Musik

18/4 2025

Valand i Göteborg (arr: Jazzföreningen Playhouse)

Dominic Millers berömmelse kan i hög grad härledas till Sting, då han varit dennes ordinarie gitarrist i cirka trettio år. Plattformen har sannolikt utgjort en källa till odelad musikalisk glädje, samtidigt som den riskerat skymma sikten för vad 65-åringen uträttat i övrigt. Starka kopplingen kan ur den aspekten framstå som aningen besvärande, vilket han själv ironiskt antyder under konserten. Att arrangören lagt den på långfredag, torde bidragit till att deras mycket lyckade gig inte alls var utsålt. Som brukligt är paus inlagd och det finns möjlighet att köpa skivor.

Gitarristen helt fokuserad på akustisk variant omger sig med Mike Lindup på piano/ synt, sedan två decennier Nicolas Fiszman från Belgien på elbas samt Ziv Ravitz bakom trummorna. Lindup med förflutet i Level 42 har gjort tre album i eget namn som hans arbetsgivare spelar på. Fiszman har varit producent, kompositör, arrangör och engagerats för soundtrack. Han har på meritlistan samarbeten med ett mycket brett spektrum av artister/ musiker: Jasper Van´t Hofs Band, Philip Catherine, Angelique Kidjo, Joe Zawinul, Sting, Manu Katché, James Ingram, Patricia Kaas, Charles Aznavour och många flera. Ravitz en 70-talist från Israel och bosatt i New York borde jag ha känt igen från makalösa Shai Maestro Trio. Vidare har han spelat med bland andra Florian Weber, Joe Lovano, Lee Konitz, Romanian Philharmonic Orchestra, Mike Goodrick med flera.

Millers katalog innehåller nio album – tre på ECM – vars kompositioner nästan uteslutande (om jag gjort tillräcklig research) är original. Vidare har på gitarr klassiska mästare tolkats på ett separat album. Otroliga mångsidigheten visas i hans cv som sideman. Det spänner från Pavorotti och Placido Domingo över Paul Simon, Manu Dibango, Manu Katché och Chieftains till att vara sessionmusiker hos Pretenders, Julia Fordham, Phil Collins, Paul Young, Vinnie Colauita, Katie Melua, Level 42, Chuck Loeb med flera. Dessutom har gitarristen verksam inom förbluffande många stilar och genrer, koll på vad vi brukar benämna det ”svenska musikundret” och medverkat på flera svenska jazzmusikers/ -sångares skivor. Höga standarden på utövare från Sverige inom exempelvis klassisk musik, pop, jazz och metal lyfts fram i ett av Millers sympatiska mellansnack. Kan skjuta in att på senaste skivan Vagabond spelas klaviaturer av Jacob Karlzon.

Punktligt äntras scen utan någon presentation vilket påminner om förfarandet ett par veckor tidigare när Bill Evans All Star Band gästade. Konstaterar omgående att jag blir förtjust i hur det låter. Miller vill skoja, få oss att tro på att herrarna är på en första date. Sanningen är att det låter otroligt tajt, härligt avspänt med skönjbar latin-vibe. 2016 gavs ett album med kubansk musik ut och tidig titel var The Latin/ Jazz Guitars… varför de känner sig befryndade med idiomet. Sammantaget uppskattade jag ljudbilden, även om första kommentaren i ämnet klagade lite på onödigt mycket bas. Njuter av extraordinära dynamiken i samspelta kvartetten.

Häpnas över att huvudpersonen fram tills extranumret är helt ointresserad av att ge oss titlar, särskilt med tanke på att han gärna berättar om annat och är på påtagligt gott humör. Enda jag definitivt känner igen är ett formidabelt Lennon/ McCartney -medley. Urskiljer virtuosa tolkningar av A Day In A Life respektive Eleanor Rigby. Misstänker också att att Fields Of Gold av Sting framfördes. Vi förunnas en föredömligt sammanvävd och varierad repertoar. Åtskilliga solon exalterar, flest givetvis från på den vita akustiska gitarren som lyckligtvis tränger igenom den sprudlande och emellanåt nära nog massiva rytmsektionen. Lindup som har en synt placerad ovanpå flygeln fyller ofta ut melodierna med sitt nynnande.

