Musik

Amanda Andréas

Liveshack på restaurang Torarica i Lerum

2/5 2019

Arrangör: Musik i Lerum

Har hört Amanda Andréas live minst två gånger tidigare, men inte tidigare varit på någon av hennes konserter. Singer song – writern har hållit på mycket med teater för olika åldrar, framträdde med egenskrivna låtar i ett flerdelat amatörprojekt hon var med och drev. Under många år ingick hon i en kör ledd av förgrundsgestalt i West of Eden, men i längden blev det kollektiva uttrycket en begränsning. När hon gjort ett par låtar fick hon gig på café i Göteborg. Fler låtar tillverkades. Föräldrar och vänner bjöds in, testet gav blodad tand. För halvannan månad sedan släppte 30-åringen uppväxt i Lerum sitt ljuvliga, visdoftande debutalbum, vars producent är ingen mindre än Simon Ljungman. Har senaste dygnen njutit av debuten ett antal gånger.

Åtskilliga spelningar har det blivit på såväl galor som enskilda konserter. I Vara gästade hon Bo Sundström. Och hon har blivit upptäckt av opinionsbildande SVT-journalisten Per Sinding- Larsen, utan att ens ha skickat honom Som havet. Andréas är i ordets bästa bemärkelse en originell artist, vars inspirationskällor varit exempelvis Barbro Hörberg och Lill Lindfors. Artisten ska inte förväxlas med sin Grammisbelönade, nästan jämnåriga namne; fast båda gärna blickar tillbaka cirka ett halvt sekel, när Monica Z var en dominant inom kvalitativ populärmusik.

Amanda kallar, naturligt nog, evenemanget för hemvändarkonsert. En publik som visar sig vara entusiastisk men inte fulltalig i konkurrens med SM-final i ishockey, laddar upp med buffé. Vi får veta att på scen har hon med sig maken David ( trummor + akustisk gitarr), Erik Björksten, (elektrisk gitarr), Jenny Kristoffersson ( kontrabas), Angelina Mangs som ingår i kören Amanda (percussion) samt jazzsaxofonisten Malin Wättring, vars senaste skiva plus releasespelning jag tidigare i år recenserat i skilda forum. Dessa musiker kommer från jazzvärlden, bred pop, spelar för barn eller i projekt som kan ses på teaterscener. Skivan Som havet är relativt mycket vispop med garnering av blåsinstrument. Konserten däremot går mestadels i jazzvisans tecken. Låtskrivaren tycker det är befriande att blanda genrer, vilket publiken uppskattar.

Man inleder med klassiker av Barbro Hörberg. Temat framförs med stilistisk finess av Amandas saxofonspelande mångårige vän. Till en början låter Amanda fingrarna ta ut rätt ackord på sitt keyboard, samtidigt som hon står för sången. Efter en stund övergår hon till stående position, överger sitt instrument. Det vokala styr den suggestiva mjuksvängiga musiken som pågår över två set. Amandas har en tilltalande, berörande röst, upprepar effektfullt vissa fonem i refränger, är genom sin teaterbakgrund tydlig och kommunikativ. Hennes kanske allra största talang består i att integrera sången med musiken, i omgångar lyfta fram solister. Just därför blir det enormt effektfullt när hon några gånger särar på orden och musiken. Utöver hur musikerna anpassar sig efter materialet, är arrangemangen verkligen beundransvärda

Texterna är inte explicit inriktade på att kommentera samtiden. Istället för protestyttringar, sprids hopp och förmedlas insiktsfulla reflektioner om livet. Ett halvdussin egna sånger varvas med Barbro Hörberg x 2, en otroligt läcker version av I New York (Take Five) med svensk text av Beppe Wolgers jämte enda engelskspråkiga låten i form av My Favorite Things. Blev en utsökt konsert i exemplarisk ljudåtergivning, vilket påpekades av bland andra Anders Wättring. Tror den kommer leva kvar i mig som en exceptionellt positiv tilldragelse.

Gitarristen Björksten fick genom sparsmakade riff några stunder i rampljuset, jämte ett tillfälle där det passade att bli röjig. Den dubbla uppsättningen rytmmakare var fint synkade och förstod att hålla sig inom låtarnas ramar. Kan flika in att Andréas nyligen agerat förband till Lisa Miskovsky, som inte hade med trumslagare. Den duktiga kontrabasisten stod för stadga och några featureinsatser. Instrumentet mest i centrum var annars tenorsaxofonen. Har aldrig tidigare hört experimentlystna Malin Wättring spela så ömsint polerat, i melodiskt uppbyggda strofer. Ibland tog hon rutinerat hand om lagom utsvävande utsmyckningar, var i aktion så gott som hela tiden, fast hon bara medverkar i ett spår på skivan.

Vad i repertoaren som förtjänar att hållas fram särskilt utöver I New York? Jo Mjölk som när ”en förhoppning om att vi blir lite modigare”, slingrande standarden My Favorite Things (introducerades med anekdot om att inte våga söka till audition), härliga balladen När sommaren är passé med glimrande toner från Wättring, en homage till förebilden Lill Lindfors med markerad rytm och fräck dynamik, den humoristiska och grooviga Ja, hej, elegiskt hållna Långt, längre än igår om när livet är jobbigt samt Amandas kabaréaktiga hit Var är vi nu? Stort bifall renderade i ett ösigt extranummer som utvecklades till en rytmisk popdänga.