Musik

Jazzfestgalan 2018

19 maj

Halmstad Teater

4

Foton Johan Palmborg

De lokala föreningar som utgör basen för organisationen Svensk Jazz sammanstrålade i år i Halmstad. Där diskuterades tillståndet för den nationella jazzscenen, vars klimat jag skulle påstå är mycket gott musikaliskt, men ganska kärvt ekonomiskt, för såväl utövare som arrangörer.  Under vad som kallas jazzriksdag anordnades seminarier, hölls årsmöte och  en gala för allmänheten. Jag tog tåget till Hallands metropol för att på plats bevaka ett cirka tre timmar långt evenemang, en tillställning bubblande av glädje och mångfald. Artistuppbådet hade viss regional tyngdpunkt, förutom  omsorgsfulla smakprov  från pristagare. Några av de som spred stjärnglans –  till exempel gitarristen Max Schultz och vokalisten Kristin Amparo –  passar inte in i någon av nämnda kategorier. Ljudet var förträffligt, stämningen  hög och kompotten  vällagad. Ska noteras att 3/4 av pristagarna var kvinnor, liksom många av de imponerande solisterna. Kul att kvinnor premieras och gör avtryck i denna töjbara genre. Etiketter är vanskliga! Termen jazz kan göra musikintresserade tveksamma, vilket en upprörd Miles Davis insåg på 80-talet. Enda smolken i bägaren: Halmstad teater var långtifrån utsåld. Utebliven publik kan delvis förklaras av behaglig väderlek.

Öppnade festen gjorde Emil Brandqvist trio, vars välrenommerade skivor ges ut på tyskt bolag. Trumslagarens trio anförs av prisbelönte pianisten Tomas Terunen, i porlande, utforskande låtar som ändrar skepnad efterhand. Fascineras av försynt polyrytmik och  ringlande melodier, inte minst titelspåret från nya Within A Dream. Första gången, men absolut inte sista jag hör trion. Ett stycke framför de tillsammans med tioårs-jubilerande Vindla String Quartet, en stråkkvartett på gång med första skivan. De spelar i olika konstellationer under kvällen. Observera att i princip all fakta i min text kommer från aftonens slagfärdiga konferencier Karin Klingenstierna (sångerska och aktiv i styrelsen för Nefertiti jazz).

En ypperlig musiker som funnits i de  rätta sammanhangen sedan 90-talet är gitarristen Max Schultz. Live är jag väl förtrogen med hans stora kunnande inom fusion, blues och ortodox jazz. Han inleder coolt i Lee Ritenour-style med egna låten Driftin`, varvid han återkommer  flera gånger med sitt välbalanserade spel, som återges  i föredömlig akustik. Sällskap på scen har Schultz av ”husbandet” Bohuslän Big Band, en institution som vet att tänja på gränser. De är nyskapande, ruggigt proffsiga och vägrar låta slentriantänkande komma in i deras rymliga värld. Jag har häpnat över  konstant utveckling under flera decennier.  De skriver fullödiga arrangemang, samarbetar med sådana som utmanar deras kreativitet. BBB kickar igång med Dizzy Atmosphere (arr Krister Olofsson) och följer upp med komposition av Grammymeriterade Maria Schneider. I trumpet- och trombonsektionen syns några nykomlingar, som självfallet hade lärt sig sina läxor. En nygammal kär bekantskap var Ove Ingemarsson på tenorsax. Björn Cedergren (fotot ovan), Alberto Pinton på barytonsax , trumslagarnestorn Göran Kroon och den alltid eminente trumpetaren Samuel Olsson var några som stod ut i ett urstarkt kollektiv.

I paus pratade jag med en vän som representerade en lokalförening. Vi enades om att det vibrato som Joakim Rolandson utvann ur sin sopransax, måste rankas mycket högt.  Ingen musikälskare kan förbli oberörd av en sådan emotionell urladdning. Hans solo utgjorde oförglömlig utsmyckning av Walking By Flashlight (Schneider), en ovärderlig bedrift helt enkelt. Kan som kuriosa flika in att jag samtalade med honom härom veckan efter hans inhopp med supertrion Bronk på Nef.