Millers utsökta ackordföljder inriktas snyggt på melodiers essens. Även om det inte är syftet bländar han oss stundtals ändå med genom sin teknik. Vi rycks med av det passionerade precisionsarbete samtliga ägnar sig åt, förenade och ibland i trollbindande features. Sättet att i omgångar radikalt ändra på energinivå och tempo hänför. Ibland hamnar elbasisten i framkant med sina drivande, alternativt väl avvägda basgångar. Klangrikedom, kontraster, lyhördhet och superb resonans samverkar till att göra konserten extra minnesvärd. Första set avslutas med en ”stänkare” där samtliga drar iväg som en storartad enhet. Det broderas läckert över ett stadigt funkgroove och Lindup trakterar samtidigt synt och flygel. Låten utvidgas i komplex taktart och den fenomenale trumslagaren ger sig till känna. Först genom att vara ”in the pocket” och därefter addera avancerade mönster av rytmik. Miller signalerar om att överraskningar väntar efter paus.

Andra halvan börjar subtilt med behagligt porlande melodi. Därefter gästar Lars Danielsson på cello vars konsert med sin konstellation Libretto jag bevistade häromåret i Stenhammarsalen. Miller håller Danielsson (huvudinstrument kontrabas) som en av de främsta kompositörerna i Europa. Man har hunnit med gemensam soundcheck, men ger sig av mest på instinkt enligt frontande musiker. Initialt fängslar ett melankoliskt hållet sväng i österländsk skepnad. Råder ingen tvekan om att särskilt trumslagaren triumferar, befinner sig på mammas gata vare sig hanterar vispar eller trumstockar. På sedvanligt jazzigt vis vandrar fokus runt.

Akustiken är excellent vilket Tomas Ferngren ska applåderas för. I denna avdelning måste också basisten koncisa och lyhörda agerande framhävas. Det riffas rivigt minst sagt. Denna publikfriande sekvens med sina start/stopp manövrar bländar, styrs skenbart på kommando av Ravitz i en sanslös rytmorgie. Publiken hypnotiseras av hisnande uppbrutna takter. Kontraster införlivas på ett alldeles bedårande vis. Ömsom kopiöst sväng, ömsom reflekterande toner.

Hade trott att det inte skulle bli en lika lång recension som brukligt när låttitlar saknas. Nu kommer dock tre titlar nämnas vilka utgjorde slutpunkten på ett fulländad tillställning. Cellistens hustru gör nämligen männen sällskap på scen. (Familjen brukar fira högtider i familjens hus i Mölnlycke) Hon heter Caecilie Norby och är en lysande sångerska från Köpenhamn, vars senaste skivor och flera konserter jag haft förmånen att recensera. Hon faller in i ledet av att vara lika begåvad inom flera genrer. Associeras i första hand till jazzvärlden, fast också med stor rutin från beatbaserad musik som rock och soul och dessutom briljerar med fraser från opera.

Eftersom jag flera gånger hört hennes version av Fragile är det stort att få lyssna på den i denna kontext jämte Shape Of My Heart (G. Sumner/ D. Miller). I den först nämnda Sting-balladen tas temat ut ljuvligt av Miller och Danielsson. Och i refrängen förenas danskan med Lindup. Megahitten aviseras endast genom instruktionen från låtskrivaren: ” A flat minor”. Norby sjunger med berörande värdighet och kryddar med ett par fraser från opera. Ackordföljden på gitarr ger mig nästan gåshud. Norby deklarerar hur meningsfullt det är att sjunga texterna av Sting.

