Musik

13/6 2025

Jazzkrogen Unity i Göteborg

Ska erkänna att denna norska konstellation inte funnits i mitt kretslopp. Upptäckten skedde istället via ett recensionsuppdrag jag villigt åtog mig utan minimal förhandskunskap. Skummade arrangörens marknadsföring och lyssnade på senaste singeln från den 49-åriga jazzsångerskan, låtskrivaren och kabaréartisten. Kompar Hilde Louise Asbjörnsen gör Anders Aarum och hans synnerligen förnämliga trio vars rytmsektion består av Jens Fossum på kontrabas jämte vikarierande trumslagare Amund Kleppan Osäker på hur länge sångerskan och trions fruktbara samarbete pågått. De tycks ha ingått i Hilde Louise Orchestra i 15-20 år. Aarum producerade den sällsamma norskans fjärde album redan 2008. Asbjörnsen har många strängar på sin lyra. Sången och komponerandet dokumenteras elegant på elva album i eget namn.

Att kalla spelningen de genomför under 65 minuter för Nordic Noir ter sig lustigt förvirrande, då mina öron uppfattar att de överlag ägnar sig åt helt andra sorters sound. Om de yttre förutsättningarna kan förtäljas att det kan ha varit premiär för professionellt besök i Göteborg. Och på en helg med sanslös Håkan Hellström-hysteri, uppladdning för West Pride och skolavslutningstider stod man sig slätt i konkurrensen. Det jämförelsevis trånga musikrummet borde förstås fyllts till bristningsgränsen. Sittandes cirka fem meter från scen blir volymen i starkaste laget, vilket innebär att öronproppar kan behövas. Man känner sig invirad i och verkligen omsluten av vitala livemusiken på Unity, en krog och scen som fått mycket positiv press till och med från tidningar i USA. Jag och kollegan Leif Wivatt närvarade på kvällens andra konsert, andra sittningen på Unity vars aktiviteter på scen började strax före 21:30.

Kan vara på sin plats att ge en liten introduktion till en mångfasetterad karriär. Till ovan nämnda talanger ska visitkortet fyllas på med författare och skådespelare, enligt info från hemsida. Ett kort axplock ur hennes cv: Studerat dramatik i Oslo och bildade därpå duo som gjorde scenkonst, varit producent på tv och grundat eget produktionsbolag, vunnit tävling i kapellmästeri/ konstnärlig ledning, bildade Hilde Louise Orchestra, erhållit utmärkelser för bästa kvinnliga artist i kategorin cabaret och komedi, lovordats för solocabaré Lulu Show och för uppsättning på Edinburgh Fringe, spelat in tribut-platta till Monica Z producerad av Georg Wadenius, haft Karin Krog som medproducent, haft huvudroller i åtskilliga musikaler, bildat skivbolag samt uppträder som vokalist i olika formationer. Och för fyra år sedan skedde författardebuten med Stardust – där åtta förebilder hyllas.

Breda penseldrag bekräftar mina antaganden, är vad jag associerar till i sång och mellansnack och när jag ser Asbjörnsen dansa salsa barfota. Teatralisk gestik och melodramatisk karisma ligger i linje med hennes artistiska väsen. Undrar om Unity överhuvudtaget haft någon bokning som kan jämföras med denna. Trist då att så få hittade hit. Albumet Movies And Stories Like This på duo med Aarum som ackompanjatör från 2022 som jag fick med mig hem på vinyl, är ett alldeles utmärkt exempel på hennes avskalade drömska estetik med förställd röst. Hon och pianisten skriver eget material som lägger sig så tätt intill romantiska förlagor från en annan epok, att man högeligen förvånas över att det inte är frågan om tolkningar. Sättet att forma stämbanden som uppenbarligen faller sig naturligt för norskan, skulle kunna beskrivas som en mix av Ellen Andersson och Melody Gardot.

