11/8 2017
4
Foto Peter Birgerstam
En artist från Kanada jag var nyfiken på utan att ha närmare studerat. Hon har varit på WOW tidigare, släppt fem plattor i eget namn, varit på flera tidningsomslag och fått ta emot en drös utmärkelser i hemlandet. Hon berättade att hon är ute på en hektisk Europaturné. För att kunna framföra sin indierock har hon tre medmusiker med sig. Sättningen är trummor, basgitarr, tamburin, keyboards (två uppsättningar)/ fiol och Leslie Feist på två sorters välljudande gitarrer. Blir attack inledningsvis, för att i andra låten ta ner tempot. Efter hand justerades olägenheten att basen låg för högt. Senaste singeln Leisure kommer först.
Spelade en sång tillägnad alla musiker och hade en stund senare ett interaktivt mellansnack om att söka efter kärlek på festival. Tyckte att hon var på väg att tappa fokus, särskilt efter tjat om att den kanadensiska drömmen skulle slå in, vilket rörde sig om att uppmana till allsång. Flera av hennes låtar är eftertraktade, används som soundtrack. Men det är först med en originell tolkning av See Line Woman, som den melankoliska ordinära stämningen förvandlas. Hon står för introt, slungar repetitiv rytm mot oss, medan bandet kommer in med tungt beat, sedan en furiös tempohöjning med ylande gitarrsvaj. Covern på Nina Simone följdes upp med kompromisslöst taktfast röj. Med förnyat bränsle åstadkommer hon och bandet en arbetsseger. Har tagit reda på att populära sånger som Century och My Moon My Man spelades.
Sköra sekvenser med klanger, nyanser och stämsång förekommer. Men melodiös aggressivitet är ett mer genomgående drag, ibland är det rent av mangel. Samspelet sitter som det ska. Avrundar gör de med en ballad avlöst av Leslie Feist ensam på akustisk gitarr och ljusa stämband likt folkmusik. Här passade fyrtioettåringen på att skoja med manhaftiga poser, genom att blinka till onåbare geniet Hendrix. Som ni märker får jag ett splittrat intryck av en konsert med schatteringar. Sammantaget fanns tillräcklig anledning att vara nöjd, med en låtskrivare och bandledare som röstmässigt påminner om 90-talets P.J Harvey.
Foto Peter Birgerstam