Finalen kännetecknas av en varm energi som oemotståndligt väller fram. Entusiastisk publik uppmanas att bilda kör, stämma in i ordlösa sången. Miller som besökt Göteborg tidigare med Sting intygar att man haft väldigt kul på ”sin första date tillsammans” och frågar om de får komma tillbaka. Här på sluttampen ges Fiszman frihet att både färga låt och lätt hyssbetonat bjuda på uppvisning i extranumret. Truco från 1999 tillägnas för övrigt Millers uppväxt i Argentina. Vid närmare eftertanke inte utan att det kändes svindlande att få ta del av detta musikaliska äventyr en långfredag. Ens allra största förhoppningar om en berikande konsert överträffades sålunda.

11/4 2025

Nefertiti i Göteborg

Viktoria Tolstoy behöver näppeligen någon ingående presentation. Efter en 30-årig karriär med tretton album (varav åtskilliga på ACT) i bagaget och ett oräkneligt antal gig i Sverige och utomlands, på scener och i tv-studios är hon ett namn på många musikälskares läppar. Redan som nykomling tilldelades hon Jazzkatten. Jag hörde henne tillsammans med Putte Wickman på Liseberg i mitten på 90-talet.

Den aktade interpretens signum har varit att blanda standards med förstklassiga låtar hämtade från beatbaserade melodier. Kan röra sig om svängig soul och soundtrack ( Meet Me At The Movies är förmodligen ett av hennes bästa album), rockröj, blues, gospel, funkiga rytmer eller berörande popballader. Om vi blickar bakåt ett decennium har jag nog hört Tolstoy live ett tiotal gånger och flera recensioner har skrivits. Senaste gången i november med gitarristen Krister Jonsson och Blue Heaven Big Band på stipendiekonsert i Lerum. Jonsson finns vid glädjespridande sångerskans sida också på anrika Nef. Han har sällskap av Martin Sjöstedt vid flygeln, Mattias Svensson på kontrabas samt Rasmus Kihlberg bakom sitt trumset. Vi snackar topprankade jazzmusiker vilka jag haft förmånen att ofta lyssna på, inte minst live.

Lokalen vars anrika historik Tolstoy påtalar är välfylld av stående och sittande publik. Som brukligt genomförs konserten i två set. Öppnar med låt från nya skivan Stealing Moments skriven av pianisten Iiro Rantala, en skönt släpig melodi. Efter Jonsson gett sig av på ett publikfriande soul-bluesigt äventyr ökar frontande kvinna och hennes komp trycket. Avlöses av What Should I Do, skriven åt Tolstoy av Ida Sand. Vi får soul-poppigt beat med Kihlberg som obestridlig anförare. Hur Sjöstedt färgar med ystra löpningar på vilka rytmsektionen tajt svarar, renderar i fett utropstecken i mina anteckningar. Därefter avlägsnar man sig än mer från jazz-sfären genom att tolka den megahit av Seal som förekom i Batman. Slås av med vilket optimalt uttryck rösten tar sig an verserna, rotade i dess lätt identifierade, passionerade upp och nedgångar. Vokal konst på högsta nivå generar påtagligt bifall.

Därefter levereras smeksam ballad signerad Jan Lundgren/ Hanna Svensson med ackord från gitarren i framkant. Äkta parets Summer Kind Of Love övergår överraskande i en experimentell fas. Den utgår från komposition av tyske trumslagaren Wolfgang Haffner, som jag för övrigt träffat på Nef. Det blir uppiggande eruptioner i energiskt trumsolo och ett smidigt stick från eleganten Sjöstedt som sjungande stjärnan känt sedan 12-års ålder. Blir rörd av hur repertoaren balanseras, att Esbjörn Svensson (som jag för övrigt också mött vilket skedde efter konsert i Mölndal) hyllas både före och efter paus. Hans Hands Off sjöngs med nyskriven text i lågmäld, elegisk ton.

