bas- och trumsolo. Efter denna höjdpunkt växlas över till långsamt framskridande ballad. En ömsint fullträff som vecklar ut sig, sträcker på sig. Den hittas som sista visa på Vi fanns förut.

Publiken får en underhållande utläggning om systrars drastiska bråk som introduktion till ett förmodligen traumatiskt barndomsminne betitlat Oenigheter om mat. Noterar originell text över en bågnande och pigg melodi. Ånyo generöst med utrymme för instrumentalister vilka träder fram i helfigur. Fett utropstecken för pianistens löpningar! Medveten om att jag betar av låtlistan som om om texten vore ett referat. Men fortsätter på inslagna vägen. Komposition signerad Olle Adolphson dyker upp igen. Nu i form av suggestiv valsrytm i Eva.

En vokal höjdpunkt inträffar när traditionella Min ros, min lilja tolkas. Folkmelodin innefattas i ett intressant arr med dovt sound framställt av filtklubbor och kongenial basgång. Innerliga tilltalet rymmer drillartad, svävande stämma i högt register. Tycker mig höra höra antydan till polska i temat. Berikande konserten som hade förtjänat en betydligt skara åhörare avslutas småsvängigt med ett beatbaserat alster. Om ofördelaktiga yttre faktorerna vägs in, måste understrykas vilken strålande spelning man genomförde. Frontande 90-talisten har funnit en konstnärligt bärkraftig stil, använder ansenligt röstomfång och omger sig med förträffliga musiker.

18/4 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Dominic Millers berömmelse kan i hög grad härledas till Sting, då han varit dennes ordinarie gitarrist i cirka trettio år. Plattformen har sannolikt utgjort en källa till odelad musikalisk glädje, samtidigt som den riskerat skymma sikten för vad 65-åringen uträttat i övrigt. Starka kopplingen kan ur den aspekten framstå som aningen besvärande, vilket han själv ironiskt antyder under konserten. Att arrangören lagt den på långfredag, torde bidragit till att deras mycket lyckade gig inte alls var utsålt. Som brukligt är paus inlagd och det finns möjlighet att köpa skivor.

Gitarristen helt fokuserad på akustisk variant omger sig med Mike Lindup på piano/ synt, sedan två decennier Nicolas Fiszman från Belgien på elbas samt Ziv Ravitz bakom trummorna. Lindup med förflutet i Level 42 har gjort tre album i eget namn som hans arbetsgivare spelar på. Fiszman har varit producent, kompositör, arrangör och engagerats för soundtrack. Han har på meritlistan samarbeten med ett mycket brett spektrum av artister/ musiker: Jasper Van´t Hofs Band, Philip Catherine, Angelique Kidjo, Joe Zawinul, Sting, Manu Katché, James Ingram, Patricia Kaas, Charles Aznavour och många flera. Ravitz en 70-talist från Israel och bosatt i New York borde jag ha känt igen från makalösa Shai Maestro Trio. Vidare har han spelat med bland andra Florian Weber, Joe Lovano, Lee Konitz, Romanian Philharmonic Orchestra, Mike Goodrick med flera.

Millers katalog innehåller nio album – tre på ECM – vars kompositioner nästan uteslutande (om jag gjort tillräcklig research) är original. Vidare har på gitarr klassiska mästare tolkats på ett separat album. Otroliga mångsidigheten visas i hans cv som sideman. Det spänner från Pavorotti och Placido Domingo över Paul Simon, Manu Dibango, Manu Katché och Chieftains till att vara sessionmusiker hos Pretenders, Julia Fordham, Phil Collins, Paul Young, Vinnie Colauita, Katie Melua, Level 42, Chuck Loeb med flera. Dessutom har gitarristen verksam inom förbluffande många stilar och genrer, koll på vad vi brukar benämna det ”svenska musikundret” och medverkat på flera svenska jazzmusikers/ -sångares skivor. Höga standarden på utövare från Sverige inom exempelvis klassisk musik, pop, jazz och metal lyfts fram i ett av Millers sympatiska mellansnack. Kan skjuta in att på senaste skivan Vagabond spelas klaviaturer av Jacob Karlzon.

