Live Shack på restaurang Torarica i Lerum
3/10 2019
Ida Sand har inmutat en egen bred nisch. Ackompanjerar på keyboard sin själfulla stämma vars bärkraftiga röst, hela tiden signalerar att hon menar vad hon sjunger. Har ett tilltal och en attack som skiljer ut henne, genom passionerad inlevelse, vokal intensitet. och förmåga. Varje formulering känns uppriktig. Sand skriver slagkraftiga låtar, varvar dem med väl valda covers. Nästan allt material hämtas denna afton från senaste skivan My Soul Kitchen. Sångerskan presenterar repertoaren och i några fall förklarar engelskspråkliga titlar.
Etiketter är vanskliga, sällan heltäckande. Damen som gjort fem album, gått Musikhögskolan i Göteborg och samarbetat med Nils Landgren; omspänner i en sprakande tillställning rhythm & blues, groovig soul och lyriska djup. Den genreöverskridande artisten trivs i Lerum, har sett henne i kommunen ett par gånger tidigare. Vid ett av tillfällena tilldelades hon pris av arrangören.
På den i det närmaste fullsatta krogen hörs tyvärr inget blåsinstrument, däremot en härligt påstridig orgel. Gungande Take Me To The River (Al Green) får fungera som uppvärmning, förhållandevis beskedligt framförd, åtminstone jämfört med extasen i konsertfilmen Stop making Sense. Rösten som skär genom lager på lager utan att det blir tillgjort, noteras omgående. Ida är något så ovanligt som en kvinnlig shouter när rätt läge uppstår. Fortsätter på den inslagna banan i egna ”frustrations-låten” Where The Hell are You? Gitarristen Henrik Janson lägger in ett fräsigt solo. I en sång främst förknippad med Dusty Springfield hittas omgående ett luftigt groove. Och i ett av låtskrivarens paradnummer Crash & Burn märks skönt, stuffande sväng i flera skikt. Mästerlige elbasisten Lars Larry Danielsson från Köpenhamn knådar fram fundamentet, medan oemotståndliga temat utvecklas av Robert Östlund på orgel samt bandets sofistikerade gitarrist. Överst glidflyger en betagande röst.
Sands löpningar över klaviaturen blir volymmässigt ofta utkonkurrerade av orgelns framvällande toner. Därför tacksamt att såväl ballader som ett par intron ger publiken en naturlig ingång i hennes självklara och förnämliga musicerande. Angående publiken: glädjande hur uppmärksamt de lyssnade, även de som satt till bords med alkoholhaltig dryck. Blev rörd av hur uppslukade alla var av Ida Sands tolkning av God Only Knows (Brian Wilson), minuter som gjorde outplånligt intryck. Efteråt berättade artisten att hon föredrar att ha åhörarna tätt intill, underlättar publikkontakten. Just för att bandet genomgående körde med öppna spjäll, lät väldigt tajt trots att de knappt repat; uppskattar jag inlagda kontraster. Urladdningar i hög hastighet – långsamt och varsamt spel. Larmiga tongångar – finesser på låg volym.
Konserten genomförs i två set, livestreamas och har till och med en lokal duo specialiserad på bossa som behagligt förband. Före paus sträcker gänget som lite missvisande kallas Stockholm Underground, ut kolossalt i en tät och intensiv rockdänga med få ackord. Syftar på Born On The Bayou (Fogerty) som efterhand draperas i fusiondräkt. Ett sjusärdeles drag uppstår när kompet styr upp genom aviga takter, gitarristen dekorerar med fräcka riff och organisten går loss i frustande solo.
Trumslagaren heter Nicci Notini Wallin (son till Bengt Arne Wallin), ny bekantskap för undertecknad. Ännu ett bevis för hur bred toppen i branschen är numera. Nicci är nämligen synnerligen etablerad som producent, musiker i SVT-husband (Så ska det låta) och med meriter från Jerry Williams, Grymlings, Roffe Wikström med flera. Behärskar spel i skiftande stilar. När det blir åka av i tempo furioso attackeras cymbalerna skoningslöst. Hattförsedda Robert Östlund gör ett strålande intryck, dominerar stundtals ljudbilden. Sa till mig att han spelar starkare när han är nervös, fast tecken på osäkerhet kunde inte skönjas. På sistone har han varit organist hos såväl Eric Gadd som Jojje Wadenius. Till saken hör att elgitarr är huvudinstrumentet (Nils Landgren Funk Unit, Bo Kaspers…).
Andra set innehåller fler stänkare och magiska stunder. Bandet tar spjärn, utmanar varandra, kommer in i andra andningen efter covers på Ray Charles och Stevie Wonder. Dynamiken är makalös! Larry D kliver fram och spelar melodislinga på egen hand, övergår till att praktisera slap-bas teknik. It´s Your Voodoo Working måste anses tillhöra topparna av sångerskans egna kompositioner. Görs med oförställd glädje och smittande energi. När man ger i kast med New Orleans – funk i form av kultgruppen The Meters, överträffar personerna på scen sig själva. Anförda av feta basgångar triggas man till ytterligare en nivå, en bubbla av självgående sväng. Ett lustfyllt riffkalas utbryter. Östlunds fingrar spränger gränser, skapar sann eufori. En orgie i utdraget crescendo!
Av tre namngivna idoler (Aretha, Nina och Bessie) får vi prov på två. Ett antal verser ur snuskiga Empty Bed Blues från 1928 (Bessie Smith) som sticker ut genom läckert basintro och Janssons utbroderade licks. Vidare bitterljuva manifestet I Wish I Knew How It Would Feel To Be Free (Nina Simone) som extranummer, vars finstämda inledning Ida tar hand om. Bandet inte bara fyllde i, utan vräkte på hejdlöst i finalen. Snacka om spelglädje. Kvintetten får välförtjänt stående ovationer.
obs Bilder publicerade med tillstånd från fotografen Mattias Bucht