Musik

Artist: Gothenburg Combo

Titel: Seascapes – 20 000 Leagues Under The Sea

Betyg: 5

Producent: Gothenburg Combo

Inspelad på Gunnebo Slott i Mölndal

Mix: Åke Linton Svenska Grammofonstudion

Utgiven på Combo CD

51:30

Release: 3/11 2017

Den här nyskapande gitarrduon har gått under min radar. Bör påpekas att jag skarpt  gillar gitarrmusik. Har live hört storheter som Paco De Lucia, Jon Mc Laughlin, Julian Bream, John Williams (då han ingick i Sky), Scott Henderson, Mike Stern, Al Di Meola; för att nämna några i främsta ledet. Och om jag skulle lista några få namn bland svenskar, blir det spontant Bengan Blomgren, Staffan Astner och Kenny Håkansson Göteborgarna har vunnit prestigefyllt pris – samarbetet med skådespelare, filmare, dansare, författare och DJs – och turnerat världen över.  De är kända för att komponera sviter och för att flytta fram, eller rent av upplösa genregränser. Deras grej, vad de behärskar till fulländning, är minimalistisk stämningsmusik. Föga förvånande har de framfört verk av pionjären Terry Riley och medverkade när Steve Reich fick Polarpriset.

David Hansson och Thomas Hansy bildade duon 1999, släpper nu sin sjätte skiva. Naxos som distribuerar deras CD, säger att gitarristerna är influerade av klassisk minimalism, world music, electronica, traditionell afrikansk och latinamerikansk musik, experimentell pop, jazz och klassisk musik. På Seascapes märks i första hand det klassiska (läs spanska)  gitarrspelet. Vidare handlar inte komponerandet främst om att göra låtar, utan om att frambringa fantasieggande välljud vars klingande repetitiva sound är själva stommen. För den receptive lyssnaren skapas magi! Det är väldigt visuellt och mycket meditativt.

Jag överväldigas av den självklara skönheten, av en förtätad  fast ändå luftig atmosfär. Dock missvisande term, ity att plattan utgår från en bok  av Jules Verne vars handling äger rum i havets väldiga djup. Hans  sf- roman från 1871  med titeln 20 000 Leagues Under The Sea heter ju i  svensk  översättning  En världsomsegling under havet. Textfragment  på engelska bifogas i CD-konvolutet. Albumets tio stycken  skulle kunna vara namn på olika kapitel.  Musiken är filmisk, vill ordlöst berätta, genom att försätta lyssnaren i ett tillstånd av förundran.  Människans framsteg har varit närmast osannolikt och tekniska landvinningarna hisnande. Samtidigt existerar obetvingliga naturkrafter på jorden, exempelvis sammanbindande hav, till stora delar outforskade.  Så kan man filosofera vid lyssnandet på en fantastisk produktion. Beträffande skivor på temat Jules Verne, minns jag Rick Wakeman och hans tolkning av Journey To The Centre Of The Earth (1974).

Superbt sömlöst samspel hörs från två sammanlänkade gitarrister, vars fokus inte ligger på det virtuosa handlaget.  Kan bli tröttsamt när instrumentalister vill bevisa hur duktiga de är och inte håller tillbaka, ett påstående Al Di Meola emellanåt tyvärr bekräftade i Ystad i somras.  Fingerfärdigheten och yrkeskunskapen framgår förstås ändå i försynta förskjutningar med varierade tempon. Musiken är som ett flöde vars ringlande spiralform  hittar nya spännande passager och öppningar. Resonansen är ypperlig i en helhet som växlar i intensitet. Med akustiska  instrument i dubbel upplaga fördelade på olika arbetsuppgifter, uppstår en förförisk dynamik som förstärks av alldeles lagom friktion.

Efter noggrann genomlyssning i hörlurar associerar jag till Egberto Gismonti, flamenco, Tárrega, Ali Farka Touré, Leo Kottke, John Renbourn, Mats Bergström, Thomas Almqvist, Lasse Englund, John Williams (exempelvis Cavatina) samt soundtrack av Ennio Morricone, Philip Glass och Ry Cooder.