Efter denna höjdpunkt skiftar stämningen igen. Oförliknelige Krister Jonsson bereds utrymme att agera vass, rockmusiker. Vi får veta att han efter eget behag ges möjlighet att imitera gitarrguden Eric Clapton, vilket inträffar i Change The World . Låten är hämtad från ett soundtrack 1996 och baserad på tre mäns låtskrivande i Nashville. Efter avklarat solo är det bara för de andra att hänga på i en minst sagt händelserik konsert. Ska framhållas att ljudet var till belåtenhet, lät förträffligt.

Dråpligt för sent fångande av applådtack

Andra set inleds med aktuella albumets titellåt vars sugande groove sitter som en smäck. Jonsson kastar loss, kommer i rytmiskt samspråk med Sjöstedt som artar sig till en rafflande dialog. Melodin utvecklas stillsamt med vispspel och imponerande töjbar sång i komposition av Anna Alerstedt. Hänförs av rogivande tassande tema. Följs upp med Whereever You´re Going (I. Sand), en stänkare med slagkraftig refräng i ett närmast glättigt rakt beat. Färska skivan tycks vara ännu ett lyckat avsteg från den jazzmylla Tolstoy associeras till. Genom den musikaliska glädje hon utstrålar får hon alla på synnerligen gott humör.

Och nu blir det som mest live, en oemotståndlig akt med Mattias Svensson i huvudrollen då man i än högre utsträckning lämnar sin komfortzon. Tolstoy avslöjar hur bred hon är, säger att två av hennes största idoler är Peter Gabriel och Prince (er recensent har sett båda i Scandinavium på 80-talet). För detta fräna moment har Kiss The Frog av den först nämnde valts ut, fast det låter så fett funkigt att det skulle kunna misstas vara Prince. På det högteknologiskt programmerade originalet lirar Gabriel syntbas. Att döma av svulstiga soundet kan antas att Svensson kopplat sin kontrabas till en effektpedal.. Otyglade svängsekvensen kompletteras röstmässigt (growl, chant?) effektfullt. Fantastiska uppvisningen på bas blir tändvätska för Kihlberg, som driver på hårt med funkig rytm där element av backbeat inkorporeras. Otroligt outro! Ska jag våga mig på att lägga in en anmärkning i marginalen på en konsert man blev lycklig av, vill jag anföra att stundom rådde viss obalans. Maken Rasmus Kihlberg, ehuru omvittnat skicklig, dominerade ibland.

Medveten om att texten lika mycket är en subjektiv redovisning som en recension. Fortsätter ändå på inslagen utförlig väg. Efter denna sanslösa urladdning glänser Tolstoy. Ånyo uppmärksammas Esbjörn Svensson, som hon hade förmånen att jobba med i början av karriären. Den avskalade fullträffen Shining on You hämtas från ett album hon gjorde 2004. Häpnar över intensiva utförandet och det magiska outrot. Stämningen skiftar i Paul Simons underbart gungande melodi Have A Good Time. (som jag råkar ha på vinyl). Det svänger alldeles kolossalt, vokalisten och hennes eminenta band taggar varandra till stordåd. En uppsluppen kreativ dialog uppstår emellan Jonsson och Sjöstedt. Tolstoys klockrena stämma virar sig spänstigt runt melodin. Nu är ordinarie repertoaren till ända. Extranumret levereras på duo. Det blir en lekfull In The Dark med snirklande soul-bluesiga passager till ackompanjemang av den utsökt oberäknelige Krister Jonsson till publikens jubel.

12/4 2025

Nefertiti i Göteborg

Finns en gräns för hur mycket jag förmår tillgodogöra mig, hur många evenemang som renderar i ihopsamlade tankar och fakta i en text. Under helger tillkommer det faktum att konserter ofta krockar med premiärer. Utbudet är svåröverskådligt då det är kopiöst omfattande, tyckts alltid finnas gobitar. I helgen hampade det sig så att jag hade tid och lust att två kvällar i rad frekventera gamla Nef, vars anrika lokal temporärt är trängre än normalt på grund av pågående ombyggnad. Hade inte varit här sedan december. Har tur och hittar en ledig pall fördelaktigt placerad fast det tycks vara helt utsålt.

