11/4 2025
Nefertiti i Göteborg
Viktoria Tolstoy behöver näppeligen någon ingående presentation. Efter en 30-årig karriär med tretton album (varav åtskilliga på ACT) i bagaget och ett oräkneligt antal gig i Sverige och utomlands, på scener och i tv-studios är hon ett namn på många musikälskares läppar. Redan som nykomling tilldelades hon Jazzkatten. Jag hörde henne tillsammans med Putte Wickman på Liseberg i mitten på 90-talet.
Den aktade interpretens signum har varit att blanda standards med förstklassiga låtar hämtade från beatbaserade melodier. Kan röra sig om svängig soul och soundtrack ( Meet Me At The Movies är förmodligen ett av hennes bästa album), rockröj, blues, gospel, funkiga rytmer eller berörande popballader. Om vi blickar bakåt ett decennium har jag nog hört Tolstoy live ett tiotal gånger och flera recensioner har skrivits. Senaste gången i november med gitarristen Krister Jonsson och Blue Heaven Big Band på stipendiekonsert i Lerum. Jonsson finns vid glädjespridande sångerskans sida också på anrika Nef. Han har sällskap av Martin Sjöstedt vid flygeln, Mattias Svensson på kontrabas samt Rasmus Kihlberg bakom sitt trumset. Vi snackar topprankade jazzmusiker vilka jag haft förmånen att ofta lyssna på, inte minst live.
Lokalen vars anrika historik Tolstoy påtalar är välfylld av stående och sittande publik. Som brukligt genomförs konserten i två set. Öppnar med låt från nya skivan Stealing Moments skriven av pianisten Iiro Rantala, en skönt släpig melodi. Efter Jonsson gett sig av på ett publikfriande soul-bluesigt äventyr ökar frontande kvinna och hennes komp trycket. Avlöses av What Should I Do, skriven åt Tolstoy av Ida Sand. Vi får soul-poppigt beat med Kihlberg som obestridlig anförare. Hur Sjöstedt färgar med ystra löpningar på vilka rytmsektionen tajt svarar, renderar i fett utropstecken i mina anteckningar. Därefter avlägsnar man sig än mer från jazz-sfären genom att tolka den megahit av Seal som förekom i Batman. Slås av med vilket optimalt uttryck rösten tar sig an verserna, rotade i dess lätt identifierade, passionerade upp och nedgångar. Vokal konst på högsta nivå generar påtagligt bifall.
Därefter levereras smeksam ballad signerad Jan Lundgren/ Hanna Svensson med ackord från gitarren i framkant. Äkta parets Summer Kind Of Love övergår överraskande i en experimentell fas. Den utgår från komposition av tyske trumslagaren Wolfgang Haffner, som jag för övrigt träffat på Nef. Det blir uppiggande eruptioner i energiskt trumsolo och ett smidigt stick från eleganten Sjöstedt som sjungande stjärnan känt sedan 12-års ålder. Blir rörd av hur repertoaren balanseras, att Esbjörn Svensson (som jag för övrigt också mött vilket skedde efter konsert i Mölndal) hyllas både före och efter paus. Hans Hands Off sjöngs med nyskriven text i lågmäld, elegisk ton.
Efter denna höjdpunkt skiftar stämningen igen. Oförliknelige Krister Jonsson bereds utrymme att agera vass, rockmusiker. Vi får veta att han efter eget behag ges möjlighet att imitera gitarrguden Eric Clapton, vilket inträffar i Change The World . Låten är hämtad från ett soundtrack 1996 och baserad på tre mäns låtskrivande i Nashville. Efter avklarat solo är det bara för de andra att hänga på i en minst sagt händelserik konsert. Ska framhållas att ljudet var till belåtenhet, lät förträffligt.
Dråpligt för sent fångande av applådtack
Andra set inleds med aktuella albumets titellåt vars sugande groove sitter som en smäck. Jonsson kastar loss, kommer i rytmiskt samspråk med Sjöstedt som artar sig till en rafflande dialog. Melodin utvecklas stillsamt med vispspel och imponerande töjbar sång i komposition av Anna Alerstedt. Hänförs av rogivande tassande tema. Följs upp med Whereever You´re Going (I. Sand), en stänkare med slagkraftig refräng i ett närmast glättigt rakt beat. Färska skivan tycks vara ännu ett lyckat avsteg från den jazzmylla Tolstoy associeras till. Genom den musikaliska glädje hon utstrålar får hon alla på synnerligen gott humör.
Och nu blir det som mest live, en oemotståndlig akt med Mattias Svensson i huvudrollen då man i än högre utsträckning lämnar sin komfortzon. Tolstoy avslöjar hur bred hon är, säger att två av hennes största idoler är Peter Gabriel och Prince (er recensent har sett båda i Scandinavium på 80-talet). För detta fräna moment har Kiss The Frog av den först nämnde valts ut, fast det låter så fett funkigt att det skulle kunna misstas vara Prince. På det högteknologiskt programmerade originalet lirar Gabriel syntbas. Att döma av svulstiga soundet kan antas att Svensson kopplat sin kontrabas till en effektpedal.. Otyglade svängsekvensen kompletteras röstmässigt (growl, chant?) effektfullt. Fantastiska uppvisningen på bas blir tändvätska för Kihlberg, som driver på hårt med funkig rytm där element av backbeat inkorporeras. Otroligt outro! Ska jag våga mig på att lägga in en anmärkning i marginalen på en konsert man blev lycklig av, vill jag anföra att stundom rådde viss obalans. Maken Rasmus Kihlberg, ehuru omvittnat skicklig, dominerade ibland.
Medveten om att texten lika mycket är en subjektiv redovisning som en recension. Fortsätter ändå på inslagen utförlig väg. Efter denna sanslösa urladdning glänser Tolstoy. Ånyo uppmärksammas Esbjörn Svensson, som hon hade förmånen att jobba med i början av karriären. Den avskalade fullträffen Shining on You hämtas från ett album hon gjorde 2004. Häpnar över intensiva utförandet och det magiska outrot. Stämningen skiftar i Paul Simons underbart gungande melodi Have A Good Time. (som jag råkar ha på vinyl). Det svänger alldeles kolossalt, vokalisten och hennes eminenta band taggar varandra till stordåd. En uppsluppen kreativ dialog uppstår emellan Jonsson och Sjöstedt. Tolstoys klockrena stämma virar sig spänstigt runt melodin. Nu är ordinarie repertoaren till ända. Extranumret levereras på duo. Det blir en lekfull In The Dark med snirklande soul-bluesiga passager till ackompanjemang av den utsökt oberäknelige Krister Jonsson till publikens jubel.