Foto Jerker Andersson

 

 

 

 

Foto Linn Segolson

Artist: Karl Olandersson

Titel: Simple As That

Betyg: 4

Producent: Karl Olandersson

Mixning: Pål Svenre

Inspelad i Kingside Studio Gnesta 2017

Releasedatum 30/10 2017

59:56

Finns ett antal mästerliga trumpetare i Sverige, många av dem berör mig på djupet.  Karl Olandersson ingår otvetydigt i denna exklusiva skara. Nu släpper han sin fjärde platta i eget namn. Har hört honom live i sommar med Ann-Sofi Söderqvist Jazz Orchestra och Stockholm Swing All Stars. Minns hur glimrande han spelade på jam under Stockholm Jazzfestival i fjol och långt tidigare med Klas Lindquist Nonet på Göteborgs Konserthus. Läser mig till att Olandersson därtill ingår i orkestrar i populära teveproduktioner, galor och var med i Tommy Körbergs senaste show. Frilansaren har för närvarande engagemang på Göta Lejon.  På nya skivan omger sig stockholmaren (född i Hedemora 1978) med en elegant pianotrio. Märkligt nog är just Magnus Hjort vid flygeln någon jag inte haft koll på, medan kompet med Martin Sjöstedt på bas och Daniel Fredriksson på trummor är för mig välkända storheter jag träffat på i skiftande stimulerande sammanhang.

Öppningen är majestätisk, sätter ribban högt. De tekniska färdigheterna illustreras omgående genom  märkbar tonartshöjning.  Olanderssons varumärke är i viss utsträckning, hans remarkabla förmåga att obehindrat ta övertoner, en teknik han delar med storbandsledaren Lasse Lindgren. Introt till standardmelodin Things Ain´t What They Used To Be är en ofattbar prestation, ett intro som golvar även den mest kräsne musikälskaren. Första gångerna jag lyssnade igenom Simple As That, ansåg jag att övriga musiker kom till korta. När jag detaljstuderade de olika spåren i hörlurar, noterar jag att första intrycket var förhastat och obalanserat. Pianotrions medlemmar ges utrymme att hamna i framkant och har flera markanta solon. Men det är definitivt  trumpetaren som anger tonen och kvartetten ska inte uppfattas som en grupp.

Karl är en flexibel musiker, vars naturliga hemvist kan sägas vara swing-eran  Jag som föredrar sammanhållna skivor, anser att Simple As That kan rubriceras som en något spretig produktion. Visst är det omväxlande med bopinfluenser  a `la Kenny Dorham och Clifford Brown som bryter igenom i kombination med veka, lyriska drag vars främsta representant hette Chet Baker. (som jag hörde live i Göteborg 1984). Men jag har lite problem att hitta kärnan i ett album som är en exposé över divergerande stilar.. Därför blir bara nästan en fullpoängare, trots åtskilliga högklassiga låtar och fulländade instrumentalister.

Av skivans elva melodier är fem original av en upphovsman som behärskar hantverket.  En annan villfarelse, i paritet med min förhastade anmärkning om obalans, var synpunkten att vissa kompositioner inte höll måttet. Vad man skulle kunna påstå är att ett par stycken har drag av lekfull uppvisning, vilket kräver koncentrerade mottagare. Upprepade genomlyssningar visar att Olanderson är en utmärkt låtskrivare, något som framgår  av den gladlynta titellåten, därpå följande Colors, avslutande Never Again och balladen Daughters.  I sist nämnda melodi sjunger mannen med vit skjorta och hängslen, i en ömsint inriktning som ofrånkomligen doftar Chet Baker. Märkligt nog anpassas då trumpetspelet, blir skört och på gränsen till trevande; vilket också stämmer in på den legendariske förlagan. Även utseendemässigt  finns  likheter.

Noterar som vanligt finkänsligt delikat trummande från Daniel Fredriksson, vars sätt att byta toner med en inspirerad blåsare i Chief resulterar i en avancerad, något svårsmält, övning för finsmakare. Magnus Hjort har förstås flera stimulerande ”inlägg”, av vilka jag fäste mig särskilt vid ackompanjemangen till plattans två vokala nummer, jämte Benny Golson´s Stablemates. Martin Sjöstedt fungerar som ett understödjande kitt, bortsett från i All The Things You Are där hans stora kunnande exponeras i helfigur. Något jag faktiskt saknar är en ytterligare blåsare, vars bidrag hade varit behövligt i ensemblespelet. Se mina små invändningar som randanmärkningar. Den ”grymme” trumpetaren Karl Olandersson och hans medmusiker har gjort ett album de kan vara stolta över.