Vad: Vis- och proggfestival
Plats: Tyrolen i Blädinge utanför Alvesta.
Betyg: 5
”Lyckan finns på Tyrolen” står det på armbanden vi får vid ingången. Det är en slogan som förpliktigar och gång på gång lever arrangörerna upp till devisen. När vi kör hemåt genom den ganska mörka julinatten är det just lycka jag känner. I sju timmar (som borde ha varit nio) har musik av yppersta märke bäddat in mitt sinne i ljuva toner och underhållande ord. Jag har varit på vis- och proggfestival och det har varit ljuvligt.
Inledande bandet ”Böksholm” (namnet kommer av en mycket liten ort några mil norr om Växjö) är ett roligt band. De har kul när de spelar och de öser på rejält. De spelar politiska visor av klassiskt proggsnitt och de gör det med humor och rejält med glimt i ögat. De får igång den redan ganska vältaliga publiken.
Varje timme byts det spelplats och ett nytt band går på. Det är dags för Christina Kjellsson ute på Joddelero. Christina visar sig vara en vissångare av rang. Hennes sånger är som små filmer där man ser allt väldigt klart för sig. Hon är rolig och sångerna är snillrika guldkorn. Jag kommer att tänka på såväl Cornelis som Jeja Sundström när hon öser på. Ser du hennes namn på någon viskväll ute i landet så måste du ta chansen att höra henne.
Redan klockan arton kliver bandet på som jag ser som något av kvällens höjdpunkt. Legendariska Ragnarök tar plats inne på rotundan och vi tas med på en timmes progrock av klassiskt märke. Dessvärre är i det närmast 
uteslutande instrumental musik. Dessvärre, säger jag, för Jonna Sandell, som visserligen spelade fiol så jag blir lyrisk, visade sig ha en underbar sångröst som förde tankarna till Kate Bush eller Björk. Hon hade gärna fått sjunga mer än bara den avslutande låten. Musikaliskt rör sig Ragnarök på klassisk mark inom den progressiva rocken. Det är bara att sluta ögonen, gunga med i takt med musiken och eventuellt spela lite elegant luftgitarr.
Men ingen tid att spilla. Klockan sju är nästa akt redo på utescenen. Nu blir det sånger av Kjell Höglund, uttolkade av vackert skönsjungande Ellinor Brolin och den till vardags lite mer brötige Johan Johansson (denne gigant bland giganter). Idag antog hursomhelst Johansson en synnerligen tillbakadragen roll med endast komp och lite bakgrundssång. Huvudpersonen var förstås Ellinor Brolin som på ett finstämt sätt, med ljuv stämma, framförde klassiska Höglund-pärlor och en och annan mer okänd sång av densamme. Jag hade personligen önskat mig några fler klassiker och några färre okända sånger men det här var ytterligare en höjdpunkt i den långa raden av höjdpunkter.
Om vi nu ändå ska tala om giganter bland giganter så stod nästa föreställning redo inne på den gamla dansbanan. John Holm var på tur att framföra sina klassiska alster. Efter en brokig karriär med fler dalar än toppar har hans återkomst varit efterlängtad och hyllad. Hans säregna röst gör sitt till för att färga sångerna vackert spröda men det märks att hälsan varit skraltig på senare år. Dock är det ingen tvekan om att han är älskad av publiken. Härligt att höra att han ännu kan framföra sina sånger.
När klockan hunnit bli 21 och mörkret börjat smyga sig på, stod nästa band redo på Joddelero. Slowgold från Malmö tog oss med på en underbar liten resa. Musiken är drömsk och skimrande av myt och saga. Sången, ljuvligt framförd av Amanda Werne, är så vacker och intagande att jag nästan får svårt att andas. Perfekt musik för sagolik skymning en varm sommarkväll. Lägg också märke till hur snygg scen de byggt upp. Estetiken är så läcker.
Men ingen tid att förspilla. Klockan har redan blivit 22 och på scen inne på rotundan står äntligen Anders F Rönnblom och han har förstås en prydlig skara F-heads framför scenen. Att Anders F har hunnit bli 72 år gammal är svårt att begripa sig på. Han är i fantastisk form och AFR-band är givetvis tajt och ösigt. Han framför sina klassiska låtar som om det är 1974 all over again. Vi i publiken har riktigt roligt och det verkar sannerligen som om bandet på scen har minst lika kul. 
En absolut fantastisk festival börjar närma sig slutet. Dessutom har min bägare blivit full. Jag klarar inte mer. Det får inte plats mer underbar musik i min själ. Jag måste få komma ut, komma bort, smälta och andas. Jag tar det svåra beslutet att köra hem och därmed missa de avslutande två banden; Träden (Träd, gräs och stenar) samt det politiska swingbandet Cats & Dinosaurs. Enligt rapporter jag fått var det två mycket värdiga avslutare av festen.
