11/8 2017
4
Foto Peter Birgerstam
Ett ansett 90-tals band från Cincinatti Ohio vars seriösa inställning inte går att ta miste på. Slarv eller skojigheter existerar inte., bara hängivenhet och äkta utspel. Sedan återföreningen har man släppt två skivor och flitigt turnerat. När de besökte Sverige för två år sedan var de, som Greg Dulli påpekar, sex man i bandet. Nuvarande decimering beror på att forne gitarristen Dave Rosser dog i cancer i somras. En låt med medryckande refräng tillägnas honom. Sättningen är traditionell förutom violinen som är ett av deras kännetecken.
Gruppen med grungeliknande sound går ut stenhårt i det glest befolkade tältet. Bortsett från laser naturligtvis ingen antydan till scenshow. I ljudmattan av ”oväsen” finns hela tiden nerv och melodisk struktur. Första låtarna som gör starkt intryck är Fountain And Fairfax och Can Rova. Texterna är oftast mörka, behandlar personliga problem och missförhållanden. Greg Dulli sjunger allt annat än vackert, däremot med enormt patos. Värt att påminna att hans röst valdes ut till soundtracket på fantastiska Backbeat, för likheten med unge desperate John Lennon.
Foto Peter Birgerstam
Basisten trakterar också keyboards och nämnda stråkinstrument. I en längre sekvens sätter sig Dulli ner vid ett elpiano. Då framförs gripande Faded och (tror jag) Honky´s Ladder, höjdare för klicken fans och oss andra oinvigda. Jag gillar trummisen som gör något mer än att banka fram bakgrunder. Annars slås jag av att Afghan Whigs är en samverkande enhet där ingen glänser på egen hand. Kan inte uppfatta om de denna gång tolkar några covers, vilket de gjort sig kända för. Blev belåten över ett band jag vetat om, utan att ha några av deras skivor.