Punktligt äntras scen utan någon presentation vilket påminner om förfarandet ett par veckor tidigare när Bill Evans All Star Band gästade. Konstaterar omgående att jag blir förtjust i hur det låter. Miller vill skoja, få oss att tro på att herrarna är på en första date. Sanningen är att det låter otroligt tajt, härligt avspänt med skönjbar latin-vibe. 2016 gavs ett album med kubansk musik ut och tidig titel var The Latin/ Jazz Guitars… varför de känner sig befryndade med idiomet. Sammantaget uppskattade jag ljudbilden, även om första kommentaren i ämnet klagade lite på onödigt mycket bas. Njuter av extraordinära dynamiken i samspelta kvartetten.

Häpnas över att huvudpersonen fram tills extranumret är helt ointresserad av att ge oss titlar, särskilt med tanke på att han gärna berättar om annat och är på påtagligt gott humör. Enda jag definitivt känner igen är ett formidabelt Lennon/ McCartney -medley. Urskiljer virtuosa tolkningar av A Day In A Life respektive Eleanor Rigby. Misstänker också att att Fields Of Gold av Sting framfördes. Vi förunnas en föredömligt sammanvävd och varierad repertoar. Åtskilliga solon exalterar, flest givetvis från på den vita akustiska gitarren som lyckligtvis tränger igenom den sprudlande och emellanåt nära nog massiva rytmsektionen. Lindup som har en synt placerad ovanpå flygeln fyller ofta ut melodierna med sitt nynnande.

Millers utsökta ackordföljder inriktas snyggt på melodiers essens. Även om det inte är syftet bländar han oss stundtals ändå med genom sin teknik. Vi rycks med av det passionerade precisionsarbete samtliga ägnar sig åt, förenade och ibland i trollbindande features. Sättet att i omgångar radikalt ändra på energinivå och tempo hänför. Ibland hamnar elbasisten i framkant med sina drivande, alternativt väl avvägda basgångar. Klangrikedom, kontraster, lyhördhet och superb resonans samverkar till att göra konserten extra minnesvärd. Första set avslutas med en ”stänkare” där samtliga drar iväg som en storartad enhet. Det broderas läckert över ett stadigt funkgroove och Lindup trakterar samtidigt synt och flygel. Låten utvidgas i komplex taktart och den fenomenale trumslagaren ger sig till känna. Först genom att vara ”in the pocket” och därefter addera avancerade mönster av rytmik. Miller signalerar om att överraskningar väntar efter paus.

Andra halvan börjar subtilt med behagligt porlande melodi. Därefter gästar Lars Danielsson på cello vars konsert med sin konstellation Libretto jag bevistade häromåret i Stenhammarsalen. Miller håller Danielsson (huvudinstrument kontrabas) som en av de främsta kompositörerna i Europa. Man har hunnit med gemensam soundcheck, men ger sig av mest på instinkt enligt frontande musiker. Initialt fängslar ett melankoliskt hållet sväng i österländsk skepnad. Råder ingen tvekan om att särskilt trumslagaren triumferar, befinner sig på mammas gata vare sig hanterar vispar eller trumstockar. På sedvanligt jazzigt vis vandrar fokus runt.

Akustiken är excellent vilket Tomas Ferngren ska applåderas för. I denna avdelning måste också basisten koncisa och lyhörda agerande framhävas. Det riffas rivigt minst sagt. Denna publikfriande sekvens med sina start/stopp manövrar bländar, styrs skenbart på kommando av Ravitz i en sanslös rytmorgie. Publiken hypnotiseras av hisnande uppbrutna takter. Kontraster införlivas på ett alldeles bedårande vis. Ömsom kopiöst sväng, ömsom reflekterande toner.

Hade trott att det inte skulle bli en lika lång recension som brukligt när låttitlar saknas. Nu kommer dock tre titlar nämnas vilka utgjorde slutpunkten på ett fulländad tillställning. Cellistens hustru gör nämligen männen sällskap på scen. (Familjen brukar fira högtider i familjens hus i Mölnlycke) Hon heter Caecilie Norby och är en lysande sångerska från Köpenhamn, vars senaste skivor och flera konserter jag haft förmånen att recensera. Hon faller in i ledet av att vara lika begåvad inom flera genrer. Associeras i första hand till jazzvärlden, fast också med stor rutin från beatbaserad musik som rock och soul och dessutom briljerar med fraser från opera.

