Musik

E.S.T Symphony

Göteborgs Konserthus 24/11 2017

Betyg: 5

Göteborgs Symfoniker

Dirigent och arrangemang: Hans Ek

Solister: Dan Berglund bas,  Magnus Öström trummor,  Helge Lien piano,  Marius Neset saxofon,  Magnus Broo trumpet och Johan Lindström pedal steel

Vet knappt i vilken ände jag ska börja, är fortfarande omtumlad. Esbjörn Svensson trio hade en gåtfull speciell kemi, blev en treenighet med så hög status att de hamnade på omslag till ansedda Down Beat två gånger. När de stod på topp omkom Esbjörn i en dykolycka 2008. Vill minnas att de den sommaren var kontrakterade för jazzfestivalen på Skeppsholmen. Då valde man som klen tröst för alla sörjande,  att istället spela musik av trion i högtalarna sist varje kväll. Överföra några av låtarna till storskalig  orkester var en idé gruppen hade, något som aldrig förverkligades. Utan främsta hjärnan bakom kompositionerna, gjordes ändå en skiva härförleden med Hans Ek som förlösande arrangör. Om jag inte missminner mig var arbetsprocessen en ingrediens i den upplysande och fina minnesfilm om pianogeniet som SVT sände härom året.

Jag lyssnade mest på E.S.T under deras första år tillsammans, hörde dem live i Mölndal. Ska inte skryta, men jag har pratat på tu man hand med Esbjörn, Magnus och Dan. Trots chocken blev lyckligtvis inte varken trumslagaren eller basisten kreativt lamslagna, utan de plöjde nya fåror på var sitt håll. Från scenen vid Götaplatsen agerar mannen med den yviga kalufsen (Öström) tacksam presentatör. Han gör bland annat reklam för nämnda skiva som spelades in ifjol i Berwaldhallen, tar initiativ till en himmelsk applåd för sin bortgångne barndomsvän och riktar innerligt tack till  solister och den eminenta orkestern.

Foto Bengt Andersson

Två nästan utsålda konserthus är ett strålande facit. Programmet varade i omkring 130 minuter inklusive paus. Redan i det melankoliska introt bränner det till, magmusklerna drar ihop sig. Harald Lien har egentligen ett omöjligt uppdrag, förekommer inte lika ofta som Esbjörn förmodligen skulle ha gjort. Men när han är i fokus tolkar han kongenialt ett halvdussin gånger. Varje gång starka känslor inombords.  Framgår tydligt vilka stilinnovatörer Esbjörn och trion var.

Måste betonas att arrangemangen är allt annat än inställsamma, har istället ofta vassa kanter, innehåller dissonanser och utmanande tonspråk. Även i passager från solisterna, slås jag av att musiken ibland befinner sig ljusår från bebop-puls.  Spännvidden är enorm, från mäktigt och tungfotat till eteriskt och sprudlande. När Johan Lindström kommer igång i ett furiöst utförligt solo, skymd bakom orkestern, tänkte jag på vad ovana öron i publiken (enligt min fördom till exempel äldre bildade damer) fick utstå. Lät som om det vore direktimporterat från Tonbruket.

Lät så fräscht när det vid ett tillfälle gavs utrymme för pianotriospel, att jag efteråt spekulerade i om det var blankt i partituret, för att framhäva improvisation som uttrycksmedel. Här och flera andra gånger jobbade Öström med smattrande polyrytmik. Blev salig av den slagverkstornado han bidrog till, vars övergång till unisont handklapp och stompigt blås var en fröjd. Och i Wonderland Suite bjöds på närmast hit-liknande, hypnotiskt up-tempo med Öström och Magnus Broo som frontfigurer. Den exceptionellt kapable trumpetaren har jag sett live  omgiven av bland andra E.S.T på 90-talet.

Blev informerad om att symfonikerna gillade att framföra Hans Eks arr på de flerskiktade låtar som tjusat lyssnare världen över. Kan inte nog understrykas vad stort som dirigenten åstadkommit. Är inte längre förvånad, bara imponerad över kunnandet hos olika sektionerna i Sveriges nationalorkester.

En delikatess i denna mycket vällagade anrättning, fick mig nästan kippa efter andan. Det var ett avsnitt featuring tenorsaxofonisten Marius Neset – ett av projektets stora utropstecken – uppbackad av Berglund, Öström och Lindström.

Många kulörer fick plats utan att trängas. Flera avdelningar hade genomgående en filmisk prägel, ett grundackord som kunde påminna om Michael Nyman. I en svit med drag av rekviem ( Viaticum Suite) hördes pregnant bassolo där Berglund raffinerat använde stråke. Resonansen från hans och alla andras instrument var perfekt. Tyvärr var jag tvungen att rusa iväg till nästa recensionsuppdrag, varför jag inte vet hur länge bifallet från den stående publiken pågick, eller om det blev extranummer. Har blivit upplyst om att en mycket belåten publik som bonus fick två extranummer. Attans att mitt schema var så tajt.

Program: E.S.T Prelude – From Gagarin´s Point of View – When God Created the Cofeebreak – Seven Days of Falling – Wonderful Suite -PAUS – Tuesday Wonderland – Dodge the Dodo (arr Esbjörn Svensson) –  Eighthundred Streets by Feet – Viaticum Suite – Behind the Yashmak

Foto från Berwaldhallen

17/11 Gunnel Backenroth