
17/1 2025
Unity i Göteborg
Denna positivt hållna recension borde förstås ha skrivits tidigare. Får skylla på tilltagande skrivkramp plus att jag i utförliga recensioner betat av mina intryck från helgens tre scenkonst-upplevelser. Efter ett av dessa besök styrdes kosan mot centralt belägna jazzkrogen Unity, ett ställe jag regelbundet frekventerat här och på andra adresser. Jag erbjöds ett bord alldeles intill scenen, kunde avnjuta ungefär en timmas livemusik och ett glas gott vin.
Fick en pratstund efteråt med trions ledare och har kikat på dennes hemsida. Till saken hör att jag i motsats till rytmsektionen troligen inte hade hört honom tidigare. Pianisten och kompositören Rasmus Borg medger att han ännu inte fått något genombrott på bred front, trots att han anför två trios. Han ingår i Per Texas Johanssons Orkester Omnitonal, Niklas Persson Sextett, STHLM Svaga, Viktor Skokic Sextett och Kvintetten som sprängdes. Pianisten vars anslag jag betraktar på max två meters håll gillar melodier, harmonik som rör sig i cirklar och att befinna sig i gränslandet mellan uppstyrd kammarmusik och jazzig improvisation.

Rasmus Borg 3 består förutom honom själv av ovan nämnde Viktor Skokic på kontrabas samt bakom trumsetet Christopher Cantillo. Bägge har jag träffat på tidigare på Unity och uppskattat på skivor och många scener. Skokic sågs senast i Stockholms Konserthus när Jazzfestivalen hyllade Georg Riedels gärning (Viktors svärfar) medan Castillo kunde beskådas som rytmläggare i Dina Ögon av en publik på uppskattningsvis 5 000 personer på Kungstorget under Göteborgs Kulturkalas. Vilken kontrast det måste vara för honom att pendla mellan att gigga med Dina Ögon och nästan lika populära Franska Trion (som jag såg göra succé på festival i Trollhättan i november, fast då med Anton Jonsson som på Unity satt i publiken.) och att lira inför 25 personer i rummet längst in på jazzkrogen. För Castillo är Göteborg numera hemmaplan medan Rasmus och Viktor bor i Stockholm. Merparten av trions låtar bär Borgs signatur och några kommer från Skokic. I fjol släpptes digitalt albumet Bröd och skådespel som innehåller sju kompositioner.
Skokic stod för den ytterst sparsamma presentation som förekom. Blev efteråt tämligen överraskad av att få reda på att enbart original framfördes, då jag hörde så pass många referenser att jag utgick från att de lagt in tolkningar av standards i sitt pigga musicerande. Fäster mig vid fängslande Monk-präglad inledning. Otympliga lite fantasilösa titeln lyder Musik för piano, kontrabas och slagverk (Skokic). Hänförs av innovativa övergångar och uppbruten rytmik. Föredelningen är att Borg genomgående anför, Castillo svarar och Skokic driver låtarna med pulserande energi. Jag dras in i strukturer av eggande melodier, vilka levereras antingen intensivt eller avspänt luftigt. Intrycken uppstår i låtar vars titlar är Mellow Mixture respektive Mandelmun.
Ska påpekas att jag var nöjd med ljudet och balansen, vilket inte sällan är knepigt att få till rätt i lokalen. Tidvis stördes jag och förmodligen också musikerna tyvärr av oförskämt snacksaliga personer. Att somliga kan vara så hänsynslösa är en gåta och de borde blivit tillsagda av personalen som vid konsertstart ändå hade inskärpt vilket beteende som gäller.

Fjärde låten introduceras av Skokic. Grävning framstår definitivt som en medryckande hit vars upptåg stimulerar och roar. Det är bara att åka med i en uppfinningsrik melodi som ger mig Jan Johansson-vibbar. Lite kuriöst när man påminner sig om vem basistens legendariske svärfar var. En försiktigt framskridande ballad med fint vispspel leder mig i tanken istället till den reflekterande mästaren Bill Evans. I dessa subtila moment studerar jag Borgs förhållningssätt, hur händerna rör sig över klaviaturen utan att riktigt begripa varför det låter som det gör. Får mig att tänka på den jazzigt anstrukna pianofestival i Ystad jag recenserade. I Valsbagatell och titellåten från ovan nämnda album associerar jag ånyo till en storhet som Thelonious Monk. I somliga takter känns det som vi vistas i Bud Powell-land.

I den här sista fasen blir rytmsektionen extra pådrivande när samtliga förhåller sig friare till det skrivna materialet. Som framgår ovan används notställ. Blir exalterad av trions samspel, hur schvungfulla löpningar kryddas med finess och av vindlande melodier vilka hakar tag i en. I andra halvan av spelningen märks att Rasmus Borg 3 kommit in i en andra andning, medför att de elegant kommunicerar på ett härligt intuitivt vis. På sluttampen uppvisas således fröjdefull ekvilibristik á la typiskt avig rytmik. Enligt ”välunderrättad källa” ska dessa ystra infall häpnadsväckande nog klassificeras som bluesiga tongångar. Avrundande ljuvliga extranummer har av Skokic döpts till Dr. Ottmar Bergk, en avskalad ballad vars tema finurligt söker sig fram stilmässigt besläktad med samtida ikoner som Brad Mehldau. Summa summarum en stimulerande timme där ytterligare en av landets många jazziga pianotrios gjorde ett bestående avtryck. Detta att medlemmarna kommer från delvis olika bakgrund är också en kvalitet i sig.