Under två kvällar uppmärksammas utgivningen av Jazz på svenska från 1964, den mest sålda svenska jazzskivan någonsin. Albumet där Jan Johansson i samarbete med assisterande Georg Riedel skalar av och varsamt omformulerar traditionell folkmusik till lyriska mästerverk, vilka rört oss i vår folksjäl på ett närmast oförklarligt sätt. Konceptet utvecklades med fler musiker på Jazz på ryska. Jag äger en cd med båda albumen samlade. Berg-Kirstis polska etsade sig fast i mitt och generationer svenskars medvetande genom att utgöra signaturmelodi till långlivade tv-serien Hem till byn.

BRITTA VIRVES TRIO inleder dubbelkonserten. Gavs uppdraget att tolka Jan Johanssons omisskännliga arrangemang av Pål Nyberg på Jazzradion och en kvinna på P2 som producerar folkmusik. När de först tillfrågades ansåg Britta erbjudandet vara ett för stort åtagande, ändrade sig efterhand. Och hon berättar att lyssna på melankolin i Jazz på svenska fick henne som 12-årig utövare av klassiskt pianospel att känna sig vuxen.

Var oförberedd på att merparten av musiken hämtas från det material pianist Britta Virves komponerat för trion, framför allt till Grammis-nominerade albumet Juniper. Tilläggas kan att jag hörde Georg Riedel framföra Visa från Utanmyra på Storan med GJO så sent som 2022 och året före på Jazzfestivalen i Ystad där han var hedersgäst spelades flera av låtarna på det prisade albumet på duo med Jan Lundgren. Har tyvärr inte hört hur Jan Johanssons söner tar sig an sin förolyckade fars magiska arrangemang.

Vad beträffar Britta Virves trio är jag väl förtrogen med deras sköna och spännande sound, Har skrivit om vad de uträttat på Unity och i Barkaby på Stockholm Jazzfestival. Pianistens rytmsektion består av kontrabasist Jon Henriksson och batterist Jonas Bäckman vilka träffade kompositören uppväxt på en ö i Estland, på folkhögskola för tio år sedan. Sedan de examinerades från Musikhögskolan i Stockholm har alla tre etablerat sig i landets översta skikt. Bäckman är frapperande ofta på gig i Göteborg och Virves har tjusat publiken både i storband och smågrupper medan Henrikssons frapperande mogna skivdebut hörts live och recenserats i uppskattande ordalag. Britta meddelar att han kommer från Göteborg och hennes trumslagare från Umeå. Alla tre har tilldelats stipendier/ priser.

Innan anteckningarna granskas ska framhållas att akustiken var superb, vilket betyder att den ansvarige för ljudet förtjänar extra beröm. En annan positiv företeelse var att vi slapp skrålande festprissar. Istället observerades hur samtliga på plats lyssnade koncentrerat, tack och lov. Annorlunda upplägget fungerade till fyllest, fast jag trott att väsentligt fler av Jan Johanssons tolkningar skulle framföras.

Från mytomspunna skivan görs förutom självklara öppningen Visa från Utanmyra, endast Visa från Järna samt i extranumret da capo på de subtila pauseringar som kännetecknar basgången och anslaget över tangenterna i visan från Utanmyra. Att trumspel varsamt adderats till originalinspelningarna blir till ett naturligt utropstecken. Flitige batteristen Bäckman bevisar ånyo att han tillhör våra absolut främsta talange, mest intressanta rytmläggare. Håller inte räkningen, men har nog hört honom snarare tjugo än tio gånger live i Göteborg plus på ett antal plattor.