Malin Wättring är en  ung musiker som hållit igång sin spännande kvartett  ett antal år, dessutom redan prisad som komponist. Och ett beställningsverk har hon knåpat ihop för Bohuslän Big Band. I Halmstad gavs utsnitt ur båda verksamheterna. Ovanligt nog föredrog hon sopransaxen. Vet sedan tidigare att hon till fullo behärskar blåsinstrument.  Mest imponerad blir jag när hon dirigerar med hela kroppen i egen välgjord låt. Det låter riktigt bra! Extra krydda i form av fräscha features från Alberto Pinton på basklarinett och Jenny Christoffersson på kontrabas.  Första gången jag hör Jenny vikariera i BBB. Allt eftersom programmet fortskrider kommer hon in i epicentrum. Borde inte vara förvånad, faktum är dock att hennes runda dova basgångar är en stor tillgång oavsett omgivning.

En annan instrumentalist av rang heter  Michaela Östergaard-Nielsen, en kvinna jag såg på Ystad jazzfestival i fjol.  Danskan som fått sin musikutbildning i Sverige erhöll åtråvärda Jazzkannan. Alldeles innan den ceremonin hade hon startat andra set, ett live – cinema – performance tillsammans med initiativtagaren Lisa Nordström. Vad som sågs bakom dem var avsnitt ur Sonica Sequence, vars innehåll filmats i Japan, Kuba, Indonesien och Cypern. Improviserad elektronisk musik några steg bortanför jazzens naturliga domän, fast verkligen intressant. Michaela bidrog till soundtrack med eggande rytmer och rasslande ljud. Konferencieren genomförde här och i samband med andra lämpliga tillfällen upplysande miniintervjuer. Organisationen Svensk jazz ansvarade för ytterligare två prisutdelningar. Oldtimern Lars Lystedt från Umeå erhöll  Lifetime Achievement  Award och PR-spridaren Christina Glaeser (min flitigaste uppdragsgivare) fick ta emot den så kallade Basisten.

Hittills har jag omedvetet försummat att skriva om de vokala bidrag som förgyllde galan. Låt mig börja med rutinerade Lina Nyberg. För albumet Terrestrial  tilldelades hon Gyllene Skivan, en utmärkelse som genom omfattande röstningsförfarande, varje år utser bästa svenska jazzproduktion. 2017 tävlade hundrasjuttio plattor. Undertecknad ingick i juryn. Lina komponerade denna gång för symfoniorkester och tidigare i aktuella trilogin för Vindla String Quartet. Och med dem på plats sjöng hon till stråkars ackompanjemang en speciell form av kammarmusik. Vidare gjorde hon ett sofistikerat Ella-nummer där storbandet hade ett otroligt klipp i blåssektionerna samt var i framkant i finalens jublande version av On The Sunny Side Of The street. Kvinnan med arton album på sitt cv, jobbar mycket med tonbildning och klangfärg, inte helt olikt Annika Skoglund på sin tid.

En rejäl injektion inom skrået sångare har senaste åren varit Kristin Amparo. I likhet med Nyberg har hon tidigare samarbetet med BBB, som i sin tur nyss haft ett utbyte med Norrbotten Big Band. Amparo har släppt rappandet till förmån för en bred storbandsrepertoar, vilket inkluderar gospel och åtskilliga strimmor  soul. Hon övertygar på ett förväntat sätt, förfogar över makalöst upptränade stämband, är på vippen att skapa extas med sin sång I´ve Seen The Devil (skriven efter arbete med S.O.S barnbyar).

Om jag är rätt underrättad kommer yrvädret Linnea Henriksson från trakten. Hon börjar med en dansant klatschig popbagatell, som hon sa till mig efteråt att hon brukar köra som avslutning. Fräckast i detta arrangemang var de frenetiska trumpetstötarna och Kroon på percussion.  Tjejen som hade konsert på WOW ifjol överraskar kolossalt i sin tolkning av I Fall In Love Too Easily, en melodi förknippad med en soft, skör Chet Baker. Utan stöd av svulstig elektricitet förmår hon ändå lyfta texten, ge den sårbarhet och djup. En storartad bedrift! Och i finalen har hon ambitioner att få fart på den något avvaktande publiken, vilket hon delvis går i land med.

Slutligen ett par meningar om ett improviserat solostycke på piano av Naoko Sakata, en japanska som blev kvar i Göteborg efter studier i musik. Jag har recenserat henne flera gånger,  blir lika tagen varje gång jag hör henne live. Naoko ömsom bombarderar, ömsom smeker flygeln. Sinnrika kontraster och obeskrivlig dynamik är hennes varumärke. Ingen annan låter som henne hos oss. Vi kan skatta oss lyckliga över att hon lockades hit av Bobo Stensons musik.