Eftersom jag flera gånger hört hennes version av Fragile är det stort att få lyssna på den i denna kontext jämte Shape Of My Heart (G. Sumner/ D. Miller). I den först nämnda Sting-balladen tas temat ut ljuvligt av Miller och Danielsson. Och i refrängen förenas danskan med Lindup. Megahitten aviseras endast genom instruktionen från låtskrivaren: ” A flat minor”. Norby sjunger med berörande värdighet och kryddar med ett par fraser från opera. Ackordföljden på gitarr ger mig nästan gåshud. Norby deklarerar hur meningsfullt det är att sjunga texterna av Sting.

Finalen kännetecknas av en varm energi som oemotståndligt väller fram. Entusiastisk publik uppmanas att bilda kör, stämma in i ordlösa sången. Miller som besökt Göteborg tidigare med Sting intygar att man haft väldigt kul på ”sin första date tillsammans” och frågar om de får komma tillbaka. Här på sluttampen ges Fiszman frihet att både färga låt och lätt hyssbetonat bjuda på uppvisning i extranumret. Truco från 1999 tillägnas för övrigt Millers uppväxt i Argentina. Vid närmare eftertanke inte utan att det kändes svindlande att få ta del av detta musikaliska äventyr en långfredag. Ens allra största förhoppningar om en berikande konsert överträffades sålunda.

11/4 2025

Nefertiti i Göteborg

Viktoria Tolstoy behöver näppeligen någon ingående presentation. Efter en 30-årig karriär med tretton album (varav åtskilliga på ACT) i bagaget och ett oräkneligt antal gig i Sverige och utomlands, på scener och i tv-studios är hon ett namn på många musikälskares läppar. Redan som nykomling tilldelades hon Jazzkatten. Jag hörde henne tillsammans med Putte Wickman på Liseberg i mitten på 90-talet.

Den aktade interpretens signum har varit att blanda standards med förstklassiga låtar hämtade från beatbaserade melodier. Kan röra sig om svängig soul och soundtrack ( Meet Me At The Movies är förmodligen ett av hennes bästa album), rockröj, blues, gospel, funkiga rytmer eller berörande popballader. Om vi blickar bakåt ett decennium har jag nog hört Tolstoy live ett tiotal gånger och flera recensioner har skrivits. Senaste gången i november med gitarristen Krister Jonsson och Blue Heaven Big Band på stipendiekonsert i Lerum. Jonsson finns vid glädjespridande sångerskans sida också på anrika Nef. Han har sällskap av Martin Sjöstedt vid flygeln, Mattias Svensson på kontrabas samt Rasmus Kihlberg bakom sitt trumset. Vi snackar topprankade jazzmusiker vilka jag haft förmånen att ofta lyssna på, inte minst live.

Lokalen vars anrika historik Tolstoy påtalar är välfylld av stående och sittande publik. Som brukligt genomförs konserten i två set. Öppnar med låt från nya skivan Stealing Moments skriven av pianisten Iiro Rantala, en skönt släpig melodi. Efter Jonsson gett sig av på ett publikfriande soul-bluesigt äventyr ökar frontande kvinna och hennes komp trycket. Avlöses av What Should I Do, skriven åt Tolstoy av Ida Sand. Vi får soul-poppigt beat med Kihlberg som obestridlig anförare. Hur Sjöstedt färgar med ystra löpningar på vilka rytmsektionen tajt svarar, renderar i fett utropstecken i mina anteckningar. Därefter avlägsnar man sig än mer från jazz-sfären genom att tolka den megahit av Seal som förekom i Batman. Slås av med vilket optimalt uttryck rösten tar sig an verserna, rotade i dess lätt identifierade, passionerade upp och nedgångar. Vokal konst på högsta nivå generar påtagligt bifall.

