Arctic Monkeys på Way Out West
9 augusti 2018
Betyg 5
Det var med stor förväntan jag stod intryckt i publikhavet inför fredagens huvudakt; Arctic Monkeys – mitt favoritband sedan jag var tio år gammal och tillsammans med Kendrick Lamar det största namnet på årets upplaga av Way Out West. Vad kunde jag förvänta mig? Vad kan man förvänta sig av ett band man har lyssnat så mycket på och aldrig sett live? Jag hoppades på att de skulle våga spela sitt nya album (som inte rönt lika mycket uppmärksamhet som det föregående) men heller inte hålla tillbaka från att spela gamla godingar. Och jag fick som jag ville.
När bandet kliver upp på scen till publikens jubel säger de inte hej. Rockstjärnor ska inte säga hej. Istället kliver de upp till sina instrument och ur högtalarna börjar det mäktiga riffet till Four Out Of Five ljuda, varvid publiken – för att citera min vän – ”går loco”. Vilket den skulle göra resten av konserten.
En kamratlig och upprymd stämning präglar publiken denna dag och som jag är nog många glada över att Way Out West har lyckats få hit Arctic Monkeys; som ju inte direkt har varit flitiga besökare av vårt avlångalband. Folk sjunger tillsammans och majoriteten kan de flesta låtarna. Och det är något alldeles speciellt med att få höra låtar man hört studioversionen av tusentals gånger, nu spelade live och alldeles framför en.
Bandet inleder som sagt med en av de mest populära låtarna från sitt nya album; Tranquility Base Hotel & Casino – vilket är en återgång till traditionell rock och sjuttiotal – från att tidigare ha varit renodlat indie. Och konserten ska komma att bli en frikostig blandning av gammal och nytt, sexigt framsjunget av en nysnaggad Alex Turner som till publikens jubel lägger sig på ned på sned ibland uppkastade solrosor. Vissa artister fastnar lätt vid sina största hits och det hade sannerligen varit tråkigt om bandet bara hade spelat sitt föregående album – AM – som ju gjorde dem världskända på ett helt nytt sätt. Men nej, vi får höra gamla uptempo indiegodingar från det första albumet, Whatever People Say, That’s What I’m Not, för att därefter bli varvade med långsammare låtar som The Batphone från det nya albumet. Det är också när man står där och blir servad hit efter hit som man inser hur många världskända låtar bandet – som ju började på undergroundnivå – faktiskt har producerat.
Det är också rockstjärnor som ser förvånansvärt välmående ut för att vara så kända som de är som spelar och de tycks verkligen tycka om det de gör. Det är riktigt roligt att se när sångaren och förste gitarristen kör soloduett på The View From The Afternoon och det blir uppenbart att gnistan lever i allra högsta grad och inte har mättats genom ikonstatusens tyngd. Låtarna fortsätter att komma och efter en otroligt lång konsert – bandet kör i hela en timme och fyrtiofem minuter – är man helt slut.
Och det är med ett leende på läpparna jag går därifrån, för jag har precis fått allting jag kunde förvänta mig.
Peter Birgerstam
I publiken viskas det om stormen med klass 2-varning som ska dra in över Göteborg imorgon, men som än så länge känns ganska avlägsen, för här och nu är vädret allt annat än stormigt. Åtminstone tills St. Vincent börjar riva av den enda efter den andra låten från hela sin katalog. Såväl Cheerleader som Digital Witness är så mycket mer elektrifierande funkiga än jag minns dem men det är just helheten med de nya låtarna som skapar en ram. 