Låter ömsom otroligt snyggt och dynamiskt, ömsom lika attraktivt nervigt pulserande. Får efteråt veta att somliga låtar hålls strikta medan fria tyglar idkas i improviserade liveversioner från flera av Virves bärkraftiga kompositioner. Hon har sannerligen profilerat sig som låtskrivare och en pianist som gör skillnad. Ankaret Henriksson tar galant täten i en improvisation där melodin jazzas fram och levererar med lätt hand sjungande ton i basintrot på Visa från Järna, som broderas ut i ljuvligt tassande stil av kvinnan vid flygeln. Här förnimms en cool, vilsam stämning. I Rush Hour skiftar soundet plötsligt, febrig intensitet uppstår när man tillåter sig avsteg från både den lyriska och dansanta folkmusikinfluerade jazzen.

Hänförd publik upplyses om titlar, vad de syftar på eller vem de tillägnas. En höjdpunkt är döpt till Downtown efter en populär tv-serie låtskrivaren, undertecknad och massvis med tittare följt. Uppfattar jag rätt framförs låtar dedikerade till både mamma och syster. Avskalade, bedårande balladen Mirrors måste betecknas som en hit.

Efter en kort paus äntrar KLYV-OLLE TRIO scen. en helt ny bekantskap för mig. De ägnar sig åt traditionell nordisk folkmusik, fast i jazzig tappning. De består av deras talesperson Olov Lindroth på piano och rytmsektionen Egil Kalman (kontrabas) jämte Simon Albertsen (trummor). På senaste albumet från i förfjol var det polska för hela slanten. De lanseras i termer av expressivt eller finstämt och kan delvis jämföras med Svenska Folkjazzkvartetten även om sättningen är pianotrio och såldes förekommer inget bångstyrigt blås. Det basuneras ut om dem att traditioner balanseras i ett spektrum mellan att vårdas och vanhelgas. Eftersom elektronik i form av syntar diskret tillförs och trummisen ibland uppfriskande drar iväg kan trion definitivt kallas nydanande.

Inledningen sker i yster takt med ringlande dansmelodi, en traditionell dänga från skånsk spelman. Lindroth introducerar låtarna och förklarar hur fascination för Jazz på svenska uppstod, inspelningarna som blivit en svensk kanon. Detta svensk-norska samarbete tolkar mestadels andra låta. Vi njuter av Polska efter Höök Olle med sin eggande, suggestiva minimalism. Vidare framförs Gånglek från Älvdalen och den ofrånkomliga hypnotiska tonen i Visa från Utommyra. Melodin från Älvdalen utvinns med betydligt mer energi än hos Jan Johansson. Stimulerande tolkningar minst sagt! Arren är klurigt aviga

Vi får utsökt låt av norsk spelman, en melodi med vemodigt driv. I ett ytterligare norskt alster från en spelman skruvas tempot upp. Man brister ut i mjuka attacker. Pianist har en klarhet i sitt spel som fångar en. Här spelas med ena handen på en minsynt placerad ovanpå flygeln. Basisten kompletterar sättningen genom mungiga och i en annan komposition trakteras diskret synt/ keyboard . Rytmsektionen anförd av Simon Albertsen ges och tar chansen att i omgångar briljera.

Lindroth presenterar och förklarar titlarna i ett potpurri där Vallåt från Jämtland (trad / J. Johansson) ingår. Det oerhört fängslande sjoket börjar snirkligt, mycket långsamt med stråkspel i framkant. Avdelningen växer till ett experimentellt utforskande med absolut kontroll. Publiken formligen sögs in i dessa virvlar. Därefter vänds tillbaka till ett utdraget subtilt uttryck och den folkmusikbaserade kammarjazz vi associerar med ikoniska albumet med drygt sextio år på nacken. Extraordinär dynamik! Basist Egil Kalman glänser i ett successivt stegrande finalnummer. Samtrimmade utforskande melodikerna som så framgångsrikt sammanför pianojazz med nordisk folkton, överrumplade och gav mig mersmak. Och lika oväntat att också denna trios repertoar skulle bestå till en majoritet av arr på annat än vad som celebrerades.