Därefter levereras smeksam ballad signerad Jan Lundgren/ Hanna Svensson med ackord från gitarren i framkant. Äkta parets Summer Kind Of Love övergår överraskande i en experimentell fas. Den utgår från komposition av tyske trumslagaren Wolfgang Haffner, som jag för övrigt träffat på Nef. Det blir uppiggande eruptioner i energiskt trumsolo och ett smidigt stick från eleganten Sjöstedt som sjungande stjärnan känt sedan 12-års ålder. Blir rörd av hur repertoaren balanseras, att Esbjörn Svensson (som jag för övrigt också mött vilket skedde efter konsert i Mölndal) hyllas både före och efter paus. Hans Hands Off sjöngs med nyskriven text i lågmäld, elegisk ton.

Efter denna höjdpunkt skiftar stämningen igen. Oförliknelige Krister Jonsson bereds utrymme att agera vass, rockmusiker. Vi får veta att han efter eget behag ges möjlighet att imitera gitarrguden Eric Clapton, vilket inträffar i Change The World . Låten är hämtad från ett soundtrack 1996 och baserad på tre mäns låtskrivande i Nashville. Efter avklarat solo är det bara för de andra att hänga på i en minst sagt händelserik konsert. Ska framhållas att ljudet var till belåtenhet, lät förträffligt.

Dråpligt för sent fångande av applådtack

Andra set inleds med aktuella albumets titellåt vars sugande groove sitter som en smäck. Jonsson kastar loss, kommer i rytmiskt samspråk med Sjöstedt som artar sig till en rafflande dialog. Melodin utvecklas stillsamt med vispspel och imponerande töjbar sång i komposition av Anna Alerstedt. Hänförs av rogivande tassande tema. Följs upp med Whereever You´re Going (I. Sand), en stänkare med slagkraftig refräng i ett närmast glättigt rakt beat. Färska skivan tycks vara ännu ett lyckat avsteg från den jazzmylla Tolstoy associeras till. Genom den musikaliska glädje hon utstrålar får hon alla på synnerligen gott humör.

Och nu blir det som mest live, en oemotståndlig akt med Mattias Svensson i huvudrollen då man i än högre utsträckning lämnar sin komfortzon. Tolstoy avslöjar hur bred hon är, säger att två av hennes största idoler är Peter Gabriel och Prince (er recensent har sett båda i Scandinavium på 80-talet). För detta fräna moment har Kiss The Frog av den först nämnde valts ut, fast det låter så fett funkigt att det skulle kunna misstas vara Prince. På det högteknologiskt programmerade originalet lirar Gabriel syntbas. Att döma av svulstiga soundet kan antas att Svensson kopplat sin kontrabas till en effektpedal.. Otyglade svängsekvensen kompletteras röstmässigt (growl, chant?) effektfullt. Fantastiska uppvisningen på bas blir tändvätska för Kihlberg, som driver på hårt med funkig rytm där element av backbeat inkorporeras. Otroligt outro! Ska jag våga mig på att lägga in en anmärkning i marginalen på en konsert man blev lycklig av, vill jag anföra att stundom rådde viss obalans. Maken Rasmus Kihlberg, ehuru omvittnat skicklig, dominerade ibland.

Medveten om att texten lika mycket är en subjektiv redovisning som en recension. Fortsätter ändå på inslagen utförlig väg. Efter denna sanslösa urladdning glänser Tolstoy. Ånyo uppmärksammas Esbjörn Svensson, som hon hade förmånen att jobba med i början av karriären. Den avskalade fullträffen Shining on You hämtas från ett album hon gjorde 2004. Häpnar över intensiva utförandet och det magiska outrot. Stämningen skiftar i Paul Simons underbart gungande melodi Have A Good Time. (som jag råkar ha på vinyl). Det svänger alldeles kolossalt, vokalisten och hennes eminenta band taggar varandra till stordåd. En uppsluppen kreativ dialog uppstår emellan Jonsson och Sjöstedt. Tolstoys klockrena stämma virar sig spänstigt runt melodin. Nu är ordinarie repertoaren till ända. Extranumret levereras på duo. Det blir en lekfull In The Dark med snirklande soul-bluesiga passager till ackompanjemang av den utsökt oberäknelige Krister Jonsson till publikens jubel.