Musik

Way Out West 2017
Slottskogen, Göteborg
Dag 2

Foto: Peter Birgerstam

11/8 2017

Foto från annat tillfälle

 

3

När Adams blomstrade som mest för cirka femton år sedan såg jag honom som vanlig sittande publik i Göteborg. Har för mig att han då satt vid en flygel. Hade tidigare införskaffat hans mästerverk Gold.  Ryktet om hans  oförutsägbara konserter  var inte tagna ur luften. Mannen som omger sig med femmannaband är i Slottskogen mest inriktad på brötig gubbig rock and roll, medan jag antar att flertalet i publiken vill omslutas av hans ljuvliga kompositioner från storhetstiden.  Första uttalandet: ” Sweden are you ready för some rockmusic?” Inledningen är miltals ifrån vad jag bespetsat mig på.  Med otaliga gitarrbyten vräkte han och de anonyma medmusikerna på i flåsigt tempo, ibland med tendenser till boogie. Old school kallade Ryan vad de gjorde, vilket också märktes på de många förstärkarna  staplade på varandra. Borde varit beredd, men det blev lite av en chock, även om man inte lirade oävet.

Fanns ingen backdrop på festivalens största scen, däremot två gigantiska videoskärmar som störande nog, bara följde frontmannen oavsett vem som var mest aktiv på scen. Trevligt att han presenterade merparten av låtlistan. Därför kan meddelas att vi bland annat hörde Gimmie Something Good, Two med aptitlig klaviatur och för första gången märktes amerikanens bärkraftiga röst, hitten New York, New York med munspel i sticket, gamla favoriten When The Stars Go Blue, Let It Ride, psykedeliskt tunggung med plockande av toner i lyckade Cold Roses samt ett lika lyckat klimax i avslutande  Halloweenhead (en låt Ryan påstod att managern krävt skulle vara med).

Hade inte fattat att den ytterst begåvade låtskrivaren,  nu för tiden live  har en förkärlek för vassa gitarriff. Emellanåt lyfter spelningen, stämningsmättade bilder målas upp.  Vid ett tillfälle integreras raffinerat elpiano ( spelades av musiker från New Orleans) och gitarr. Men trots flera toppar saknas alltför ofta dynamik och nyanser.

 

 

 

11/8 2017

4

Foto Peter Birgerstam

Ett ansett 90-tals band från Cincinatti Ohio vars seriösa inställning inte går att ta miste på. Slarv eller skojigheter existerar inte., bara hängivenhet och  äkta utspel. Sedan återföreningen har man släppt två skivor och flitigt turnerat. När de besökte Sverige för två år sedan var de, som Greg Dulli påpekar, sex man i bandet. Nuvarande decimering beror på att  forne gitarristen Dave Rosser dog i cancer i somras. En låt med medryckande refräng tillägnas honom.  Sättningen är traditionell förutom violinen som är ett av deras kännetecken.

Gruppen med grungeliknande sound går ut stenhårt i det glest befolkade tältet. Bortsett från laser naturligtvis ingen antydan till scenshow. I ljudmattan av ”oväsen” finns hela tiden nerv och melodisk struktur. Första  låtarna som gör starkt intryck är Fountain And Fairfax och Can Rova. Texterna är oftast mörka, behandlar personliga problem och missförhållanden.  Greg Dulli sjunger allt annat än vackert, däremot med  enormt patos. Värt att påminna  att hans röst valdes ut till  soundtracket på fantastiska Backbeat, för likheten med unge desperate John Lennon.

Foto Peter Birgerstam

Basisten trakterar också keyboards och nämnda stråkinstrument. I en längre sekvens sätter sig Dulli ner vid ett elpiano. Då framförs gripande Faded och (tror jag) Honky´s Ladder, höjdare för klicken fans och oss andra oinvigda. Jag gillar trummisen som gör något mer än att banka fram bakgrunder. Annars slås jag av att Afghan Whigs är en samverkande enhet där ingen glänser på egen hand.  Kan inte uppfatta om de denna gång tolkar några covers, vilket de gjort sig kända för. Blev belåten över ett band jag vetat om, utan att ha några av deras skivor.

 

11/8 2017

4

Foto Peter Birgerstam

En artist från Kanada jag var nyfiken på utan att ha närmare studerat. Hon har varit på WOW tidigare, släppt fem plattor i eget namn,  varit på flera tidningsomslag  och fått ta emot en drös utmärkelser i hemlandet. Hon berättade att hon är ute på en hektisk Europaturné. För att kunna framföra sin indierock har hon tre medmusiker med sig. Sättningen är trummor, basgitarr, tamburin, keyboards (två uppsättningar)/ fiol och Leslie Feist på två sorters välljudande gitarrer. Blir attack inledningsvis, för att i andra låten ta ner tempot. Efter hand justerades olägenheten att basen låg för högt. Senaste singeln Leisure kommer först.

Spelade en sång tillägnad alla musiker och hade en stund senare ett interaktivt mellansnack om att söka efter kärlek på festival. Tyckte att hon var på väg att tappa fokus, särskilt efter tjat om att den kanadensiska drömmen skulle slå in, vilket rörde sig om att  uppmana till allsång. Flera av hennes låtar är eftertraktade, används som soundtrack. Men det är först med en originell tolkning av See Line Woman, som den melankoliska ordinära stämningen förvandlas. Hon står för introt, slungar repetitiv rytm mot oss, medan bandet kommer in med tungt beat, sedan en furiös tempohöjning med ylande gitarrsvaj. Covern på Nina Simone följdes upp med kompromisslöst taktfast röj. Med förnyat bränsle åstadkommer hon och bandet en arbetsseger. Har tagit reda på att populära sånger som Century och My Moon My Man spelades.

Sköra sekvenser med klanger, nyanser och stämsång förekommer.  Men melodiös aggressivitet är ett mer genomgående drag, ibland är det rent av mangel. Samspelet sitter som det ska. Avrundar gör de med en ballad avlöst av Leslie Feist ensam på akustisk gitarr och ljusa stämband likt folkmusik. Här passade fyrtioettåringen  på att skoja med manhaftiga poser, genom att blinka till onåbare geniet Hendrix.  Som ni märker får jag ett splittrat intryck av en konsert med schatteringar.  Sammantaget fanns tillräcklig anledning att vara nöjd, med en låtskrivare och bandledare som röstmässigt påminner om 90-talets P.J Harvey.

Foto Peter Birgerstam