Anders Aarum trio har funnits i tjugofem år med skiftande rytmsektion. Han själv har varit ytterst produktiv under 2000-talet med olika samarbeten såsom Jazzmob, Funky Butt och Sonny Simmons. Att konserten trots nämnda förhållanden blir en sådan framgång ska i minst lika stor utsträckning tillskrivas hans trio. De inleder som traditionen påbjuder på egen hand. Med något enstaka undantag offentliggörs inte repertoaren av frontande kvinnan. Vet genom låtlista jag fått att det uppsluppna original där det varvas upp successivt fått titeln Saigon Flower. Trummisen förnöjer oss med sitt första break. (Apropå trion som också blev en ny upptäckt rekommenderas skarpt deras dynamiska och anmärkningsvärt diskret pulserande fullträff Oslo Puzzle, vars musik föga förvånande skrivits av ledaren vid flygeln; en man jag får möjlighet att träffa efteråt och som visar sig ha haft professor Anders Jormin som lärare.)

Därefter äntrar stjärnan scen. Nordic Noir sägs spegla essensen i klassisk swing med tonvikt på synkoperade rytmer och vibrerande solon. Under konserten känner man sig lika förvissad som på ovan nämnd duoplatta att ett antal standards tolkas. Men när jag läst facit förbluffas jag över att det rör sig om original i snarlik utlevande alternativt romantiska anda. Därutöver får vi Cornelis med norsk text av Edvard Hoem, musikalmelodin Lazy Afternoon från 1954 och de två största hits vi förknippar med Marilyn Monroe. Hajade till när Julie London lyftes fram, utgick då från att låt från hennes repertoar skulle framföras.

Vad bör framhållas från impulsivt nedtecknade intryck? Till att börja med att Come Summer sinnrikt vrider sig runt sin suggestiva rot. När kvinnan med utstrålning äntrar scen etableras omgående en karibisk touch i en refräng som lyder ”We Could Be So Great”. Goodbye Lonesome förklaras vara från sofistikerade sångerskans debut och influerad av resa till Mexiko. Takter marinerade i landets musikkultur träder fram på ett förföriskt dansant vis spetsade med en dos calypso. Pianotrion och en här beslöjad röst uppvisar utsökt känsla för rytmik á la temat i Fever. I The Hours vars musik är signerad Jens Fossum utgör den samme och knäpp med fingrar enda ackompanjemang. Basisten från Trondheim som spelat med bland andra Knut Risnaes och Sigurd Köhn och släppt solo-platta sträckte skickligt ut i melodiskt broderi. Asbjörnsen medger den för nordbor sällsynta lusten att bejaka ett hjärta som klappar extra för latinska rytmer.

Enligt musikern David Bäck på plats i publiken accentuerar våra grannar i väst groove mer explicit än svenska jazzmusiker. Nämner i den vevan Sidsel Endresen och Radka Toneff. Blir förtjust i Call Back, en romantisk dänga som valsar runt. Skönt släpig sak invirad i nattklubbsmystik och en air av längtan. I en distinkt fast samtidigt gungande samba sjungs Cornelis på norska. Sent 70-tal gjorde ju Cornelis en ambitiös inspelning med norska musiker. Hur som helst tar trion sannerligen ut svängarna, triumferar i sticket.

En annan höjdpunkt är Diamonds Are A Girls Best Friend i vilken vokalist och uppbackande jazziga instrumentalister är i total harmoni. Trumslagaren Amund Kleppans bedrifter har skamligt nog inte uppmärksammats i recensionen. Han förtjänar faktiskt stora lass av beröm för sin tajming och flexibla spelstil. Han har en egen kvintett och Aloft Quartet som han turnerar med och debuterade i eget namn 2019. Han har spelat med storheter som Arild Andersen, Marius Neset, Trygve Seim, Lage Lund och Ellen Andrea Wang. Vad beträffar senaste lyckade singeln My Heart Belongs To Daddy markeras i deras version rytmen i högre grad än melodin. Basisten anför när det idkas hårdkörning i hit av Cole Porter som odödliggjordes av Asbjörnsens idol. Öppna spjäll praktiseras och livekänslan är intensiv. Självklart får vi trumsolo. Under drömska extranumret Lazy Afternoon uppstår flow när enormt inspirerad pianist upprättar dialog med osvikligt tajt rytmsektion. Musikernas magnifika interaktion med den fängslande artisten och vad de tillförde i mellanrummet, var vad som gav mig allra störst behållning. För att illustrera hur oväntat Nordic Noir-konceptet exekverades, framhöll jag efteråt för dem att jag associerade deras sväng och suggestiva sound till det som ofta Nina Simone och Cassandra Wilson omgav sig med.